"Ni som fruktar Herren, förtrösta på Honom, ty han felar er inte." (Syr. 2:7)

Här frågar någon: Hur ska vi då frukta Gud och förtrösta på honom?

Svar: Endast så, att det motsvarar vad Gud verkligen är. Vi måste känna hhonom rätt, då har vi genast både gudsfruktan och tro.

Då vi är lättsinniga och säkra, kommer det endast därav, att vi inte vet, tror eller besinnar hur Gud är. Trodde vi rätt hur stor och mäktig Gud är, och vilken helig nitälskare emot all synd han är, hur sannfärdig han är i sina hotelser, hur nära han är oss och ser allting, samt hur nådig och trofast m. m., så skulle vi sannerligen både frukta honom och förtrösta på honom.

Och när vi nu betraktar alla dessa Guds egenskaper, som vi borde liksom med ögonen se i alla hans domar, som vi känner ur ordet och erfarenheten, och om vi därmed jämför, vad han själv i ordet så ofta bjuder om vår fruktan och förtröstan på honom, så blir svaret detta: Vi ska frukta Gud och förtrösta på honom så att vi fruktar eljest ingenting, hur fruktansvärt det i sej självt än må vara, nej, platt ingenting ska vi frukta, utan endast Gud; och att vi förtröstar eljest på ingenting, hur starkt, förträffligt och pålitligt det än må synas, nej, på alldeles ingenting, utan endast på Gud. Se, då bleve Herren vår ende Gud. Då bleve han ensam föremålet för vårt hjärtas fruktan, förtröstan och dyrkan.

Men hur ska jag dock förstå detta att jag för ingenting ska frukta, utom för Gud? Det är ju dock många fruktansvärda ting på jorden, för vilka man måste rysa vid blotta tanken därpå. Tänk dej bara, hur mycket ont bittra och mäktiga fiender kan göra oss, eller tänk dej vad det vore att under mördarens hand ge upp sin anda, eller att förlora sin syn eller sitt förstånd för hela sin livstid, eller att angripas av någon förskräcklig sjukdom, som aldrig kan botas, eller bli sönderkrossad av ett åskslag, med flera fruktansvärda händelser. Måste man inte frukta sådant?

Svar: Jo, så måste visserligen var och en, som inte i den allsmäktige Herren har sin ende Gud. Den åter, som verkligen tror och besinnar, att en levande, tänkande, vakande och allsmäktig Gud är allestädes nära, ja, den som får sina andliga sinnen öppnade, så att han ser och tror sådant, den vet, att ingenting av allt detta förskräckliga kan röra ens ett hår på hans huvud, med mindre denne trofaste och allsmäktige Fadern beslutit det. Om han vill, träffar dej blixten, sjukdomen, olyckan, bråddöden; men har han beslutat annat kan inget av allt detta röra dej. Ser han det för dej nödvändigt eller nyttigt, att ditt hjärta skall åter förkrossas, lida, blöda, då sänder han dej en sorg, en förlust, eller en ond människa, som förorättar, beljuger och försmädar dej; vill han ge dej ro, då får inget sådant hända dej.

Se, hur Kristus svarade Pilatus: "Du hade ingen makt över mej, vore den dej inte given ovanefter." Se, hur David talar om den onda människan Simei: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David." Och då Jeremias talar om mångahanda bedrövelser, såsom att man "undertryckes", "döms falskeligen" o.s.v., säger han: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning?"

När satan får lov att plåga Job, då föreskriver honom Herren Gud uttryckligen måttet och graden. Ja, profeten Amos säger: "Är ock något ont i staden som Herren inte gör?" Och Herren själv förklarar det så: "På det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mej är intet: Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret; jag, som ger frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."

Se, den som inte tror på denne ende Guden, den har på alla sidor tusen saker att frukta, ser än hit och än dit och har beständig oro. I dag fruktar han sjukdom, i morgon fattigdom eller förluster. I dag fruktar han en ond människa, som skall göra honom skada; i morgon, att en kär vän skall svika honom. Kommer en bekymrande underrättelse, då vet han ingen hjälpare, om inte han själv eller andra människor kan hjälpa.

Se, allt sådant är det rättmätiga straffet för dem, som inte låter den allsmäktige Herren vara ensam deras Gud. Däremot, vilken salig trygghet och frid njuter inte den, som tror blott på en Gud, en mäktig, och denne en trofast Fader.

Hjälp mej då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mej förvarad är.
Hjälp mej, Herre, att vadhelst mej händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

"Ni som fruktar Herren, förtrösta på Honom, ty han felar er inte." (Syr. 2:7)

Här frågar någon: Hur ska vi då frukta Gud och förtrösta på honom?

Svar: Endast så, att det motsvarar vad Gud verkligen är. Vi måste känna hhonom rätt, då har vi genast både gudsfruktan och tro.

Då vi är lättsinniga och säkra, kommer det endast därav, att vi inte vet, tror eller besinnar hur Gud är. Trodde vi rätt hur stor och mäktig Gud är, och vilken helig nitälskare emot all synd han är, hur sannfärdig han är i sina hotelser, hur nära han är oss och ser allting, samt hur nådig och trofast m. m., så skulle vi sannerligen både frukta honom och förtrösta på honom.

Och när vi nu betraktar alla dessa Guds egenskaper, som vi borde liksom med ögonen se i alla hans domar, som vi känner ur ordet och erfarenheten, och om vi därmed jämför, vad han själv i ordet så ofta bjuder om vår fruktan och förtröstan på honom, så blir svaret detta: Vi ska frukta Gud och förtrösta på honom så att vi fruktar eljest ingenting, hur fruktansvärt det i sej självt än må vara, nej, platt ingenting ska vi frukta, utan endast Gud; och att vi förtröstar eljest på ingenting, hur starkt, förträffligt och pålitligt det än må synas, nej, på alldeles ingenting, utan endast på Gud. Se, då bleve Herren vår ende Gud. Då bleve han ensam föremålet för vårt hjärtas fruktan, förtröstan och dyrkan.

Men hur ska jag dock förstå detta att jag för ingenting ska frukta, utom för Gud? Det är ju dock många fruktansvärda ting på jorden, för vilka man måste rysa vid blotta tanken därpå. Tänk dej bara, hur mycket ont bittra och mäktiga fiender kan göra oss, eller tänk dej vad det vore att under mördarens hand ge upp sin anda, eller att förlora sin syn eller sitt förstånd för hela sin livstid, eller att angripas av någon förskräcklig sjukdom, som aldrig kan botas, eller bli sönderkrossad av ett åskslag, med flera fruktansvärda händelser. Måste man inte frukta sådant?

Svar: Jo, så måste visserligen var och en, som inte i den allsmäktige Herren har sin ende Gud. Den åter, som verkligen tror och besinnar, att en levande, tänkande, vakande och allsmäktig Gud är allestädes nära, ja, den som får sina andliga sinnen öppnade, så att han ser och tror sådant, den vet, att ingenting av allt detta förskräckliga kan röra ens ett hår på hans huvud, med mindre denne trofaste och allsmäktige Fadern beslutit det. Om han vill, träffar dej blixten, sjukdomen, olyckan, bråddöden; men har han beslutat annat kan inget av allt detta röra dej. Ser han det för dej nödvändigt eller nyttigt, att ditt hjärta skall åter förkrossas, lida, blöda, då sänder han dej en sorg, en förlust, eller en ond människa, som förorättar, beljuger och försmädar dej; vill han ge dej ro, då får inget sådant hända dej.

Se, hur Kristus svarade Pilatus: "Du hade ingen makt över mej, vore den dej inte given ovanefter." Se, hur David talar om den onda människan Simei: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David." Och då Jeremias talar om mångahanda bedrövelser, såsom att man "undertryckes", "döms falskeligen" o.s.v., säger han: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning?"

När satan får lov att plåga Job, då föreskriver honom Herren Gud uttryckligen måttet och graden. Ja, profeten Amos säger: "Är ock något ont i staden som Herren inte gör?" Och Herren själv förklarar det så: "På det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mej är intet: Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret; jag, som ger frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."

Se, den som inte tror på denne ende Guden, den har på alla sidor tusen saker att frukta, ser än hit och än dit och har beständig oro. I dag fruktar han sjukdom, i morgon fattigdom eller förluster. I dag fruktar han en ond människa, som skall göra honom skada; i morgon, att en kär vän skall svika honom. Kommer en bekymrande underrättelse, då vet han ingen hjälpare, om inte han själv eller andra människor kan hjälpa.

Se, allt sådant är det rättmätiga straffet för dem, som inte låter den allsmäktige Herren vara ensam deras Gud. Däremot, vilken salig trygghet och frid njuter inte den, som tror blott på en Gud, en mäktig, och denne en trofast Fader.

Hjälp mej då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mej förvarad är.
Hjälp mej, Herre, att vadhelst mej händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

"Ni som fruktar Herren, förtrösta på Honom, ty han felar er inte." (Syr. 2:7)

Här frågar någon: Hur ska vi då frukta Gud och förtrösta på Honom?

Svar: Endast så, att det motsvarar vad Gud verkligen är. Vi måste känna Honom rätt, då har vi genast både gudsfruktan och tro.

Då vi är lättsinniga och säkra, kommer det endast därav, att vi inte vet, tror eller besinnar, hur Gud är. Trodde vi rätt, hur stor och mäktig Gud är, och vilken helig nitälskare emot all synd Han är, hur sannfärdig Han är i sina hotelser, hur nära Han är oss och ser allting, samt hur nådig och trofast m. m., så skulle vi sannerligen både frukta Honom och förtrösta på Honom.

Och när vi nu betraktar alla dessa Guds egenskaper, som vi borde liksom med ögonen se i alla hans domar, som vi känner ur ordet och erfarenheten, och om vi därmed jämför, vad Han själv i ordet så ofta bjuder om vår fruktan och förtröstan på Honom, så blir svaret detta: Vi ska frukta Gud och förtrösta på Honom så, att vi fruktar eljest ingenting, hur fruktansvärt det i sej självt än må vara, nej, platt ingenting ska vi frukta, utan endast Gud; och att vi förtröstar eljest på ingenting, hur starkt, förträffligt och pålitligt det än må synas, nej, på alldeles ingenting, utan endast på Gud. Se, då bleve Herren vår ende Gud. Då bleve Han ensam föremålet för vårt hjärtas fruktan, förtröstan och dyrkan.

Men hur ska jag dock förstå detta, att jag för ingenting skall frukta, utom för Gud? Det är ju dock många fruktansvärda ting på jorden, för vilka man måste rysa vid blotta tanken därpå. Tänk dej bara, hur mycket ont bittra och mäktiga fiender kan göra oss, eller tänk dej, vad det vore, att under mördarens hand ge upp sin anda, eller att förlora sin syn eller sitt förstånd för hela sin livstid, eller att angripas av någon förskräcklig sjukdom, som aldrig kan botas, eller bli sönderkrossad av ett åskslag, med flera fruktansvärda händelser. Måste man inte frukta sådant?

Svar: Jo, så måste visserligen var och en, som inte i den allsmäktige Herren har sin ende Gud. Den åter, som verkligen tror och besinnar, att en levande, tänkande, vakande och allsmäktig Gud är allestädes nära, ja, den som får sina andliga sinnen öppnade, så att han ser och tror sådant, den vet, att ingenting av allt detta förskräckliga kan röra ens ett hår på hans huvud, med mindre denne trofaste och allsmäktige Fadern beslutit det. Om Han vill, träffar dej blixten, sjukdomen, olyckan, bråddöden; men har Han beslutat annat, kan inget av allt detta röra dej. Ser Han det för dej nödvändigt eller nyttigt, att ditt hjärta skall åter förkrossas, lida, blöda, då sänder Han dej en sorg, en förlust, eller en ond människa, som förorättar, beljuger och försmädar dej; vill Han ge dig ro, då får inget sådant hända dej.

Se, hur Kristus svarade Pilatus: "Du hade ingen makt över mej, vore den dej inte given ovanefter." Se, hur David talar om den onda människan Simei: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David." Och då Jeremias talar om mångahanda bedrövelser, såsom att man "undertryckes", "döms falskeligen" o.s.v., säger han: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning?"

När satan får lov att plåga Job, då föreskriver honom Herren Gud uttryckligen måttet och graden. Ja, profeten Amos säger: "Är ock något ont i staden, det Herren icke gör?" Och Herren själv förklarar det så: "På det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mej är intet: Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret; jag, som ger frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."

Se, den som inte tror på denne ende Guden, den har på alla sidor tusen saker att frukta, ser än hit och än dit och har beständig oro. I dag fruktar han sjukdom, i morgon fattigdom eller förluster. I dag fruktar han en ond människa, som skall göra honom skada; i morgon, att en kär vän skall svika honom. Kommer en bekymrande underrättelse, då vet han ingen hjälpare, om inte han själv eller andra människor kan hjälpa.

Se, allt sådant är det rättmätiga straffet för dem, som inte låter den allsmäktige Herren vara ensam deras Gud. Däremot, vilken salig trygghet och frid njuter inte den, som tror blott på en Gud, en mäktig, och denne en trofast Fader.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

"Ni som fruktar Herren, förtrösta på Honom, ty Han felar er inte." (Syr. 2:7)

Här frågar någon: Hur ska vi då frukta Gud och förtrösta på Honom?

Svar: Endast så, att det motsvarar vad Gud verkligen är. Vi måste känna Honom rätt, då har vi genast både gudsfruktan och tro.

Då vi är lättsinniga och säkra, kommer det endast därav, att vi inte vet, tror eller besinnar, hur Gud är. Trodde vi rätt, hur stor och mäktig Gud är, och vilken helig nitälskare emot all synd Han är, hur sannfärdig Han är i sina hotelser, hur nära Han är oss och ser allting, samt hur nådig och trofast m. m., så skulle vi sannerligen både frukta Honom och förtrösta på Honom.

Och när vi nu betraktar alla dessa Guds egenskaper, som vi borde liksom med ögonen se i alla hans domar, som vi känner ur ordet och erfarenheten, och om vi därmed jämför, vad Han själv i ordet så ofta bjuder om vår fruktan och förtröstan på Honom, så blir svaret detta: Vi ska frukta Gud och förtrösta på Honom så, att vi fruktar eljest ingenting, hur fruktansvärt det i sej självt än må vara, nej, platt ingenting ska vi frukta, utan endast Gud; och att vi förtröstar eljest på ingenting, hur starkt, förträffligt och pålitligt det än må synas, nej, på alldeles ingenting, utan endast på Gud. Se, då bleve Herren vår ende Gud. Då bleve Han ensam föremålet för vårt hjärtas fruktan, förtröstan och dyrkan.

Men hur ska jag dock förstå detta, att jag för ingenting skall frukta, utom för Gud? Det är ju dock många fruktansvärda ting på jorden, för vilka man måste rysa vid blotta tanken därpå. Tänk dej bara, hur mycket ont bittra och mäktiga fiender kan göra oss, eller tänk dej, vad det vore, att under mördarens hand ge upp sin anda, eller att förlora sin syn eller sitt förstånd för hela sin livstid, eller att angripas av någon förskräcklig sjukdom, som aldrig kan botas, eller bli sönderkrossad av ett åskslag, med flera fruktansvärda händelser. Måste man inte frukta sådant?

Svar: Jo, så måste visserligen var och en, som inte i den allsmäktige Herren har sin ende Gud. Den åter, som verkligen tror och besinnar, att en levande, tänkande, vakande och allsmäktig Gud är allestädes nära, ja, den som får sina andliga sinnen öppnade, så att han ser och tror sådant, den vet, att ingenting av allt detta förskräckliga kan röra ens ett hår på hans huvud, med mindre denne trofaste och allsmäktige Fadern beslutit det. Om Han vill, träffar dej blixten, sjukdomen, olyckan, bråddöden; men har Han beslutat annat, kan inget av allt detta röra dej. Ser Han det för dej nödvändigt eller nyttigt, att ditt hjärta skall åter förkrossas, lida, blöda, då sänder Han dej en sorg, en förlust, eller en ond människa, som förorättar, beljuger och försmädar dej; vill Han ge dig ro, då får inget sådant hända dej.

Se, hur Kristus svarade Pilatus: "Du hade ingen makt över mej, vore den dej inte given ovanefter." Se, hur David talar om den onda människan Simei: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David." Och då Jeremias talar om mångahanda bedrövelser, såsom att man "undertryckes", "döms falskeligen" o.s.v., säger han: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning?"

När satan får lov att plåga Job, då föreskriver honom Herren Gud uttryckligen måttet och graden. Ja, profeten Amos säger: "Är ock något ont i staden, det Herren icke gör?" Och Herren själv förklarar det så: "På det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mej är intet: Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret; jag, som ger frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."

Se, den som inte tror på denne ende Guden, den har på alla sidor tusen saker att frukta, ser än hit och än dit och har beständig oro. I dag fruktar han sjukdom, i morgon fattigdom eller förluster. I dag fruktar han en ond människa, som skall göra honom skada; i morgon, att en kär vän skall svika honom. Kommer en bekymrande underrättelse, då vet han ingen hjälpare, om inte han själv eller andra människor kan hjälpa.

Se, allt sådant är det rättmätiga straffet för dem, som inte låter den allsmäktige Herren vara ensam deras Gud. Däremot, vilken salig trygghet och frid njuter inte den, som tror blott på en Gud, en mäktig, och denne en trofast Fader.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

"I som frukten Herren, trösten uppå Honom, ty Han felar eder intet." (Syr. 2:7)

Här frågar någon: Huru skola vi då frukta Gud och förtrösta på Honom?

Svar: Blott så, att det motsvarar, vad Gud verkligen är. Vi måste känna Honom rätt, då hava vi genast både gudsfruktan och tro.

Då vi äro lättsinniga och säkra, kommer det endast därav, att vi icke veta, tro eller besinna, huru Gud är. Trodde vi rätt, huru stor och mäktig Gud är, och vilken helig nitälskare emot all synd Han är, huru sannfärdig Han är i sina hotelser, huru nära Han är oss och ser allting, samt huru nådelig och trofast m. m., så skulle vi sannerligen både frukta Honom och förtrösta på Honom.

Och när vi nu betrakta alla dessa Guds egenskaper, vilka vi borde liksom med ögonen se i alla hans domar, som vi känna ur ordet och erfarenheten, och om vi därmed jämföra, vad Han själv i ordet så ofta bjuder om vår fruktan och förtröstan på Honom, så blir svaret detta: Vi skola så frukta Gud och på Honom förtrösta, att vi frukta eljest ingenting, huru fruktansvärt det i sig självt må vara, nej, platt ingenting skola vi frukta, utan endast Gud; och att vi förtrösta eljest på ingenting, huru starkt, förträffligt och pålitligt det än må synas, nej, på alldeles ingenting, utan endast på Gud. Si, då bleve Herren vår ende Gud. Då bleve Han ensam föremålet för vårt hjärtas fruktan, förtröstan och dyrkan.

Men huru skall jag dock förstå detta, att jag för ingenting skall frukta, utom för Gud? Det är ju dock många fruktansvärda ting på jorden, för vilka man måste rysa vid blotta tanken därpå. Tänk dig blott, huru mycket ont bittra och mäktiga fiender kunna göra oss, eller tänk dig, vad det vore, att under mördarens hand uppgiva sin anda, eller att förlora sin syn eller sitt förstånd för hela sin livstid, eller att angripas av någon förskräcklig sjukdom, som aldrig kan botas, eller bliva sönderkrossad av ett åskslag, med flera fruktansvärda händelser. Måste man icke frukta sådant?

Svar: Jo, så måste visserligen var och en, som icke i den allsmäktige Herren har sin ende Gud. Den åter, som verkligen tror och besinnar, att en levande, tänkande, vakande och allsmäktig Gud är allestädes nära, ja, den som får sina andliga sinnen öppnade, så att han ser och tror sådant, den vet, att ingenting av allt detta förskräckliga kan röra ens ett hår på hans huvud, med mindre denne trofaste och allsmäktige Fadren beslutit det. Om Han vill, träffar dig blixten, sjukdomen, olyckan, bråddöden; men har Han beslutit annat, kan intet av allt detta röra dig. Ser Han det för dig nödvändigt eller nyttigt, att ditt hjärta skall åter förkrossas, lida, blöda, då sänder Han dig en sorg, en förlust, eller en ond människa, som förorättar, beljuger och försmädar dig; vill Han giva dig ro, då får intet sådant hända dig.

Se, huru Kristus svarade Pilatus: "Du hade ingen makt över mig, vore den dig icke given ovanefter." Se, huru David talar om den onda människan Simei: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David." Och då Jeremias talar om mångahanda bedrövelser, såsom att man "undertryckes", "dömes falskeligen" o.s.v., säger han: "Ho törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning?"

När satan får lov att plåga Job, då föreskriver honom Herren Gud uttryckligen måttet och graden. Ja, profeten Amos säger: "Är ock något ont i staden, det Herren icke gör?" Och Herren själv förklarar det så: "På det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mig är intet: Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret; jag, som giver frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."

Si, den som icke tror på denne ende Guden, den har på alla sidor tusen saker att frukta, ser än hit och än dit och har beständig oro. I dag fruktar han sjukdom, i morgon fattigdom eller förluster. I dag fruktar han en ond människa, som skall göra honom skada; i morgon, att en kär vän skall svika honom. Kommer en bekymrande underrättelse, då vet han ingen hjälpare, om icke han själv eller andra människor kunna hjälpa.

Si, allt sådant är det rättmätiga straffet för dem, som icke låta den allsmäktige Herren vara ensam deras Gud. Däremot, vilken salig trygghet och frid njuter icke den, som tror blott på en Gud, en mäktig, och denne en trofast Fader.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.