Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?
Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."
De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.
Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.
Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.
Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.
Visar inlägg med etikett 0116. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 0116. Visa alla inlägg
onsdag 16 januari 2019
tisdag 16 januari 2018
"Jag höll därför före att jag inget visste utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)
Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?
Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."
De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.
Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.
Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.
Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.
Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och honom korsfäst."
De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna överallt i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.
Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.
Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.
Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.
torsdag 21 januari 2016
"Jag höll därför före att jag inget visste utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)
Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sej från alla falska vägar?
Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och Honom korsfäst."
De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna allestädes i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.
Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.
Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.
Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.
Ja, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, inte skulle ha givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan är komna till sanningen och har ögon att se, de finner detta överallt i Skriften. De ser nämligen att det är en enda sak som allt beror på — de ser att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt i allt, att man med sanning kan säga med Paulus: "Allt det som var mej till vinning, har jag räknat för skada jämfört med den översvinnliga min Herres Kristi kunskap. Jag blev död: men Kristus lever i mej. För det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill inget veta, utom Jesus Kristus och Honom korsfäst."
De ser det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den som inte har Sonen, han har inte livet; för livet är i Guds Son. Sådant ser de trogna allestädes i Skriften. Det som här ska sägas, är därför inget nytt för dem. Men det ska ändå för många vara en hjärtans lust att skåda, inte bara vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detta såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse som över huvud taget vill se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läser vi om den nya sången, som sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läser uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrafyrtiofyratusen, som är köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men vari bestod denna sång, och vad var det som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunger för Lammet: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöng om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan inte sjunga om det? Och vem vet inte, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunger detta och bara detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är inte fråga om att bara veta det eller bara med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär inte skrymteri; och den som inte uppsåtligen vill bedra sej själv, måste ger akt på Skriftens mening.
Låt oss då betänka vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöng bara om Lammets förtjänst och inte om allehanda Guds välgärningar. Säkert är att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunger till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än bara detsamma, som Paulus menade, då han sade sej inte vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta ensamt är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det inte just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi inte ska ha vårt tröst in något som finns hos oss, inte ens i själva Andens verk, inte ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast i Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Se, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet som är dödat är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sej självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.
Här är förlossning från jordens kval,
fred med Gud själv, jag vet,
frälsning för syndare utan tal,
frälsning i evighet.
Världen den hånar väl korsets trä,
fräck i sitt övermod,
men här får syndare ly och lä,
rening i Jesu blod.
Härlige Kristus, ditt namn jag bär,
följer dej på vår jord,
anser mej ingenting veta här
utom ditt kors, ditt ord.
torsdag 16 januari 2014
"Jag höll mig icke därför, att jag något visste, utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)
Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sig från alla falska vägar?
Jo, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, icke skulle hava givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan äro komna till sanningen och hava ögon att se, de finna detta överallt i Skriften. De se nämligen, att det är en enda sak, varpå allt beror — de se, att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt uti allt, att man kan med sanning säga med Paulus: "Allt det, som var mig till vinning, har jag räknat för skada emot den översvinneliga min Herres Kristi kunskap. Jag vart död: men Kristus lever i mig. Ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill intet veta, utom Jesus Kristus och Honom korsfäst."
De se det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den icke har Sonen, han har icke livet; ty livet är uti Guds Son. Sådant se de trogna allestädes i Skriften. Det, som här skall sägas, är därför för dem intet nytt. Men det skall dock vara för många en hjärtans lust att skåda, icke blott vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detsamma såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse, som eljest vilja se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läsa vi om den nya sången, vilken sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läsa uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyratiotusen, som äro köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men varuti bestod denna sång, och vad var det, som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunga för Lammet: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöngo om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan icke sjunga därom? Och vem vet icke, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunga detta och blott detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är icke fråga om att blott veta det eller blott med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär icke skrymteri; och den, som icke uppsåtligen vill bedraga sig själv, måste giva akt på Skriftens mening.
Låtom oss då betänka, vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöngo blott om Lammets förtjänst och icke om allehanda Guds välgärningar. Säkert är, att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunga till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än blott detsamma, som Paulus menade, då han sade sig icke vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta allena är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det icke just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi icke uti något, som finnes hos oss, skola hava vår tröst, icke ens i själva Andens verk, icke ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast uti Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Si, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet, som är dödat, är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sig självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.
Jo, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, icke skulle hava givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan äro komna till sanningen och hava ögon att se, de finna detta överallt i Skriften. De se nämligen, att det är en enda sak, varpå allt beror — de se, att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt uti allt, att man kan med sanning säga med Paulus: "Allt det, som var mig till vinning, har jag räknat för skada emot den översvinneliga min Herres Kristi kunskap. Jag vart död: men Kristus lever i mig. Ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill intet veta, utom Jesus Kristus och Honom korsfäst."
De se det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den icke har Sonen, han har icke livet; ty livet är uti Guds Son. Sådant se de trogna allestädes i Skriften. Det, som här skall sägas, är därför för dem intet nytt. Men det skall dock vara för många en hjärtans lust att skåda, icke blott vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detsamma såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse, som eljest vilja se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läsa vi om den nya sången, vilken sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läsa uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyratiotusen, som äro köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men varuti bestod denna sång, och vad var det, som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunga för Lammet: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöngo om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan icke sjunga därom? Och vem vet icke, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunga detta och blott detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är icke fråga om att blott veta det eller blott med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär icke skrymteri; och den, som icke uppsåtligen vill bedraga sig själv, måste giva akt på Skriftens mening.
Låtom oss då betänka, vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöngo blott om Lammets förtjänst och icke om allehanda Guds välgärningar. Säkert är, att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunga till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än blott detsamma, som Paulus menade, då han sade sig icke vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta allena är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det icke just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi icke uti något, som finnes hos oss, skola hava vår tröst, icke ens i själva Andens verk, icke ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast uti Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Si, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet, som är dödat, är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sig självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.
söndag 20 januari 2013
"Jag höll mig icke därför, att jag något visste, utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)
Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken
för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta
andligheten skiljer sig från alla falska vägar?
Jo, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, icke skulle hava givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan äro komna till sanningen och hava ögon att se, de finna detta överallt i Skriften. De se nämligen, att det är en enda sak, varpå allt beror — de se, att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt uti allt, att man kan med sanning säga med Paulus: "Allt det, som var mig till vinning, har jag räknat för skada emot den översvinneliga min Herres Kristi kunskap. Jag vart död: men Kristus lever i mig. Ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill intet veta, utom Jesus Kristus och Honom korsfäst."
De se det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den icke har Sonen, han har icke livet; ty livet är uti Guds Son. Sådant se de trogna allestädes i Skriften. Det, som här skall sägas, är därför för dem intet nytt. Men det skall dock vara för många en hjärtans lust att skåda, icke blott vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detsamma såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse, som eljest vilja se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läsa vi om den nya sången, vilken sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läsa uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyratiotusen, som äro köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men varuti bestod denna sång, och vad var det, som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunga för Lammet: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöngo om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan icke sjunga därom? Och vem vet icke, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunga detta och blott detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är icke fråga om att blott veta det eller blott med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär icke skrymteri; och den, som icke uppsåtligen vill bedraga sig själv, måste giva akt på Skriftens mening.
Låtom oss då betänka, vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöngo blott om Lammets förtjänst och icke om allehanda Guds välgärningar. Säkert är, att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunga till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än blott detsamma, som Paulus menade, då han sade sig icke vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta allena är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det icke just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi icke uti något, som finnes hos oss, skola hava vår tröst, icke ens i själva Andens verk, icke ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast uti Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Si, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet, som är dödat, är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sig självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.
Jo, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, icke skulle hava givit ett sådant tecken?
Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan äro komna till sanningen och hava ögon att se, de finna detta överallt i Skriften. De se nämligen, att det är en enda sak, varpå allt beror — de se, att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt uti allt, att man kan med sanning säga med Paulus: "Allt det, som var mig till vinning, har jag räknat för skada emot den översvinneliga min Herres Kristi kunskap. Jag vart död: men Kristus lever i mig. Ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill intet veta, utom Jesus Kristus och Honom korsfäst."
De se det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den icke har Sonen, han har icke livet; ty livet är uti Guds Son. Sådant se de trogna allestädes i Skriften. Det, som här skall sägas, är därför för dem intet nytt. Men det skall dock vara för många en hjärtans lust att skåda, icke blott vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detsamma såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse, som eljest vilja se det.
I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läsa vi om den nya sången, vilken sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läsa uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyratiotusen, som äro köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!
Men varuti bestod denna sång, och vad var det, som ingen kunde lära, utom de tecknade?
Johannes säger: "De sjunga för Lammet: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöngo om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!
Ja, torde någon säga: vem kan icke sjunga därom? Och vem vet icke, att det är det största i himmelen och på jorden?
Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunga detta och blott detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är icke fråga om att blott veta det eller blott med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär icke skrymteri; och den, som icke uppsåtligen vill bedraga sig själv, måste giva akt på Skriftens mening.
Låtom oss då betänka, vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöngo blott om Lammets förtjänst och icke om allehanda Guds välgärningar. Säkert är, att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunga till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod?
Ja, vad betyder detta annat än blott detsamma, som Paulus menade, då han sade sig icke vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta allena är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.
Och är det icke just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi icke uti något, som finnes hos oss, skola hava vår tröst, icke ens i själva Andens verk, icke ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast uti Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.
Si, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet, som är dödat, är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sig självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)