"Kristus har förlossat oss från lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Se nu, om detta språk finge rum i hjärtat, vad skulle inte det bli för ett himmelrike av outsäglig tröst, evig och orubblig tröst, så att vi skulle trotsa all helvetets makt och i all vår ömkligaste svaghet triumfera och berömma oss i Herren!

Ty betänk dock, vilka ord som är här och vilken bild vi skådar! Kristus vart en förbannelse! Att Kristus, Guds egen Son, vart en förbannelse är ett underligt och hårt tal, men en övermåttan stark och väldig tröst, om man kan betänka det.

Märk då: Kristus har burit all lagens förbannelse. Men denna var så stor, att aposteln säger att han vart en förbannelse, blev hel och hållen idel förbannelse, blev inte bara belagd med mycken förbannelse, utan så överhopad därmed, att han kunde hel och hållen kallas en förbannelse.

Nu, detta låter alltför underligt, men vad är det annat, än det Johannes säger: Se Guds Lamm, som bär och tar bort världens synder — vilket vi hör sjungas över våra huvuden varje gång vi böjer dem till Jesu nattvardsbord för att ta emot hans lekamen och blod, om vilka han själv där förklarar: utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Jes. 53: "Herren kastade allas våra synder på honom; han bär deras synder." Det är därför ett ord, som vi aldrig nog kan begrunda och tänka på, att Kristus blev en förbannelse.

Det andra högst tänkvärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behövde Kristus visst inte bli en förbannelse; ty han var till sitt eget väsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att han vart en förbannelse, det kom sej av att han tagit på sej våra skulder. Efter lag skulle varje mördare hängas på förbannelseträd, därför har också Kristus efter lag måst hänga därpå. Ty han hade tagit på sej en syndares och mördares person, ja, inte bara ens, utan alla syndares och mördares tillsammans; ty vi är allesamman syndare och mördare inför Gud. Därför har han inför Gud måst bli det som vi är, nämligen en syndare, mördare, missgärningsman; som skrivet står: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd."

Men på detta sätt blev Kristus inför Gud den allrastörsta syndare, vars like inte var kommen på jorden. Ty i det han är ett offer för hela världens synder, är han nu för Gud inte en sådan person som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är han, "en liten tid av Gud övergiven", vilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som var en Guds försmädare, förföljare och våldsverkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela världens. Ty alla de synder som jag, du och vi allesammans gjort och ännu dagligen gör, de är med sådan kraft och gudomligt allvar lagda på Kristus, Guds Lamm, som skulle han själv ha gjort dem; så verkligt är de Kristi egna synder.

Sannerligen, antingen måste våra synder vara Kristi egna synder, eller också måste vi vi i evighet bli förtappade!

Se detta — att Kristus så alldeles haft våra synder på sej, som om han själv gjort dem; och däremot, att allt, det han gjorde och led, skedde så alldeles i vårt ställe, som om vi själva gjort det — detta var vad Paulus menade, då han sade. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda!" Därav kan vi se, vad det ordet för oss innebär, då han säger: Kristus vart en förbannelse för oss. Kristus har av outsäglig barmhärtighet och i kraft av Faderns eviga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: Det vi hade och han saknade, som var synden, förbannelsen och döden, det tog han på sej; och det han hade och vi saknade, nämligen rättfärdighet, liv och salighet, det gav han åt oss. Det kostade visst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, svett och blod, då han vart till förbannelse; men det skulle dock ske, och han gick herrligen igenom det.

Nu säger aposteln att Kristus därigenom verkligen har förlossat oss från lagens förbannelse. Han säger inte: "ska förlossa oss", t.ex då vi bliva rätt fromma, troende och helgade; nej, utan han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då han vart en förbannelse för oss. Här ser vi orsaken till att de största syndare och synderskor, när de kommer till Jesus för att söka nåd och för hela sitt liv bli hans egna, genast fick nåd och blev så mottagna som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken till att vi alla, vid ett sådant kommande till Jesus, blir rättfärdiga och saliga genast, så snart vi bara med tron vill ta emot vår stora, eviga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig och väntar på oss.

Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!

"Kristus har förlossat oss från lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Se nu, om detta språk finge rum i hjärtat, vad skulle inte det bli för ett himmelrike av outsäglig tröst, evig och orubblig tröst, så att vi skulle trotsa all helvetets makt och i all vår ömkligaste svaghet triumfera och berömma oss i Herren!

Ty betänk dock, vilka ord som är här och vilken bild vi skådar! Kristus vart en förbannelse! Att Kristus, Guds egen Son, vart en förbannelse är ett underligt och hårt tal, men en övermåttan stark och väldig tröst, om man kan betänka det.

Märk då: Kristus har burit all lagens förbannelse. Men denna var så stor, att aposteln säger att han vart en förbannelse, blev hel och hållen idel förbannelse, blev inte bara belagd med mycken förbannelse, utan så överhopad därmed, att han kunde hel och hållen kallas en förbannelse.

Nu, detta låter alltför underligt, men vad är det annat, än det Johannes säger: Se Guds Lamm, som bär och tar bort världens synder — vilket vi hör sjungas över våra huvuden varje gång vi böjer dem till Jesu nattvardsbord för att ta emot hans lekamen och blod, om vilka han själv där förklarar: utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Jes. 53: "Herren kastade allas våra synder på honom; han bär deras synder." Det är därför ett ord, som vi aldrig nog kan begrunda och tänka på, att Kristus blev en förbannelse.

Det andra högst tänkvärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behövde Kristus visst inte bli en förbannelse; ty han var till sitt eget väsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att han vart en förbannelse, det kom sej av att han tagit på sej våra skulder. Efter lag skulle varje mördare hängas på förbannelseträd, därför har också Kristus efter lag måst hänga därpå. Ty han hade tagit på sej en syndares och mördares person, ja, inte bara ens, utan alla syndares och mördares tillsammans; ty vi är allesamman syndare och mördare inför Gud. Därför har han inför Gud måst bli det som vi är, nämligen en syndare, mördare, missgärningsman; som skrivet står: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd."

Men på detta sätt blev Kristus inför Gud den allrastörsta syndare, vars like inte var kommen på jorden. Ty i det han är ett offer för hela världens synder, är han nu för Gud inte en sådan person som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är han, "en liten tid av Gud övergiven", vilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som var en Guds försmädare, förföljare och våldsverkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela världens. Ty alla de synder som jag, du och vi allesammans gjort och ännu dagligen gör, de är med sådan kraft och gudomligt allvar lagda på Kristus, Guds Lamm, som skulle han själv ha gjort dem; så verkligt är de Kristi egna synder.

Sannerligen, antingen måste våra synder vara Kristi egna synder, eller också måste vi vi i evighet bli förtappade!

Se detta — att Kristus så alldeles haft våra synder på sej, som om han själv gjort dem; och däremot, att allt, det han gjorde och led, skedde så alldeles i vårt ställe, som om vi själva gjort det — detta var vad Paulus menade, då han sade. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda!" Därav kan vi se, vad det ordet för oss innebär, då han säger: Kristus vart en förbannelse för oss. Kristus har av outsäglig barmhärtighet och i kraft av Faderns eviga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: Det vi hade och han saknade, som var synden, förbannelsen och döden, det tog han på sej; och det han hade och vi saknade, nämligen rättfärdighet, liv och salighet, det gav han åt oss. Det kostade visst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, svett och blod, då han vart till förbannelse; men det skulle dock ske, och han gick herrligen igenom det.

Nu säger aposteln att Kristus därigenom verkligen har förlossat oss från lagens förbannelse. Han säger inte: "ska förlossa oss", t.ex då vi bliva rätt fromma, troende och helgade; nej, utan han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då han vart en förbannelse för oss. Här ser vi orsaken till att de största syndare och synderskor, när de kommer till Jesus för att söka nåd och för hela sitt liv bli hans egna, genast fick nåd och blev så mottagna som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken till att vi alla, vid ett sådant kommande till Jesus, blir rättfärdiga och saliga genast, så snart vi bara med tron vill ta emot vår stora, eviga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig och väntar på oss.

Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!

"Kristus har förlossat oss från lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Se nu, om detta språk finge rum i hjärtat, vad skulle inte det bli för ett himmelrike av outsäglig tröst, evig och orubblig tröst, så att vi skulle trotsa all helvetets makt och i all vår ömkligaste svaghet triumfera och berömma oss i Herren!

Ty betänk dock, vilka ord som är här och vilken bild vi skådar! Kristus vart en förbannelse! Att Kristus, Guds egen Son, vart en förbannelse är ett underligt och hårt tal, men en övermåttan stark och väldig tröst, om man kan betänka det.

Märk då: Kristus har burit all lagens förbannelse. Men denna var så stor, att aposteln säger att han vart en förbannelse, blev hel och hållen idel förbannelse, blev inte bara belagd med mycken förbannelse, utan så överhopad därmed, att han kunde hel och hållen kallas en förbannelse.

Nu, detta låter alltför underligt, men vad är det annat, än det Johannes säger: Se Guds Lamm, som bär och tar bort världens synder — vilket vi hör sjungas över våra huvuden varje gång vi böjer dem till Jesu nattvardsbord för att ta emot hans lekamen och blod, om vilka han själv där förklarar: utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Jes. 53: "Herren kastade allas våra synder på honom; han bär deras synder." Det är därför ett ord, som vi aldrig nog kan begrunda och tänka på, att Kristus blev en förbannelse.

Det andra högst tänkvärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behövde Kristus visst inte bli en förbannelse; ty han var till sitt eget väsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att han vart en förbannelse, det kom sej av att han tagit på sej våra skulder. Efter lag skulle varje mördare hängas på förbannelseträd, därför har också Kristus efter lag måst hänga därpå. Ty han hade tagit på sej en syndares och mördares person, ja, inte bara ens, utan alla syndares och mördares tillsammans; ty vi är allesamman syndare och mördare inför Gud. Därför har han inför Gud måst bli det som vi är, nämligen en syndare, mördare, missgärningsman; som skrivet står: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd."

Men på detta sätt blev Kristus inför Gud den allrastörsta syndare, vars like inte var kommen på jorden. Ty i det han är ett offer för hela världens synder, är han nu för Gud inte en sådan person som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är han, "en liten tid av Gud övergiven", vilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som var en Guds försmädare, förföljare och våldsverkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela världens. Ty alla de synder som jag, du och vi allesammans gjort och ännu dagligen gör, de är med sådan kraft och gudomligt allvar lagda på Kristus, Guds Lamm, som skulle han själv ha gjort dem; så verkligt är de Kristi egna synder.

Sannerligen, antingen måste våra synder vara Kristi egna synder, eller också måste vi vi i evighet bli förtappade!

Se detta — att Kristus så alldeles haft våra synder på sej, som om han själv gjort dem; och däremot, att allt, det han gjorde och led, skedde så alldeles i vårt ställe, som om vi själva gjort det — detta var vad Paulus menade, då han sade. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda!" Därav kan vi se, vad det ordet för oss innebär, då han säger: Kristus vart en förbannelse för oss. Kristus har av outsäglig barmhärtighet och i kraft av Faderns eviga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: Det vi hade och han saknade, som var synden, förbannelsen och döden, det tog han på sej; och det han hade och vi saknade, nämligen rättfärdighet, liv och salighet, det gav han åt oss. Det kostade visst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, svett och blod, då han vart till förbannelse; men det skulle dock ske, och han gick herrligen igenom det.

Nu säger aposteln att Kristus därigenom verkligen har förlossat oss från lagens förbannelse. Han säger inte: "ska förlossa oss", t.ex då vi bliva rätt fromma, troende och helgade; nej, utan han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då han vart en förbannelse för oss. Här ser vi orsaken till att de största syndare och synderskor, när de kommer till Jesus för att söka nåd och för hela sitt liv bli hans egna, genast fick nåd och blev så mottagna som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken till att vi alla, vid ett sådant kommande till Jesus, blir rättfärdiga och saliga genast, så snart vi bara med tron vill ta emot vår stora, eviga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig och väntar på oss.

Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!

"Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Se nu, om detta språk finge rum i hjärtat, vad skulle icke det bliva för ett himmelrike av outsäglig tröst, evig och orubblig tröst, så att vi skulle trotsa all helvetets makt och i all vår ömkligaste svaghet triumfera och berömma oss i Herren!

Ty betänk dock, vilka ord här äro, vilken bild vi skåda! Kristus vart en förbannelse! Att Kristus, Guds egen Son, vart en förbannelse, är ett underligt och hårt tal, men en övermåttan stark och väldig tröst, om man kan betänka det.

Märk då: Kristus har burit all lagens förbannelse. Men denna var så stor, att aposteln säger, att Han vart en förbannelse, blev hel och hållen idel förbannelse, blev icke blott belagd med mycken förbannelse, utan så överhopad därmed, att Han kunde hel och hållen kallas en förbannelse.

Nu, detta låter alltför underligt, men vad är det annat, än det Johannes säger: Se Guds Lamm, som bär och borttager världens synder — vilket vi höra sjungas över våra huvuden, var gång vi böja dem till Jesu nattvardsbord att emottaga hans lekamen och blod, om vilka Han själv där förklarar: utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Jes. 53: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom; Han bär deras synder." Det är därför ett ord, som vi aldrig kunna nog begrunda och påtänka, att Kristus blev en förbannelse.

Det andra högst tänkvärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behövde Kristus visst icke bliva en förbannelse; ty Han var till sitt eget väsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att Han vart en förbannelse, det kom därav, att Han tagit på sig våra skulder. Efter lag skulle varje mördare hängas på förbannelseträd, därför har ock Kristus efter lag måst hänga därpå. Ty Han hade tagit på sig en syndares och mördares person, ja, icke blott ens, utan alla syndares och mördares tillhopa; ty vi äro allesamman syndare och mördare inför Gud. Därför har Han måst varda det inför Gud, som vi äro, nämligen en syndare, mördare, missgärningsman; som skrivet står: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd."

Men på detta sätt blev Kristus inför Gud den allrastörsta syndare, vars like icke var kommen på jorden. Ty i det Han är ett offer för hela världens synder, är Han nu för Gud icke en sådan person, som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är Han, "en liten tid av Gud övergiven", vilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som var en Guds försmädare, förföljare och våldsverkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela världens. Ty alla de synder, som jag, du och wi allesamman gjort och ännu dagligen göra, de äro med sådan kraft och gudomligt allvar lagda på Kristus, Guds Lamm, som skulle Han själv hava gjort dem; så verkligt äro de Kristi egna synder.

Sannerligen, antingen måste våra synder vara Kristi egna synder, eller måste vi evinnerligen varda förtappade!

Si detta — att Kristus så alldeles haft våra synder på sig, som om Han själv gjort dem; och däremot, att allt, det Han gjorde och led, skedde så alldeles i vårt ställe, som om vi själva gjort det — detta var, vad Paulus menade, då han sade. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Efter vi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda!" Därav kunna vi se, vad det ordet för oss innebär, då han säger: Kristus vart en förbannelse för oss. Kristus har av outsäglig barmhärtighet och i kraft av Faderns eviga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: det vi hade, som var synden, förbannelsen och döden, det tog Han på sig; och det Han hade och vi saknade, nämligen rättfärdighet, liv och salighet, det gav Han åt oss. Det kostade visst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, svett och blod, då Han vart till förbannelse; men det skulle dock ske, och Han gick herrligen igenom det.

Nu säger aposteln, att Kristus därigenom verkligen har förlossat oss ifrån lagens förbannelse. Han säger icke: skall förlossa oss, t.ex då vi bliva rätt fromma, troende och helgade; nej, utan Han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då Han vart en förbannelse för oss. Här se vi orsaken, varföre de största syndare och synderskor, när de komma till Jesus, att söka nåd och för hela sitt liv bliva hans egna, genast fingo nåd och blevo så mottagna, som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken, varför vi alla, vid ett sådant kommande till Jesus, varda rättfärdiga och saliga genast, så snart vi blott vilja med tron emottaga vår stora, eviga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig, väntande på oss.

"Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Si nu, om detta språk finge rum i hjertat, hwad skulle icke det blifwa för ett himmelrike af outsäglig tröst, ewig och orubblig tröst, så att wi skulle trotsa all helwetets makt och i all wår ömkligaste swaghet triumfera och berömma oss i Herren! Ty betänk dock, hwilka ord här äro, hwilken bild wi skåda! Christus wardt en förbannelse! Att Christus, Guds egen Son, wardt en förbannelse, är ett underligt och hårdt tal, men en öfwermåttan stark och wäldig tröst, om man kan betänka det. Märk då: Christus har burit all lagens förbannelse. Men denna war så stor, att apostelen säger, att Han wardt en förbannelse, blef hel och hållen idel förbannelse, blef icke blott belagd med mycken förbannelse, utan så öfwerhopad dermed, att Han kunde hel och hållen kallas en förbannelse. Nu, detta låter alltför underligt, men hwad är det annat, än det Johannes säger: Si, Guds Lam, som bär och borttager werldens synder — hwilket wi höra sjungas öfwer wåra hufwuden, hwar gång wi böja dem till Jesu nattwardsbord att emottaga hans lekamen och blod, om hwilka Han sjelf der förklarar: utgifwen och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Es. 53: "Herren kastade allas wåra synder uppå Honom; Han bär deras synder." Det är derföre ett ord, som wi aldrig kunna nog begrunda och påtänka, att Christus blef en förbannelse. Det andra högst tänkwärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behöfde Christus wisst icke blifwa en förbannelse; ty Han war till sitt eget wäsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att Han wardt en förbannelse, det kom deraf, att Han tagit på sig wåra skulder. Efter lag skulle hwarje mördare hängas på förbannelseträd, derföre har ock Christus efter lag måst hänga derpå. Ty Han hade tagit på sig en syndares och mördares person, ja, icke blott ens, utan alla syndares och mördares tillhopa; ty wi äro allesamman syndare och mördare inför Gud. Derföre har Han måst warda det lnför Gud, som wi äro, nemligen en syndare, mördare, missgerningsman; som skrifwet står: "Honom, som af ingen synd wisste, har Gud för oss gjort till synd." Men på detta sätt blef Christus inför Gud den allrastörsta syndare, hwars like icke war kommen på jorden. Ty i det Han är ett offer för hela werldens synder, är Han nu för Gud icke en sådan person, som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är Han, "en liten tid af Gud öfwergifwen, hwilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som war en Guds försmädare, förföljare och wåldswerkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela werldens. Ty alla de synder, som jag, du och wi allesamman gjort och ännu dagligen göra, de äro med sådan kraft och gudomligt allwar lagda på Christus, Guds Lam, som skulle Han sjelf hafwa gjort dem; så werkligt äro de Christi egna synder. Sannerligen, antingen måste wåra synder wara Christi egna synder, eller måste wi ewinnerligen warda förtappade! Si detta — att Christus så alldeles haft wåra synder på sig, som om Han sjelf gjort dem; och deremot, att allt, det Han gjorde och led, skedde så alldeles i wårt ställe, som om wi sjelfwa gjort det — detta war, hwad Paulus menade, då han sade. "Honom, som af ingen synd wisste, har Gud gjort till synd för oss, på det wi skulle warda Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Efter wi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda!" Deraf kunna wi se, hwad det ordet: för oss, innebär, då han säger: Christus wardt en förbannelse för oss. Christus har af outsäglig barmhertighet och i kraft af Fadrens ewiga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: det wi hade, som war synden, förbannelsen och döden, det tog Han på sig; och det Han hade och wi saknade, nemligen rättfärdighet, lif och salighet, det gaf Han åt oss. Det kostade wisst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, swett och blod, då Han wardt till förbannelse; men det skulle dock ske, och Han gick herrligen igenom det. Nu säger apostelen, att Christus derigenom werkligen har förlossat oss ifrån lagens förbannelse. Han säger icke: skall förlossa oss, t.ex då wi blifwa rätt fromma, troende och helgade; nej, utan Han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då Han wardt en förbannelse för oss. Här se wi orsaken, hwarföre de största syndare och synderskor, när de komma till Jesus, att söka nåd och för hela sitt lif blifwa hans egna, genast fingo nåd och blefwo så mottagna, som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken, hwarföre wi alla, wid ett sådant kommande till Jesus, warda rättfärdiga och saliga genast, så snart wi blott wilja med tron emottaga wår stora, ewiga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig, wäntande på oss.