söndag 28 april 2013

"Bliven ståndande i den frihet, med vilken Kristus har friat oss, och låten eder icke på nytt fångas under träldomens ok." (Gal. 5:1)

Många äfwen uppriktiga christna äro ännu så okunniga om det andliga lifwets egentliga wäsende, att de anse denna förmaning icke ega mycken wigt, utan mena, att den gode apostelen härmed blott uppenbarar en synnerlig ömhet om de galaters frid och wälbefinnande. Ty så bedömes ofta en evangelii förkunnare ännu i dag. De förstå icke, att det är någon fara för deras andliga lif, om samwetet blir neddraget och fångadt under lagens träldomsok.

Måtte Gud få wäcka alla sådana ur deras willfarelse! Apostelen har ett annat förstånd om saken. Han gör denna förmaning så öfwermåttan wigtig, att han säger, att om du blott förlorar samwetets frihet och blir fångad under lagen, så att du börjar i egna gerningar söka din rättfärdighet, eller wänta lif och helgelse af lagen, så är du en "tjensteqwinnans son", som efter all din tjenst skall utdrifwas. När nu hela wår natur så starkt lutar åt sjelfrättfärdighet, sjelfbetydenhet i andliga ting, genom den sjelfförgudning hwarmed ormen i syndafallet uppfyllde menniskan, så att ingenting är så galet för förnuftet och dödande för hjertat som det, att wi skola wara alldeles till intet godt dugliga, utan såsom helt förtappade hafwa allt af nåd och gåfwa genom Christus, då borde hwar och en förstå, att faran för att blifwa fångad under lagen icke är så ringa, som de okunniga mena.

Därtill kommer, att wår fiende djefwulen wäl wet, att med allt hwad han eljest kan göra oss, han dock intet wäsendtligt wunnit, så länge wi ännu blifwa i tron, att först då blir det döden, när han lyckats föra oss ifrån Christi kärlek till eget arbeta under lagträldom och otro, så att lifwet i Guds Son upphör. Ja, då blir det döden, om wi ock behölle det skönaste lefwerne. Derföre kan man säga, att allt, hwad djefwulen åsyftar med alla sina frestelser, går ytterst derpå ut, att han må föra oss ifrån barnaförhållandet med Gud, ifrån "den frihet, till hwilken Christus har friat oss", och bringa oss under träldom och otro.

Icke utan skäl brukar apostelen det ordet fångas — det är en jägare, som will "fånga" oss! — och blifwa wi blott fångade under lagens träldomsok, då äro wi ock genast trälar under det inre syndawäsendet, ja, under djefwulen och döden.

Till denna träldom kan djefwulen bringa mindre öfwade christna på ett mycket enkelt sätt, nemligen blott med att påpeka, att de ännu äro syndare och att Gud hatar och fördömer synden. Här har han nu twenne sanningar, med hwilka han dock förwänder oss ifrån den rätta sanningen. Fastän wi ock äro sannfärdigt födda på nytt och hafwa en helig och willig ande, är det gamla hjertat uppfyldt med allt det syndaförderf, som Adams fall medförde, och hwilket rör sig i oändliga riktningar, i tankar, känslor, begär, ord och gerningar, i tröghet till det goda, kallsinnighet mot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, syndiga sinnesrörelser o.m.d. Då står Guds ord och fördömer allt detta; och jag kan dock icke göra mig fri derifrån. Huru skall jag då kunna tro, att jag är i en beständig nåd och wänskap hos Gud? —

Särdeles swår blir frestelsen till misströstan och otro, när djefwulen förehåller mig Guds egna ord, hwilka tyckas fördöma mig. Först innehåller hela biblen en stor mängd förskräckliga hotelser öfwer de säkra, ogudaktiga och skrymtare. Då werlden är full med sådana, måste ju Guds ord innehålla mycket för dem. Men en andligen fattig själ, som tuktas af Anden, känner ju allt ondt hos sig och säger: "Ja, jag är just säker, jag är ogudaktig, skrymtaktig — ty allt sådant ligger ju i det gamla hjertat." Detta anwänder då djefwulen att dermed mörda och nedgöra min arma tro.

Widare, då hwarje christen måste wörda lagens bud, och jag skulle ju icke blott weta, utan fullgöra Guds wilja; men med allt hwad nåden werkat i mig, kan jag dock icke finna, att jag fullgör Guds bud. Då kommer genast lagens dom öfwer samwetet. O, hwilken nåd och wisdom här då fordras, nej, hwilket Guds under, hwilken Guds mäktiga hjelp, om man skall kunna blifwa fast i tron på Guds nåd!

Här skall det då blifwa wäl nödigt att djupt och grundligt betrakta, hwad Guds nådeförbund innebär, nemligen att alla dessa domar och hotelser endast skola drabba dem, som äro utan Christus — eller ock endast drabba på sjelfwa synden och den utwärtes menniskan — men alls icke röra sjelfwa nådeståndet, så länge jag är under Christus; att Gud will med sin lag wäl straffa och rätta, hwad som är orätt i mitt lefwerne, ja, äfwen med yttre straff och plågor förfölja och döda mina synder; men att jag på samma gång är uti en ewig nåd; att Han endast wredgas på min fiende, synden, hwilken jag äfwen efter anden hatar, men att Han icke wredgas på mig, som är i Christus fullkomligt fri all wrede, alla lagens domar och hotelser, har en beständig förlåtelse och är redan inskrifwen i himmelen, såsom hans barn och arfwinge.

Huru nödigt är det icke att djupt och grundligt betänka denna åtskillnad; låta lagens bud och hotelser drabba blott på synden, men icke på barnaförtröstan, utan behålla sin wisshet om den ewiga nåden genom Christus. Detta är den rätta friheten ifrån lagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar