Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.
Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.
Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi gör eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —
Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.
Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.
En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.
Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".
Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.
Visar inlägg med etikett 0723. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 0723. Visa alla inlägg
tisdag 23 juli 2019
måndag 23 juli 2018
"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)
Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.
Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.
Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —
Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.
Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.
En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.
Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".
Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.
Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.
Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —
Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.
Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.
En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.
Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".
Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.
lördag 23 juli 2016
"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)
Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.
Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.
Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —
Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.
Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.
En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.
Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".
Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.
Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.
Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —
Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.
Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.
En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.
Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".
Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.
onsdag 23 juli 2014
"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)
Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, bans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, huru väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagdt, lefwa wi för Herren, icke blott efter wårt förbund med Honom, utan ock efter wår ande, wår innersta håg och sträfwan. Går det icke fullkomligt i lefwernet, utan wi börja i något fall lefwa oss sjelfwa, så är detta en afwikelse från wår innersta wilja, hwilken afwikelse wi då sjelfwa bestraffa.
Och ingen dör sig sjelf. Äfwen i afseende på sin död är en christen icke mer sin egen, utan Herrens och Honom undergifwen. En christen har hwarken rättighet eller wilja, att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt lif; måste han äfwentyra eller uppoffra det, så skall det ske efter Herrens bud och ordning. I ären icke edra egna, I ären dyrt köpta," säger apostelen. Endast om Herrens ära och wälbehag eller hans bud och ordning så fordra, skola wi wara williga att uppoffra wårt lif, och då på hwad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må hwarken önska sig att lefwa eller att dö med afseende på sig själf. Han bör alltid så: Will Gud, att jag skall ännu längre wara här på jorden, så will ock jag det; will Gud åter taga mig hem, så will jag icke wara på jorden. Wi fela den ena gången med att önska oss ett förlängdt lif; den andra gången med att sjelfwiskt önska oss döden. Allt hwad wi äro och hafwa, äfwen wårt lif, hörer Herren till och bör åt Honom öfwerlemnas.
Lefwa wi, så lefwa wi Herren. Att wi "lefwa Herren" innebär, att wi betrakta wårt lif, wår hela tillwaro såsom Herrens egendom och derföre äfwen i allt handla såsom hans tjenare. Det innebär, att wi uti allting se på hans wilja, såsom det enda rättesnöret för allt, hwad wi göra eller företaga; att wi hafwa hans ära och hans wälbehag till wårt enda ögnamål. Det innebär ock, att wi uti allt, hwad wi erfara här i lifwet, öfwerlemna oss åt hans ledning, i lust och nöd, ehwad Han gifwer eller Han tager något, samt wilja åt Honom offra alla wåra gåfwor och krafter. —
Dö wi, så dö wi Herren. Såsom hela wårt lif är Herrens och åt Honom helgadt, så är äfwen wår död. Om wi ock dö en naturlig död, så sker det då i medwetande, att wi äro Herrens; Derföre wilja wi ock wara nöjda, hvilken stund och på hwilket sätt Han behagar att kalla oss.
Men i wissa händelser beror ock wår död af wårt eget wal, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sig wid ett wisst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle wåga sitt lif, men kunde genom flykt rädda det. Uti alla sådana fall är en christen både pligtig och efter anden willig att hellre offra sitt lif, än swika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han sålunda för Herrens skull offrar sitt lif, då heter det ock, att han "dör Herren". Ehwad wi nu lefwa eller dö, så höra wi Herren till.
Wi äro så wäl i lifwet som döden både hans egendom och hans tjenare. En sådan tröst och förmån hafwa de trogna allena, att hwarhelst de äro, i lifwet, i döden eller efter döden, "äro de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De äro alltid i hans händer, åt hwilken är gifwen "all makt i himmelen och på jorden". Lefwa wi här i främlingslandet, så äro wi dock hans barn och tjenare, i hans osynliga sällskap; och kallas wi hädan, då äro wi "hemma när Herren" för att ewigt se Honom, såsom Han är. Här i tiden höra wi Herren till, först efter tron och samwetet, sedan efter kärleken och tjenandet. Och då wi dö, då äro wi ock Herrens egendom och i hans wård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla, men säkra förwar undangömd intill uppståndelsens dag, då den skall oförgänglig återställas till ett ewigt lif; och själen är i Guds paradis, i Christi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den skall åter beklädas med den "andliga lekamen", hwilken är lik Christi förklarade lekamen. War wiss derpå, att den, som tillhör Herren i tiden, tillhör Honom ock i döden och i ewigheten. Det är då ett öfwer alla wåra tankar saligt förhållande, att "ehwad wi lefwa eller dö, höra wi Herren till".
De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, bans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, huru väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagdt, lefwa wi för Herren, icke blott efter wårt förbund med Honom, utan ock efter wår ande, wår innersta håg och sträfwan. Går det icke fullkomligt i lefwernet, utan wi börja i något fall lefwa oss sjelfwa, så är detta en afwikelse från wår innersta wilja, hwilken afwikelse wi då sjelfwa bestraffa.
Och ingen dör sig sjelf. Äfwen i afseende på sin död är en christen icke mer sin egen, utan Herrens och Honom undergifwen. En christen har hwarken rättighet eller wilja, att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt lif; måste han äfwentyra eller uppoffra det, så skall det ske efter Herrens bud och ordning. I ären icke edra egna, I ären dyrt köpta," säger apostelen. Endast om Herrens ära och wälbehag eller hans bud och ordning så fordra, skola wi wara williga att uppoffra wårt lif, och då på hwad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må hwarken önska sig att lefwa eller att dö med afseende på sig själf. Han bör alltid så: Will Gud, att jag skall ännu längre wara här på jorden, så will ock jag det; will Gud åter taga mig hem, så will jag icke wara på jorden. Wi fela den ena gången med att önska oss ett förlängdt lif; den andra gången med att sjelfwiskt önska oss döden. Allt hwad wi äro och hafwa, äfwen wårt lif, hörer Herren till och bör åt Honom öfwerlemnas.
Lefwa wi, så lefwa wi Herren. Att wi "lefwa Herren" innebär, att wi betrakta wårt lif, wår hela tillwaro såsom Herrens egendom och derföre äfwen i allt handla såsom hans tjenare. Det innebär, att wi uti allting se på hans wilja, såsom det enda rättesnöret för allt, hwad wi göra eller företaga; att wi hafwa hans ära och hans wälbehag till wårt enda ögnamål. Det innebär ock, att wi uti allt, hwad wi erfara här i lifwet, öfwerlemna oss åt hans ledning, i lust och nöd, ehwad Han gifwer eller Han tager något, samt wilja åt Honom offra alla wåra gåfwor och krafter. —
Dö wi, så dö wi Herren. Såsom hela wårt lif är Herrens och åt Honom helgadt, så är äfwen wår död. Om wi ock dö en naturlig död, så sker det då i medwetande, att wi äro Herrens; Derföre wilja wi ock wara nöjda, hvilken stund och på hwilket sätt Han behagar att kalla oss.
Men i wissa händelser beror ock wår död af wårt eget wal, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sig wid ett wisst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle wåga sitt lif, men kunde genom flykt rädda det. Uti alla sådana fall är en christen både pligtig och efter anden willig att hellre offra sitt lif, än swika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han sålunda för Herrens skull offrar sitt lif, då heter det ock, att han "dör Herren". Ehwad wi nu lefwa eller dö, så höra wi Herren till.
Wi äro så wäl i lifwet som döden både hans egendom och hans tjenare. En sådan tröst och förmån hafwa de trogna allena, att hwarhelst de äro, i lifwet, i döden eller efter döden, "äro de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De äro alltid i hans händer, åt hwilken är gifwen "all makt i himmelen och på jorden". Lefwa wi här i främlingslandet, så äro wi dock hans barn och tjenare, i hans osynliga sällskap; och kallas wi hädan, då äro wi "hemma när Herren" för att ewigt se Honom, såsom Han är. Här i tiden höra wi Herren till, först efter tron och samwetet, sedan efter kärleken och tjenandet. Och då wi dö, då äro wi ock Herrens egendom och i hans wård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla, men säkra förwar undangömd intill uppståndelsens dag, då den skall oförgänglig återställas till ett ewigt lif; och själen är i Guds paradis, i Christi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den skall åter beklädas med den "andliga lekamen", hwilken är lik Christi förklarade lekamen. War wiss derpå, att den, som tillhör Herren i tiden, tillhör Honom ock i döden och i ewigheten. Det är då ett öfwer alla wåra tankar saligt förhållande, att "ehwad wi lefwa eller dö, höra wi Herren till".
tisdag 23 juli 2013
"Evad vi leva eller dö, höra vi Herren till." (Rom. 14:8)
Detta är både hemligheten och högheten af de trognas lif på
jorden. Med hela sitt lif, sin tillwaro, och äfwen med sin död, tillhöra
de Herren. De äro icke sina egna; de äro hans, hwilken skapat, återlöst
och helgat dem. De äro hans, icke blott efter förbundet med Honom,
utan ock efter sin ande och sitt lifs hela riktning.
Ty ingen af oss lefwer sig sjelf.
De andligen döda kunna icke annat än "lefwa sig sjelfwa", lefwa för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela lifs riktning werkligen lefwa för Herren, det kommer deraf, att den nya födelsen och det andliga lifwet icke äro en blott tanke och föreställning, utan en stor werklighet, som bewisar sig i krafter och egenskaper, hwilka aldrig finnas i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är denna utmärkande, att wi icke mer lefwa oss sjelfwa, utan nu hafwa i Herren, hans sak, bans ära, hans wälbehag wårt lifs högsta och dyraste mål, huru wäl eller illa det än må lyckas oss att i werk och gerning utföra, hwad wi innerligast älska och eftersträfwa. Såsom redan är sagdt, lefwa wi för Herren, icke blott efter wårt förbund med Honom, utan ock efter wår ande, wår innersta håg och sträfwan. Går det icke fullkomligt i lefwernet, utan wi börja i något fall lefwa oss sjelfwa, så är detta en afwikelse från wår innersta wilja, hwilken afwikelse wi då sjelfwa bestraffa.
Och ingen dör sig sjelf. Äfwen i afseende på sin död är en christen icke mer sin egen, utan Herrens och Honom undergifwen. En christen har hwarken rättighet eller wilja, att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt lif; måste han äfwentyra eller uppoffra det, så skall det ske efter Herrens bud och ordning. I ären icke edra egna, I ären dyrt köpta," säger apostelen. Endast om Herrens ära och wälbehag eller hans bud och ordning så fordra, skola wi wara williga att uppoffra wårt lif, och då på hwad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må hwarken önska sig att lefwa eller att dö med afseende på sig själf. Han bör alltid så: Will Gud, att jag skall ännu längre wara här på jorden, så will ock jag det; will Gud åter taga mig hem, så will jag icke wara på jorden. Wi fela den ena gången med att önska oss ett förlängdt lif; den andra gången med att sjelfwiskt önska oss döden. Allt hwad wi äro och hafwa, äfwen wårt lif, hörer Herren till och bör åt Honom öfwerlemnas.
Lefwa wi, så lefwa wi Herren. Att wi "lefwa Herren" innebär, att wi betrakta wårt lif, wår hela tillwaro såsom Herrens egendom och derföre äfwen i allt handla såsom hans tjenare. Det innebär, att wi uti allting se på hans wilja, såsom det enda rättesnöret för allt, hwad wi göra eller företaga; att wi hafwa hans ära och hans wälbehag till wårt enda ögnamål. Det innebär ock, att wi uti allt, hwad wi erfara här i lifwet, öfwerlemna oss åt hans ledning, i lust och nöd, ehwad Han gifwer eller Han tager något, samt wilja åt Honom offra alla wåra gåfwor och krafter. —
Dö wi, så dö wi Herren. Såsom hela wårt lif är Herrens och åt Honom helgadt, så är äfwen wår död. Om wi ock dö en naturlig död, så sker det då i medwetande, att wi äro Herrens; Derföre wilja wi ock wara nöjda, hvilken stund och på hwilket sätt Han behagar att kalla oss.
Men i wissa händelser beror ock wår död af wårt eget wal, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sig wid ett wisst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle wåga sitt lif, men kunde genom flykt rädda det. Uti alla sådana fall är en christen både pligtig och efter anden willig att hellre offra sitt lif, än swika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han sålunda för Herrens skull offrar sitt lif, då heter det ock, att han "dör Herren". Ehwad wi nu lefwa eller dö, så höra wi Herren till.
Wi äro så wäl i lifwet som döden både hans egendom och hans tjenare. En sådan tröst och förmån hafwa de trogna allena, att hwarhelst de äro, i lifwet, i döden eller efter döden, "äro de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De äro alltid i hans händer, åt hwilken är gifwen "all makt i himmelen och på jorden". Lefwa wi här i främlingslandet, så äro wi dock hans barn och tjenare, i hans osynliga sällskap; och kallas wi hädan, då äro wi "hemma när Herren" för att ewigt se Honom, såsom Han är. Här i tiden höra wi Herren till, först efter tron och samwetet, sedan efter kärleken och tjenandet. Och då wi dö, då äro wi ock Herrens egendom och i hans wård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla, men säkra förwar undangömd intill uppståndelsens dag, då den skall oförgänglig återställas till ett ewigt lif; och själen är i Guds paradis, i Christi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den skall åter beklädas med den "andliga lekamen", hwilken är lik Christi förklarade lekamen. War wiss derpå, att den, som tillhör Herren i tiden, tillhör Honom ock i döden och i ewigheten. Det är då ett öfwer alla wåra tankar saligt förhållande, att "ehwad wi lefwa eller dö, höra wi Herren till".
De andligen döda kunna icke annat än "lefwa sig sjelfwa", lefwa för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela lifs riktning werkligen lefwa för Herren, det kommer deraf, att den nya födelsen och det andliga lifwet icke äro en blott tanke och föreställning, utan en stor werklighet, som bewisar sig i krafter och egenskaper, hwilka aldrig finnas i naturen.
Bland dessa krafter och egenskaper är denna utmärkande, att wi icke mer lefwa oss sjelfwa, utan nu hafwa i Herren, hans sak, bans ära, hans wälbehag wårt lifs högsta och dyraste mål, huru wäl eller illa det än må lyckas oss att i werk och gerning utföra, hwad wi innerligast älska och eftersträfwa. Såsom redan är sagdt, lefwa wi för Herren, icke blott efter wårt förbund med Honom, utan ock efter wår ande, wår innersta håg och sträfwan. Går det icke fullkomligt i lefwernet, utan wi börja i något fall lefwa oss sjelfwa, så är detta en afwikelse från wår innersta wilja, hwilken afwikelse wi då sjelfwa bestraffa.
Och ingen dör sig sjelf. Äfwen i afseende på sin död är en christen icke mer sin egen, utan Herrens och Honom undergifwen. En christen har hwarken rättighet eller wilja, att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt lif; måste han äfwentyra eller uppoffra det, så skall det ske efter Herrens bud och ordning. I ären icke edra egna, I ären dyrt köpta," säger apostelen. Endast om Herrens ära och wälbehag eller hans bud och ordning så fordra, skola wi wara williga att uppoffra wårt lif, och då på hwad sätt eller tid Herren behagar.
En trogen må hwarken önska sig att lefwa eller att dö med afseende på sig själf. Han bör alltid så: Will Gud, att jag skall ännu längre wara här på jorden, så will ock jag det; will Gud åter taga mig hem, så will jag icke wara på jorden. Wi fela den ena gången med att önska oss ett förlängdt lif; den andra gången med att sjelfwiskt önska oss döden. Allt hwad wi äro och hafwa, äfwen wårt lif, hörer Herren till och bör åt Honom öfwerlemnas.
Lefwa wi, så lefwa wi Herren. Att wi "lefwa Herren" innebär, att wi betrakta wårt lif, wår hela tillwaro såsom Herrens egendom och derföre äfwen i allt handla såsom hans tjenare. Det innebär, att wi uti allting se på hans wilja, såsom det enda rättesnöret för allt, hwad wi göra eller företaga; att wi hafwa hans ära och hans wälbehag till wårt enda ögnamål. Det innebär ock, att wi uti allt, hwad wi erfara här i lifwet, öfwerlemna oss åt hans ledning, i lust och nöd, ehwad Han gifwer eller Han tager något, samt wilja åt Honom offra alla wåra gåfwor och krafter. —
Dö wi, så dö wi Herren. Såsom hela wårt lif är Herrens och åt Honom helgadt, så är äfwen wår död. Om wi ock dö en naturlig död, så sker det då i medwetande, att wi äro Herrens; Derföre wilja wi ock wara nöjda, hvilken stund och på hwilket sätt Han behagar att kalla oss.
Men i wissa händelser beror ock wår död af wårt eget wal, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sig wid ett wisst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle wåga sitt lif, men kunde genom flykt rädda det. Uti alla sådana fall är en christen både pligtig och efter anden willig att hellre offra sitt lif, än swika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han sålunda för Herrens skull offrar sitt lif, då heter det ock, att han "dör Herren". Ehwad wi nu lefwa eller dö, så höra wi Herren till.
Wi äro så wäl i lifwet som döden både hans egendom och hans tjenare. En sådan tröst och förmån hafwa de trogna allena, att hwarhelst de äro, i lifwet, i döden eller efter döden, "äro de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De äro alltid i hans händer, åt hwilken är gifwen "all makt i himmelen och på jorden". Lefwa wi här i främlingslandet, så äro wi dock hans barn och tjenare, i hans osynliga sällskap; och kallas wi hädan, då äro wi "hemma när Herren" för att ewigt se Honom, såsom Han är. Här i tiden höra wi Herren till, först efter tron och samwetet, sedan efter kärleken och tjenandet. Och då wi dö, då äro wi ock Herrens egendom och i hans wård både till kropp och själ.
Kroppen är i hans hemlighetsfulla, men säkra förwar undangömd intill uppståndelsens dag, då den skall oförgänglig återställas till ett ewigt lif; och själen är i Guds paradis, i Christi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den skall åter beklädas med den "andliga lekamen", hwilken är lik Christi förklarade lekamen. War wiss derpå, att den, som tillhör Herren i tiden, tillhör Honom ock i döden och i ewigheten. Det är då ett öfwer alla wåra tankar saligt förhållande, att "ehwad wi lefwa eller dö, höra wi Herren till".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)