"Vad är en människa, att hon skulle vara ren, och att han skulle vara rättfärdig, som är född av kvinna?" (Job 15:14)

Syndens kännedom beror på hur mycket Gud betyder för människan. Har hon en verklig, sannfärdig och helig Gud inpå sej, då kan hon förtäras, såsom alla heligas exempel visar. Eller finns det en enda så helig och allvarlig kristen, som ens en enda timme fullgör, vad det största och yppersta budet fordrar?

Vi frågar dem som är mest allvarliga och har mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du inte håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar att du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; dessutom att du så helt och hållet ska förtrösta på Honom ensam och Honom ensam frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjänar.

Är det inte sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara i ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att inte ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att inte det minsta kan hända dej, inte ett ord, inte en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dej, bara för att du vet att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.

Var är den heliga människa som håller detta bud? Vi vill nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dej det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tar ifrån dej all din egendom, och du försätts i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dej ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som är i dej, och dessutom tror på Honom allena, att ingenting händer dej utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.

Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dej eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske bara en föraktlig blick oroar dej? Hur älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt är hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —

Men vidare: Är det inte sant, att vi, som är återlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, inte skulle ha något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det inte sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?

Sedan skulle du också älska din nästa såsom dej själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi inte först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas inte blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dej?

Vidare: du tror, att var och en som dör oomvänd blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dej själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dej för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du inte gör dej den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?

Och hur ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det inte sant, att för en ganska liten anledning rör sej i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.

Och vi talar likväl ännu om de kristtrogna, som är vakande och känner sin synd. Det finns inget folk, som så mycket jämrar sej för synden som de heliga. Måste inte de heliga bedja. "Gå inte till doms med oss! För dej är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Se, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna är inte rena för Honom. Hur mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.

"Vad är en människa, att hon skulle vara ren, och att han skulle vara rättfärdig, som är född av kvinna?" (Job 15:14)

Syndens kännedom beror på hur mycket Gud betyder för människan. Har hon en verklig, sannfärdig och helig Gud inpå sej, då kan hon förtäras, såsom alla heligas exempel visar. Eller finns det en enda så helig och allvarlig kristen, som ens en enda timme fullgör, vad det största och yppersta budet fordrar?

Vi frågar dem som är mest allvarliga och har mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du inte håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar att du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; dessutom att du så helt och hållet ska förtrösta på Honom ensam och Honom ensam frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjänar.

Är det inte sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara i ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att inte ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att inte det minsta kan hända dej, inte ett ord, inte en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dej, bara för att du vet att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.

Var är den heliga människa som håller detta bud? Vi vill nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dej det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tar ifrån dej all din egendom, och du försätts i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dej ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som är i dej, och dessutom tror på Honom allena, att ingenting händer dej utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.

Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dej eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske bara en föraktlig blick oroar dej? Hur älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt är hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —

Men vidare: Är det inte sant, att vi, som är återlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, inte skulle ha något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det inte sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?

Sedan skulle du också älska din nästa såsom dej själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi inte först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas inte blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dej?

Vidare: du tror, att var och en som dör oomvänd blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dej själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dej för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du inte gör dej den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?

Och hur ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det inte sant, att för en ganska liten anledning rör sej i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.

Och vi talar likväl ännu om de kristtrogna, som är vakande och känner sin synd. Det finns inget folk, som så mycket jämrar sej för synden som de heliga. Måste inte de heliga bedja. "Gå inte till doms med oss! För dej är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Se, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna är inte rena för Honom. Hur mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.

"Vad är en människa, att hon skulle vara ren, och att han skulle vara rättfärdig, som är född av kvinna?" (Job 15:14)

Syndens kännedom beror på hur mycket Gud betyder för människan. Har hon en verklig, sannfärdig och helig Gud inpå sej, då kan hon förtäras, såsom alla heligas exempel visar. Eller finns det en enda så helig och allvarlig kristen, som ens en enda timme fullgör, vad det största och yppersta budet fordrar?

Vi frågar dem som är mest allvarliga och har mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du inte håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar att du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; dessutom att du så helt och hållet ska förtrösta på Honom ensam och Honom ensam frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjänar.

Är det inte sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara i ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att inte ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att inte det minsta kan hända dej, inte ett ord, inte en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dej, bara för att du vet att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.

Var är den heliga människa som håller detta bud? Vi vill nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dej det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tar ifrån dej all din egendom, och du försätts i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dej ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som är i dej, och dessutom tror på Honom allena, att ingenting händer dej utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.

Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dej eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske bara en föraktlig blick oroar dej? Hur älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt är hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —

Men vidare: Är det inte sant, att vi, som är återlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, inte skulle ha något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det inte sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?

Sedan skulle du också älska din nästa såsom dej själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi inte först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas inte blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dej?

Vidare: du tror, att var och en som dör oomvänd blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dej själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dej för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du inte gör dej den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?

Och hur ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det inte sant, att för en ganska liten anledning rör sej i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.

Och vi talar likväl ännu om de kristtrogna, som är vakande och känner sin synd. Det finns inget folk, som så mycket jämrar sej för synden som de heliga. Måste inte de heliga bedja. "Gå inte till doms med oss! För dej är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Se, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna är inte rena för Honom. Hur mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.

"Vad är en människa, att hon skulle vara ren, och att han skulle vara rättfärdig, som är född av kvinna?" (Job 15:14)

Syndens kännedom beror på hur mycket Gud betyder för människan. Har hon en verklig, sannfärdig och helig Gud inpå sej, då kan hon förtäras, såsom alla heligas exempel visar. Eller finns det en enda så helig och allvarlig kristen, som ens en enda timme fullgör, vad det största och yppersta budet fordrar?

Vi frågar dem som är mest allvarliga och har mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du inte håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar att du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; dessutom att du så helt och hållet ska förtrösta på Honom ensam och Honom ensam frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjänar.

Är det inte sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara i ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att inte ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att inte det minsta kan hända dej, inte ett ord, inte en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dej, bara för att du vet att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.

Var är den heliga människa som håller detta bud? Vi vill nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dej det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tar ifrån dej all din egendom, och du försätts i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dej ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som är i dej, och dessutom tror på Honom allena, att ingenting händer dej utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.

Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dej eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske bara en föraktlig blick oroar dej? Hur älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt är hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —

Men vidare: Är det inte sant, att vi, som är återlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, inte skulle ha något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det inte sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?

Sedan skulle du också älska din nästa såsom dej själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi inte först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas inte blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dej?

Vidare: du tror, att var och en som dör oomvänd blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dej själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dej för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du inte gör dej den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?

Och hur ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det inte sant, att för en ganska liten anledning rör sej i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.

Och vi talar likväl ännu om de kristtrogna, som är vakande och känner sin synd. Det finns inget folk, som så mycket jämrar sej för synden som de heliga. Måste inte de heliga bedja. "Gå inte till doms med oss! För dej är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Se, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna är inte rena för Honom. Hur mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

Ser jag på mej, då kan jag endast bäva,
min synd och skuld mej ännu plågar här.
Ser jag på dej, du kan all fruktan häva,
för du, Guds Lamm, ju mina synder bär.

"Vad är en människa, att hon skulle vara ren, och att han skulle vara rättfärdig, som är född av kvinna?" (Job 15:14)

Syndens kännedom beror därav, huru mycket Gud betyder för människan. Har hon en verklig, sannfärdig och helig Gud inpå sig, då kan hon förtäras, såsom alla heligas exempel visar. Eller finns det en enda så helig och allvarlig kristen, som blott en enda timme fullgör, vad det största och yppersta budet fordrar?

Vi fråga dem, som äro mest allvarliga och hava mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du icke håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar, att du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; därjämte, att du skall så helt och hållet förtrösta på Honom allena och Honom allena frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjäna.

Är det icke sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara uti ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att icke ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att icke det minsta kan hända dig, icke ett ord, icke en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dig, blott därför att du vet, att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.

Var är den heliga människa, som håller detta bud? Vi vilja nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dig det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tager ifrån dig all din egendom, och du försättes i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dig ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som äro i dig, och därjämte tror på Honom allena, att ingenting händer dig utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.

Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dig eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske blott en föraktlig blick oroar dig? Huru älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt äro hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —

Men vidare: Är det icke sant, att vi, som äro igenlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, skulle icke hava något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det icke sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?

Sedan skulle du ock älska din nästa såsom dig själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi icke först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas icke blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dig?

Vidare: du tror, att var och en, som dör oomvänd, blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dig själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dig för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du icke gör dig den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?

Och huru ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det icke sant, att för en ganska liten anledning röra sig i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.

Och vi tala likväl ännu om de kristtrogna, som äro vakande och känna sin synd. Det finns intet folk, som så mycket jämra sig för synden som de heliga. Måste icke de heliga bedja. "Gå icke till doms med oss! För dig är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Si, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna äro icke rena för Honom. Huru mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."

"Vad är en människa, att hon skulle vara ren, och att han skulle vara rättfärdig, som är född av kvinna?" (Job 15:14)

Syndens kännedom beror därav, huru mycket Gud betyder för människan. Har hon en verklig, sannfärdig och helig Gud inpå sig, då kan hon förtäras, såsom alla heligas exempel visar. Eller finns det en enda så helig och allvarlig kristen, som blott en enda timme fullgör, vad det största och yppersta budet fordrar?

Vi fråga dem, som äro mest allvarliga och hava mest av Guds Ande och kraft. Men vad är all fromhet, om du icke håller det största och yppersta budet? Det budet fordrar, att du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg; därjämte, att du skall så helt och hållet förtrösta på Honom allena och Honom allena frukta, som hans gudomliga trofasthet och makt förtjäna.

Är det icke sant, att om du så älskar Gud av allt ditt hjärta och förtröstar på Honom allena, så att Gud allena är det enda föremålet för din kärlek, din förtröstan och fruktan, måste din själ vara uti ett evigt lugn, i det orubbliga åtnjutandet av detta enda goda, som du begär, den oförgänglige Guden? Då måste du tro, att icke ett hår faller av ditt huvud den himmelske Faderns vilja förutan; att icke det minsta kan hända dig, icke ett ord, icke en blick såra dig, utan din Faders vilja. När du då ingenting annat älskar än Honom och hans välbehag, måste ju följa, att du är alla stunder lika lugn och lycklig, vadhelst som kan vederfaras dig, blott därför att du vet, att allt kommer ifrån din Gud, och du älskar ingenting annat än hans välbehag.

Var är den heliga människa, som håller detta bud? Vi vilja nu tala med en sådan. Är du lika lugn och lycklig, om någon berövar dig det käraste du har på jorden? — lika lugn och lycklig, om någon tager ifrån dig all din egendom, och du försättes i fattigdom och brist? — lika lugn och lycklig, om någon berövar dig ditt goda namn och rykte, om du blir ärelös, föraktad och avskydd av alla människor för hela din återstående levnad? — lika lugn och lycklig, om en svår sjukdom, ja, en mördare förkortar ditt liv? Om det är sant, att du älskar Gud av allt ditt hjärta, av all din håg, av alla de krafter, som äro i dig, och därjämte tror på Honom allena, att ingenting händer dig utan hans vilja, då måste du nödvändigt vara lika lugn och lycklig vid alla dessa händelser.

Men kanske det är så långt därifrån, att du tvärtom blir oroad för en ganska ringa förlust? — att om du blott spörjer, huru man talat illa om dig eller blottat någon din svaghet, detta stör ditt lugn för hela timmar och dagar? Ja, kanske blott en föraktlig blick oroar dig? Huru älskar du då ensamt Gud och hans välbehag? Ja, känner du, att du riktigt varmt älskar din Gud, så att dina tankar beständigt äro hos Honom? Kanske du tvärtom mycket livligare älskar och tänker på någon människa? —

Men vidare: Är det icke sant, att vi, som äro igenlösta med Guds Sons blod från alla våra synder, från döden och djävulens våld, skulle icke hava något högre mål för vårt liv än att förherrliga Honom, som är för oss död och uppstånden? Är nu verkligen detta i alla stunder din strävan? — är det icke sant, att om du älskar Gud av allt ditt hjärta, skulle du aldrig med någonting så trivas som med din Gud, i böner och förtroliga samtal? Har du det verkligen så, att du beständigt vill umgås med Honom i bönen? Kanske är det så långt därifrån, att du hellre förrättar åtskilliga hussysslor än umgås med Gud i bönen? Ack, huru är det då med ditt förhållande till det första och yppersta budet?

Sedan skulle du ock älska din nästa såsom dig själv. Tänk alltid allvarligt på de största buden av Herren din Gud. Vad är all fromhet, om vi icke först hålla de viktigare buden. Är det verkligt sanning, att du har lika mycken omsorg om din nästas bästa som om ditt eget? Betänk, att med din nästa menas icke blott en och annan vän, utan alla människor, vänner och ovänner. Är du lika mån om varje människas vinning som om din egen? — lika ömtålig för ett förklenande ord om din nästa, som när du hör, att man talar illa om dig?

Vidare: du tror, att var och en, som dör oomvänd, blir evigt fördömd. Om du älskar din nästa såsom dig själv, måste du med samma flit och iver nitälska för varje människas omvändelse, som om det gällde din egen salighet eller fördömelse. Du bemödar dig för några få, men kanske du dagligen ser många oomvända, för vilkas väckande du icke gör dig den minsta möda. Huru är det då med din kärlek till nästan?

Och huru ser det ut med alla de övriga budens efterlevnad? Är det icke sant, att för en ganska liten anledning röra sig i ditt hjärta många oheliga saker, som Herren Gud hatar och fördömer, antingen vrede, avund, hat, eller högfärd och egenkärlek, eller orena lustar, eller begär till andras egendom m. m.

Och vi tala likväl ännu om de kristtrogna, som äro vakande och känna sin synd. Det finns intet folk, som så mycket jämra sig för synden som de heliga. Måste icke de heliga bedja. "Gå icke till doms med oss! För dig är ingen levande rättfärdig." Så vittnar Skriften: "Si, ibland hans heliga är ingen ostrafflig." "Vad är en människa, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som är född av en kvinna! Himlarna äro icke rena för Honom. Huru mycket mindre människan, som är stygg och ond, som dricker orättfärdigheten såsom vatten."