"Om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." (Rom. 8:13)

Här visar oss nu aposteln den rätta segerkraften över köttet till tröst och ledning för dem som känner sin egen svaghet och vanmakt i striden. Till att övervinna och döda köttets mäktiga lustar, därtill fordras något annat än bara mänskliga krafter. Såsom också Luther anmärker, då han om köttets dödande med Anden säger, att vi i frestelsestunden skola "komma ihåg Guds ord och genom tron på syndernas förlåtelse styrka oss däremot".

O, att vi alla kunde minnas detta, att när det blir mycket illa med oss, då vi saknar all kraft i striden och känner endast köttet mäktigt, så att vi ofta faller och förgår oss, och det tycks oss, såsom Gud vore alldeles död och försvunnen ur världen — om vi dock kunde minnas detta, att då är tid att upphöra med vår egen strid och nu vända oss bara till att höra om Guds stora nåd i Kristus, nu vända oss till evangelium och alla nådens medel, för att återställa vår rubbade trosfrid; nu lämna all tanke på vår egen kraft eller svaghet och företa endast en enda fråga: Gud, får jag din nåd? Får jag din förlåtelse för allt?

På denna fråga måste vi ha ett bestämt svar, innan vi kan få någon kraft. Men då gäller det att inte söka detta svar i känslan, utan endast i Guds eget ord. Om du nu får den trösten, att Gud är din vän och Fader, lämna då åt Honom även den omsorgen om dina frestelsers övervinnande. Detta är segerkraftens hemlighet. Så länge du tror dej själv kunna göra något, får du ideligen falla. Ty så stor är Herrens nitälskan om sin nåds förherrligande, att Han hellre låter vår skönaste vandel förstöras, än att hans ära skulle ges åt kreaturet.

Slutlärdomen av alla våra strider för köttets dödande är, att det är allenast Herren, som har makt härtill, att det är Herren, som gör det, om än på det sättet, att Han hos oss uppväcker omsorg därom, hos oss verkar en fattig ande samt tro, villighet och bön, och därför tilltalar oss, för att vi ska söka det allt hos Honom. Och när det kommit därtill, att vi i tron innerligen önskar av Honom all nåd och kraft, då utför Han alltid sitt verk till vårt kötts dödande, hur än Han nu leder oss.

Hör Han vår bön och ger oss nåd och kraft att försaka all ogudaktighet och världslig lusta, då dödas vårt kött; men undandrar Han oss sin kraft och lämnar oss att sållas av satan, då dödas också vårt kött — då dödas det innersta i den gamla människan, den djupa inbillningen om vår egen kraft. Köttets gärningar, som ska dödas, är allehanda yttringar av det inneboende fördärvet, vilket inblandar sej i våra tankar, sinnesrörelser, ord och handlingar, så att tillfällen för köttets dödande aldrig saknas.

I Gal. 5 räknas ett stort antal av "köttets gärningar" upp. Men är du än inte i frestelse till grova synder, så har du en djup och oändlig egensinnighet, eget tycke, egen vilja och egen ära att beständigt vaka emot. Detta finare inre fördärv blir hellre bortglömt än det yttre och grövre, men är likväl själva källan till allt ont; därför fordrar det en särskild allvarlig uppmärksamhet. Betänk därför ofta, att vad du själv tänker, vill och tycker, är det första, som bör misstänkas, vid Guds ord prövas och med Andens kraft dödas.

Sedan frestas du t. ex. till vrede och otålighet emot människor; då gäller det att komma ihåg, huru mycket Gud förlåter dej, och hur du därför bör förlåta din nästa.

Du frestas kanske till högmod över ditt förstånd, din lärdom, konst, skicklighet; kom då ihåg, att Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd.

Du frestas kanske av vällust och orena begärelser; då måste du komma ihåg, att du är ett heligt Guds tempel, som inte bör orenas — men först och sist, att du är i Guds eviga nåd och sällskap och därför bör vandra Honom värdigt.

Du frestas kanske till girighet och egennytta i handel och arbete; kom då ihåg, att du är en himmelens arvinge, som bör fara efter det, som är ovantill.

På detta sätt fordras här visserligen ett beständigt köttets dödande, vilket ofta blir oss ett bittert lidande och därför fordrar ett oändligt tålamod. Men saliga de människor, som härmed hålla ut intill ändan! De är Guds barn och himmelens arvingar.

Det blir ofta bittert, men är för Gud, änglar och helgon en ljuvlig syn, när t. ex. en ung människa, som mycket älskade världen och dess nöjen, nu för Herrens skull försakar det allt; eller när ett barn, som var av naturen mycket egensinnigt, nu strider mot sej självt och underkuvar sin egen vilja under Guds och föräldrars; när en människa, som var mycket böjd för högfärd och flärd, har nu genom Andens tuktan blivit anspråkslös och enkel; ja vilken skön syn, när den stolta och vredsinta börjar tukta sej själv och vara mild, ödmjuk och saktmodig o. s. v.

När människan så börjar för nådens skull gå rakt emot sin natur och strida emot sej själv: sådant heter visserligen att döda köttets gärningar med Anden. — Och sådana ska leva, säger aposteln; sådana ska inta himmelen, ja, efter en kort tids dödande av köttet, ha det eviga livet hos Gud, änglar och helgon i en oändlig salighet.

Tag tron som sköld, bind Andens svärd,
o kristen, vid din sida,
och gå att så mot kött och värld
med heligt allvar strida.
Den intill döden trofast är,
den en gång livets krona bär,
som Herren Jesus giver.

"Om ni lever efter köttet ska ni dö." (Rom. 8:13)

Här avsäger aposteln domen helt kort och rakt fram över alla dem som lever efter köttet.

Härmed vill han isynnerhet väcka dem till besinning, som under föregivande av evangelii frihet vill följa köttets lustar; ty aposteln talar här till en hop kristna. Han vill om möjligt väcka dem ifrån en sådan villfarande inbillning, för att de inte i stället för liv och nåd, varav de berömmer sej, ska stanna i den eviga döden. Det rimmar sej alldeles inte, vill han säga, att ni, som nu är frälsta från synden och döden och delaktiga av Kristi nåd, skulle fortsätta ert förra köttsliga leverne; för om ni gör det, ska ni inte tänka, att ni ändå kan behålla livet och bli saliga, utan ni måste då stanna i den eviga döden. Kristi förtjänst ska sannerligen inte tjäna dem, som vill förbli i sina synder; nej, Kristi död är given till att tjäna endast dem som gärna ville vara fria ifrån sina synder, men inte själva kan befria sej ifrån dem.

Men här fordras nu att något bestämdare fatta, vad det vill säga att leva efter köttet. Utom det att hjärtat vanligen vill tyda den frågan efter sitt tillstånd, så att skrymtaktiga själar vill att det skall beteckna endast ett grovt leverne i uppenbara laster, och däremot allvarliga och rädda själar fruktar att varje svaghetssynd antyder detta leverne efter köttet; så har man också ofta vid utläggningen av dessa ord varit nog svävande och ovarsam, vilket är särskilt farligt, när frågan gäller liv och död, såsom här är händelsen.

Vad menas då här med att leva efter köttet? Först märker vi då, att med köttet inte menas någon viss synd eller lusta, utan hela vår fördärvade natur, sådan den är från vår födelse av far och mor; såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött, det är kött."

Men nu säger somliga: "Att leva efter köttet är att ge köttet frihet, att göra vad köttet lyster." Detta är bara så obestämt uttryckt, att det lätt kan missförstås. Knappast finnes det någon ogudaktig, som inte i något fall strider emot sitt kött och då skulle kunna tänka: Jag ger inte köttet all frihet och kan därför inte leva efter köttet. Å andra sidan finnes ingen troende kristen, som inte med ånger måste bekänna att han även i ord och gärning försyndar sej; men sådant förutsätter ju alltid, att köttet fått någon frihet. Därför fordras här ett mera bestämt begrepp om saken.

De som med kristligt förstånd och mer utförligt tolkat detta språk, har ofta sagt: Aposteln vill säga, att om de kristna blir vårdslösa och ger efter för köttet, så kan de därigenom andligen dö, då synden verkar antingen sömn och förhärdelse, eller otro och förtvivlan.

Detta är visserligen en kristlig tolkning, men dock är utan tvivel ännu en annan riktigare. Apostelns ord är nämligen mycket mer bestämda än nyssnämnda tolkning. Att vara vårdslös och ge efter för köttet, är väl fruktansvärt farligt, men inte ännu detsamma som att leva efter köttet; och orden "ni ska dö" betecknar, efter apostelns talesätt, något mer än detta, att ni kan andligen dö. Vi finner nämligen av andra ställen, där aposteln använder detta hotande språk till de kristna, att han avkunnar den egentliga dödsdomen, talar om den eviga döden, såsom syndens lön. Just detta apostelns talesätt är den viktigaste  förklaringsgrunden.

Så heter också att "leva efter köttet", såsom ordet leva visar, icke att blott tillfälligt förgå sig, utan att föra ett liv, som är enligt med köttet eller den fallna naturen. Att leva efter köttet måste alltså betyda detsamma som att "vandra efter köttet", att både till sinnet och levernet följa den fallna naturen.

Nu vet vi, att avfallet stundom sker till högra sidan, eller till egen rättfärdighet, till lagens gärningar, såsom de galaters fall, varom aposteln säger: "Ni har mist Kristus, ni som vill bli rättfärdiga genom lagen, och ni är fallna ifrån nåden." Och just om detta fall säger han: "Ni har begynt i Anden; vill ni nu lykta i köttet?"

Stundom åter sker fallet till vänstra sidan, i syndens orenlighet; varom Petrus säger, att de som en gång "genom Kristi kunskap undflytt världens orenlighet, har åter bevevat sej däri och är övervunna". De har nu antingen uppsökt en falsk tröst för synden och börjat "självviljande" leva i densamma, såsom Judas; och de har då alltid samma tecken som denne, att de inte mer bekänner sin synd för Herren och söker förlossning, utan hyllar och försvarar den. Eller också leva de under en dold förtvivlan, då de har "bortdrivit ett gott samvete och är skeppsbrutna i tron", så att de inte mer lever vid nådastolen.

Allt sådant heter att "leva efter köttet" och är något helt annat än att tillfälligt "gripas fången av syndens lag i lemmarna", varunder anden kämpar emot synden och ännu kan "tacka Gud genom Jesus Kristus, vår Herre".

Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta.
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som segern oss beredde.

"Om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." (Rom. 8:13)

Här visar oss nu aposteln den rätta segerkraften över köttet till tröst och ledning för dem som känner sin egen svaghet och vanmakt i striden. Till att övervinna och döda köttets mäktiga lustar, därtill fordras något annat än bara mänskliga krafter. Såsom också Luther anmärker, då han om köttets dödande med Anden säger, att vi i frestelsestunden skola "komma ihåg Guds ord och genom tron på syndernas förlåtelse styrka oss däremot".

O, att vi alla kunde minnas detta, att när det blir mycket illa med oss, då vi saknar all kraft i striden och känner endast köttet mäktigt, så att vi ofta faller och förgår oss, och det tycks oss, såsom Gud vore alldeles död och försvunnen ur världen — om vi dock kunde minnas detta, att då är tid att upphöra med vår egen strid och nu vända oss bara till att höra om Guds stora nåd i Kristus, nu vända oss till evangelium och alla nådens medel, för att återställa vår rubbade trosfrid; nu lämna all tanke på vår egen kraft eller svaghet och företa endast en enda fråga: Gud, får jag din nåd? Får jag din förlåtelse för allt?

På denna fråga måste vi ha ett bestämt svar, innan vi kan få någon kraft. Men då gäller det att inte söka detta svar i känslan, utan endast i Guds eget ord. Om du nu får den trösten, att Gud är din vän och Fader, lämna då åt Honom även den omsorgen om dina frestelsers övervinnande. Detta är segerkraftens hemlighet. Så länge du tror dej själv kunna göra något, får du ideligen falla. Ty så stor är Herrens nitälskan om sin nåds förherrligande, att Han hellre låter vår skönaste vandel förstöras, än att hans ära skulle ges åt kreaturet.

Slutlärdomen av alla våra strider för köttets dödande är, att det är allenast Herren, som har makt härtill, att det är Herren, som gör det, om än på det sättet, att Han hos oss uppväcker omsorg därom, hos oss verkar en fattig ande samt tro, villighet och bön, och därför tilltalar oss, för att vi ska söka det allt hos Honom. Och när det kommit därtill, att vi i tron innerligen önskar av Honom all nåd och kraft, då utför Han alltid sitt verk till vårt kötts dödande, hur än Han nu leder oss.

Hör Han vår bön och ger oss nåd och kraft att försaka all ogudaktighet och världslig lusta, då dödas vårt kött; men undandrar Han oss sin kraft och lämnar oss att sållas av satan, då dödas också vårt kött — då dödas det innersta i den gamla människan, den djupa inbillningen om vår egen kraft. Köttets gärningar, som ska dödas, är allehanda yttringar av det inneboende fördärvet, vilket inblandar sej i våra tankar, sinnesrörelser, ord och handlingar, så att tillfällen för köttets dödande aldrig saknas.

I Gal. 5 räknas ett stort antal av "köttets gärningar" upp. Men är du än inte i frestelse till grova synder, så har du en djup och oändlig egensinnighet, eget tycke, egen vilja och egen ära att beständigt vaka emot. Detta finare inre fördärv blir hellre bortglömt än det yttre och grövre, men är likväl själva källan till allt ont; därför fordrar det en särskild allvarlig uppmärksamhet. Betänk därför ofta, att vad du själv tänker, vill och tycker, är det första, som bör misstänkas, vid Guds ord prövas och med Andens kraft dödas.

Sedan frestas du t. ex. till vrede och otålighet emot människor; då gäller det att komma ihåg, huru mycket Gud förlåter dej, och hur du därför bör förlåta din nästa.

Du frestas kanske till högmod över ditt förstånd, din lärdom, konst, skicklighet; kom då ihåg, att Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd.

Du frestas kanske av vällust och orena begärelser; då måste du komma ihåg, att du är ett heligt Guds tempel, som inte bör orenas — men först och sist, att du är i Guds eviga nåd och sällskap och därför bör vandra Honom värdigt.

Du frestas kanske till girighet och egennytta i handel och arbete; kom då ihåg, att du är en himmelens arvinge, som bör fara efter det, som är ovantill.

På detta sätt fordras här visserligen ett beständigt köttets dödande, vilket ofta blir oss ett bittert lidande och därför fordrar ett oändligt tålamod. Men saliga de människor, som härmed hålla ut intill ändan! De är Guds barn och himmelens arvingar.

Det blir ofta bittert, men är för Gud, änglar och helgon en ljuvlig syn, när t. ex. en ung människa, som mycket älskade världen och dess nöjen, nu för Herrens skull försakar det allt; eller när ett barn, som var av naturen mycket egensinnigt, nu strider mot sej självt och underkuvar sin egen vilja under Guds och föräldrars; när en människa, som var mycket böjd för högfärd och flärd, har nu genom Andens tuktan blivit anspråkslös och enkel; ja vilken skön syn, när den stolta och vredsinta börjar tukta sej själv och vara mild, ödmjuk och saktmodig o. s. v.

När människan så börjar för nådens skull gå rakt emot sin natur och strida emot sej själv: sådant heter visserligen att döda köttets gärningar med Anden. — Och sådana ska leva, säger aposteln; sådana ska inta himmelen, ja, efter en kort tids dödande av köttet, ha det eviga livet hos Gud, änglar och helgon i en oändlig salighet.

Tag tron som sköld, bind Andens svärd,
o kristen, vid din sida,
och gå att så mot kött och värld
med heligt allvar strida.
Den intill döden trofast är,
den en gång livets krona bär,
som Herren Jesus giver.

"Om ni lever efter köttet ska ni dö." (Rom. 8:13)

Här avsäger aposteln domen helt kort och rakt fram över alla dem som lever efter köttet.

Härmed vill han isynnerhet väcka dem till besinning, som under föregivande av evangelii frihet vill följa köttets lustar; ty aposteln talar här till en hop kristna. Han vill om möjligt väcka dem ifrån en sådan villfarande inbillning, för att de inte i stället för liv och nåd, varav de berömmer sej, ska stanna i den eviga döden. Det rimmar sej alldeles inte, vill han säga, att ni, som nu är frälsta från synden och döden och delaktiga av Kristi nåd, skulle fortsätta ert förra köttsliga leverne; för om ni gör det, ska ni inte tänka, att ni ändå kan behålla livet och bli saliga, utan ni måste då stanna i den eviga döden. Kristi förtjänst ska sannerligen inte tjäna dem, som vill förbli i sina synder; nej, Kristi död är given till att tjäna endast dem som gärna ville vara fria ifrån sina synder, men inte själva kan befria sej ifrån dem.

Men här fordras nu att något bestämdare fatta, vad det vill säga att leva efter köttet. Utom det att hjärtat vanligen vill tyda den frågan efter sitt tillstånd, så att skrymtaktiga själar vill att det skall beteckna endast ett grovt leverne i uppenbara laster, och däremot allvarliga och rädda själar fruktar att varje svaghetssynd antyder detta leverne efter köttet; så har man också ofta vid utläggningen av dessa ord varit nog svävande och ovarsam, vilket är särskilt farligt, när frågan gäller liv och död, såsom här är händelsen.

Vad menas då här med att leva efter köttet? Först märker vi då, att med köttet inte menas någon viss synd eller lusta, utan hela vår fördärvade natur, sådan den är från vår födelse av far och mor; såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött, det är kött."

Men nu säger somliga: "Att leva efter köttet är att ge köttet frihet, att göra vad köttet lyster." Detta är bara så obestämt uttryckt, att det lätt kan missförstås. Knappast finnes det någon ogudaktig, som inte i något fall strider emot sitt kött och då skulle kunna tänka: Jag ger inte köttet all frihet och kan därför inte leva efter köttet. Å andra sidan finnes ingen troende kristen, som inte med ånger måste bekänna att han även i ord och gärning försyndar sej; men sådant förutsätter ju alltid, att köttet fått någon frihet. Därför fordras här ett mera bestämt begrepp om saken.

De som med kristligt förstånd och mer utförligt tolkat detta språk, har ofta sagt: Aposteln vill säga, att om de kristna blir vårdslösa och ger efter för köttet, så kan de därigenom andligen dö, då synden verkar antingen sömn och förhärdelse, eller otro och förtvivlan.

Detta är visserligen en kristlig tolkning, men dock är utan tvivel ännu en annan riktigare. Apostelns ord är nämligen mycket mer bestämda än nyssnämnda tolkning. Att vara vårdslös och ge efter för köttet, är väl fruktansvärt farligt, men inte ännu detsamma som att leva efter köttet; och orden "ni ska dö" betecknar, efter apostelns talesätt, något mer än detta, att ni kan andligen dö. Vi finner nämligen av andra ställen, där aposteln använder detta hotande språk till de kristna, att han avkunnar den egentliga dödsdomen, talar om den eviga döden, såsom syndens lön. Just detta apostelns talesätt är den viktigaste  förklaringsgrunden.

Så heter också att "leva efter köttet", såsom ordet leva visar, icke att blott tillfälligt förgå sig, utan att föra ett liv, som är enligt med köttet eller den fallna naturen. Att leva efter köttet måste alltså betyda detsamma som att "vandra efter köttet", att både till sinnet och levernet följa den fallna naturen.

Nu vet vi, att avfallet stundom sker till högra sidan, eller till egen rättfärdighet, till lagens gärningar, såsom de galaters fall, varom aposteln säger: "Ni har mist Kristus, ni som vill bli rättfärdiga genom lagen, och ni är fallna ifrån nåden." Och just om detta fall säger han: "Ni har begynt i Anden; vill ni nu lykta i köttet?"

Stundom åter sker fallet till vänstra sidan, i syndens orenlighet; varom Petrus säger, att de som en gång "genom Kristi kunskap undflytt världens orenlighet, har åter bevevat sej däri och är övervunna". De har nu antingen uppsökt en falsk tröst för synden och börjat "självviljande" leva i densamma, såsom Judas; och de har då alltid samma tecken som denne, att de inte mer bekänner sin synd för Herren och söker förlossning, utan hyllar och försvarar den. Eller också leva de under en dold förtvivlan, då de har "bortdrivit ett gott samvete och är skeppsbrutna i tron", så att de inte mer lever vid nådastolen.

Allt sådant heter att "leva efter köttet" och är något helt annat än att tillfälligt "gripas fången av syndens lag i lemmarna", varunder anden kämpar emot synden och ännu kan "tacka Gud genom Jesus Kristus, vår Herre".

Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta.
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som segern oss beredde.

"Om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." (Rom. 8:13)

Här visar oss nu aposteln den rätta segerkraften över köttet till tröst och ledning för dem som känner sin egen svaghet och vanmakt i striden. Till att övervinna och döda köttets mäktiga lustar, därtill fordras något annat än bara mänskliga krafter. Såsom också Luther anmärker, då han om köttets dödande med Anden säger, att vi i frestelsestunden skola "komma ihåg Guds ord och genom tron på syndernas förlåtelse styrka oss däremot".

O, att vi alla kunde minnas detta, att när det blir mycket illa med oss, då vi saknar all kraft i striden och känner endast köttet mäktigt, så att vi ofta faller och förgår oss, och det tycks oss, såsom Gud vore alldeles död och försvunnen ur världen — om vi dock kunde minnas detta, att då är tid att upphöra med vår egen strid och nu vända oss bara till att höra om Guds stora nåd i Kristus, nu vända oss till evangelium och alla nådens medel, för att återställa vår rubbade trosfrid; nu lämna all tanke på vår egen kraft eller svaghet och företa endast en enda fråga: Gud, får jag din nåd? Får jag din förlåtelse för allt?

På denna fråga måste vi ha ett bestämt svar, innan vi kan få någon kraft. Men då gäller det att inte söka detta svar i känslan, utan endast i Guds eget ord. Om du nu får den trösten, att Gud är din vän och Fader, lämna då åt Honom även den omsorgen om dina frestelsers övervinnande. Detta är segerkraftens hemlighet. Så länge du tror dej själv kunna göra något, får du ideligen falla. Ty så stor är Herrens nitälskan om sin nåds förherrligande, att Han hellre låter vår skönaste vandel förstöras, än att hans ära skulle ges åt kreaturet.

Slutlärdomen av alla våra strider för köttets dödande är, att det är allenast Herren, som har makt härtill, att det är Herren, som gör det, om än på det sättet, att Han hos oss uppväcker omsorg därom, hos oss verkar en fattig ande samt tro, villighet och bön, och därför tilltalar oss, för att vi ska söka det allt hos Honom. Och när det kommit därtill, att vi i tron innerligen önskar av Honom all nåd och kraft, då utför Han alltid sitt verk till vårt kötts dödande, hur än Han nu leder oss.

Hör Han vår bön och ger oss nåd och kraft att försaka all ogudaktighet och världslig lusta, då dödas vårt kött; men undandrar Han oss sin kraft och lämnar oss att sållas av satan, då dödas också vårt kött — då dödas det innersta i den gamla människan, den djupa inbillningen om vår egen kraft. Köttets gärningar, som ska dödas, är allehanda yttringar av det inneboende fördärvet, vilket inblandar sej i våra tankar, sinnesrörelser, ord och handlingar, så att tillfällen för köttets dödande aldrig saknas.

I Gal. 5 räknas ett stort antal av "köttets gärningar" upp. Men är du än inte i frestelse till grova synder, så har du en djup och oändlig egensinnighet, eget tycke, egen vilja och egen ära att beständigt vaka emot. Detta finare inre fördärv blir hellre bortglömt än det yttre och grövre, men är likväl själva källan till allt ont; därför fordrar det en särskild allvarlig uppmärksamhet. Betänk därför ofta, att vad du själv tänker, vill och tycker, är det första, som bör misstänkas, vid Guds ord prövas och med Andens kraft dödas.

Sedan frestas du t. ex. till vrede och otålighet emot människor; då gäller det att komma ihåg, huru mycket Gud förlåter dej, och hur du därför bör förlåta din nästa.

Du frestas kanske till högmod över ditt förstånd, din lärdom, konst, skicklighet; kom då ihåg, att Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd.

Du frestas kanske av vällust och orena begärelser; då måste du komma ihåg, att du är ett heligt Guds tempel, som inte bör orenas — men först och sist, att du är i Guds eviga nåd och sällskap och därför bör vandra Honom värdigt.

Du frestas kanske till girighet och egennytta i handel och arbete; kom då ihåg, att du är en himmelens arvinge, som bör fara efter det, som är ovantill.

På detta sätt fordras här visserligen ett beständigt köttets dödande, vilket ofta blir oss ett bittert lidande och därför fordrar ett oändligt tålamod. Men saliga de människor, som härmed hålla ut intill ändan! De är Guds barn och himmelens arvingar.

Det blir ofta bittert, men är för Gud, änglar och helgon en ljuvlig syn, när t. ex. en ung människa, som mycket älskade världen och dess nöjen, nu för Herrens skull försakar det allt; eller när ett barn, som var av naturen mycket egensinnigt, nu strider mot sej självt och underkuvar sin egen vilja under Guds och föräldrars; när en människa, som var mycket böjd för högfärd och flärd, har nu genom Andens tuktan blivit anspråkslös och enkel; ja vilken skön syn, när den stolta och vredsinta börjar tukta sej själv och vara mild, ödmjuk och saktmodig o. s. v.

När människan så börjar för nådens skull gå rakt emot sin natur och strida emot sej själv: sådant heter visserligen att döda köttets gärningar med Anden. — Och sådana ska leva, säger aposteln; sådana ska inta himmelen, ja, efter en kort tids dödande av köttet, ha det eviga livet hos Gud, änglar och helgon i en oändlig salighet.

Tag tron som sköld, bind Andens svärd,
o kristen, vid din sida,
och gå att så mot kött och värld
med heligt allvar strida.
Den intill döden trofast är,
den en gång livets krona bär,
som Herren Jesus giver.

"Om ni lever efter köttet ska ni dö." (Rom. 8:13)

Här avsäger aposteln domen helt kort och rakt fram över alla dem som lever efter köttet.

Härmed vill han isynnerhet väcka dem till besinning, som under föregivande av evangelii frihet vill följa köttets lustar; ty aposteln talar här till en hop kristna. Han vill om möjligt väcka dem ifrån en sådan villfarande inbillning, för att de inte i stället för liv och nåd, varav de berömmer sej, ska stanna i den eviga döden. Det rimmar sej alldeles inte, vill han säga, att ni, som nu är frälsta från synden och döden och delaktiga av Kristi nåd, skulle fortsätta ert förra köttsliga leverne; för om ni gör det, ska ni inte tänka, att ni ändå kan behålla livet och bli saliga, utan ni måste då stanna i den eviga döden. Kristi förtjänst ska sannerligen inte tjäna dem, som vill förbli i sina synder; nej, Kristi död är given till att tjäna endast dem som gärna ville vara fria ifrån sina synder, men inte själva kan befria sej ifrån dem.

Men här fordras nu att något bestämdare fatta, vad det vill säga att leva efter köttet. Utom det att hjärtat vanligen vill tyda den frågan efter sitt tillstånd, så att skrymtaktiga själar vill att det skall beteckna endast ett grovt leverne i uppenbara laster, och däremot allvarliga och rädda själar fruktar att varje svaghetssynd antyder detta leverne efter köttet; så har man också ofta vid utläggningen av dessa ord varit nog svävande och ovarsam, vilket är särskilt farligt, när frågan gäller liv och död, såsom här är händelsen.

Vad menas då här med att leva efter köttet? Först märker vi då, att med köttet inte menas någon viss synd eller lusta, utan hela vår fördärvade natur, sådan den är från vår födelse av far och mor; såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött, det är kött."

Men nu säger somliga: "Att leva efter köttet är att ge köttet frihet, att göra vad köttet lyster." Detta är bara så obestämt uttryckt, att det lätt kan missförstås. Knappast finnes det någon ogudaktig, som inte i något fall strider emot sitt kött och då skulle kunna tänka: Jag ger inte köttet all frihet och kan därför inte leva efter köttet. Å andra sidan finnes ingen troende kristen, som inte med ånger måste bekänna att han även i ord och gärning försyndar sej; men sådant förutsätter ju alltid, att köttet fått någon frihet. Därför fordras här ett mera bestämt begrepp om saken.

De som med kristligt förstånd och mer utförligt tolkat detta språk, har ofta sagt: Aposteln vill säga, att om de kristna blir vårdslösa och ger efter för köttet, så kan de därigenom andligen dö, då synden verkar antingen sömn och förhärdelse, eller otro och förtvivlan.

Detta är visserligen en kristlig tolkning, men dock är utan tvivel ännu en annan riktigare. Apostelns ord är nämligen mycket mer bestämda än nyssnämnda tolkning. Att vara vårdslös och ge efter för köttet, är väl fruktansvärt farligt, men inte ännu detsamma som att leva efter köttet; och orden "ni ska dö" betecknar, efter apostelns talesätt, något mer än detta, att ni kan andligen dö. Vi finner nämligen av andra ställen, där aposteln använder detta hotande språk till de kristna, att han avkunnar den egentliga dödsdomen, talar om den eviga döden, såsom syndens lön. Just detta apostelns talesätt är den viktigaste  förklaringsgrunden.

Så heter också att "leva efter köttet", såsom ordet leva visar, icke att blott tillfälligt förgå sig, utan att föra ett liv, som är enligt med köttet eller den fallna naturen. Att leva efter köttet måste alltså betyda detsamma som att "vandra efter köttet", att både till sinnet och levernet följa den fallna naturen.

Nu vet vi, att avfallet stundom sker till högra sidan, eller till egen rättfärdighet, till lagens gärningar, såsom de galaters fall, varom aposteln säger: "Ni har mist Kristus, ni som vill bli rättfärdiga genom lagen, och ni är fallna ifrån nåden." Och just om detta fall säger han: "Ni har begynt i Anden; vill ni nu lykta i köttet?"

Stundom åter sker fallet till vänstra sidan, i syndens orenlighet; varom Petrus säger, att de som en gång "genom Kristi kunskap undflytt världens orenlighet, har åter bevevat sej däri och är övervunna". De har nu antingen uppsökt en falsk tröst för synden och börjat "självviljande" leva i densamma, såsom Judas; och de har då alltid samma tecken som denne, att de inte mer bekänner sin synd för Herren och söker förlossning, utan hyllar och försvarar den. Eller också leva de under en dold förtvivlan, då de har "bortdrivit ett gott samvete och är skeppsbrutna i tron", så att de inte mer lever vid nådastolen.

Allt sådant heter att "leva efter köttet" och är något helt annat än att tillfälligt "gripas fången av syndens lag i lemmarna", varunder anden kämpar emot synden och ännu kan "tacka Gud genom Jesus Kristus, vår Herre".

Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta.
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som segern oss beredde.

"Om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." (Rom. 8:13)

Här visar oss nu aposteln den rätta segerkraften över köttet till tröst och ledning för dem som känner sin egen svaghet och vanmakt i striden. Till att övervinna och döda köttets mäktiga lustar, därtill fordras något annat än bara mänskliga krafter. Såsom också Luther anmärker, då han om köttets dödande med Anden säger, att vi i frestelsestunden skola "komma ihåg Guds ord och genom tron på syndernas förlåtelse styrka oss däremot".

O, att vi alla kunde minnas detta, att när det blir mycket illa med oss, då vi saknar all kraft i striden och känner endast köttet mäktigt, så att vi ofta faller och förgår oss, och det tycks oss, såsom Gud vore alldeles död och försvunnen ur världen — om vi dock kunde minnas detta, att då är tid att upphöra med vår egen strid och nu vända oss bara till att höra om Guds stora nåd i Kristus, nu vända oss till evangelium och alla nådens medel, för att återställa vår rubbade trosfrid; nu lämna all tanke på vår egen kraft eller svaghet och företa endast en enda fråga: Gud, får jag din nåd? Får jag din förlåtelse för allt?

På denna fråga måste vi ha ett bestämt svar, innan vi kan få någon kraft. Men då gäller det att inte söka detta svar i känslan, utan endast i Guds eget ord. Om du nu får den trösten, att Gud är din vän och Fader, lämna då åt Honom även den omsorgen om dina frestelsers övervinnande. Detta är segerkraftens hemlighet. Så länge du tror dej själv kunna göra något, får du ideligen falla. Ty så stor är Herrens nitälskan om sin nåds förherrligande, att Han hellre låter vår skönaste vandel förstöras, än att hans ära skulle ges åt kreaturet.

Slutlärdomen av alla våra strider för köttets dödande är, att det är allenast Herren, som har makt härtill, att det är Herren, som gör det, om än på det sättet, att Han hos oss uppväcker omsorg därom, hos oss verkar en fattig ande samt tro, villighet och bön, och därför tilltalar oss, för att vi ska söka det allt hos Honom. Och när det kommit därtill, att vi i tron innerligen önskar av Honom all nåd och kraft, då utför Han alltid sitt verk till vårt kötts dödande, hur än Han nu leder oss.

Hör Han vår bön och ger oss nåd och kraft att försaka all ogudaktighet och världslig lusta, då dödas vårt kött; men undandrar Han oss sin kraft och lämnar oss att sållas av satan, då dödas också vårt kött — då dödas det innersta i den gamla människan, den djupa inbillningen om vår egen kraft. Köttets gärningar, som ska dödas, är allehanda yttringar av det inneboende fördärvet, vilket inblandar sej i våra tankar, sinnesrörelser, ord och handlingar, så att tillfällen för köttets dödande aldrig saknas.

I Gal. 5 räknas ett stort antal av "köttets gärningar" upp. Men är du än inte i frestelse till grova synder, så har du en djup och oändlig egensinnighet, eget tycke, egen vilja och egen ära att beständigt vaka emot. Detta finare inre fördärv blir hellre bortglömt än det yttre och grövre, men är likväl själva källan till allt ont; därför fordrar det en särskild allvarlig uppmärksamhet. Betänk därför ofta, att vad du själv tänker, vill och tycker, är det första, som bör misstänkas, vid Guds ord prövas och med Andens kraft dödas.

Sedan frestas du t. ex. till vrede och otålighet emot människor; då gäller det att komma ihåg, huru mycket Gud förlåter dej, och hur du därför bör förlåta din nästa.

Du frestas kanske till högmod över ditt förstånd, din lärdom, konst, skicklighet; kom då ihåg, att Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd.

Du frestas kanske av vällust och orena begärelser; då måste du komma ihåg, att du är ett heligt Guds tempel, som inte bör orenas — men först och sist, att du är i Guds eviga nåd och sällskap och därför bör vandra Honom värdigt.

Du frestas kanske till girighet och egennytta i handel och arbete; kom då ihåg, att du är en himmelens arvinge, som bör fara efter det, som är ovantill.

På detta sätt fordras här visserligen ett beständigt köttets dödande, vilket ofta blir oss ett bittert lidande och därför fordrar ett oändligt tålamod. Men saliga de människor, som härmed hålla ut intill ändan! De är Guds barn och himmelens arvingar.

Det blir ofta bittert, men är för Gud, änglar och helgon en ljuvlig syn, när t. ex. en ung människa, som mycket älskade världen och dess nöjen, nu för Herrens skull försakar det allt; eller när ett barn, som var av naturen mycket egensinnigt, nu strider mot sej självt och underkuvar sin egen vilja under Guds och föräldrars; när en människa, som var mycket böjd för högfärd och flärd, har nu genom Andens tuktan blivit anspråkslös och enkel; ja vilken skön syn, när den stolta och vredsinta börjar tukta sej själv och vara mild, ödmjuk och saktmodig o. s. v.

När människan så börjar för nådens skull gå rakt emot sin natur och strida emot sej själv: sådant heter visserligen att döda köttets gärningar med Anden. — Och sådana ska leva, säger aposteln; sådana ska inta himmelen, ja, efter en kort tids dödande av köttet, ha det eviga livet hos Gud, änglar och helgon i en oändlig salighet.

Tag tron som sköld, bind Andens svärd,
o kristen, vid din sida,
och gå att så mot kött och värld
med heligt allvar strida.
Den intill döden trofast är,
den en gång livets krona bär,
som Herren Jesus giver.

"Om ni lever efter köttet ska ni dö." (Rom. 8:13)

Här avsäger aposteln domen helt kort och rakt fram över alla dem som lever efter köttet.

Härmed vill han isynnerhet väcka dem till besinning, som under föregivande av evangelii frihet vill följa köttets lustar; ty aposteln talar här till en hop kristna. Han vill om möjligt väcka dem ifrån en sådan villfarande inbillning, för att de inte i stället för liv och nåd, varav de berömmer sej, ska stanna i den eviga döden. Det rimmar sej alldeles inte, vill han säga, att ni, som nu är frälsta från synden och döden och delaktiga av Kristi nåd, skulle fortsätta ert förra köttsliga leverne; för om ni gör det, ska ni inte tänka, att ni ändå kan behålla livet och bli saliga, utan ni måste då stanna i den eviga döden. Kristi förtjänst ska sannerligen inte tjäna dem, som vill förbli i sina synder; nej, Kristi död är given till att tjäna endast dem som gärna ville vara fria ifrån sina synder, men inte själva kan befria sej ifrån dem.

Men här fordras nu att något bestämdare fatta, vad det vill säga att leva efter köttet. Utom det att hjärtat vanligen vill tyda den frågan efter sitt tillstånd, så att skrymtaktiga själar vill att det skall beteckna endast ett grovt leverne i uppenbara laster, och däremot allvarliga och rädda själar fruktar att varje svaghetssynd antyder detta leverne efter köttet; så har man också ofta vid utläggningen av dessa ord varit nog svävande och ovarsam, vilket är särskilt farligt, när frågan gäller liv och död, såsom här är händelsen.

Vad menas då här med att leva efter köttet? Först märker vi då, att med köttet inte menas någon viss synd eller lusta, utan hela vår fördärvade natur, sådan den är från vår födelse av far och mor; såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött, det är kött."

Men nu säger somliga: "Att leva efter köttet är att ge köttet frihet, att göra vad köttet lyster." Detta är bara så obestämt uttryckt, att det lätt kan missförstås. Knappast finnes det någon ogudaktig, som inte i något fall strider emot sitt kött och då skulle kunna tänka: Jag ger inte köttet all frihet och kan därför inte leva efter köttet. Å andra sidan finnes ingen troende kristen, som inte med ånger måste bekänna att han även i ord och gärning försyndar sej; men sådant förutsätter ju alltid, att köttet fått någon frihet. Därför fordras här ett mera bestämt begrepp om saken.

De som med kristligt förstånd och mer utförligt tolkat detta språk, har ofta sagt: Aposteln vill säga, att om de kristna blir vårdslösa och ger efter för köttet, så kan de därigenom andligen dö, då synden verkar antingen sömn och förhärdelse, eller otro och förtvivlan.

Detta är visserligen en kristlig tolkning, men dock är utan tvivel ännu en annan riktigare. Apostelns ord är nämligen mycket mer bestämda än nyssnämnda tolkning. Att vara vårdslös och ge efter för köttet, är väl fruktansvärt farligt, men inte ännu detsamma som att leva efter köttet; och orden "ni ska dö" betecknar, efter apostelns talesätt, något mer än detta, att ni kan andligen dö. Vi finner nämligen av andra ställen, där aposteln använder detta hotande språk till de kristna, att han avkunnar den egentliga dödsdomen, talar om den eviga döden, såsom syndens lön. Just detta apostelns talesätt är den viktigaste  förklaringsgrunden.

Så heter också att "leva efter köttet", såsom ordet leva visar, icke att blott tillfälligt förgå sig, utan att föra ett liv, som är enligt med köttet eller den fallna naturen. Att leva efter köttet måste alltså betyda detsamma som att "vandra efter köttet", att både till sinnet och levernet följa den fallna naturen.

Nu vet vi, att avfallet stundom sker till högra sidan, eller till egen rättfärdighet, till lagens gärningar, såsom de galaters fall, varom aposteln säger: "Ni har mist Kristus, ni som vill bli rättfärdiga genom lagen, och ni är fallna ifrån nåden." Och just om detta fall säger han: "Ni har begynt i Anden; vill ni nu lykta i köttet?"

Stundom åter sker fallet till vänstra sidan, i syndens orenlighet; varom Petrus säger, att de som en gång "genom Kristi kunskap undflytt världens orenlighet, har åter bevevat sej däri och är övervunna". De har nu antingen uppsökt en falsk tröst för synden och börjat "självviljande" leva i densamma, såsom Judas; och de har då alltid samma tecken som denne, att de inte mer bekänner sin synd för Herren och söker förlossning, utan hyllar och försvarar den. Eller också leva de under en dold förtvivlan, då de har "bortdrivit ett gott samvete och är skeppsbrutna i tron", så att de inte mer lever vid nådastolen.

Allt sådant heter att "leva efter köttet" och är något helt annat än att tillfälligt "gripas fången av syndens lag i lemmarna", varunder anden kämpar emot synden och ännu kan "tacka Gud genom Jesus Kristus, vår Herre".

Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta.
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som segern oss beredde.

"Om I döden köttets gärningar med Anden, så skolen I leva." (Rom. 8:13)

Här visar oss nu aposteln den rätta segerkraften över köttet till tröst och ledning för dem, som känna sin egen svaghet och vanmakt i striden. Till att övervinna och döda köttets mäktiga lustar, därtill fordras något annat än blott mänskliga krafter. Såsom ock Luther anmärker, då han om köttets dödande med Anden säger, att vi uti frestelsestunden skola "komma ihåg Guds ord och genom tron på syndernas förlåtelse styrka oss däremot".

O, att vi alla kunde minnas detta, att när det blir mycket illa med oss, då vi sakna all kraft i striden och känna endast köttet mäktigt, så att vi ofta falla och förgå oss, och det tyckes oss, såsom Gud vore alldeles död och försvunnen ur världen — om vi dock kunde minnas detta, att då är tid att upphöra med vår egen strid och nu vända oss blott till att höra om Guds stora nåd i Kristus, nu vända oss till evangelium och alla nådens medel, för att återställa vår rubbade trosfrid; nu lämna all tanke på vår egen kraft eller svaghet och företaga blott en enda fråga: Gud, får jag din nåd? Får jag din förlåtelse för allt?

På denna fråga måste vi hava ett bestämt svar, innan vi kunna få någon kraft. Men då gäller att icke söka detta svar i känslan, utan endast i Guds eget ord. Om du nu får den trösten, att Gud är din vän och Fader, lämna då åt Honom även den omsorgen om dina frestelsers övervinnande. Detta är segerkraftens hemlighet. Så länge du tror dig själv kunna något göra, får du ideligen falla. Ty så stor är Herrens nitälskan om sin nåds förherrligande, att Han hellre låter vår skönaste vandel förstöras, än att hans ära skulle givas åt kreaturet.

Slutlärdomen av alla våra strider för köttets dödande är, att det är allenast Herren, som har makt härtill, att det är Herren, som gör det, ehuru på det sättet, att Han hos oss uppväcker omsorg därom, hos oss verkar en fattig ande samt tro, villighet och bön, och därför tilltalar oss, på det vi måtte söka det allt hos Honom. Och när det kommit därtill, att vi i tron innerligen önska av Honom all nåd och kraft, då utför Han alltid sitt verk till vårt kötts dödande, huru helst Han nu förer oss.

Hör Han vår bön och giver oss nåd och kraft att försaka all ogudaktighet och världslig lusta, då dödas vårt kött; men undandrager Han oss sin kraft och lämnar oss att sållas av satan, då dödas också vårt kött — då dödas det innersta i den gamla människan, den djupa inbillningen om vår egen kraft. Köttets gärningar, som skola dödas, äro allehanda yttringar av det inneboende fördärvet, vilket inblandar sig i våra tankar, sinnesrörelser, ord och handlingar, så att tillfällen för köttets dödande saknas aldrig.

Uti Gal. 5 uppräknas ett stort antal av "köttets gärningar". Men är du ock icke i frestelse till grova synder, så har du en djup och oändlig egensinnighet, eget tycke, egen vilja och egen ära att beständigt vaka emot. Detta finare inre fördärv blir hellre bortglömt än det yttre och grövre, men är likväl själva källan till allt ont; därför fordrar det en särskild allvarlig uppmärksamhet. Betänk därför ofta, att vad du själv tänker, vill och tycker, är det första, som bör misstänkas, vid Guds ord prövas och med Andens kraft dödas.

Sedan frestas du t. ex. till vrede och otålighet emot människor; då gäller det att ihågkomma, huru mycket Gud förlåter dig, och huru du därför bör förlåta din nästa.

Du frestas kanske till högmod över ditt förstånd, din lärdom, konst, skicklighet; kom då ihåg, att Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka giver Han nåd.

Du frestas kanske av vällust och orena begärelser; då måste du ihågkomma, att du är ett heligt Guds tempel, vilket icke bör orenas — men först och sist, att du är i Guds eviga nåd och sällskap och bör därför vandra Honom värdigt.

Du frestas kanske till girighet och egennytta i handel och arbete; kom då ihåg, att du är en himmelens arvinge, som bör fara efter det, som är ovantill.

På detta sätt fordras här visserligen ett beständigt köttets dödande, vilket ofta blir oss ett bittert lidande och fordrar därför ett oändligt tålamod. Men saliga de människor, som härmed hålla ut intill ändan! De äro Guds barn och himmelens arvingar.

Det blir ofta bittert, men är för Gud, änglar och helgon en ljuvlig syn, när t. ex. en ung människa, som mycket älskade världen och dess nöjen, nu för Herrens skull försakar det allt; eller när ett barn, som var av naturen mycket egensinnigt, nu strider mot sig självt och underkuvar sin egen vilja under Guds och föräldrars; när en människa, som var mycket böjd för högfärd och flärd, har nu genom Andens tuktan blivit anspråkslös och enkel; ja vilken skön syn, när den stolta och vredsinta börjar tukta sig själv och vara mild, ödmjuk och saktmodig o. s. v.

När människan sålunda börjar för nådens skull gå rakt emot sin natur och strida emot sig själv: sådant heter visserligen att döda köttets gärningar med Anden. — Och sådana skola leva, säger aposteln; sådana skola intaga himmelen, skola, efter en kort tids dödande av köttet, hava det eviga livet hos Gud, änglar och helgon i en oändlig salighet.

Tag tron som sköld, bind Andens svärd,
o kristen, vid din sida,
och gå att så mot kött och värld
med heligt allvar strida.
Den intill döden trofast är,
den en gång livets krona bär,
som Herren Jesus giver.

"Om I leven efter köttet, skolen I dö" (Rom. 8:13)

Här avsäger aposteln domen helt kort och rakt fram över alla dem, som leva efter köttet.

Härmed vill han isynnerhet väcka dem till besinning, som under föregivande av evangelii frihet vilja följa köttets lustar; ty aposteln talar här till en hop kristna. Han vill om möjligt väcka dem ifrån en sådan villfarande inbillning, att de icke måtte i stället för liv och nåd, varav de berömma sig, stanna i den eviga döden. Det rimmar sig alldeles intet, vill han säga, att I, som nu ären frälsta från synden och döden och delaktiga av Kristi nåd, skullen fortsätta edert förra köttsliga leverne; ty om I det gören, skolen I icke tänka, att I ändå kunnen behålla livet och varda saliga, utan I måsten då stanna i den eviga döden. Kristi förtjänst skall sannerligen icke tjäna dem, som vilja bliva i sina synder; nej, Kristi död är given till att tjäna endast dem, vilka gärna ville vara fria ifrån sina synder, men icke själva kunna befria sig ifrån desamma.

Men här fordras nu att något bestämdare fatta, vad det vill säga att leva efter köttet. Utom det att hjärtat vanligen vill tyda den frågan efter sitt tillstånd, så att skrymtaktiga själar vilja, att det skall beteckna endast ett grovt leverne i uppenbara laster, och däremot allvarliga och rädda själar frukta, det varje svaghetssynd antyder detta leverne efter köttet; så har man ock ofta vid utläggningen av dessa ord varit nog svävande och ovarsam, vilket är särskilt farligt, när frågan gäller liv och död, såsom här är händelsen.

Vad menas då här med att leva efter köttet? Först märka vi då, att med köttet icke menas någon viss synd eller lusta, utan hela vår fördärvade natur, sådan den är från vår födelse av fader och moder; såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött, det är kött."

Men nu säga somliga: Att leva efter köttet, är att giva köttet frihet, att göra, vad köttet lyster. Detta är blott så obestämt uttryckt, att det lätteligen kan missförstås. Knappt finnes någon ogudaktig, som icke i något fall strider emot sitt kött och skulle då kunna tänka: Jag giver icke köttet all frihet och måste därför icke leva efter köttet. Å andra sidan finnes ingen troende kristen, som icke måste med ånger bekänna, att han även i ord och gärning försyndar sig; men sådant förutsätter ju alltid, att köttet fått någon frihet. Därför fordras här ett mera bestämt begrepp om saken.

De som med kristligt förstånd och mer utförligt tolkat detta språk, hava ofta sagt: Aposteln vill säga, att om de kristna bliva vårdslösa och giva efter för köttet, så kunna de därigenom andligen dö, då synden verkar antingen sömn och förhärdelse, eller otro och förtvivlan.

Detta är visserligen en kristlig tolkning, men dock är utan tvivel ännu en annan riktigare. Apostelns ord äro nämligen mycket mer bestämda än nyssnämnda tolkning. Att vara vårdslös och giva efter för köttet, är väl fruktansvärt farligt, men icke ännu detsamma som att leva efter köttet; och orden, I skolen dö, beteckna, efter apostelns talesätt, något mer än detta, att I kunnen andligen dö. Vi finna nämligen av andra ställen, där aposteln använder detta hotande språk till de kristna, att han avkunnar den egentliga dödsdomen, talar om den eviga döden, såsom syndens lön. Just detta, apostelns talesätt, är den viktigaste  förklaringsgrunden.

Så heter ock att "leva efter köttet", såsom ordet leva visar, icke att blott tillfälligt förgå sig, utan att föra ett liv, som är enligt med köttet eller den fallna naturen. Att leva efter köttet måste alltså betyda detsamma som att "vandra efter köttet", att både till sinnet och levernet följa den fallna naturen.

Nu veta vi, att avfallet stundom sker till högra sidan, eller till egen rättfärdighet, till lagens gärningar, såsom de galaters fall, varom aposteln säger: "I haven mist Kristus, I, som viljen varda rättfärdiga genom lagen, och I ären fallna ifrån nåden." Och just om detta fall säger han: "I haven begynt i Anden; viljen I nu lykta i köttet?"

Stundom åter sker fallet till vänstra sidan, i syndens orenlighet; varom Petrus säger, att de, som hava en gång "genom Kristi kunskap undflytt världens orenlighet, hava åter bevevat sig däruti och äro övervunna". De hava nu antingen uppsökt en falsk tröst för synden och börjat "självviljande" leva i densamma, såsom Judas; och de hava då alltid samma tecken som denne, att de icke mer bekänna för Herren sin synd och söka förlossning, utan hylla och försvara henne. Eller ock leva de under en dold förtvivlan, då de hava "bortdrivit ett gott samvete och äro skeppsbrutna i tron", så att de icke mer leva vid nådestolen.

Allt sådant heter att "leva efter köttet" och är något helt annat än att tillfälligt "gripas fången av syndens lag i lemmarna", varunder anden kämpar emot synden och ännu kan "tacka Gud genom Jesus Kristus, vår Herre".

Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta.
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som segern oss beredde.

"Om I döden köttets gärningar med Anden, så skolen I leva." (Rom. 8:13)

Här visar oss nu aposteln den rätta segerkraften över köttet till tröst och ledning för dem, som känna sin egen svaghet och vanmakt i striden. Till att övervinna och döda köttets mäktiga lustar, därtill fordras något annat än blott mänskliga krafter. Såsom ock Luther anmärker, då han om köttets dödande med Anden säger, att vi uti frestelsestunden skola "komma ihåg Guds ord och genom tron på syndernas förlåtelse styrka oss däremot".

O, att vi alla kunde minnas detta, att när det blir mycket illa med oss, då vi sakna all kraft i striden och känna endast köttet mäktigt, så att vi ofta falla och förgå oss, och det tyckes oss, såsom Gud vore alldeles död och försvunnen ur världen — om vi dock kunde minnas detta, att då är tid att upphöra med vår egen strid och nu vända oss blott till att höra om Guds stora nåd i Kristus, nu vända oss till evangelium och alla nådens medel, för att återställa vår rubbade trosfrid; nu lämna all tanke på vår egen kraft eller svaghet och företaga blott en enda fråga: Gud, får jag din nåd? Får jag din förlåtelse för allt?

På denna fråga måste vi hava ett bestämt svar, innan vi kunna få någon kraft. Men då gäller att icke söka detta svar i känslan, utan endast i Guds eget ord. Om du nu får den trösten, att Gud är din vän och Fader, lämna då åt Honom även den omsorgen om dina frestelsers övervinnande. Detta är segerkraftens hemlighet. Så länge du tror dig själv kunna något göra, får du ideligen falla. Ty så stor är Herrens nitälskan om sin nåds förherrligande, att Han hellre låter vår skönaste vandel förstöras, än att hans ära skulle givas åt kreaturet.

Slutlärdomen av alla våra strider för köttets dödande är, att det är allenast Herren, som har makt härtill, att det är Herren, som gör det, ehuru på det sättet, att Han hos oss uppväcker omsorg därom, hos oss verkar en fattig ande samt tro, villighet och bön, och därför tilltalar oss, på det vi måtte söka det allt hos Honom. Och när det kommit därtill, att vi i tron innerligen önska av Honom all nåd och kraft, då utför Han alltid sitt verk till vårt kötts dödande, huru helst Han nu förer oss.

Hör Han vår bön och giver oss nåd och kraft att försaka all ogudaktighet och världslig lusta, då dödas vårt kött; men undandrager Han oss sin kraft och lämnar oss att sållas av satan, då dödas också vårt kött — då dödas det innersta i den gamla människan, den djupa inbillningen om vår egen kraft. Köttets gärningar, som skola dödas, äro allehanda yttringar av det inneboende fördärvet, vilket inblandar sig i våra tankar, sinnesrörelser, ord och handlingar, så att tillfällen för köttets dödande saknas aldrig.

Uti Gal. 5 uppräknas ett stort antal av "köttets gärningar". Men är du ock icke i frestelse till grova synder, så har du en djup och oändlig egensinnighet, eget tycke, egen vilja och egen ära att beständigt vaka emot. Detta finare inre fördärv blir hellre bortglömt än det yttre och grövre, men är likväl själva källan till allt ont; därför fordrar det en särskild allvarlig uppmärksamhet. Betänk därför ofta, att vad du själv tänker, vill och tycker, är det första, som bör misstänkas, vid Guds ord prövas och med Andens kraft dödas.

Sedan frestas du t. ex. till vrede och otålighet emot människor; då gäller det att ihågkomma, huru mycket Gud förlåter dig, och huru du därför bör förlåta din nästa.

Du frestas kanske till högmod över ditt förstånd, din lärdom, konst, skicklighet; kom då ihåg, att Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka giver Han nåd.

Du frestas kanske av vällust och orena begärelser; då måste du ihågkomma, att du är ett heligt Guds tempel, vilket icke bör orenas — men först och sist, att du är i Guds eviga nåd och sällskap och bör därför vandra Honom värdigt.

Du frestas kanske till girighet och egennytta i handel och arbete; kom då ihåg, att du är en himmelens arvinge, som bör fara efter det, som är ovantill.

På detta sätt fordras här visserligen ett beständigt köttets dödande, vilket ofta blir oss ett bittert lidande och fordrar därför ett oändligt tålamod. Men saliga de människor, som härmed hålla ut intill ändan! De äro Guds barn och himmelens arvingar.

Det blir ofta bittert, men är för Gud, änglar och helgon en ljuvlig syn, när t. ex. en ung människa, som mycket älskade världen och dess nöjen, nu för Herrens skull försakar det allt; eller när ett barn, som var av naturen mycket egensinnigt, nu strider mot sig självt och underkuvar sin egen vilja under Guds och föräldrars; när en människa, som var mycket böjd för högfärd och flärd, har nu genom Andens tuktan blivit anspråkslös och enkel; ja vilken skön syn, när den stolta och vredsinta börjar tukta sig själv och vara mild, ödmjuk och saktmodig o. s. v.

När människan sålunda börjar för nådens skull gå rakt emot sin natur och strida emot sig själv: sådant heter visserligen att döda köttets gärningar med Anden. — Och sådana skola leva, säger aposteln; sådana skola intaga himmelen, skola, efter en kort tids dödande av köttet, hava det eviga livet hos Gud, änglar och helgon i en oändlig salighet.

"Om I leven efter köttet, skolen I dö" (Rom. 8:13)

Här avsäger aposteln domen helt kort och rakt fram över alla dem, som leva efter köttet.

Härmed vill han isynnerhet väcka dem till besinning, som under föregivande av evangelii frihet vilja följa köttets lustar; ty aposteln talar här till en hop kristna. Han vill om möjligt väcka dem ifrån en sådan villfarande inbillning, att de icke måtte i stället för liv och nåd, varav de berömma sig, stanna i den eviga döden. Det rimmar sig alldeles intet, vill han säga, att I, som nu ären frälsta från synden och döden och delaktiga av Kristi nåd, skullen fortsätta edert förra köttsliga leverne; ty om I det gören, skolen I icke tänka, att I ändå kunnen behålla livet och varda saliga, utan I måsten då stanna i den eviga döden. Kristi förtjänst skall sannerligen icke tjäna dem, som vilja bliva i sina synder; nej, Kristi död är given till att tjäna endast dem, vilka gärna ville vara fria ifrån sina synder, men icke själva kunna befria sig ifrån desamma.

Men här fordras nu att något bestämdare fatta, vad det vill säga att leva efter köttet. Utom det att hjärtat vanligen vill tyda den frågan efter sitt tillstånd, så att skrymtaktiga själar vilja, att det skall beteckna endast ett grovt leverne i uppenbara laster, och däremot allvarliga och rädda själar frukta, det varje svaghetssynd antyder detta leverne efter köttet; så har man ock ofta vid utläggningen av dessa ord varit nog svävande och ovarsam, vilket är särskilt farligt, när frågan gäller liv och död, såsom här är händelsen.

Vad menas då här med att leva efter köttet? Först märka vi då, att med köttet icke menas någon viss synd eller lusta, utan hela vår fördärvade natur, sådan den är från vår födelse av fader och moder; såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött, det är kött."

Men nu säga somliga: Att leva efter köttet, är att giva köttet frihet, att göra, vad köttet lyster. Detta är blott så obestämt uttryckt, att det lätteligen kan missförstås. Knappt finnes någon ogudaktig, som icke i något fall strider emot sitt kött och skulle då kunna tänka: Jag giver icke köttet all frihet och måste därför icke leva efter köttet. Å andra sidan finnes ingen troende kristen, som icke måste med ånger bekänna, att han även i ord och gärning försyndar sig; men sådant förutsätter ju alltid, att köttet fått någon frihet. Därför fordras här ett mera bestämt begrepp om saken.

De som med kristligt förstånd och mer utförligt tolkat detta språk, hava ofta sagt: Aposteln vill säga, att om de kristna bliva vårdslösa och giva efter för köttet, så kunna de därigenom andligen dö, då synden verkar antingen sömn och förhärdelse, eller otro och förtvivlan.

Detta är visserligen en kristlig tolkning, men dock är utan tvivel ännu en annan riktigare. Apostelns ord äro nämligen mycket mer bestämda än nyssnämnda tolkning. Att vara vårdslös och giva efter för köttet, är väl fruktansvärt farligt, men icke ännu detsamma som att leva efter köttet; och orden, I skolen dö, beteckna, efter apostelns talesätt, något mer än detta, att I kunnen andligen dö. Vi finna nämligen av andra ställen, där aposteln använder detta hotande språk till de kristna, att han avkunnar den egentliga dödsdomen, talar om den eviga döden, såsom syndens lön. Just detta, apostelns talesätt, är den viktigaste  förklaringsgrunden.

Så heter ock att "leva efter köttet", såsom ordet leva visar, icke att blott tillfälligt förgå sig, utan att föra ett liv, som är enligt med köttet eller den fallna naturen. Att leva efter köttet måste alltså betyda detsamma som att "vandra efter köttet", att både till sinnet och levernet följa den fallna naturen.

Nu veta vi, att avfallet stundom sker till högra sidan, eller till egen rättfärdighet, till lagens gärningar, såsom de galaters fall, varom aposteln säger: "I haven mist Kristus, I, som viljen varda rättfärdiga genom lagen, och I ären fallna ifrån nåden." Och just om detta fall säger han: "I haven begynt i Anden; viljen I nu lykta i köttet?"

Stundom åter sker fallet till vänstra sidan, i syndens orenlighet; varom Petrus säger, att de, som hava en gång "genom Kristi kunskap undflytt världens orenlighet, hava åter bevevat sig däruti och äro övervunna". De hava nu antingen uppsökt en falsk tröst för synden och börjat "självviljande" leva i densamma, såsom Judas; och de hava då alltid samma tecken som denne, att de icke mer bekänna för Herren sin synd och söka förlossning, utan hylla och försvara henne. Eller ock leva de under en dold förtvivlan, då de hava "bortdrivit ett gott samvete och äro skeppsbrutna i tron", så att de icke mer leva vid nådestolen.

Allt sådant heter att "leva efter köttet" och är något helt annat än att tillfälligt "gripas fången av syndens lag i lemmarna", varunder anden kämpar emot synden och ännu kan "tacka Gud genom Jesus Kristus, vår Herre".