Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.
Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu lever, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.
Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.
Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!
Visar inlägg med etikett 0216. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 0216. Visa alla inlägg
lördag 16 februari 2019
fredag 16 februari 2018
"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)
Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.
Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.
Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.
Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!
Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.
Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.
Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!
tisdag 16 februari 2016
"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)
Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.
Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.
Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.
Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!
Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.
Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.
Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!
söndag 16 februari 2014
"Guds rike står icke i ord, utan i kraft." (1 Kor. 4:20)
Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär ock i sitt
samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför
Guds tron, skall icke obetänksamt förgäta denna sanning, utan hellre
anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.
Att "Guds rike står icke i ord, utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt af falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedraga sig själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det ock att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, varuti vi nu leva, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter behöva särdeles betänka detta: Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, vilka skola bedraga sig själva och åtnöjas blott med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken till gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom, att hela församlingar få en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det blir särdeles behövligt där ihågkomma, att Guds rike icke står i ord, utan i kraft.
Vi vilja icke fördölja för oss, huru det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, icke med konstiga ord efter människors visdom utan uti Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade annammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga; men snart inrotade sig där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad blott på läran, icke på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sade: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför ock helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades däröver, nej, de voro därjemte nöjda med sig själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel, där vi hämtat vår text, säger aposteln: "I ären nu mätta, I ären nu vordna rika, I regeren utan oss. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi svaga, I starka; I herrliga, vi föraktade. Men jag vill innan en kort tid komma, om Herren vill, och då skall jag röna icke deras ord, som äro så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft." Nu — även där icke hela denna teckning inträffar, är det dock säkert, att vi äro mer rika på ord än på kraft. Vi äro, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi hava mer andlig kunskap, än de största helgon fordom hade. Man kan sannerligen säga, vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder, tycker jag, att de gjorde mer, än de visste, men vi veta mer, än vi göra. De likna en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med dägeligt ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore visserligen det stycket, som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hysa, att det, som vi hava nog av, är trons predikan, att vad som fattas oss, är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu skola avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som giver Anden, giver liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består däruti, att vi icke lägga ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan samla det blott i förståndet att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och låter fienden emellertid innehava landet, utan att på honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad blott på läror och begrepp, varunder själva saken, som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen likasom förglömmes — och (märk!) just därigenom äro vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone sakna vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
Att "Guds rike står icke i ord, utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt af falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedraga sig själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det ock att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, varuti vi nu leva, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter behöva särdeles betänka detta: Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, vilka skola bedraga sig själva och åtnöjas blott med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken till gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom, att hela församlingar få en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det blir särdeles behövligt där ihågkomma, att Guds rike icke står i ord, utan i kraft.
Vi vilja icke fördölja för oss, huru det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, icke med konstiga ord efter människors visdom utan uti Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade annammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga; men snart inrotade sig där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad blott på läran, icke på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sade: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför ock helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades däröver, nej, de voro därjemte nöjda med sig själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel, där vi hämtat vår text, säger aposteln: "I ären nu mätta, I ären nu vordna rika, I regeren utan oss. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi svaga, I starka; I herrliga, vi föraktade. Men jag vill innan en kort tid komma, om Herren vill, och då skall jag röna icke deras ord, som äro så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft." Nu — även där icke hela denna teckning inträffar, är det dock säkert, att vi äro mer rika på ord än på kraft. Vi äro, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi hava mer andlig kunskap, än de största helgon fordom hade. Man kan sannerligen säga, vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder, tycker jag, att de gjorde mer, än de visste, men vi veta mer, än vi göra. De likna en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med dägeligt ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore visserligen det stycket, som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hysa, att det, som vi hava nog av, är trons predikan, att vad som fattas oss, är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu skola avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som giver Anden, giver liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består däruti, att vi icke lägga ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan samla det blott i förståndet att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och låter fienden emellertid innehava landet, utan att på honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad blott på läror och begrepp, varunder själva saken, som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen likasom förglömmes — och (märk!) just därigenom äro vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone sakna vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
lördag 16 februari 2013
"Guds rike står icke i ord, utan i kraft." (1 Kor. 4:20)
Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär ock i sitt
samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför
Guds tron, skall icke obetänksamt förgäta denna sanning, utan hellre
anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.
Att "Guds rike står icke i ord, utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt af falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedraga sig själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det ock att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, varuti vi nu leva, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter behöva särdeles betänka detta: Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, vilka skola bedraga sig själva och åtnöjas blott med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken till gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom, att hela församlingar få en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det blir särdeles behövligt där ihågkomma, att Guds rike icke står i ord, utan i kraft.
Vi vilja icke fördölja för oss, huru det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, icke med konstiga ord efter människors visdom utan uti Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade annammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga; men snart inrotade sig där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad blott på läran, icke på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sade: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför ock helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades däröver, nej, de voro därjemte nöjda med sig själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel, där vi hämtat vår text, säger aposteln: "I ären nu mätta, I ären nu vordna rika, I regeren utan oss. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi svaga, I starka; I herrliga, vi föraktade. Men jag vill innan en kort tid komma, om Herren vill, och då skall jag röna icke deras ord, som äro så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft." Nu — även där icke hela denna teckning inträffar, är det dock säkert, att vi äro mer rika på ord än på kraft. Vi äro, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi hava mer andlig kunskap, än de största helgon fordom hade. Man kan sannerligen säga, vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder, tycker jag, att de gjorde mer, än de visste, men vi veta mer, än vi göra. De likna en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med dägeligt ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore visserligen det stycket, som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hysa, att det, som vi hava nog av, är trons predikan, att vad som fattas oss, är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu skola avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som giver Anden, giver liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består däruti, att vi icke lägga ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan samla det blott i förståndet att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och låter fienden emellertid innehava landet, utan att på honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad blott på läror och begrepp, varunder själva saken, som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen likasom förglömmes — och (märk!) just därigenom äro vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone sakna vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
Att "Guds rike står icke i ord, utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt af falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedraga sig själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.
För det andra är det ock att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, varuti vi nu leva, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter behöva särdeles betänka detta: Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, vilka skola bedraga sig själva och åtnöjas blott med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken till gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom, att hela församlingar få en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det blir särdeles behövligt där ihågkomma, att Guds rike icke står i ord, utan i kraft.
Vi vilja icke fördölja för oss, huru det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, icke med konstiga ord efter människors visdom utan uti Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade annammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga; men snart inrotade sig där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad blott på läran, icke på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sade: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför ock helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades däröver, nej, de voro därjemte nöjda med sig själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.
I samma kapitel, där vi hämtat vår text, säger aposteln: "I ären nu mätta, I ären nu vordna rika, I regeren utan oss. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi svaga, I starka; I herrliga, vi föraktade. Men jag vill innan en kort tid komma, om Herren vill, och då skall jag röna icke deras ord, som äro så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft." Nu — även där icke hela denna teckning inträffar, är det dock säkert, att vi äro mer rika på ord än på kraft. Vi äro, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi hava mer andlig kunskap, än de största helgon fordom hade. Man kan sannerligen säga, vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder, tycker jag, att de gjorde mer, än de visste, men vi veta mer, än vi göra. De likna en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med dägeligt ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore visserligen det stycket, som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft."
Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hysa, att det, som vi hava nog av, är trons predikan, att vad som fattas oss, är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu skola avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som giver Anden, giver liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.
Men felet består däruti, att vi icke lägga ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan samla det blott i förståndet att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och låter fienden emellertid innehava landet, utan att på honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad blott på läror och begrepp, varunder själva saken, som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen likasom förglömmes — och (märk!) just därigenom äro vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone sakna vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)