"Jag har emot dig, att du har övergivit denna din första kärlek." (Upp. 2:4)

Här ser jag allraförst, att Christus will hafwa wår kärlek. O, en stor nåd! Han will fråga efter wår kärlek, will icke blott hafwa oss till tjenare, utan till wänner. Han är icke nöjd, blott Han får wåra gerningar, utan Han will ock wara älskad af oss. Christus will hafwa icke blott wår tjenst, utan wåra hjertans kärlek.

För det andra ser jag här, att mången kan wara en bland de förnämsta christna uti allt, som tillhör christendomens yttre bewisning, och likwäl i hjertat sakna sjelfwa dess egentliga lif, kärna och hufwudsak. Och många, som nu läsa detta, taga härwid sin dom i munnen. De skola nemligen finnas i samma tillstånd som läraren i Ephefus, hafwa allt, som hörer till gudaktighet, utom ett, den första karleken. Men månne ock en sådan kan tro det om sig sjelf, misstänka och pröfwa sig? Då en är en upplyst christen, en broder bland bröderna, är rätteligen född af Gud, så att Christus kan wittna om hans första kärlek, och nu sedan allt framgent fortfarit att bewisa sin gudaktighet i gerningar, ja, icke blott för egen del lefwer fromt och öfwar wanliga goda gerningar, utan ock arbetar för Christi namns skull och arbetar så, att han derför får lida förföljelse; och derjemte är så ståndaktig och trofast, att han icke tröttnar utan fortfar och har tålamod — och allt detta under sådant andligt ljus, att han wet skilja de falska andar från de rätta, hatar de nicolaiters werk, som ock Herren sjelf hatar m. m. — skulle icke en sådan wara trygg, att allt är wäl med honom?

Men Christus säger här annat. Alla dessa goda egenskaper oaktadt kan Herren Christus likwäl säga till dig: "Jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek." Om nu denna första kärlek och dess gerningar utdött hos dig, så är det ju en högst betänklig sak.

Här må likwäl för de trognas blödiga och rädda hjertans skull anmärkas, att man måste wäl skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Märk: utom den kärlek, som måste uppkomma hos den återkomne sonen, då fadren så oförskyldt omfattade honom med ett så brinnande hjerta, säger Christus, att der också anställdes en fröjdefest, då den gödda kalfwen åts under spel och dans. Denna fröjdefest och sådant lif kunde icke fortfara dagligen; sonen fick sedan deltaga i arbete och äta hwardagskost.

Detta betecknar Guds allmänna regering med sina barn. Först en ljuflig tid af saliga känslor, då en Johannes får ligga wid Jesu bröst, och Maria Magdalena får taga på honom och se hans ljufwa ansigte — nu kan bröllopsfolket icke fasta. Men "brudgummen skall tagas ifrån dem, och då skola de fasta", då får Johannes icke mer ligga wid Jesu bröst, då får Maria icke komma wid Honom.

Detta måste alla christna erfara. Luthers ord sannas : "Efter som tron tilltager, aftaga känslorna." Dessa må gerna skiljas från den första kärleken.

Men hwari består då den? Här måste hwar och en skarpt gifwa akt på, hwaruti den egentligen bestod, hwaraf den uppkom, och hwaraf den berodde. Det war ju endast deraf den uppkom, att många synder blefwo förlåtna; det war ju deruti den egentligen bestod, att för syndanödens skull Frälsaren blef oumbärlig, och att för syndaförlåtelsens skull Frälsaren blef ljuflig och dyr. Si, härmed är hufwudsaken uttalad: att Frälsaren är oumbärlig och dyr; att der synden öfwerflödar, nåden dock öfwerflödar så mycket mer, att man icke mer kan hålla något annat i himmelen eller på jorden så dyrbart som den Frälsaren, af hwilken all denna nåd kommer. Och denna kärlek är starkare, i den mån Frälsaren är mig oumbärligare och kostligare, om ock min känslighet är swagare.

Märk detta, så kan du skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Kärleken är starkare, då Frälsaren är mig dyrare, om ock min känslighet är ringare. Detta förstå icke de, hwilkas hela christendom består blott i tillfälliga känslor, icke i sak och werklighet; men de för hwilka synden men också nåden är en stor werklighet, de förstå det.

När wi betrakta sammanhanget af Christi ord till denne lärare i Ephefus, märka wi icke då, att Herren wille säga: Dina gerningar, ditt arbete för mitt namns skull och ditt lidande och ditt tålamod och ditt ljus, din gåfwa att pröfwa andarna; ja, än mer: min församlings wäl, mitt rikes befrämjande, min läras renhet — allt detta är dig dyrbart och wigtigt. Det är blott jag, såsom din försonare och försvarare, som är dig nu mindre wigtig — blott jag och mina gerningar, jag sjelf i min försonings blodiga drägt är dig nu icke så oum- bärlig och dyr som i den första tiden af wår förening. Du behöfwer icke nu, såsom då, ligga som en syndare wid mina fötter och tigga om mina gerningars frukt, om min blodsförtjenst, om syndernas förlåtelse; nej, dina egna goda gerningar, din wackra christendom, din nyttiga werksamhet, allt detta är dig nu nog. Si, sådant menade Christus, då Han så utförligt uppräknar denne mans förtjenster och tillägger: "Men jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek."