Doktor Svebilius säger: "Lagen är av naturen någorlunda känd,
men evangelium är en hemlighet, som är förborgad för allt förnuft."
Doktor Luther säger: "Evangelium är de kristnas allrasvåraste konst
och högsta visdom, vari de i alla sina livsdagar förbliva skolpiltar;
men", tillägger han vidare, "likväl har det den leda plågan, att
ingenting tyckes vara lättare och snarare utlärt än detta; så att så snart
en har något hört eller läst därom, strax menar han sig vara mästare
och doktor däri och vill nu höra något annat, något nytt".
Sådana
inbillade fullärda borde känna igen sej av, att de inte ofta tänker på
evangelium, hur de mer och mer ska lära känna Gud och den Han
har sänt, lära känna försoningens stora hemligheter; att de intee söka
efter att få höra eller läsa därom; inte ber Gud om Andens ljus därtill,
utan tvärtom, när något rätt evangeliskt förekommer, med en viss
otålighet vänta på dess slut för att få något annat. Sådana plägar också tänka och säga: Nog vet jag, vad jag skall tro, nog vet jag om Guds
nåd, den är en gång för alla given, med den saken är allt väl; men
se, vad vi ska göra och vara, det räcker till att tänka på, det felar
alltid, låt oss höra något därom o.s.v.
Och så kommer de just därför
aldrig till det rätta görandet, den rätta lusten och kraften, emedan
de aldrig lär känna, vad som först och förnämligast fattas dem,
nämligen själva livet, den rätta bättringen och den rätta tron. De
känner inte, hur helt förlorat det är med oss och vårt görande, de
har aldrig rätt förtvivlat på sej själva; inte heller har de erfarit vad tron vill säga eller vad tron och nåden verkar, för då skulle
de inte säga att de har nog av det slaget. Då skulle de hellre
tänka, såsom ordet och erfarenheten lär, att blott jag kände Gud
och hans nåd, nog skulle sedan följa lust och kraft till det goda.
Såsom Johannes säger: "Den som inte älskar känner inte Gud;
ty Gud är kärleken." Kände de Gud, vill han säga, nog skulle de
älska, ja, bli brinnande i kärlek och gudaktighet; ty Gud är en
sådan stor och brinnande kärlek, att ingen kan känna Honom, utan att
av Honom bli upptänd till kärlek. Och kärleken är modern till alla
goda gärningar, kärleken är lagens fullbordan.
I korthet: de som tycker sej tillräckligt ha fattat evangelium,
de har inte ännu lärt de första bokstäverna. Såsom aposteln säger:
"Om någon låter sej tycka att han vet något, han vet ännu inte hur han bör veta."
Detta är isynnerhet tillämpligt på evangelii
kunskap. Evangelium innehåller sådana saker, att den som ser vad
det innehåller förmår inte tro det. Den som har lätt för att tro
det, han ser visst inte vad det innehåller. Väl tycker han sej se vad det innehåller, det tycker han så bestämt, att han ville svärja
tusende eder därpå; men hans hela väsen nekar det.
Luther säger
sant, att den som kunde rätteligen både fatta och tro, vad evangelium
innehåller, "han kunde icke mer leva här på jorden, utan skulle av övermåttan stor glädje dö". Sannerligen, inte skulle man vara så kall
och stel och oandlig, som dessa utlärda och mätta andar är; inte skulle
det vara så svårt att följa Kristus, att älska, tjäna och bekänna Kristus, att lida och försaka m. m., om man rätteligen trodde vad
evangelium innehåller.
Men se här en huvudorsak, varför många som alltid läras dock aldrig kommer till sanningens kunskap. Jesus sade: "Ingen känner
Sonen, utom Fadern; och ingen känner heller Fadern, utom Sonen,
och den som Sonen vill uppenbara honom för." När inte Sonen vill
uppenbara det för en människa, så är allt förgäves för henne.
Näst förut
hade Kristus sagt, för vilka Han inte ville uppenbara det — du har dolt detta för de visa och förnumstiga, d.ä. sådana, som inte är i
egna ögon fåkunnniga, utan menar, att de blott genom studerande ska
kunna inhämta evangelium. Många läser och hör evangelium på samma
sätt som en världslig vetenskap, utan att därom böja sej för Gud;
men för sådana har Han behagat fördölja det. Ja, Fader, så har varit ditt behag.
Paulus var väl en mästare till att tydligt
och rikt förklara och utlägga evangelium; men inte ansåg han det vara
nog för folket, att de blott hörde hans predikningar och läste hans
epistlar, utan han ansåg allting ännu bero så alldeles på Guds
"uppenbarande", Guds meddelande av visdomens och uppenbarelsens Ande,
att han ideligen anropade Gud därom för sina församlingar.
Då det
nu finns människor, som aldrig behöver så bedja och böja sej för Gud,
inte heller med flit och angelägenhet söker i Guds ord efter evangelii
kunskap, utan vet allt nog förut, då likväl de största helgon och
troshjältar, oaktat allt sitt studerande och bedjande, bekänt, att de inte ännu
fullkomligt fattat det, utan ännu for fast därefter — hur hänger allt
detta tillsammans? Är det på annat sätt, än att dessa utlärda, som förstår allt nog, är av djävulen förtjusta, blinda och döda och behövde nu
först lära de första bokstäverna? Måtte de i tid besinna detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar