"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".

Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."

Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.

"Såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga." (Matt. 6:12)

Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de ofta blir modfällda av det. Men det beror på ett missförstånd. Detta tillägg ska tvärtom bidra till en förvissning i tron, om vi rätt förstår det. För några falska kristna, som kan leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen är bundna till evig fördömelse.

Låt oss då betrakta detta tillägg: "Såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga." Många har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast såvida vi förlåter vår nästa, ska han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och inte människa och dömer ju inte såsom ögonen ser. Och hur kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud inte förlåter mer än vi förlåter? — men vi behöver inte vara i ovisshet om meningen med detta tillägg, då vi ju ser hur Herren själv förklarade det, så snart han hade förestavat Fader vår.

Det första han då talade var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om ni förlåter människorna deras brott, så förlåter också er himmelske Fader er. Men om ni inte förlåter människorna deras brott, så ska er Fader inte heller förlåta er era brott."

Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse för att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänare, som var skyldig tiotusen pund och fick allt efterskänkt, men sedan till yttersta skärven utkrävde sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle, också den, betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder vad den bryter."

Av allt detta märker vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi också, att denna punkt alls inte angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock inte för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän ha på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka människor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon inte hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.

Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och inte kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.

"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för att hon inte kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är inte bara möjligt, utan det är just vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han lagt in en påminnelse om detta märkliga förhållande i denna dagliga bön.

Se, saken är den: visst blir även de orättfärdiga, som retat dej till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du inte mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi ser att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sej stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.

Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång var dej ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blev dej ringa, och Guds vänskap var dej ett så stort gott, att allt annat fick fara för detta goda — att detta sinne nu är förlorat, eftersom du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av hur högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dej, då blir dej andra människors ondska ringa. Blir Guds nåd rätt dyrbar för dej, då lämnar du med lätthet allt annat.

Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som går nedtryckta under sina egna synder och uselheter, mycket lätt kan bestå detta prov att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de är i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.

Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: "Förlåt oss våra skulder", är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; likaså: då denna bön upphör, så att man inte mer suckar om förlåtelse, inte mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi vet ju att hela det andliga livet beror av två huvudsakliga nådeverk, som i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot synden, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och tar emot denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi vet, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus ger tillkänna, då han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn ska vara sådana, som allt framgent känner behov av förlåtelse och alltså känner synder som bekymrar dem; ty inte kan han ha ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, som man inte mer bekymras över, alltså till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortsätta att be denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finner vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna ska ha en fortgående syndakänsla och ett fortgående behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra vi finner här är, att det inte lär bevisa något emot vår kristendom, att vi vet med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma är sällan rätt fria i sin ande, bara därigenom att de inte erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anser att den rätta tron ska medföra. De vet väl, ty de ser det i hela Skriften, att de trogna också hat synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men inte dessmindre, så snart några verkliga synder framträder hos dem själva, blir de förbryllade och förlorar sin frimodighet genom den tanken, att sådana inte skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråder de, att i deras innersta dock gömmer sej den föreställningen om de rätta kristna, att de är fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de ber denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty inte behöver vi be om förlåtelse för några synder som inte verkligen finns hos oss. Nej, då Herren Kristus här lär sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lär dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem, som är oss skyldiga", då märker jag, att hans sanna barn ännu har verkliga synder att dras med; då märker jag, att han inte föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker av att Herren lärde oss be denna bön, är, att han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att han beredde sej på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Be alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill han ju sannerligen förlåta dem! Här har vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss be om något särskilt. Då vet vi ju alltid, att åtminstone den saken, som han själv lärt oss begära, måste han vilja ge oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när han därjämte lagt orden i  vår mun, hur vi bör begära denna förlåtelse, likväl inte ge den, när vi kommer och gör just såsom han själv lärt oss och ber om det? Skulle han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — han, som kommit av stor kärlek och givit ut sitt blod för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig är rätt tillfreds med och förvissade om den? Ska vi inte märka att det är våra själars fiende, och därför börja att på Kristi trofasthet vara på det högsta förvissade om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".

Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."

Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.

"Såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga." (Matt. 6:12)

Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de ofta blir modfällda av det. Men det beror på ett missförstånd. Detta tillägg ska tvärtom bidra till en förvissning i tron, om vi rätt förstår det. För några falska kristna, som kan leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen är bundna till evig fördömelse.

Låt oss då betrakta detta tillägg: "Såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga." Många har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast såvida vi förlåter vår nästa, ska han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och inte människa och dömer ju inte såsom ögonen ser. Och hur kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud inte förlåter mer än vi förlåter? — men vi behöver inte vara i ovisshet om meningen med detta tillägg, då vi ju ser hur Herren själv förklarade det, så snart han hade förestavat Fader vår.

Det första han då talade var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om ni förlåter människorna deras brott, så förlåter också er himmelske Fader er. Men om ni inte förlåter människorna deras brott, så ska er Fader inte heller förlåta er era brott."

Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse för att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänare, som var skyldig tiotusen pund och fick allt efterskänkt, men sedan till yttersta skärven utkrävde sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle, också den, betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder vad den bryter."

Av allt detta märker vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi också, att denna punkt alls inte angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock inte för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän ha på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka människor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon inte hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.

Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och inte kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.

"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för att hon inte kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är inte bara möjligt, utan det är just vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han lagt in en påminnelse om detta märkliga förhållande i denna dagliga bön.

Se, saken är den: visst blir även de orättfärdiga, som retat dej till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du inte mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi ser att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sej stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.

Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång var dej ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blev dej ringa, och Guds vänskap var dej ett så stort gott, att allt annat fick fara för detta goda — att detta sinne nu är förlorat, eftersom du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av hur högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dej, då blir dej andra människors ondska ringa. Blir Guds nåd rätt dyrbar för dej, då lämnar du med lätthet allt annat.

Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som går nedtryckta under sina egna synder och uselheter, mycket lätt kan bestå detta prov att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de är i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.

Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: "Förlåt oss våra skulder", är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; likaså: då denna bön upphör, så att man inte mer suckar om förlåtelse, inte mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi vet ju att hela det andliga livet beror av två huvudsakliga nådeverk, som i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot synden, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och tar emot denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi vet, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus ger tillkänna, då Han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn ska vara sådana, som allt framgent känner behov av förlåtelse och alltså känner synder som bekymrar dem; ty inte kan Han ha ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, som man inte mer bekymras över, alltså till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortsätta att be denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finner vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna ska ha en fortgående syndakänsla och ett fortgående behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra vi finner här är, att det inte lär bevisa något emot vår kristendom, att vi vet med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma är sällan rätt fria i sin ande, bara därigenom att de inte erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anser att den rätta tron ska medföra. De vet väl, ty de ser det i hela Skriften, att de trogna också hat synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men inte dessmindre, så snart några verkliga synder framträder hos dem själva, blir de förbryllade och förlorar sin frimodighet genom den tanken, att sådana inte skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråder de, att i deras innersta dock gömmer sej den föreställningen om de rätta kristna, att de är fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de ber denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty inte behöver vi be om förlåtelse för några synder som inte verkligen finns hos oss. Nej, då Herren Kristus här lär sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lär dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem, som är oss skyldiga", då märker jag, att hans sanna barn ännu har verkliga synder att dras med; då märker jag, att Han inte föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker av att Herren lärde oss be denna bön, är, att Han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att Han beredde sej på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Be alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill Han ju sannerligen förlåta dem. Här har vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss be om något särskilt. Då vet vi ju alltid, att åtminstone den saken, som Han själv lärt oss begära, måste Han vilja ge oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när Han därjämte lagt orden i  vår mun, hur vi bör begära denna förlåtelse, likväl inte ge den den, när vi kommdf och gör, just såsom Han själv lärt oss, och ber om det? Skulle Han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — Han, som kommit av stor kärlek och givit ut sitt blod för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig är rätt tillfreds med och förvissade om den? Ska vi inte märka att det är våra själars fiende, och därför börja att på Kristi trofasthet vara på det högsta förvissade om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".

Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."

Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

"Såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga." (Matt. 6:12)

Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de ofta blir modfällda av det. Men det beror på ett missförstånd. Detta tillägg ska tvärtom bidra till en förvissning i tron, om vi rätt förstår det. För några falska kristna, som kan leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen är bundna till evig fördömelse.

Låt oss då betrakta detta tillägg: "Såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro." Många har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast såvida vi förlåter vår nästa, ska Han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och inte människa och dömer ju inte såsom ögonen ser. Och hur kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud inte förlåter mer än vi förlåter? — men vi behöver inte vara i ovisshet om meningen med detta tillägg, då vi ju ser hur Herren själv förklarade det, så snart Han hade förestavat Fader vår.

Det första Han då talade var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om ni förlåter människorna deras brott, så förlåter också er himmelske Fader er. Men om ni inte förlåter människorna deras brott, så ska er Fader inte heller förlåta er era brott."

Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse för att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänare, som var skyldig tiotusen pund och fick allt efterskänkt, men sedan till yttersta skärven utkrävde sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle, också den, betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder vad den bryter."

Av allt detta märker vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi också, att denna punkt alls inte angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock inte för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän ha på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka människor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon inte hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.

Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och inte kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.

"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för att hon inte kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är inte bara möjligt, utan det är just vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han lagt in en påminnelse om detta märkliga förhållande i denna dagliga bön.

Se, saken är den: visst blir även de orättfärdiga, som retat dej till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du inte mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi ser att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sej stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.

Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång var dej ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blev dej ringa, och Guds vänskap var dej ett så stort gott, att allt annat fick fara för detta goda — att detta sinne nu är förlorat, eftersom du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av hur högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dej, då blir dej andra människors ondska ringa. Blir Guds nåd rätt dyrbar för dej, då lämnar du med lätthet allt annat.

Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som går nedtryckta under sina egna synder och uselheter, mycket lätt kan bestå detta prov att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de är i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.

Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: "Förlåt oss våra skulder", är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; likaså: då denna bön upphör, så att man inte mer suckar om förlåtelse, inte mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi vet ju att hela det andliga livet beror av två huvudsakliga nådeverk, som i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot synden, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och tar emot denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi vet, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus ger tillkänna, då Han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn ska vara sådana, som allt framgent känner behov av förlåtelse och alltså känner synder som bekymrar dem; ty inte kan Han ha ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, som man inte mer bekymras över, alltså till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortsätta att be denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finner vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna ska ha en fortgående syndakänsla och ett fortgående behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra vi finner här är, att det inte lär bevisa något emot vår kristendom, att vi vet med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma är sällan rätt fria i sin ande, bara därigenom att de inte erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anser att den rätta tron ska medföra. De vet väl, ty de ser det i hela Skriften, att de trogna också hat synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men inte dessmindre, så snart några verkliga synder framträder hos dem själva, blir de förbryllade och förlorar sin frimodighet genom den tanken, att sådana inte skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråder de, att i deras innersta dock gömmer sej den föreställningen om de rätta kristna, att de är fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de ber denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty inte behöver vi be om förlåtelse för några synder som inte verkligen finns hos oss. Nej, då Herren Kristus här lär sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lär dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem, som är oss skyldiga", då märker jag, att hans sanna barn ännu har verkliga synder att dras med; då märker jag, att Han inte föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker av att Herren lärde oss be denna bön, är, att Han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att Han beredde sej på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Be alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill Han ju sannerligen förlåta dem. Här har vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss be om något särskilt. Då vet vi ju alltid, att åtminstone den saken, som Han själv lärt oss begära, måste Han vilja ge oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när Han därjämte lagt orden i  vår mun, hur vi bör begära denna förlåtelse, likväl inte ge den den, när vi kommdf och gör, just såsom Han själv lärt oss, och ber om det? Skulle Han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — Han, som kommit av stor kärlek och givit ut sitt blod för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig är rätt tillfreds med och förvissade om den? Ska vi inte märka att det är våra själars fiende, och därför börja att på Kristi trofasthet vara på det högsta förvissade om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." (Matt. 6:12)

Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de ofta blir modfällda av det. Men det beror på ett missförstånd. Detta tillägg ska tvärtom bidra till en förvissning i tron, om vi rätt förstår det. För några falska kristna, som kan leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen är bundna till evig fördömelse.

Låt oss då betrakta detta tillägg: "Såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro." Många har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast såvida vi förlåter vår nästa, ska Han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och inte människa och dömer ju inte såsom ögonen ser. Och hur kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud inte förlåter mer än vi förlåter? — men vi behöver inte vara i ovisshet om meningen med detta tillägg, då vi ju ser hur Herren själv förklarade det, så snart Han hade förestavat Fader vår.

Det första Han då talade var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om ni förlåter människorna deras brott, så förlåter också er himmelske Fader er. Men om ni inte förlåter människorna deras brott, så ska er Fader inte heller förlåta er era brott."

Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse för att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänare, som var skyldig tiotusen pund och fick allt efterskänkt, men sedan till yttersta skärven utkrävde sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle, också den, betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder vad den bryter."

Av allt detta märker vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi också, att denna punkt alls inte angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock inte för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän ha på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka människor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon inte hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.

Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och inte kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.

"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för att hon inte kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är inte bara möjligt, utan det är just vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han lagt in en påminnelse om detta märkliga förhållande i denna dagliga bön.

Se, saken är den: visst blir även de orättfärdiga, som retat dej till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du inte mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi ser att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sej stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.

Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång var dej ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blev dej ringa, och Guds vänskap var dej ett så stort gott, att allt annat fick fara för detta goda — att detta sinne nu är förlorat, eftersom du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av hur högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dej, då blir dej andra människors ondska ringa. Blir Guds nåd rätt dyrbar för dej, då lämnar du med lätthet allt annat.

Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som går nedtryckta under sina egna synder och uselheter, mycket lätt kan bestå detta prov att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de är i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.

Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: "Förlåt oss våra skulder", är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; likaså: då denna bön upphör, så att man inte mer suckar om förlåtelse, inte mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi vet ju att hela det andliga livet beror av två huvudsakliga nådeverk, som i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot synden, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och tar emot denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi vet, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus ger tillkänna, då Han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn ska vara sådana, som allt framgent känner behov av förlåtelse och alltså känner synder som bekymrar dem; ty inte kan Han ha ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, som man inte mer bekymras över, alltså till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortsätta att be denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finner vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna ska ha en fortgående syndakänsla och ett fortgående behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra vi finner här är, att det inte lär bevisa något emot vår kristendom, att vi vet med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma är sällan rätt fria i sin ande, bara därigenom att de inte erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anser att den rätta tron ska medföra. De vet väl, ty de ser det i hela Skriften, att de trogna också hat synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men inte dessmindre, så snart några verkliga synder framträder hos dem själva, blir de förbryllade och förlorar sin frimodighet genom den tanken, att sådana inte skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråder de, att i deras innersta dock gömmer sej den föreställningen om de rätta kristna, att de är fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de ber denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty inte behöver vi be om förlåtelse för några synder som inte verkligen finns hos oss. Nej, då Herren Kristus här lär sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lär dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem, som är oss skyldiga", då märker jag, att hans sanna barn ännu har verkliga synder att dras med; då märker jag, att Han inte föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker av att Herren lärde oss be denna bön, är, att Han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att Han beredde sej på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Be alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill Han ju sannerligen förlåta dem. Här har vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss be om något särskilt. Då vet vi ju alltid, att åtminstone den saken, som Han själv lärt oss begära, måste Han vilja ge oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när Han därjämte lagt orden i  vår mun, hur vi bör begära denna förlåtelse, likväl inte ge den den, när vi kommdf och gör, just såsom Han själv lärt oss, och ber om det? Skulle Han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — Han, som kommit av stor kärlek och givit ut sitt blod för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig är rätt tillfreds med och förvissade om den? Ska vi inte märka att det är våra själars fiende, och därför börja att på Kristi trofasthet vara på det högsta förvissade om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Giv oss i dag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten, som i denna bön är översatt med daglig, har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar sammanstämmer ändå däri, att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsendes uppehållande".

Nu frågas den, som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det, som varit nödvändigt till ditt väsendes uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning, som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt, vad den lovat, som bäst vet, vad som är dej nyttigast. Eller vet du, huru mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig, utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att Han skall ge dej så mycket, att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan skall kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod, som behöver nedtuktas — det är endast något sådant, som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten, som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår, att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sig själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du, att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du skall samla skatter blott för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du måste inte längre vara min fogde."

Se här, vad Guds mening är, då Han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt därpå, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer, än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt Honom ska förvalta hans gåvor. Då vill Han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte, att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och icke tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att Han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därjämte vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt, vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen, som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

"Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." (Matt. 6:12)

Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de härav ofta bliva modfällda; men det beror av missförstånd. Detta tillägg skall tvärtom bidraga till en förvissning i tron, om vi rätt förstå det. För några falska kristna, som kunna leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen äro bundna till evig fördömelse.

Låtom oss då betrakta detta tillägg: Såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro. Mången har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast så vida vi förlåta vår nästa, skall Han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och icke människa och dömer ju icke, såsom ögonen se; och huru kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud icke förlåter, mer än vi förlåta? — men vi behöva icke vara i ovisshet om meningen av detta tillägg, då vi ju se, huru Herren själv förklarade det, så snart Han hade förestavat Fader vår.

Det första, Han då talade, var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om I förlåten människorna deras brott, så förlåter ock eder himmelske Fader eder. Men om I icke förlåten människorna deras brott, så skall eder Fader icke heller förlåta eder edra brott."

Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänaren, som var skyldig tiotusen pund och fick allt eftergivet, men sedan utkrävde till yttersta skärven sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle också betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten av edert hjärta var och en sin broder, det de bryta."

Av allt detta märka vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi ock, att denna punkt alls icke angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock icke för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän hava på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka menniskor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon icke hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.

Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och icke kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.

"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för det hon icke kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är icke blott möjligt, utan det är just, vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han om detta märkliga förhållande inlagt en påminnelse i denna dagliga bön.

Si, saken är den: visst bliva även de orättfärdiga, som retat dig till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du icke mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi se, att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sig stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.

Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång voro dig ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blevo dig ringa, och Guds vänskap var dig ett så stort gott, att allt annat fick för detta goda fara — att detta sinne är nu förlorat, efter du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av, huru högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dig, då blir dig andra människors ondska ringa; blir Guds nåd rätt dyrbar för dig, då lämnar du med lätthet allt annat.

Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som gå nedtryckta under sina egna synder och uselheter, kunna mycket lätt stå detta provet att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de äro i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.

Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: Förlåt oss våra skulder, är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sättas i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och icke mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; så ock, då denna bön upphör, så att man icke mer suckar om förlåtelse, icke mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi veta ju, att hela det andliga livet beror av tvenne huvudsakliga nådeverk, vilka i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot densamma, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och emottager denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi veta, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus giver tillkänna, då Han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dig, att du har övergivit den första din kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn skola vara sådana, som allt framgent känna behov av förlåtelse och således känna synder, vilka bekymra dem; ty icke kan Han hava ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, varom man icke mer bekymras, således till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortfara att bedja denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finna vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna skola hava en fortfarande syndakänsla och fortfarande behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra, vi här finna, är, att det icke lär bevisa något emot vår kristendom, att vi veta med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma äro sällan rätt fria i sin ande, blott därigenom att de icke erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anse, att den rätta tron skall medföra. De veta väl, ty de se det i hela Skriften, att de trogna också hava synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men icke dessmindre, så snart några verkliga synder framträda hos dem själva, bliva de förbryllade och förlora sin frimodighet genom den tanken, att sådana icke skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråda de, att i deras innersta dock gömmer sig den föreställningen om de rätta kristna, att de äro fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de bedja denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty icke behöva vi bedja om förlåtelse för några synder, som icke verkligen finnas hos oss. Nej, då Herren Kristus här lärer sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lärer dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro", då märker jag, att hans sanna barn ännu hava verkliga synder att dragas med; då märker jag, att Han icke föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker därav, att Herren lärde oss bedja denna bön, är, att Han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att Han beredde sig på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Bedjen alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill Han ju sannerligen förlåta dem. Här hava vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss bedja om något visst. Då veta vi ju alltid, att åtminstone den saken, som Han själv lärt oss begära, måste Han vilja giva oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när Han därjämte lagt orden i  vår mun, huru vi böra begära denna förlåtelse, likväl icke giva den, när vi komma och göra, just såsom Han själv lärt oss, och bedja därom? Skulle Han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — Han, som kommit av stor kärlek och givit sitt blod ut för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig äro rätt tillfreds och vissa därom? Skola vi icke märka, att det är våra själars fiende, och därför begynna på Kristi trofasthet vara på det högsta vissa om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Giv oss i dag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten, som i denna bön är översatt med daglig, har visserligen varit ett twetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar sammanstämma dock däri, att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — icke vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsendes uppehållande".

Nu frågas den, som vill "träta med Gud": Har du icke allt härtills fått det, som varit nödvändigt till ditt väsendes uppehållande? Och om du icke fått allt efter den ritning, som du själv uppgjort över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt, vad Han lovat, vilken bäst vet, vad som är dig nyttigast. Eller vet du, huru mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som icke blott är fattig, utan ock gäldbunden, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag skall vara människor skyldig och skall kanske icke kunna göra var man rätt, skall kanske bliva en visa i lastarens mun till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du icke antingen har någon synnerlig högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du icke "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro beder denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att Han skall giva dig så mycket, att du icke skall behöva bliva till skam såsom bedragare, utan skall kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller ock ett svårt högmod, som behöver nedtuktas — det är endast något sådant, som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten, som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han icke kan göra var man rätt.

Vad det åter angår, att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter icke kan alltid försörja sig själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, tilldess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har ock en lärdom till de lyckliga, som icke veta av dessa bekymmer för sin bärgning och icke tyckas behöva bedja om dagligt bröd. Det är tvenne ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Haven I Kristi sinne, så skolen I ock betänka dessa Kristi ord. Han säger icke: "Giv mig mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd giv oss."

Menar du, att Gud givit dig ditt myckna goda, för att du skall blott själv leva därav efter ditt behag, eller att du skall samla skatter blott för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du måste icke längre vara min fogde."

Se här, vad Guds mening är, då Han giver somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt därpå, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer, än han behöver, och den andre så fattig, att han icke har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi hava olika kallelser: de, som fått mer, än de behöva, skola vara Herrens "gårdsfogdar", som skola åt Honom förvalta hans gåvor. Då vill Han låta en hop fattiga lägra sig omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vilja ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vilja nedgräva pundet i jorden och göra avgudar därav åt sig och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom skall mycket varda utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall varda mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dig själv."

Förgät då icke, att det finns omkring dig så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, vilka alla uträcka sina händer efter bröd. Du skall därför i denna bön bedja för alla människor och icke tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: icke bedja såsom en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är blott en förvaltare. Och detta skola vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att Han om allt det goda, vi gjort, kan säga: I haven det gjort mig.

När vi därjämte veta, att uttrycket dagligt bröd icke blott betecknar mat och kläder, utan allt, vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen, vilken icke lever blott sig själv, utan ock älskar sin nästa, sakna anledningar att bedja denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda, du nu äger, varför du alltid har anledning att bedja om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, är ganska hälsosamt för en kristen.

"Såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." (Matt. 6:12)

Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de härav ofta bliva modfällda; men det beror av missförstånd. Detta tillägg skall tvärtom bidraga till en förvissning i tron, om vi rätt förstå det. För några falska kristna, som kunna leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen äro bundna till evig fördömelse.

Låtom oss då betrakta detta tillägg: Såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro. Mången har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast så vida vi förlåta vår nästa, skall Han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och icke människa och dömer ju icke, såsom ögonen se; och huru kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud icke förlåter, mer än vi förlåta? — men vi behöva icke vara i ovisshet om meningen av detta tillägg, då vi ju se, huru Herren själv förklarade det, så snart Han hade förestavat Fader vår.

Det första, Han då talade, var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om I förlåten människorna deras brott, så förlåter ock eder himmelske Fader eder. Men om I icke förlåten människorna deras brott, så skall eder Fader icke heller förlåta eder edra brott."

Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänaren, som var skyldig tiotusen pund och fick allt eftergivet, men sedan utkrävde till yttersta skärven sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle också betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten av edert hjärta var och en sin broder, det de bryta."

Av allt detta märka vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi ock, att denna punkt alls icke angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock icke för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän hava på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka menniskor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon icke hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.

Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och icke kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.

"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för det hon icke kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är icke blott möjligt, utan det är just, vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han om detta märkliga förhållande inlagt en påminnelse i denna dagliga bön.

Si, saken är den: visst bliva även de orättfärdiga, som retat dig till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du icke mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi se, att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sig stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.

Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång voro dig ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blevo dig ringa, och Guds vänskap var dig ett så stort gott, att allt annat fick för detta goda fara — att detta sinne är nu förlorat, efter du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av, huru högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dig, då blir dig andra människors ondska ringa; blir Guds nåd rätt dyrbar för dig, då lämnar du med lätthet allt annat.

Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som gå nedtryckta under sina egna synder och uselheter, kunna mycket lätt stå detta provet att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de äro i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.

Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: Förlåt oss våra skulder, är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sättas i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och icke mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; så ock, då denna bön upphör, så att man icke mer suckar om förlåtelse, icke mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi veta ju, att hela det andliga livet beror av tvenne huvudsakliga nådeverk, vilka i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot densamma, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och emottager denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi veta, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus giver tillkänna, då Han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dig, att du har övergivit den första din kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn skola vara sådana, som allt framgent känna behov av förlåtelse och således känna synder, vilka bekymra dem; ty icke kan Han hava ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, varom man icke mer bekymras, således till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortfara att bedja denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finna vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna skola hava en fortfarande syndakänsla och fortfarande behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra, vi här finna, är, att det icke lär bevisa något emot vår kristendom, att vi veta med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma äro sällan rätt fria i sin ande, blott därigenom att de icke erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anse, att den rätta tron skall medföra. De veta väl, ty de se det i hela Skriften, att de trogna också hava synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men icke dessmindre, så snart några verkliga synder framträda hos dem själva, bliva de förbryllade och förlora sin frimodighet genom den tanken, att sådana icke skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråda de, att i deras innersta dock gömmer sig den föreställningen om de rätta kristna, att de äro fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de bedja denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty icke behöva vi bedja om förlåtelse för några synder, som icke verkligen finnas hos oss. Nej, då Herren Kristus här lärer sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lärer dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro", då märker jag, att hans sanna barn ännu hava verkliga synder att dragas med; då märker jag, att Han icke föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker därav, att Herren lärde oss bedja denna bön, är, att Han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att Han beredde sig på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Bedjen alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill Han ju sannerligen förlåta dem. Här hava vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss bedja om något visst. Då veta vi ju alltid, att åtminstone den saken, som Han själv lärt oss begära, måste Han vilja giva oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när Han därjämte lagt orden i  vår mun, huru vi böra begära denna förlåtelse, likväl icke giva den, när vi komma och göra, just såsom Han själv lärt oss, och bedja därom? Skulle Han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — Han, som kommit av stor kärlek och givit sitt blod ut för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig äro rätt tillfreds och vissa därom? Skola vi icke märka, att det är våra själars fiende, och därför begynna på Kristi trofasthet vara på det högsta vissa om denna förlåtelse!