Dessa ord har vanligen blivit förstådda om dopet; andra åter förstår därmed tvagningen genom tron i Lammets blod. Men saken är densamma. Ty tvagningen i Lammets blod sker hos oss först i dopet, sker alltid både genom dopet och tron; likasom ätandet av Kristi lekamen sker både i sakramentet och utom detsamma genom tron.
Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty han visste vem det var som skulle förråda honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.
Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."
Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.
Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.
Jag är ren,
jag är ren,
Kristi blod har gjort mej ren
inför Gud. Men vandringen
i den sanna helgelsen,
o där fattas mycket än!
Visar inlägg med etikett Joh. 13:10. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Joh. 13:10. Visa alla inlägg
fredag 26 april 2019
torsdag 26 april 2018
"Den som är tvagen görs intet behov utom att två fötterna, men han är alldeles ren. Och ni är rena; dock inte alla." (Joh. 13:10)
Dessa ord har vanligen blivit förstådda om dopet; andra åter förstår därmed tvagningen genom tron i Lammets blod. Men saken är densamma. Ty tvagningen i Lammets blod sker hos oss först i dopet, sker alltid både genom dopet och tron; likasom ätandet av Kristi lekamen sker både i sakramentet och utom detsamma genom tron.
Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty han visste vem det var som skulle förråda honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.
Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."
Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.
Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.
Jag är ren,
jag är ren,
Kristi blod har gjort mej ren
inför Gud. Men vandringen
i den sanna helgelsen,
o där fattas mycket än!
Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty han visste vem det var som skulle förråda honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.
Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."
Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.
Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.
Jag är ren,
jag är ren,
Kristi blod har gjort mej ren
inför Gud. Men vandringen
i den sanna helgelsen,
o där fattas mycket än!
tisdag 26 april 2016
"Den som är tvagen görs intet behov utom att två fötterna, men han är alldeles ren. Och ni är rena; dock inte alla." (Joh. 13:10)
Dessa ord har vanligen blivit förstådda om dopet; andra åter förstår därmed tvagningen genom tron i Lammets blod. Men saken är densamma. Ty tvagningen i Lammets blod sker hos oss först i dopet, sker alltid både genom dopet och tron; likasom ätandet av Kristi lekamen sker både i sakramentet och utom detsamma genom tron.
Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty Han visste vem det var som skulle förråda Honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger Han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.
Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."
Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.
Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.
Jag är ren,
jag är ren,
Kristi blod har gjort mej ren
inför Gud. Men vandringen
i den sanna helgelsen,
o där fattas mycket än!
Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty Han visste vem det var som skulle förråda Honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger Han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.
Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."
Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.
Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.
Jag är ren,
jag är ren,
Kristi blod har gjort mej ren
inför Gud. Men vandringen
i den sanna helgelsen,
o där fattas mycket än!
lördag 26 april 2014
"Den som är tvagen görs inte behov utom att två fötterna, men han är alldeles ren. Och ni är rena; dock inte alla." (Joh. 13:10)
Dessa ord har vanligen blivit förstådda om dopet; andra åter förstår därmed tvagningen genom tron i Lammets blod. Men saken är densamma. Ty tvagningen i Lammets blod sker hos oss först i dopet, sker alltid både genom dopet och tron; likasom ätandet av Kristi lekamen sker både i sakramentet och utom detsamma genom tron.
Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty Han visste vem det var som skulle förråda Honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger Han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.
Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."
Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.
Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.
Allt nog, här talas om en "andlig" tvagning, en "andlig" renhet, eftersom Herren säger: "Dock icke alla; ty Han visste vem det var som skulle förråda Honom." Judas var den ende av lärjungarna som inte var ren. Också blev allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." Detta tyder på tron som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt vad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men vi skulle nu betrakta Kristi ord. Han säger: "Den som är tvagen är alldeles ren, och ni är rena", och detta säger Han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den kvarboende skröplighet hos sina lärjungar, vilken han så ofta fick bestraffa; och det säger han till samma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sej, och vilkas svagheter och syndafall för aftonen han själv samma stund förutsa dem och alltså väl visste av. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än vår usla inneboende; se här och märk en gång vad den "tillräknade" renheten är, vad Kristi rättfärdighet, trons rättfärdighet vill säga, den Guds rättfärdighet, som har blivit uppenbar utan lagens tillhjälp.
Se här att denna rättfärdighet och renhet, fast den för oss är osynlig, likväl inte är någon dröm och inbillning, inte blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor verklighet och sanning. Kristus, som sist skall döma på yttersta dagen, han ser renhet där alla människor ser idel orenhet; han säger till de skröpliga lärjungarna: Ni är rena — ni, ni, som står här framför mej — ni ät alldeles rena — och var och en som är tvagen, som tror och blir döpt, är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, vår nedre, vår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöver sin särskilda tvagning, bör under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktat, Kristus likväl säger att de är alldeles rena; lär då (ännu en gång sagt), lär då någon gång förstå, att här är något allvar med Kristi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det inte är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant damm och skuggverk, som det är för våra blinda förnuftsögon; lär, att det är sant, vad aposteln säger om Kristus och församlingen, inte bara att han gjort henne ren i vattnets bad genom ordet, utan också till en brud, som är herrlig, som inte har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, vad Luther sade, att "den som inte vill bekänna att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe ständigt klagar att han är en arm syndare, han bär sej så åt, som ville han säga: Jag tror inte att Kristus är död för mej, inte heller att jag är döpt, eller att Kristi blod har renat mej eller kan göra mej ren; jag tror inte något enda ord vara sant i Skriftens vittnesbörd om Kristus."
Ty Kristus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas våra synder; och inte det allenast, utan sedan han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har han också förvärvat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt slutligen i dopet påklätt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss inte endast syndfria, utan också rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har han satt rättfärdigheten, för att vi inför Gud skulle vara inte endast fria från synd, utan också rättfärdiga, vilket är en ännu högre grad i saligheten.
Att Kristus med sin blodiga dräkt förvärvat oss rättfärdighetens vita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt avmålat. I Upp. 19 beskrivs Guds Son såsom en, som sitter på en vit häst och har på sej "ett kläde, bestänkt med blod". Men han har också en härskara efter sej; och dessa ryttare, som med sin fältherre drar genom jämmerdalen i alla slags strider och bedrövelser, de sitter också på vita hästar, men deras klädnad är inte röd, utan de är klädda i vita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", som de har erhållit genom tvagningen i sin salighetshövdings, Jesu Kristi, blod.
söndag 28 april 2013
"Den som är tvagen, honom göres icke behov utom att två fötterna, men han är alldeles ren. Och I ären rena; dock icke alla." (Joh. 13:10)
Dessa ord hafwa wanligen blifwit förstådda om dopet; andra åter
förstå dermed: twagningen genom tron i Lammets blod. Men saken
är densamma. Ty twagningen i Lammets blod sker hos oss först i
dopet, sker alltid både genom dopet och tron; likasom ätandet af Christi
lekamen sker både i sakramentet och utom detsamma genom tron.
Allt nog, här talas om en "andlig" twagning, en "andlig" renhet, efter Herren säger: "Dock icke alla; ty Han wisste, ho den war, som skulle förråda Honom." Judas war den ende af lärjungarna, som icke war ren. Också blef allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu ären I rena för det tals skull, som jag har talat med eder." Detta tyder på tron, som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt hwad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men wi skulle nu betrakta Christi ord. Han säger: "Den som är twagen, han är alldeles ren, och I ären rena", och detta säger Han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den qwarboende skröplighet hos sina lärjungar, hwilken Han så ofta fick bestraffa; och det säger Han till desamma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sig, och hwilkas swagheter och syndafall för aftonen Han sjelf samma stund förutsade dem och således wäl wisste af. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än wår usla inneboende; se här och märk en gång, hwad den "tillräknade" renheten är, hwad Christi rättfärdighet, trons rättfärdighet will säga, den Guds rättfärdighet, som är worden uppenbar utan lagens tillhjelp.
Se här, att denna rättfärdighet och renhet, ehuru den för oss är osynlig, likwäl icke är någon dröm och inbillning, icke blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor werklighet och sanning. Christus, som sist skall döma på yttersta dagen, Han ser renhet der, hwarest alla menniskor se idel orenhet; Han säger till de skröpliga lärjungarna: I ären rena — I, I, som stån här för mig — I ären alldeles rena — och hwar och en, som är twagen, som tror och blir döpt, han är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, wår nedre, wår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöfwa sin särskilda twagning, böra under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktadt, Christus likwäl säger, att de äro alldeles rena; lär då (ännu en gång sagdt), lär då någonsin förstå, att här är något allwar med Christi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det icke är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant dam och skuggwerk, som det är för wåra blinda förnuftsögon; lär, att det är sannt, hwad apostelen säger om Christus och församlingen, icke blott att Han gjort henne ren i wattnets bad genom ordet, utan ock till en brud, som är herrlig, som icke har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, hwad Luther sade, att "den som icke will bekänna, att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe städse klagar, att han är en arm syndare, han bär sig så åt, som wille han säga: Jag tror icke, att Christus är död för mig, icke heller att jag är döpt, eller att Christi blod har renat mig eller kan göra mig ren; jag tror icke något enda ord wara sannt i Skriftens wittnesbörd om Christus."
Ty Christus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas wåra synder; och icke det allenast, utan sedan Han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har Han ock förwärfwat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt ändtligen i dopet påklädt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss icke allenast syndfria, utan ock rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har Han satt rättfärdigheten, på det wi måtte för Gud wara icke blott fria från synd, utan ock rättfärdiga, hwilket är en ännu högre grad i salig- heten.
Att Christus med sin blodiga drägt förwärfwat oss rättfärdighetens hwita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt afmåladt. I Uppb. 19 beskrifwes Guds Son såsom en, som sitter på en hwit häst och har på sig "ett kläde, hwilket är bestänkt med blod". Men Han har också en härskara efter sig; och dessa ryttare, som med sin fältherre draga genom jämmerdalen i hwarjehanda strider och bedröfwelser, de sitta också på hwita hästar, men deras klädnad är icke röd, utan de äro klädda i hwita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", hwilken de hafwa erhållit genom twagningen i sin salighetshöfdings, Jesu Christi, blod.
Allt nog, här talas om en "andlig" twagning, en "andlig" renhet, efter Herren säger: "Dock icke alla; ty Han wisste, ho den war, som skulle förråda Honom." Judas war den ende af lärjungarna, som icke war ren. Också blef allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu ären I rena för det tals skull, som jag har talat med eder." Detta tyder på tron, som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt hwad som åtföljer densamma, fattades Judas.
Men wi skulle nu betrakta Christi ord. Han säger: "Den som är twagen, han är alldeles ren, och I ären rena", och detta säger Han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den qwarboende skröplighet hos sina lärjungar, hwilken Han så ofta fick bestraffa; och det säger Han till desamma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sig, och hwilkas swagheter och syndafall för aftonen Han sjelf samma stund förutsade dem och således wäl wisste af. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än wår usla inneboende; se här och märk en gång, hwad den "tillräknade" renheten är, hwad Christi rättfärdighet, trons rättfärdighet will säga, den Guds rättfärdighet, som är worden uppenbar utan lagens tillhjelp.
Se här, att denna rättfärdighet och renhet, ehuru den för oss är osynlig, likwäl icke är någon dröm och inbillning, icke blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor werklighet och sanning. Christus, som sist skall döma på yttersta dagen, Han ser renhet der, hwarest alla menniskor se idel orenhet; Han säger till de skröpliga lärjungarna: I ären rena — I, I, som stån här för mig — I ären alldeles rena — och hwar och en, som är twagen, som tror och blir döpt, han är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, wår nedre, wår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöfwa sin särskilda twagning, böra under daglig ånger och tro förbättras.
Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktadt, Christus likwäl säger, att de äro alldeles rena; lär då (ännu en gång sagdt), lär då någonsin förstå, att här är något allwar med Christi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det icke är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant dam och skuggwerk, som det är för wåra blinda förnuftsögon; lär, att det är sannt, hwad apostelen säger om Christus och församlingen, icke blott att Han gjort henne ren i wattnets bad genom ordet, utan ock till en brud, som är herrlig, som icke har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, hwad Luther sade, att "den som icke will bekänna, att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe städse klagar, att han är en arm syndare, han bär sig så åt, som wille han säga: Jag tror icke, att Christus är död för mig, icke heller att jag är döpt, eller att Christi blod har renat mig eller kan göra mig ren; jag tror icke något enda ord wara sannt i Skriftens wittnesbörd om Christus."
Ty Christus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas wåra synder; och icke det allenast, utan sedan Han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har Han ock förwärfwat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt ändtligen i dopet påklädt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss icke allenast syndfria, utan ock rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har Han satt rättfärdigheten, på det wi måtte för Gud wara icke blott fria från synd, utan ock rättfärdiga, hwilket är en ännu högre grad i salig- heten.
Att Christus med sin blodiga drägt förwärfwat oss rättfärdighetens hwita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt afmåladt. I Uppb. 19 beskrifwes Guds Son såsom en, som sitter på en hwit häst och har på sig "ett kläde, hwilket är bestänkt med blod". Men Han har också en härskara efter sig; och dessa ryttare, som med sin fältherre draga genom jämmerdalen i hwarjehanda strider och bedröfwelser, de sitta också på hwita hästar, men deras klädnad är icke röd, utan de äro klädda i hwita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", hwilken de hafwa erhållit genom twagningen i sin salighetshöfdings, Jesu Christi, blod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)