"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)

Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.

Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.

Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"

Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.

Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!

Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.

Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Låt mej bli ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!

"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)

Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.

Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.

Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"

Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.

Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!

Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.

Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Låt mej bli ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!

"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)

Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.

Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.

Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"

Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.

Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!

Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.

Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Låt mej bli ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!

"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)

Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.

Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.

Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"

Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.

Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!

Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.

Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Ja, gör mej ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!

"Ty jag säger igenom den nåd, som är mig given, var och en av eder, att ingen hålle mer av sig, än honom bör hålla." (Rom. 12:3)

Då apostelen skrifwit hela det bref, i hwilket dessa ord förekomma, till "alla dem, som woro i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likwäl här särskildt tillägger: "hwar och en af eder", märka wi ett bestämdt syfte att tränga in på hwarje christen, att uttrycka det hwar och en skulle behöfwa denna warning, att ingen enda borde anse sig fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - hwarjemte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då apostelen icke will, att en enda skulle låta denna förmaning gå sig förbi. Att tänka för högt om sig, att om sina gåfwor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras af högmodsanden, detta är det farliga onda, för hwilket apostelen här warnar. Och för att ännu nogare se, hwad han på detta ställe åsyftar, måste man akta på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), der apostelen utwecklar de andliga gåfwornas olikhet och rätta bruk i församlingen, hwarwid han anmärker, att alla trogna äro en kropp tillhopa och inbördes hwarandras lemmar, som hafwa åtskilliga gåfwor. Apostelen menar då, att wi icke böra för de olika gåfwornas skull söndras eller upphöja oss sjelfwa och förakta andra, utan förblifwa i andens enhet, ödmjukhet och kärlek. Om wi ock nu förstått apostelens förmaning, hafwa wi dock dermed icke sjelfwa saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon skall kunna undgå att tänka för högt om sig, ja, att blifwa alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all menniskonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt godt, att en christen, som förstått detta, kan grufwa sig för sitt lif och endast ropa och bedja: "Gud, förbarma dig!" Ty ingen menniska är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i sjelfwa naturen. Wi finna den redan hos de små barnen, då de så tidigt börja att skryta och berömma sig emot hwarandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.w. Ja, wi weta, att det war isynnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängelen i begynnelsen afsmittade på menniskan, då han sade: "I skolen warda såsom Gud". Sedan finna wi ock denna natur så påtränga hos menniskor, att knappt någon christen kan få blifwa stilla i sin obemärkthet, utan hwar och en will uppåt; att äfwen der, hwarest man icke kan se någon naturlig anledning, nemligen hos menniskor som hafwa helt ringa gåfwor och utmärkelser, ja, kanske äro, hwad man kallar wanlottade, framsticka dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar. Detta är ganska märkwärdigt att skåda såsom bewis på, huru djupt denna böjelse ligger i menniskonaturen, om den ock mycket olika framträder. Kan du nu icke genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dig sjelf, att du är framför andra upplyst, wis, trogen, allwarlig, from, duglig och skicklig, war wiss derpå, att du skall störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Häremot skall ingen waksamhet eller starkhet hjelpa. Herren Christus säger uttryckligt: "De främsta skola warda de yttersta." Och åter säger Han: "Den sig upphöjer, han skall warda förnedrad." Och Petrus säger, huru detta tillgår: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dig emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör, hwad du will, du skall dock störtas. Håller du dig upplyst och wis framför alla, så skall du falla i willfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dig mer from och stark än andra, skall du falla i mer synd och skam än andra. Huru mången lofwande yngling eller jungfru blef icke förderfwad för hela lifwet blott genom högmod! Huru mången benådad christen förföll icke i de största dårskaper blott derigenom, att han intogs af smicker och sjelfförtjusning! Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela werlden wet säga: "Högmod går före fall." Här hjelper då ingenting annat, än att du i tid låter warna dig, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att Han förbarmar sig och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen will Han då gerna höra. Kan du icke genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren wäl ännu ett medel öfrigt, nemligen det att Han skickar dig någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du blott ännu kan blifwa i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och blifwa ibland de yttersta. Gud, war oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ondt drabba oss, blott icke högmodets och förhärdelsens dom.