"Var med varandra vänliga i broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss ska bliva straffade. Grundtextens ord  "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.

Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, som efter det himmelska barnaskapet är varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, som dock vill vara kristna, bemöter sina bröder i nåden, då det går så till, att om de än inte tänker och talar illa om dem, de likväl inte heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låter dem vara och ha det, som de kan.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Är vi verkligen bröder [och systrar] för evigheten, bör vi också såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom också Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrar med sin nästa, sådant lär vi av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har också Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrar och omhuldar oss — oss, som är så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det syns, som vore vi inte kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har också djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi också verkligen är bröder, är födda av samme Fader, är bestämda för samma arv. Såsom också Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligger nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de är vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älskar våra naturliga bröder med en särskild kärlek, hur bör vi då inte älska dem, som är våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna bli uppmärksamma på att då vi med all rätt kallar varandra bröder och systrar, vi också måtte i våra hjärtan ha sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebär. "Över allting", säger Petrus, "ha en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lär vi, att de kristna inte bara ska i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan också i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra i hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta inte bara med utvärtes åtbörder, utan också med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sej".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som inte anstår Guds barn; men har vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, bör vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna ska inte vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, i umgängesättet skicka sej ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minns, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde han även sej själv till ett föredöme.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi håller den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får ha lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mej för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mej vid, hur ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den inte för ringa för honom att bo i, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, inte även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud bara ge oss sin nåd att efterfölja den!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden till lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn!

"Var med varandra vänliga i broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss ska bliva straffade. Grundtextens ord  "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.

Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, som efter det himmelska barnaskapet är varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, som dock vill vara kristna, bemöter sina bröder i nåden, då det går så till, att om de än inte tänker och talar illa om dem, de likväl inte heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låter dem vara och ha det, som de kan.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Är vi verkligen bröder [och systrar] för evigheten, bör vi också såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom också Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrar med sin nästa, sådant lär vi av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har också Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrar och omhuldar oss — oss, som är så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det syns, som vore vi inte kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har också djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi också verkligen är bröder, är födda av samme Fader, är bestämda för samma arv. Såsom också Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligger nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de är vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älskar våra naturliga bröder med en särskild kärlek, hur bör vi då inte älska dem, som är våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna bli uppmärksamma på att då vi med all rätt kallar varandra bröder och systrar, vi också måtte i våra hjärtan ha sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebär. "Över allting", säger Petrus, "ha en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lär vi, att de kristna inte bara ska i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan också i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra i hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta inte bara med utvärtes åtbörder, utan också med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sej".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som inte anstår Guds barn; men har vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, bör vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna ska inte vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, i umgängesättet skicka sej ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minns, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde han även sej själv till ett föredöme.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi håller den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får ha lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mej för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mej vid, hur ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den inte för ringa för honom att bo i, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, inte även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud bara ge oss sin nåd att efterfölja den!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden till lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn!

"Var med varandra vänliga i broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss ska bliva straffade. Grundtextens ord  "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.

Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, som efter det himmelska barnaskapet är varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, som dock vill vara kristna, bemöter sina bröder i nåden, då det går så till, att om de än inte tänker och talar illa om dem, de likväl inte heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låter dem vara och ha det, som de kan.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Är vi verkligen bröder [och systrar] för evigheten, bör vi också såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom också Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrar med sin nästa, sådant lär vi av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har också Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrar och omhuldar oss — oss, som är så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det syns, som vore vi inte kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har också djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi också verkligen är bröder, är födda av samme Fader, är bestämda för samma arv. Såsom också Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligger nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de är vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älskar våra naturliga bröder med en särskild kärlek, hur bör vi då inte älska dem, som är våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna bli uppmärksamma på att då vi med all rätt kallar varandra bröder och systrar, vi också måtte i våra hjärtan ha sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebär. "Över allting", säger Petrus, "ha en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lär vi, att de kristna inte bara ska i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan också i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra i hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta inte bara med utvärtes åtbörder, utan också med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sej".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som inte anstår Guds barn; men har vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, bör vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna ska inte vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, i umgängesättet skicka sej ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minns, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde Han även sej själv till ett föredöme.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi håller den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får ha lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mej för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mej vid, hur ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den inte för ringa för Honom att bo i, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, inte även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud bara ge oss sin nåd att efterfölja den!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden till lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn!

"Var med varandra vänliga i broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss ska bliva straffade. Grundtextens ord  "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.

Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, som efter det himmelska barnaskapet är varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, som dock vill vara kristna, bemöter sina bröder i nåden, då det går så till, att om de än inte tänker och talar illa om dem, de likväl inte heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låter dem vara och ha det, som de kan.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Är vi verkligen bröder [och systrar] för evigheten, bör vi också såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom också Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrar med sin nästa, sådant lär vi av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har också Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrar och omhuldar oss — oss, som är så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det syns, som vore vi inte kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har också djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi också verkligen är bröder, är födda av samme Fader, är bestämda för samma arv. Såsom också Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligger nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de är vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älskar våra naturliga bröder med en särskild kärlek, hur bör vi då inte älska dem, som är våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna bli uppmärksamma på att då vi med all rätt kallar varandra bröder och systrar, vi också måtte i våra hjärtan ha sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebär. "Över allting", säger Petrus, "ha en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lär vi, att de kristna inte bara ska i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan också i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra i hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta inte bara med utvärtes åtbörder, utan också med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sej".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som inte anstår Guds barn; men har vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, bör vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna ska inte vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, i umgängesättet skicka sej ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minns, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde Han även sej själv till ett föredöme.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi håller den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får ha lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mej för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mej vid, hur ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den inte för ringa för Honom att bo i, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, inte även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud bara ge oss sin nåd att efterfölja den!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden till lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn!

"Varen var med annan vänliga uti broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss skola bliva straffade. Gr.-textens ord på "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.

Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, vilka efter det himmelska barnaskapet äro varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, vilka dock vilja vara kristna, bemöta sina bröder i nåden, då det går så till, att om de ock icke tänka och tala illa om dem, de likväl ej heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låta dem vara och hava det, som de kunna.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Äro vi verkligen bröder för evigheten, böra vi ock såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom ock Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrager med sin nästa, sådant lär av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har ock Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrager och omhuldar oss — oss, som äro så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det synes, som vore vi icke kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har ock djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi ock verkligen äro bröder, äro födda av samme Fader, äro bestämda för samma arv. Såsom ock Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligga nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de äro vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älska våra naturliga bröder med en särskild kärlek, huru böra vi då icke älska dem, som äro våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna varda därpå uppmärksamma, att då vi med all rätt kalla varandra bröder och systrar, vi ock måtte i våra hjärtan hava sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebära. "Över allting", säger Petrus, "haven ju en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lära vi, att de kristna icke blott skola i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan ock i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra uti hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta icke blott med utvärtes åtbörder, utan ock med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sig".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som icke anstår Guds barn; men hava vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, böra vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna skola icke vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, uti umgängesättet skicka sig ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minnas, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde Han även sig själv till en efterdömelse.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi hålla den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får hava lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mig för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mig vid, huru ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den icke för ringa för Honom att bo uti, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, icke även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud blott giva oss sin nåd att efterfölja den!

"Varen var med annan vänliga uti broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss skola bliva straffade. Gr.-textens ord på "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.

Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, vilka efter det himmelska barnaskapet äro varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, vilka dock vilja vara kristna, bemöta sina bröder i nåden, då det går så till, att om de ock icke tänka och tala illa om dem, de likväl ej heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låta dem vara och hava det, som de kunna.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Äro vi verkligen bröder för evigheten, böra vi ock såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom ock Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrager med sin nästa, sådant lär av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har ock Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrager och omhuldar oss — oss, som äro så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det synes, som vore vi icke kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har ock djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi ock verkligen äro bröder, äro födda av samme Fader, äro bestämda för samma arv. Såsom ock Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligga nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de äro vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älska våra naturliga bröder med en särskild kärlek, huru böra vi då icke älska dem, som äro våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna varda därpå uppmärksamma, att då vi med all rätt kalla varandra bröder och systrar, vi ock måtte i våra hjärtan hava sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebära. "Över allting", säger Petrus, "haven ju en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lära vi, att de kristna icke blott skola i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan ock i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra uti hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta icke blott med utvärtes åtbörder, utan ock med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sig".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som icke anstår Guds barn; men hava vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, böra vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna skola icke vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, uti umgängesättet skicka sig ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minnas, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde Han även sig själv till en efterdömelse.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi hålla den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får hava lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mig för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mig vid, huru ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den icke för ringa för Honom att bo uti, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, icke även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud blott giva oss sin nåd att efterfölja den!