torsdag 31 januari 2013

"Men när Han kommer, skall Han straffa världen... för rättfärdighet, ty jag går till Fadern." (Joh. 16:10)

Vad är detta? "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern?^ Anden skall straffa världen för rättfärdighet — och förklaringen är: ty jag går till Fadern.

Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför skola vi desto bättre se till, att vi rätt fatta den käre Herrens mening. Om jag ock förut sett dessa ord förklarade och tyckes hava så väl förstått dem, att jag skall intet vidare hava att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då Han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."

Vad är detta! Skall någon straffas för rättfärdighet? Och huru mörkt är icke det, som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!

Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det, att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord, just då Han gick till sitt lidande - just då Han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå, vad de orden betyda: Jag går till Fadern, nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder; såsom Han samma afton sade, då Han instiftade nattvarden: Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse.

Således: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in uti det heliga, som icke är gjort med händer — in uti själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Korteligen: Jag går att fullborda allt, vad ifrån världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.

Si, nu kunna vi se, att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju ock hela Skriftens stora huvudlära. Redan i gamla testamentet säger Esaias uttryckligt: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Och genom sin kunskap skall Han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty Han bär deras synder."

Märk orden! Är detta icke just, vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, Han är sargad för deras missgärningar, därför skall Han göra många rättfärdiga." Och i Dan. 9 säger ängeln Gabriel uttryckligt, att i och med detsamma Kristus varder dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten varda framhavd".

Men huru mycket klarare strålar icke rättfärdighetens sol över nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligt: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"

Alla dessa många och uttryckliga bibelord hava väl förut sagt oss detsamma, som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligen se hans mening, är det ännu herrligare att höra Honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det skall vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det skall bliva människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!

Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det, att var och en gjort, vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, skall världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.

O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här se vi, vad den käre Herren menade, då Han samma afton sade: Jag helgar mig själv för dem. Här lär det bliva allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad äro vordna syndare, vi ock genom ens lydnad varda rättfärdiga.

Si, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig böra lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att Han är vår, med allt vad Han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — si, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, vilket ock framskiner i dessa Herrens Kristi dyra ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadren.

onsdag 30 januari 2013

"Vi som äro döda från synden, huru skulle vi ännu leva i henne." (Rom. 6:2)

Att vi äro döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi äro i dopet invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi äro "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Likasom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, vilka Han icke mer skall bära; så hava alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, att de icke sedan skola tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem, vilka intet veta om den nya födelsen, nämligen att det är blott ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att avdö ifrån synden och leva för Gud, då hava vi visst icke ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men icke är därmed hela saken uttalad.

Likasom vigsel och löften icke göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och likasom prästvigningen och eden icke göra en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande, som sörjer för själar; så göra icke heller blotta dopet och förbundet, att man är "död ifrån synden", om icke ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säga oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som äro döda från synden."

Aposteln talar här icke om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, vilka sannfärdeligen "undfå nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som icke kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de äro "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron gives oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi äro födda av Gud och hava ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som icke kan leva i synden.

Detta är, vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mig nu fri från synden och lagens domar, blott genom Kristus, då fick jag ock med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda, vilket jag kände hos mig. Samma världsliga och syndiga leverne, som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen, Johannes omtalar, då han säger, att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan icke synda, ty Guds säd blir i honom". "Han kan icke synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om ock de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumpla och kullkasta en kristen, han dock icke kan bliva i synden, så länge "Guds säd" blir i honom. Han kan icke göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i henne", utan om han ock, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, däri man icke kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att uppstå.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör blott en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta, så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märkes ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyda: "Det är omöjligt, att icke den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräckes för, att de, som börja leva i Kristi evangelium, också taga avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de vandra sedan en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi få ett nytt sinne, varigenom vi börja ett nytt leverne och taga avsked från det gamla, förklarar visst apostelns ord: "Vi som äro döda ifrån synden."

tisdag 29 januari 2013

"Allt i alla Kristus." (Kol. 3:11)

Vilket starkt åskslag äro icke dessa ord över en hel mängd egenrättfärdighetsvillfarelser! Men ock vilken rik källa av lärdom, tröst och hugsvalelse för de elända uti all möjlig andlig nöd och bekymmer!

Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är ock hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor hava mitt i största svaghet och uselhet.

Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många skola anse sig icke hava mer att lära därpå; men det är dock just detta stycke, som alltid felar oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.

Allt i alla Kristus, det är ock beskrivningen på, vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa, för vilken Kristus blivit allt uti allt.

Många äro religiösa, men hålla i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför ock deras tankar och ord mer röra sig omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "I menen eder hava evinnerligt liv i Skrifterna; men till mig viljen I icke komma, att I måtten få liv."

Och vad som mest gäller för hjärtat, förmärkes lätt genom talet; därav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De skola ock kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sig själva, att de giva akt på, huru de häruti hava det. Och fastän de påminnas och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känna med sig, att det drabbar dem, kunna de likväl vara så försoffade, att de icke heller då förmå bliva uppriktiga emot sig.

Men det finnes andra, som på annat sätt behöva denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som äro hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som hava en verklig tro på Kristus, men vilka dock icke veta, vad de hava i Honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De göra sig många sorger, vilka, om de ock icke kunde helt undkommas, likväl icke skulle så nedtynga deras liv, om de blott visste, vad de hava uti sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de, som "tro i Guds Sons namn, men icke veta, att de hava evinnerligt liv i Honom".

"Jag kan aldrig bliva beståndande i nåden", suckar den ene, "man ser, huru många, som kunnat avfalla, samt huru många och mångahanda farorna äro! Vad skall icke då även hända mig, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —

En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda, men kan icke motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mig; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —

En tredje suckar: "Min synd är alltid för mig; jag får ingen frid eller visshet, att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; ty jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bliva, som en kristen bör vara." —

En fjärde: "Med mig är det så mycket värre, att jag icke ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.

Uti alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar icke tänker på Kristus, utan gör av Honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt uti allt.

Si, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. Ty allting skulle botas och hjälpas, om blott Kristus fick vara allt i alla, såsom Han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".

måndag 28 januari 2013

"Och välsignade sjunde dagen och helgade honom, därför att Han på honom vilade av alla sina verk, som Han skapade och gjorde." (1 Mos. 2:3)

Då vi nu gå att betrakta, vad den store Herren Gud haft för avsikt med denna sin första stiftelse för människorna, skola vi åter blicka in uti omätliga djup av Guds kärlek och trohet mot människors barn — blicka in i hans höga evighetsråd med sin avbild och arvinge människan.

Människan var skapad för ett evigt liv i himmelen, men skulle här på jorden uppfostras för det livet. Därför har den nådefulle Fadern för denna hennes evighetsuppfostran velat avskilja ett visst mått av hennes tid, nämligen var sjunde dag. "Gud välsignade den sjunde dagen och helgade honom", på det hans folk intill dagarnas ända skola alltid av den dagen kallas och väckas till Guds dyrkan, till beredelse för sitt evighetsliv.

Livet i Gud och med Gud är människoandens enda sanna liv, är det eviga livet, vilket i himmelen skall fortsättas och fullkomnas. Detta liv, som är människans mål, kan icke ernås och underhållas, om människans sinne nedsjunker i det jordiska, hon har då icke förmåga att leva himmelslivet. Därför har Guds trofasta omsorg om detta hennes högsta goda även avskilt vilodagen, för att sålunda skaffa henne en alltid återkommande anledning till det himmelska livets väckande och närande.

Sabbatsdagarna äro därför Guds barns evighetsdagar på jorden. Och de som inga evighetsdagar hava, de som aldrig i tiden förberedas för himmelen, de kunna ock aldrig i evigheten leva himmelslivet. Sabbaten är både en förberedelse, en försmak och en förebild till det eviga livet, såsom Hebr. 4 visar, där aposteln talar om denna "rolighet, som står Guds folk tillbaka", med ett ord i gr.-texten, vilket betyder sabbatsro, sabbatsfirning.

Men utom detta stora huvudändamål med sabbaten, vår beredelse för det eviga livet, hava vi ännu att tacka Herren för några särskilda välgärningar i den stiftelsen. Då Gud icke blott i allmänna ord anbefallde oss denna angelägnaste omsorg, utan ock bestämde ett visst mått av tid, som skulle användas för vårt eviga väl, har Han icke blott i allmänhet kommit oss till hjälp emot vår fallna, jordiskt sinnade natur, utan särskilt tänkt på dem ibland oss, vilka stå under andras välde, såsom barn, tjänare och underlydande, och bevakat deras rätt till själens närande med Guds ord, i det Herren Gud i tredje budet förbjuder varje husfader eller husmoder att med veckans vanliga arbeten på vilodagen förhindra sina tjänare ifrån Guds ord.

Och vilken välgerning är icke redan detta! Ty om icke Herren Gud hade uppsatt denna gräns för det jordiska sinnet, hade väl hela mänskligheten, och isynnerhet tjänare och underlydande, varit alldeles både till kropp och själ undertryckta under slaveriet i mammons tjenst. Lovad vare då den himmelske Faderns huldhet, som gjort allt så väl! Ja, även åt den motsatta sidan skulle säkert en förvillad och självförgudande munkandlighet gått lika överdrivet från rätta vägen genom att helt övergiva sin jordiska kallelse för att uteslutande och beständigt leva i andliga övningar.

För att förekomma både den ena och den andra avägen, har Herren genom det tredje budet anvisat oss gränser, inom vilka både den himmelska och jordiska kallelsens omsorger böra röra sig: "Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina gärningar; men på sjunde dagen är Herrens din Guds sabbat". Icke så att förstå, som skulle man icke oftare än var sjunde dag umgås med Herren och hans ord, utan så, att man på den dagen skulle uteslutande ägna sig däråt, då man däremot de övriga sex dagarna bör sköta den timliga kallelsens verk.

Men att Herren icke ville under dessa sex dagar förbjuda allt andligt umgänge med sig och ordet, har Han visat därmed, att Han ock förordnade de dagliga offren i Jerusalems tempel samt några särskilda högtider under året. När vi veta, att denna ceremoniallag utgjorde en skuggteckning till Kristi andliga rike, har Herren med förordningen om de dagliga offren velat säga oss, att vi skola dagligen nalkas Honom i ordet och bönen, ehuru den dagliga sabbatsstunden måste för olika yttre omständigheter bliva mycket olika.

Kristus har med sin ankomst i köttet och med sitt eget exempel helgat alla dagar i nya testamentet till helig umgängelse; och en levande kristen måste ju alla dagar umgås med sin Gud och även nära sin själ med hans ord. Men emedan Herren  ville dels befria människorna från det svåra bestämmandet av den tid, som skulle uteslutande ägnas åt vår evighetssak, och dels infria en bestämd tid därför för deras räkning, som stå under andras välde, har Han uttryckligen sagt till tjänare och fria, att var sjunde dag är sabbat, den heliga vilan i Herren. Prisad vare Guds trohet för denna nådefulla stiftelse!

söndag 27 januari 2013

"Förlåten den ene den andre, såsom ock Gud genom Kristus förlåtit eder." (Ef. 4:32)

Här se vi den fulla betydelsen av dessa Luthers ord: Kristi rike är ett förlåtelserike, då vi även lämpa dem på det inbördes förlåtandet människor emellan, såsom ett villkor för all kristlig sammanlevnad på jorden.

Vi veta, att summan av lagen är kärleken. Paulus säger: "Den, som älskar, har fullbordat lagen. Ty det som är sagt: Du skall icke dräpa; du skall icke göra hor; du skall icke stjäla, och annat sådant bud, det sammanfattas i detta ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör sin nästa intet ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan."

Allt kristligt leverne är således innefattat uti kärleken. Men vad är villkoret för en beständig kärlek människor emellan? Detsamma som är villkoret för en beständig vänskap emellan Gud och människan, nämligen det beständiga förlåtandet. Man skulle gärna älska sina medmänniskor, och det skulle gå så lätt att göra dem gott, och man skulle hava ett himmelrike på jorden av idel frid och kärlek mellan medmänniskor, husfolk och grannar, blott de icke hade sina förargliga fel och oarter. Men genom dessa tröttnar man i kärleken och kan icke älska dem — och straxt blir det tungt att göra dem gott; då det däremot alltid går lätt att göra gott emot dem, som man älskar.

Detta mäktiga hinder för kärleken, alla nästans brister och oarter, vore genast för mig borta, blott jag använde det förträffliga medlet: förlåtelse. På annat sätt kan nämnda hinder aldrig bortrödjas.

Detta är en av orsakerna, varför Kristus talade så särskilt och så ofta om förlåtande och sade uttryckligt, att himmelriket var likt en konung, som eftergav sin tjänare tiotusen pund, men också ville, att denne sedan skulle eftergiva sina medtjänare hundrade penningar. Och då Han lärde oss en bön, som vi dagligen skulle bedja, inlade Han ock där samma lärdom och bjöd oss säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, som äro oss skyldiga."

Var och en märker härav, att Kristus haft ett alldeles särskilt nit om förlåtande. Ja, ty det är blott förlåtelse, som i detta vårt fallna tillstånd är grunden för allt gott förhållande, först emellan Gud och människor och sedan mellan människor inbördes. Detta är summan av Guds ord; så att när Johannes ville i ett kort språk innefatta allt, sade han: "Detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons Jesu Kristi namn och älska oss inbördes, såsom Han har bjudit oss." Så har man frid både med Gud och bröderna; och detta är himmelriket på jorden, paradiset i jämmerdalen!

Däremot vilket helvete på jorden, vilka pinsamma, frätande kval, mörka hjärtan och ansikten, hat, avund och oro, där man icke övar dessa stycken, icke tror och älskar, utan gräver i egna synder och andras fel, lever i otro och oförsonlighet! Sådana människor äro ömkansvärda djävulens martyrer!

Allt kunde dock botas genom förlåtelse. Om du ock har än så svåra medmänniskor, om de tillfogat dig än så svåra oförrätter, beljugit dig, förolämpat dig m. m., räkna dock efter, om icke dina egna synder emot Gud äro tusen gånger större och flere. Kristus säger, att allt, vad en medmänniska kan hava felat emot dig, är i j'mförelse med dina skulder inför Gud blott såsom hundra penningar emot tiotusende pund. Nu vill dock Gud förlåta dig allt, vad du är skyldig; skulle icke du då förlåta din nästa alla hans fel!

Vill du icke det, vill du icke efterskänka och glömma dessa hundra penningar, så kräv ut dem, räkna din nästas fel, hata honom, men — tag också igen din egen tiotusenpunds skuld inför Herren, och du skall betala den till yttersta skärven. Så dömer Herren. Och vill du bedja om syndernas förlåtelse, har du icke lov bedja annorlunda, än så: Förlåt mig du, Gud, på samma sätt, som jag förlåter min nästa!

Säger du då: "Jag har så ofta förlåtit min broder, men han upphör aldrig att göra mig emot, man måste väl en gång tröttna att förlåta;" så svarar Herren: Även jag har ofta förlåtit dig, men du syndar ännu; även jag måste då tröttna att förlåta dig. —

Märkligt är här det svar, Petrus fick på frågan: "Huru ofta skall jag förlåta min broder: Äro sju gånger nog?" — Jag säger dig: icke sju gånger, utan sjutio gånger sju, d.ä. oändligt. Märk här först till ditt eget hjärtas tröst, att så vill visserligen Kristus också förlåta dig, nämligen icke sju gånger utan sjuttio gånger sju, eller utan återvändo; ty Han vill visserligen själv göra, vad Han lär oss göra. Han will visst icke stå efter oss uti förlåtande!

Skulle då icke detta uppvärma dig, att också du ville utan återvändo förlåta din broder? Ty här blir intet annat råd, ingen annan hjälp, än ett ideligt och oändligt förlåtande, och hela Kristi rike förbliver så ett förlåtelserike.

"Så skicke sig var och en av oss, att han måtte täckas sin nästa till godo, till förbättring; ty ock Kristus täcktes icke sig själv." (Rom. 15:2-3)

Kristus täcktes icke sig själv. Här är nu den stora mönsterbilden för allt, vad som är heligt och gott, samt den käraste och mäktigaste bevekelsegrunden för de trognas hjärtan — Kristus och hans exempel. Är du en kristen, äger du den stora nåden att stå i förening med Kristus och hava i Honom ditt liv, din tröst, all din rättfärdighet, allt ditt hopp och i Honom din bäste vän, då måste det ock vara dig både kärt och viktigt att "få vandra, som Han vandrade", att få vara och göra, som Han var och gjorde.

Och huru gjorde nu Han? Apostelen säger, att Han icke täcktes sig själv. Han avsåg icke sitt eget goda eller sitt välbehag, utan Han såg på vårt bästa, på förtappade syndares väl, då Han gav sig ut för oss. Han sökte icke sin egen ära, Han var icke nöjd med att blott för sin del vara vis, rättfärdig, prisad och herrlig, utan drog hellre över sig all smälek, blott för att göra även oss delaktiga av sin vishet, rättfärdighet och herrlighet.

Denna höga och heliga förebild ställer aposteln för våra ögon, att vi måtte därav intagas och bevekas att också göra, såsom Han, vår dyre Herre och Mästare, gjorde — icke täckas oss själva, utan blott täckas vår nästa till godo, till förbättring, och därför "bära deras skröplighet, som äro svaga".

När jag frestas att se på min nästas fel, oförstånd, inskränkthet och andra skröpligheter, samt att i egenkärlek tänka på mitt högre ljus, vara förnöjd över mig själv och förakta brodern, då bör denna bild av Kristus genast nedslå och förskräcka mig för sådant. Den sköna, heliga bilden av Kristi ödmjukhet och kärlek bör komma mig att vakna och styggas vid mig själv, så att jag tänker: O, vad är jag för en kristen, som kan med självkärlek och förakt för brodern se på hans skröpligheter, då Herren Kristus, den eviga fullkomligheten, visheten och godheten, likväl icke täcktes sig själv och föraktade oss, dåraktiga och vederstyggliga syndare, utan endast gjorde allt för att hjälpa oss ur vårt elände!

Ja, måtte varje kristen betänka sådant! Du stöter dig på en broders oförstånd eller felaktiga leverne, du är färdig att förakta eller döma honom och att anse dig själv bättre; men se huru Kristus gjorde och ännu gör med oss, vilka dårskaper och fel Han dagligen måste se hos dig, och huru Han dock i barmhärtighet sköter dig. Betänk, huru Kristus gjorde med sina skröpliga lärjungar.

Deras liv var fullt med brister, oförstånd och andra oarter, och dock se vi, att Han aldrig föraktade dem eller fördömde dem, så länge de dock hängde vid Honom, utan beständigt bar deras skröpligheter. Deras fel, oförstånd och svagheter voro mångahanda. Än se vi, huru de vilja nedkalla eld av himmelen över Kristi föraktare, än huru Petrus vill avråda sin Herre från att påtaga sig lidandet, än huru de träta om vem av dem, som vore ypperst, än huru de alla övergiva Honom, och Petrus gruvligen förnekar Honom, än huru de alldeles förgätit ordet om hans uppståndelse, ja, så alldeles, att Thomas vill icke tro Honom vara uppstånden, med mindre han får sätta sina finger i såren efter spikarna.

Och vad gör då Herren med så oförståndiga och skröpliga lärjungar? Han fördömer dem icke, föraktar dem icke heller, så att Han skulle helt tyst lämna dem, nej, utan Han sköter dem ännu, såsom de betarva det, talar med dem i den största kärlek, bestraffar med huldhet deras oarter, rättar deras oförstånd och påminner dem om ordet, sägande: "Så är det skrivet, och så måste Kristus lida". Han talar så vänligt med dem såsom med sina käraste barn och vänner, vilka icke gjort Honom det ringaste emot, och söker endast att återställa deras tro och frid, att de sålunda måtte bliva något starkare.

Måtte då Gud förläna oss alla den nåden, att något allvarligare vinnlägga oss om den höga kärlek, som Kristi exempel vill lära oss! Vi skola icke tro vår egen ande, utan låta Herren Kristus vara vår mästare. Honom skola vi ju efterfölja uti allt, således även i detta hans sinne.

Att kunna se, bedöma och anmärka människors fel och oförstånd, det är en ganska ringa konst, vilken också de otrogna och fariseer kunna; men att bevisa barmhärtighet, att med ödmjukhet och kärlek "bära" de svagas skröpligheter och endast söka deras förbättring, det är en så fin och hög konst, att även trogna kristna, som själva dagligen behöva och åtnjuta barmhärtighet, ganska sent lära sig, att de också böra bevisa sådan barmhärtighet mot svaga bröder. Men just genom den omständigheten, att vi själva behöva all barmhärtighet, och isynnerhet om vi lära något djupare känna våra egna synders ovärdighet och dock vid all vår synd se nåden överflöda mycket mer, så att vi kunna alldeles försmälta över Guds stora nåd, då torde vi äntligen erhålla något av Kristi barmhärtighetssinne och börja att lära på denna höga visdom i sättet att behandla skröpliga bröder.

Emellertid, då du ser vår Herres Kristi mildhet och själv lever på idel barmhärtighet, glöm icke, att det också är hans allvarliga vilja, att även du skall bevisa sådan barmhärtighet emot andra. Och då skall den isynnerhet bevisas på det sätt, som aposteln här lär, att vi icke täckas oss själva, utan täckas vår nästa till godo och till förbättring, såsom Kristus icke täcktes eller tjänade sig själv, utan oss, och ännu dagligen låter sin nåd vara väldig över alla våra skröpligheter. Måtte Han själv giva oss den nåden att även häruti vara hans efterföljare!

fredag 25 januari 2013

"Men nu, medan I ären friade från synden, ären I vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)


Här få vi isynnerhet anledning att märka, vilkens tjänare vi äro, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en ibland oss måste vara blott ettdera. Aposteln vet intet om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger ock uttryckligt: I kunnnen icke tjäna två herrar. Det borde då bliva oss viktigt att få veta vilkens tjänare vi äro.

Se vi på allt, som inblandar sig i vårt liv, då bliva vi beständigt förvillade och kunna icke annat förstå, än att vi tjäna två herrar. Så vilja ock många hava det, för att få förbliva i sitt dunkel och halva väsende; då det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse, att de tycka sig tjäna två herrar.

Det finnes människor, som äro eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet äro fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vilja emellanåt också tjäna Gud och mena, att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vilja tjäna "två herrar". Under tiden sucka de trogna under den bekymrande tanken, att de säga. "Jag tjänar ju icke endast Gud, utan ock synden. Huru skall jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra äro i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och icke giver sträng akt på Herrens ord.

Allraförst böra vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklara, att vi icke kunna vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, synes det visserligen så, som tjänade vi två herrar, emedan både ont och gott blandar sig hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sig ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känna ock de trogna hos sig mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Äro vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror icke frågan, vad ont eller gott som rörer sig hos eder, eller tillfälligt bringar eder till någon ond eller god gärning; utan därpå beror det: vem I given eder för tjänare till att lyda — hans tjänare ären I.

Själva hjärtat eller sinnet tillhöra alltid blott en av tvenne stridiga makter; såsom ock Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han skall antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sig intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sig till" eller "förakta". Men då vi tycka att även kärleken och hatet växla; då de trogna ofta tycka sig älska synden och förakta Gud: huru skola vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och icke låter straffa och förmana sig till bättring, det förstå vi lätteligen. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vilja förlika Kristus och Belial, tjäna både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpa med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, huru aposteln talar: "Vilken I given eder för tjänare till att lyda, hans tjänare ären I" (v. 15). Allt beror på, åt vilken I "given eder", vilken I ären "av hjärtat lydiga", vilken I med själva sinnet hyllen, och icke vilken I blott tillfälligt eller av tvång tjänen.

Men att även de, som efter anden innerligt älska rättfärdigheten, likväl ofta känna köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och falla, må icke förvilla oss; ty emedan de dock äro av hjärtat lydiga, verkligt älska rättfärdigheten och ägna åt henne sin tjänst äro de sannerligen icke syndens tjänare. Vi få aldrig glömma den huvudregeln: "Vem I given eder", "vem I ären av hjärtat lydiga, — hans tjänare ären I". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, huru än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bliva falskt, så att man på nytt giver sig till att tjäna synden och icke mer lever vid nådestolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man giver sig — giver sig till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med henne att nu följa hennes lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas icke. den, som under striden blott lidit vissa nederlag, men ännu fortfar att strida, utan den som givit sig och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sig ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu förer strid, och det icke såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man icke övervunnen; man har icke givit sig att tjäna synden. Så beror allt på, åt vem I given eder till att lyda.

torsdag 24 januari 2013

"Medan vi nu äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1)

Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som felar de arma hjärtan, vilka sakna friden.

Aposteln säger icke: Emedan vi äro sådana, vi böra vara, äro så fromma och goda; nej, han säger: "Medan vi nu äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Si, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt beder, flitigt hör och läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det gott är; men, du saknar ändå frid med Gud, du är icke viss om hans nåd, nej, du är orolig och bävande.

Ja, ja, det är icke heller utan skäl; du kan ock verkligen varda fördömd med all denna fromhet; det fordras något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i domselden, ditt samvete säger dig ock detta, det fordras något större än alla frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom — vara rättfärdig av tron och hava frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras, att ditt hjärta fått den trösten, att du kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mig, för mig, därpå trotsar jag; icke därpå, att jag är from, troende, allvarlig, men därpå, att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det skedde för mig, det räcker ock till för alla mina synder, det är nog, evigt nog, därpå tröstar jag.

Att du aldrig fått frid, kommer således därav, att du velat varda rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dig själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har icke erfarit, vad den rätta tron vill säga.

På tro och tro är stor skillnad. Du har kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen och menat, att när du icke tvivlade på denna, du ju ock hade tron. Men ditt sinne har varit sådant, att du tänkte: nog är det allt väl med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mig är felet, hos mig måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd från Kristus in på dig själv. Huru var det då möjligt, att du skulle få frid? Huru kunde du då hava den rätta tron? —

Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är hos dig; men du förstod icke, att det felet hos dig är så stort, att det icke kan hjälpas med allt arbete på dig själv, att det aldrig kan hjälpas på annat sätt, än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring och söker blott i Kristus din frälsning. Felet, varför du icke fått frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dig, innan du kunde hava frid; att du icke trott eller förstått, huru förlorat det är med dig, och huru allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du har väl känt dig vara en stor syndare, men icke en helt förtappad syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare, men icke sådana, som du härtills varit.

Dessa äro de vanligaste orsakerna, varför sökande själar icke få frid. Andra ligga ock i ännu mer köttslig säkerhet, hava ännu någonting mer angeläget än Guds nåd, hava avgudar och skötesynder, som de icke vilja bliva skilda ifrån — och då är det väl, att de icke få frid.

För att få Guds frid fordras således: först att ingenting är dig så angeläget som Guds nåd, att du icke förr åtnöjes, än du fått förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dig själv, d.ä. på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du icke väntar på förvissningen i känslan, genom inre svar uti ditt hjärta, utan tager Guds svar där, varest Gud giver det, i ordet, endast i ordet. —

Har det med en själ blott kommit därhän, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid sig själv: Ack, om jag blott hade Guds nåd, så ville jag ingenting på jorden högre önska mig, så aktade jag icke, vad helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och blott vara funnen i Honom! Om jag blott vore viss, att hans förtjänst hörde mig till! Och jag vill tro på ordet, jag vill icke bida efter känslor, om jag blott kunde tro, o.s.v. — si, då är tron redan tänd, och då skall det icke fela, att icke den själen även får förvissning om nåden, får full frid. Den saken vill Gud sörja för.

onsdag 23 januari 2013

"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sig själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att hava jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville uppgiva de hinder, som avhålla själar från Guds rike, nämnde Han dessa. Luk. 14:18—24. Att älska fader eller moder är icke blott oskyldigt, utan befallt; men "den, som älskar fader eller moder mer än mig", säger Kristus, "kan icke vara min lärjunge", kan icke ingå i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, huru skulle hon frukta för begär, som hava så oskyldiga föremål! Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju intet ont, det jag söker; hava icke också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle icke jag också få söka sådant o. s. v., men vill aldrig giva akt på, om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken så intager själ och hjärta, att Gud, hans nåd och hans välbehag bliva däremot ett intet, bliva för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, därpå ger den arma människan icke akt — hon är icke nog uppriktig mot sig själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fastän hon även känner, att hon är påtagligen fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl icke mer göra motstånd. Hon vill icke ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder icke blott de ting, som äro i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse etc. till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "äro av världen", "denna världens barn". Dessa utgöra djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och draga dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Huru många bedrövliga exempel ser man icke härpå! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte nu det, som är ovantill. Men om någon tid förmärkte han, att många hans fordna bekanta icke mer anlitade honom, han hade en förminskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han icke längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att fördölja sin kristendom, ställa sig världen lik, draga sig bort ifrån sådana kristna, som äro av världen föraktade, hålla sig till sådana, som världen fördrager och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — korteligen: han började att blott ställa sig så, att världens barn icke skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått giva efter, göra dem till viljes, att deltaga i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom, vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra, vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall uti världens nät händer icke blott hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en prest. De hava kommit till Jesus, men kunna icke hålla ut med att se sig föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börja söka återvinna världens vänskap och ställa sig henne lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken skall omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, icke skilja sig ifrån henne. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det skall alltid gå så försiktigt och vackert tillväga, att man icke stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över henne. Och när den arma själen icke i tid giver akt härpå, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortfar att "draga i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphäven — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mig och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunna domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.

måndag 21 januari 2013

"Vid Petrus talade, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet." (Apg. 10:44)

Anden kommer icke omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten!

Vill du hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och si, Han skall icke utebliva!

Det finnes här och där själar, som gå och tänka och tänka, ja, sucka och bedja om Anden och Andens verk, men aldrig få det, aldrig i sanning och kraft, aldrig komma till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förbliva i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och si, slutligen upptäcker man, att de icke öva ordet, att de blott arbeta med sig själva, blott tänka och sucka, men icke öva ordet — och huru var det då möjligt, att där skulle bliva något gudomligt och andligt hos dem?

Aposteln säger uttryckligt, Gal. 3:4, att Anden fås endast genom trons predikan. Och i Apg. läsa vi, att under det Petrus talade, kom den Helige Ande på dem, som hörde talet.

Vad hade de då gjort därtill? Alldeles intet annat än hört på; de sutto helt stilla och endast hörde ordet, och så kom Anden i deras hjärtan, kom ånger, tro, kärlek, liv och kraft, som gjorde dem till helt nya människor. 

Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hela konsten och hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd.

Det är icke sant, vad några enfaldiga mena, att den och den kristen nu är så fast och stadgad i nåden, att han därför kan få tro och leva, som han gör. Nej, har han en tro och ett leverne, som äro Andens verk och icke blott naturens, så kommer det icke av hans stadga och starkhet, att han så kan tro och leva, utan endast därav, att han något flitigare när sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen uppväxa och det sant andliga utdö. Ja, besök honom en dag, då han någon längre tid försummat ordet, så skall han finnas föga andlig. Behålla sig hans tro och frid likaväl, ordet förutan, då äro de icke Andens verk.

Korteligen: Det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande uti menniskan — och likväl, märk, icke undfå alla, som läsa Guds ord, Ande och liv deraf. Tusende bruka ordet, och det blir ändå ingen Ande uti dem. Tusende skriftlärda och fariseer ibland oss bevisa detta.

Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi skola få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka — ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passa för den helige Gudens ansikte, när Han talar.

Märk därför: Det är i Guds hand och fria behag, om Han vill giva dig något, Andens delaktighet. Vi äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva — mycket mindre att tro, att vaka, att värdigt vandra, att bevara ett rätt förstånd av sanningen samt dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om icke den Helige Ande verkar det — allt förgäves utan den Helige Andes delaktighet.

Att besinna och iakttaga sådant, vore högst nödigt för varje kristen, även om vi levde i allsköns frid och rolighet, på det vi icke måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödigt, när vi tvärtom leva mitt i det farligaste fiendeland, i ett beständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tiden är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter äro i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävla med varandra.

Väl behöves det därför, att vi hava ögonen öppna, att vi hålla oss tätt till herden och våra själars biskop, att vi hålla oss flitigt och strängt vid ordet — hålla isynnerhet den stora, välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi äro helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta den "nya sången" bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi äro uppriktiga mot oss själva och Herren, rätta alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja och veta, att Herren är när; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker åtkomma vårt andliga och eviga liv; och äntligen, att vi ofta, dels enskilt, dels med och för varandra bedja — och bedja först och sist om den Helige Andes delaktighet.

Ja, till sådant förmana oss Kristus och apostlarna. Och det behöves.

söndag 20 januari 2013

Läggen eder nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften, som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man icke beständigt tänker på, huru man med all flit må bevisa sin tro i ett gudligt leverne. Allt, vad till liv och gudaktighet tjänar, är oss givet, så att vi icke behöva för vår svaghet vara syndens trälar; och vi hava de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, vilka sträcka sig ända därhän och redan i tiden medföra, att vi varda delaktiga av Guds natur och skola i evighet leva med Honom!

Skulle vi icke då den lilla tid, som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu blott leva för Honom, som givit oss allt detta, blott söka att täckas Honom och bidraga till hans pris och därför lägga oss därom all vinning, att uti vår tro må finnas dygd.

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Bed Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter begynna något bättre!

Då aposteln säger: "att uti eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville, att vår tro icke skulle vara ett dött, overksamt vetande eller blott ett lättjefullt vilande; utan då vi tro så herrliga ting, som Guds löften innehålla, skola vi också bevisa oss uti all vår umgängelse, som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något, som är både bedrövligt och besynnerligt, själar, som tyckas verkligen vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det, såsom visste de icke, att den nåd, de emottagit, skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kunna de så helt förbise, som visste de icke, att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen hava något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han ock själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln, som jag skrivit eder till, i vilken jag uppväcker och förmanar edert rena sinne."

O, måtte nu var och en, som detta läser, genast gå till sig själv och eftersinna, om det icke kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt, som han ännu försummar, någon synd, som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott, som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Således: Du, som tror och är benådad, men t.ex. drages med ett styvt och vresigt sinne, giv akt på detta, döda detta, släpp det icke löst, utan följ din Frälsares exempel: När Han blev bannad, bannade Han icke igen, och när Han led, hotade Han icke, utan ställde hämnden till den, som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men drages med någon svår köttets begärelse, vakta dig! Hör apostelns ord: "Jag förmaner eder, såsom främmande och elända, att I förvaren eder för köttsliga begärelser, vilka strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du vill först och sist tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du icke är rätt nykter och vakande, och blir du icke vaken, skola dessa törnen kväva den goda säden i dig, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, blott i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting, som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör icke det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men sluter ditt hjärta till, huru blir Guds kärlek i dig? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dig och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att uti tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använden därpå all flit; bedjen Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sig i allt edert leverne! Gud förlåte oss allt, vad häri kan brista — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften, Han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

"Den som icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom." (Joh. 3:36)

Det ligger i all människonatur, att vi se på våra egna gärningar, vår fromhet eller våra synder, och därefter döma om Guds nåd emot oss. Men Anden kommer och säger: Nej! här finns en man, som heter Jesus Kristus, "kvinnans säd", vilken den evige Fadern satte under lagen i edert ställe att allt fullgöra, samt smaka "döden för alla". Hans dyra blod har borttagit både från edra synder och edra dygder all för Guds dom gällande kraft och betydenhet.

"Uti Honom och ingen annan är salighet; det är intet annat namn under himmelen människorna givet, i vilket vi skola varda saliga, utom i Jesu Kristi Nazareni namn."

Detta är egentliga orsaken, varför otron är den enda fördömande synden. Redan hennes storhet är förskräcklig; och dock är det icke egentligen hennes storhet, utan hennes art och väsende,som gör, att hon fördömer. Vi böra väl besinna, vad otron är. Hon är först ett föraktande av Guds allrastörsta barmhärtighet, ett bespottande av hans största ömhet, ett trampande av den gudomliga barmhärtighetens största gåva, ende Sonen; och för det andra ett bortkastande av det enda oss givna frälsningsmedlet, av det enda offret för våra synder. —

Gud har av sin innerliga barmhärtighet förbarmat sig över vårt elände och givit oss till frälsning sin ende älsklige Son. Han kom och blev vår broder, blev ett människobarn och utgav allt, vad Han hade, sin rättfärdighet, sitt liv och sitt blod till vår frälsning. Du vet allt detta, och är dock alltid lika kall och liknöjd för Honom; du firar hans födelse om julen, läser, hör och sjunger om barnet i krubban ; du firar hans lidandes- och dödsfest, läser och hör om hans blodsvett i örtagården, hans hudflängning, hans törnekröning, hans händers och fötters genomborrande; du ser Honom upphängd mellan rövare, du hör hans tröstlösa ångestrop m. m., och du vet, bekänner och sjunger, att allt detta skett för dig och dina synders skull; du går till nattvarden och firar hans döds åminnelse — och med allt detta förblir du lika död och kall i ditt hjärta, älskar och omfamnar Honom icke, gläds och prisar icke, utan går med själ och tankar fulla av fåfänglighet, synd och olydnad mot denne nådige Frälsare.

Undrar du då, att du måste varda fördömd? Undrar du då, att Guds vrede brinner såsom från nedersta helvetet över en så förskräcklig otacksamhet för hans älsklige Sons brinnande kärlek och bittra marter? — ett så kallt föraktande och trampande av Guds allrastörsta kärlek! Luther säger i en betraktelse över Kristi lidande: "Ett människohjärta, som icke härigenom blir bevekt eller rört, måste ju vara hårdare än sten, än järn och stål. Likväl går den kära fina världen sin väg fram och lägger detta alldeles icke på hjärtat, är trög, kall, otacksam och föraktar denna stora skatt. Därför sker det ock, att vår Herre Gud däremot lämnar henne därhän, att hon kommer beständigt mer och mer långt därifrån. Och vår Herre Gud gör just rätt, att Han säger till den otacksamma världen: Vill du icke vid min stora kärlek, att jag så faderligen och hjärtligen har besökt dig och för dig givit min älskade Son i så stora marter, välan, så vill jag icke heller vid dig; frågar du icke därefter, vad jag har gjort, så frågar jag ock icke efter dig; vill du icke hava min Son Jesus Kristus, så tag i stället Barrabas, ja djävulen själv" —

När du är så kall, hård och otacksam och har alldeles ingen glädje i Kristus, utan för all hans nåd och kärlek visar Honom blott förakt, undra icke, att Gud då låter dig gå din egen väg till fördärvet. Aposteln säger: "Ho som bryter Mose lag, han måste dö utan barmhärtighet. Huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Se här, vad otron är redan i sig själv! Därjemte är hon också moder till alla andra synder. Den, som icke tror på Kristus, är bortvänd och avsöndrad ifrån Gud, har ingen sann kärlek, förtröstan och lust till Honom och hans vilja, om han ock, såsom trälen, av fruktan eller inbillning om förtjänst ställer sig efter hans ord, såsom skrymtare och verkhelgon göra. "Och således följer", såsom Luther säger, "djävulens drakestjärt och hela helvetet med otron". —

Men allt detta är likväl icke den egentliga orsaken, varför otron medför fördömelsen, utan orsaken är, att hon bortkastar Guds nåd, att honom, som icke tror på Kristus, står intet offer igen för synderna, utan han är naken i sina synder under Guds dom; såsom Paulus säger: Den som håller sig vid gärningarna, honom varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt.

"När Han (Hugsvalaren) kommer, skall han straffa världen... för synd, ty de tro icke på mig." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tro icke på mig.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda, att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden skall straffa henne, nämner Han endast detta: De tro icke på mig?

Månne icke Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd emot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han icke själv fördömer sig genom otro. "För synd, ty de tro icke på mig!"

Se vi icke även detta i allt hans beteende emot syndare? Då till Honom kommo allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var icke allt genast väl, så snart de flydde till Honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser dock att, såsom Paulus säger, Han förebrådde dem icke deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, liksom de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: Han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger Han själv därom? Han nekar icke, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare voro hans förlorade får, penningar och söner, att Han var den hulde Fadern, som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O, käre Frälsare! Vet du icke av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder. Det finnes blott en synd, som fördömer världen: ty de tro icke på mig!

Se vi icke ock, att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han nekade icke, att det var gott, att de icke voro orättfärdiga, icke rövare, icke horkarlar, att de gåvo de fattiga allmosor m. m., och icke dessmindre voro de fördömda.

Se vi icke även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de foro efter rättfärdigheten; men, säger han, de kommo dock icke till rättfärdigheten, emedan de icke sökte det av tron, utan av lagens gerningar.

O, en förunderlig dom! De, som varit bättre, bliva fördömda, och de, som varit sämre, bliva saliga; den, som förslöst sitt arv med skökor, får den gödda kalven, och den, som alltid tjänt Fadern och "aldrig gått av hans bud", får icke ett kid.

Skall jag då icke se, att där ligger någon stor hemlighet! Skall jag då aldrig vakna över, vad försoningen ville säga! Skall jag då aldrig förstå, vad som skedde i Kristi död!

Detta är det första, vi lära av Kristi ord: För synd, ty de tro icke på mig; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död, att den icke mer har lagens förbannelse med sig, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa varder fördömd för synden, utan endast för otron. Detta är den tröstliga lärdomen av dessa ord.

Det andra, vi lära av dessa ord, är, att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bliva fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet icke tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon icke lärt räkna allt detta för skada emot den översvinneliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu varder funnen i Honom, blott i Honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Allt, vad i människan är, gäller intet för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer, att de frommaste bliva fördömda, när de icke "hylla Sonen".

Härom skall den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tro icke på mig!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen blott därför, att de icke giva Lammet ära, utan vilja vara sina egna frälsare.

"Veten I icke, att vi som äro döpta till Kristus Jesus, vi äro döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänken dock tillbaka på, vad som gjort eder till kristna. I ären ju döpta till Kristus. Veten I icke, vad denna döpelse betyder, nämligen att I icke allenast ären tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan ock att det syndiga köttet är därigenom dömt ifrån livet och överantvardat åt döden, att det skall helt fördränkas, så att edert återstående liv på jorden skall vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi äro döpta till hans död."

Men detta måste vara icke blott ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en, som vill vara kristen, besinna detta!

Om någon, som bekänner sig till Kristus, likväl icke verkligt har det nya sinnet, som i allt vill göra sin Herres vilja, utan han kan ännu hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något, som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, han bedrager sig själv med en död inbillningstro. Då vi bliva omvända, återkomma vi just till det förbund med Kristus, till vilket vi blevo döpta. Men vi äro döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon, som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men han kvarbliver i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrager sig med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi äro döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas icke, att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dig; men att kvarbliva i sitt gamla förhållande till synden, det hör icke till Kristi rike.

Var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn hava ett heligt sinne, som gör uppror över synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dig. Att olyckligt falla och förgå sig, är ännu icke att bryta förbundet med Kristus; men att giva synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi äro döpta till hans död. Skall du nu i sanning döda synden, då måste du hava en villig ande därtill, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, dock var Han efter anden villig att taga kalken ur Faderns hand. Så sade Han ock om sina trogna: "Anden är villig, men köttet är swagt." Är den villiga anden bortwiken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och således skrymteri, efter det icke går av hjärtat.

Men skall den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga tröst och visshet, att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är ock nödigt att veta, att huruhelst det går dig i striden, evad du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och insveper dig i Kristi rättfärdighet; ty på denna allena grundar sig nåderiket, vilket är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, skall vara dig det säkraste vittnesbörd, att huru illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, skall du alltid ånyo livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Det kan du ock sluta därav, att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bliva dig så bittert, att också du skall nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att icke tröttna, utan väl ihågkomma, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dö vi med, så skola vi leva med; lida vi, så skola vi med regera.

"Jag höll mig icke därför, att jag något visste, utom Jesus Kristus och honom korsfäst." (1 Kor. 2:2)

Du frågar: Har den heliga Skrift givit något utmärkande tecken för Kristi rike, varigenom den "rätta Guds nåd", den enda rätta andligheten skiljer sig från alla falska vägar?

Jo, var det möjligt, att Gud, som såg alla kommande olika meningar om den rätta uppfattningen av kristendomen, dess huvudsak och hemlighet, icke skulle hava givit ett sådant tecken?

Gud vare lov, det finns verkligen, finns tydligt och påtagligt utsatt. De som redan äro komna till sanningen och hava ögon att se, de finna detta överallt i Skriften. De se nämligen, att det är en enda sak, varpå allt beror — de se, att det är all sann kristendoms utmärkande drag, hemlighet och huvudsak, att Kristus, Kristus blivit hjärtats allt uti allt, att man kan med sanning säga med Paulus: "Allt det, som var mig till vinning, har jag räknat för skada emot den översvinneliga min Herres Kristi kunskap. Jag vart död: men Kristus lever i mig. Ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro. Jag vill intet veta, utom Jesus Kristus och Honom korsfäst."

De se det bestämt avgjort sålunda: Den som har Sonen, han har livet; den icke har Sonen, han har icke livet; ty livet är uti Guds Son. Sådant se de trogna allestädes i Skriften. Det, som här skall sägas, är därför för dem intet nytt. Men det skall dock vara för många en hjärtans lust att skåda, icke blott vad som är kristendomens hemlighet och utmärkande drag, utan också att Herrens Ande talat om detsamma såsom om ett igenkänningstecken, alla dem till allvarlig självprövning och rättelse, som eljest vilja se det.

I Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel läsa vi om den nya sången, vilken sjöngs av den tecknade skaran på Sions berg för Lammet, som stod i mitten, och läsa uttryckligen de orden: "Och ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyratiotusen, som äro köpta av jorden." Här ser var och en, att Herrens Ande just velat sätta denna sång till kännetecken på Sions folk!

Men varuti bestod denna sång, och vad var det, som ingen kunde lära, utom de tecknade?

Johannes säger: "De sjunga för Lammet: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod." De sjöngo om Lammets förtjänst och vår återlösning i dess blod!

Ja, torde någon säga: vem kan icke sjunga därom? Och vem vet icke, att det är det största i himmelen och på jorden?

Men betänk, vad den heliga Skrift menar, då hon säger, att de sjunga detta och blott detta, samt att ingen kunde lära den sången utom de tecknade! Det är icke fråga om att blott veta det eller blott med munnen erkänna eller sjunga det. Skriften lär icke skrymteri; och den, som icke uppsåtligen vill bedraga sig själv, måste giva akt på Skriftens mening.

Låtom oss då betänka, vad det innebär, att de i denna utmärkande sång sjöngo blott om Lammets förtjänst och icke om allehanda Guds välgärningar. Säkert är, att denna saliga skara på Sions berg framför någon annan känner och erkänner alla Guds dråpliga gärningar, så väl skapelsens och försynens som isynnerhet Andens dyra gåvor och prisvärda verk i människors hjärtan. Vad kan det då betyda, att de i denna sång endast sjunga till ära åt Lammet och dess försoningsverk: Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod?

Ja, vad betyder detta annat än blott detsamma, som Paulus menade, då han sade sig icke vilja veta något annat än Jesus Kristus och Honom korsfäst? — nämligen att detta allena är hjärtats tröst, glädje, skatt och berömmelse; att Lammets försoningsoffer är enda föremålet för hjärtats tro, för dess hunger och törst, dess hopp och tillfredsställelse.

Och är det icke just detta, som hela Skriften driver, såsom det utmärkande i den rätta tron och andligheten, nämligen att vi icke uti något, som finnes hos oss, skola hava vår tröst, icke ens i själva Andens verk, icke ens i vår tro, mycket mindre i några trons frukter, såsom kärlek, gudsfruktan, utan endast uti Kristi kropps offer. Såsom Han själv säger: Mitt kött är den rätta maten, och mitt blod är den rätta drycken.

Si, detta är därför kännetecknet på de rätta kristna, att Lammet, som är dödat, är deras enda tröst; att i deras hjärta ingenting står i jämnbredd med detta, utan allt deras görande och deras erfarande av Andens verk, i sig självt så gott och herrligt, dock aldrig kan tillfredsställa dem, utan endast Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.

onsdag 16 januari 2013

"Honom, som icke visste av någon synd, har Gud gjort till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." (2 Kor. 5:21)

O, ett väldigt ord! Ty det står verkligen icke syndoffer, utan synd - "gjord till synd" — betecknande, att Han av hela världens syndamängd var så övertäckt, att Han kunde kallas idel synd; såsom biskop Hersleb över detta språk säger: "Han blev gjord till själva synden, så att Gud ansåg Honom för intet annat än idel synd; Gud gjorde Honom så till sägandes till en syndakloss, en syndaklimp ... på det allt Guds straff, all vrede, all helvetets grymhet, all satans rättighet till oss, skulle för syndens skull uti Honom, såsom i en medelpunkt, sammanstöta, emedan alla synder uti Honom voro församlade och hade liksom sitt kvarter, rum och plats."

Eller såsom Luther säger: "När den barmhärtige Fadern kastade allas våra synder uppå Honom, sade Han: Du skall vara det alla människor varit och äro, ifrån tidens begynnelse intill dess ända; du skall vara den syndaren, som tog äpplet i paradiset; du skall vara David, som bedrev hor och mord; du skall vara Paulus, som förföljt, försmädat och förövat all våldsamhet etc. Korteligen, du skall vara det alla människor äro, likasom hade du allena gjort alla människors synder; därför tänk nu på, huru du betalar och gör tillfyllest för dem."

När nu medlaren sålunda bar världens synder, kom ock all lagens förbannelse över Honom, d. ä. all den Guds vrede, onåd och pina, som all världens synd förtjänat. Denna kamp började i örtagården och var så hård, att den utpressade av den starke Hjälten den oerhörda blodsvetten under bön och tårar, såsom av en svag, vanmäktig syndare. Med Guds tillräknelselag är intet skämt, utan det allrastörsta allvar. När Gud en gång kastat synden på Honom, kunde Han icke ens inför Gud klaga, att Han var oskyldig, utan måste stå för Fadern som en stor syndare och smaka all lagens förbannelse. Denna fullbordades uti döden på korset, vilken innefattade all lagens förbannelse.

Här höll nu även döden slutligen sin drabbning med livet. Döden är en allsmäktig herre över hela världen; ty han övervinner konungar och furstar och alla människor. Nu lägger han sig med all makt på Kristus, vill även övervinna och uppsluka Honom, tyckes ock häruti lyckas, då Herren med starkt rop och tårar uppgiver andan. Men emedan i Honom var det eviga livet, även då, när Han lät döden övervinna och döda sig, vände detta livet om, övervann och dödade döden.

Genom denna Kristi oskyldiga död för världens synder blev hela den stora segern vunnen, varigenom ormens huvud blev krossat. Lagen hade tagit ut allt, vad han hade att fordra av människosläktet; synden hade blivit fullkomligt avstraffad och försonad; döden hade blivit övervunnen av livet; djävulen hade därigenom förlorat sitt rov; "åklagaren var förkastad" och "dömd", och genom förbundets blod blevo fångarna utsläppta utur kulan. Ty nu var en evig pardon, liv och frihet och rättfärdighet åt alla förvärvade, och änglar och saliga skaror sjöngo om segern: "Ära och lov och pris och starkhet vare vår Gud och Lammet."

Detta var den herrliga seger, om vilken står skrivet: Döden är uppsvulgen uti segern. Du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Dödens udd är synden; syndens kraft är lagen. Men Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

Och så är nu hela världen genom Kristi herrliga seger likaså sant och riktigt i Kristus förlossad, som hon i Adam är fallen och förtappad, och får likaså oförskyllt genom Kristus det eviga livet, som hon genom Adam fått synden och döden i arv. Arvet av Adam se och känna vi alla stunder i oss och i världen; men arvet i Kristus se och känna vi icke, det måste endast genom evangelium förkunnas och av oss tros. Men Herren Gud ser Kristus och hans förtjänst.

Därför så sant du ser världen försänkt i synder, så sant ser Gud alla människor i Kristus fullkomligt försonade, rättfärdigade och helgade, ja, så täcka, som då Han i begynnelsen såg på allt, det Han hade gjort, och si, det var allt ganska gott. Vore icke världen så återställd för Guds ögon, då hade icke Kristus fullkomligt uträttat sitt försoningsämbete.

Och nu återstår således intet annat för vår salighet än evangelii bud: Hyllen Sonen! Kommen igen, I avfälliga barn! Kommen, låtom oss gå med varandra till rätta: Om edra synder än vore blodröda, skola de dock varda snövita. Den där törstar, han komme; och den der vill, han tage livets vatten för intet. Den där tror och blir döpt, han skall bliva salig; men den där icke tror, han skall bliva fördömd.

"Du skall älska din Herre Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." (Luk. 10:27)

Detta är det yppersta och största budet. Och vad kan vara billigare, än att vi få älska Gud? Är det icke sant och rätt, att varje pulsslag, varje tanke, varje kraft, vårt hela sinne och tankeförmåga, kropp, själ och liv, skulle allt tillhöra Honom, varje ögonblick vara ägnat åt Honom? Ingen stund av vårt liv borde gå förbi, utan att vi med trängtande, älskande själ såge på Honom, frågade efter hans vilja och välbehag, aktade på hans vink. För väsenden, som äro skapade till Guds beläte, anstår sannerligen ingenting mindre.

Och sådant ligger i orden: "Älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." Ty att du skall älska Gud av allt ditt hjärta, det vill just säga, att du skall uppriktigt och utan skrymtan verkligen älska Honom, så att Han utgör det förnämsta föremålet för dig, vilket fördunklar alla andra, och till vilket allting sedan hänföres.

Ty vi veta, att människan är så danad, att hon aldrig kan på en gång älska tvenne föremål lika, utan alltid är ettdera det förnämsta, såsom Jesus förklarade i Matt. 6:24. Just detta förnämsta föremål för hjärtat, det du mest tänker på, innerligast trängtar efter och hänger vid, detta som mest fägnar dig o. s. v., detta hjärteföremål vill Herren Gud vara för dig. Detta betyder ordet: "älska Gud av allt ditt hjärta." De följande orden utgöra sedan blott en vidare utveckling av det första, eller av vad som alltid därmed följer.

När det tillägges "av all din själ", vill det därför säga, att när du älskar Gud av allt ditt hjärta, du ock uppoffrar för Honom hela ditt liv, så att din egen välfärd, ära, njutning, ja, själva livet, aktas ringa för Honom. Ty ordet "själ" betecknar i Skriftens eget språk vanligen det lekamliga livet och allt, vad som förelöper i våra yttre sinnen. Således, om antingen kärleken till jordiska ting och till något eget vill draga dig, eller fruktan för lidanden vill driva dig från Herren, låter du genast allt fara och säger: "Må vad som helst förloras eller drabba mig, när jag har dig, o Herre, frågar jag intet efter himmel och jord."

Vidare heter det: av alla dina krafter — det vill säga, att alla dina förmögenheter äro varje stund sysselsatta med Gud, med hans tillbedjande och tjänst; så att dina tankar alltid umgås med Honom, din inbillningskraft, dina sinnesrörelser hava alltid Gud till ämne och föremål; att dina ögon se, dina öron lyssna blott efter det, som tillhör Gud, din tunga vill beständigt tala om Honom, dina händer göra Honom något till tjänst.

Slutligen heter det: "Älska Gud av all din håg", eller egentligen "eftertanke". Att älska av all sin håg eller eftertanke tyder på den kärlekens omsorg att för varje tillfälle träffa det bästa sättet att behaga och tjäna den älskade, vilket med andra ord är ett aktgivande på den älskades smak och välbehag, så att det, som behagar honom, är för den älskande alltid det rättaste, bästa och behagligaste.

Märk, vad det innebär att älska Gud av all sin håg! Det är, att icke veta något annat rättesnöre, för vad som är gott, rätt eller ljuvt, än Guds behag; att om blott Gud vill, tillstädjer eller tillskickar något, vore det ock i sig självt än så bittert för mig, är det mig genast kärt och dyrbart, blott därför att den käre Guden vill det; och äntligen, att detta skall vara din egen lust. Ty att älska av all sin håg, är just motsatsen mot att göra något blott på befallning eller av tvång. Således, om det kostar på, om du känner det svårt, när du skall göra eller lida något för Guds skull, så att du måste strida med någon motvilja, då älskar du icke Gud av all din håg.

Du skall så älska Gud, att allt vad Han någonsin tillstädjer eller tillskickar dig, är för hans behags skull alltid kärt och dyrbart för dig, om det ock vore i sig självt det bittraste, t. ex. att det käraste föremål, du hade på jorden, berövas dig, eller att din hela jordiska lycka förstöres, eller ditt goda namn och rykte i grund tillintetgörs o. s. v. Si, allt sådant är i sig självt bittert, men skall blott för din Guds välbehag vara dig kärt och behagligt, endast därför att Han vill det. Sådant ligger i orden älska Gud av all din håg.

Ty huru kan man älska Gud av all sin håg och dock icke älska det, som behagar Gud, utan känna motvilja för ett bud, som Han givit, eller för ett lidande, som Han tillsänder? Om du blott älskar Gud av allt ditt hjärta — av all din själ — av all din håg, skall ju allt, vad som är hans välbehag, vara dig kärt och vara dig lika, evad det är ljuvt eller bittert, blott Han vill det.

söndag 13 januari 2013

"I vilken Han låter se sin rättfärdighet, i det att Han förlåter synderna, som voro blivna under Guds tålamod." (Rom. 3:25)

Ordagrant efter grundtexten: "Till ett bevis på sin rättfärdighet uti åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna."

Vad här menas med Guds rättfärdighet, det förklarar aposteln genast i följande vers, där han säger: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att Han är rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro" (grundtexten).

Att Han är rättfärdig, på samma gång Han rättfärdiggör dem, som tro — det är denna Guds rättfärdighet, som skulle bevisas därmed, att Han utställde sin Son till en blodbestänkt nådestol. Guds rättfärdighet är således här hans domare-rättfärdighet, med andra ord, hans rättvisa.

Men det var i avseende på tvenne särskilda förhållanden, Guds rättfärdighet blev förklarad och bevisad genom Kristi försoningsdöd. Det förra (v. 25) var Guds fördragsamhet under Gamla testamentet, eller såsom apostelns ord lyda: "åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna;" det andra (v. 26) war, att Han ock helt benådar och "rättfärdiggör" de syndare, som tro på Kristus.

Vad det förra förhållandet angår, tyckes aposteln vilja säga: Gud har i de förflutna tider lämnat synderna utan en full och lagenlig bestraffning. Ty om Gud genast visat sin fulla straffrättfärdighet och handlat med människorna efter förtjänst, så skulle Han hava utrotat människorna från jorden — icke blott förstört alla hednafolk, utan ock gjort en ände med Israel, varigenom också den nådesplan i avseende på hela mänskligheten, som låg i hans hushållning med Israel, hade blivit om intet. Under hela den tid, som föregick Sonens sändande, synes Han hava förgätit att straffa människorna efter deras synder, och hela världen vilade under skuggan av hans "tålamod". Men när Kristus var kommen, skulle denna fördragsamhetens tid hava ända, och då skulle det uppenbaras, vad som legat till grund för densamma, då den gudomliga rättfärdigheten utkrävde syndernas fulla straff i ende Sonens blodiga död på korset.

Om det andra förhållandet säger aposteln: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att Han själv skall vara rättfärdig och rättfärdiggörande den som är av Jesu tro." Här talas om annat än blott fördragsamhet; här talas om den fulla nåden, att Han rättfärdiggör den, som är av Jesu tro. Huru det kan vara gudomlig rättfärdighet eller rättvisa att rentav rättfärdiggöra syndare, det skulle Kristi hårda och blodiga död visa.

O, vilka hjärtefröjdande ord här äro! Aposteln säger, att Herren Gud har framställt sin Son till en nådestol i hans eget blod, på det Han skulle låta se rättvisan uti det, att Han rättfärdiggör de troende. Han har givit en laglig försoning, på det Han skall kunna vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den", som tror. Hade Han icke föranstaltat en fullkomlig, laglig gottgörelse för alla våra synder, så hade Han icke kunnat rättfärdiggöra syndare och dock själv vara fullkomligt rättfärdig; ty rättfärdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rättfärdigas. Men nu, då en laglig försoning är skedd, kan Han vara på en gång "självrättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro".

"Fröjden eder, I himlar, och gläd dig, du jord!" Syndares benådning står nu tillsammans med själva den gudomliga rättvisan. Och vore det icke så, kunde jag icke hålla ut i tron på Guds nåd; jag skulle alltid tycka, att Gud måste tröttna vid mina oändliga synder. Men nu har den store Herren Gud fogat denna anstalt, varigenom själva rättvisan fordrar vår benådning. Ty det vore icke rättvist, att tvenne gånger utkräva samma skuld. Äro våra synder med Kristi blod gottgjorda, så skola de icke utkrävas av oss, så länge Gud är rättvis och icke förkastar den lösepenning, Han själv bestämt för våra synder.

 Uti Kristi försoning är således Guds rättvisa uti syndares benådande och rättfärdigande framställd i ett skinande ljus. "Ingen har någon tid sett Gud; ende Sonen, som var i Fadrens sköte, har kungjort oss det." I Honom hava Guds största egenskaper, hans oändliga barmhärtighet och hans fullkomliga rättfärdighet, framlyst. Han gav rättfärdigheten allt, vad hon kunde kräva, så att rättvisan kan nu försäkra varje troende syndare om nåd och salighet, lika mycket som barmhärtigheten.

Man skall nu inse, att Gud är icke blott så nådig, utan ock så trofast och rättvis, att Han förlåter synderna. Rättvisan har, istället för att åtnöjas med en liten del av sin fordran, tagen ur den utblottades sista tillgångar, nu vänt sig till den rike Borgesmannen och fått full gottgörelse. Och kunde vi betänka den personens storhet, vilken lämnat denna gottgörelse, måste vi säga, att den gudomliga rättvisan i hans död blivit i högsta grad förherrligad.

lördag 12 januari 2013

"Ty Kristus är därpå både död och uppstånden och åter vorden levande, att Han skall vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, evad de leva eller dö, höra Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att Han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sig rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här säges, "vara Herre över oss", icke blott medan vi leva på jorden, utan ock efter vår död i det eviga livet. 

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att Han skall vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däruti, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda skola vara under hans välde. Nu veta vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är visst huvudsaken.

Men aposteln har ock med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg skola ock vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att Han skall "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer skola "leva sig själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sig såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför skall ock Han regera över oss, och det icke blott i detta livet, utan ock i vår död och i all evighet.

Så hava vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, vilken har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; på det jag skall vara hans egen, bliva och leva under Honom i hans rike och tjäna Honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom Han är ifrån döden uppstånden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och härpå grundar sig nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att uti allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kortligen att leva för Honom.

Så säger ock aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som leva, skola icke nu leva sig själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, måste ock de alla, för vilka Han dött, icke mer betrakta sig såsom från Honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i Honom, såsom Honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, på det vi skola leva genom Honom, skola för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: huru skulle icke vi då uppoffra hela vårt liv för Honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, uti allt vad vi göra eller låta! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för Honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helga sig åt Herren, dock icke kunna leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk, huru mycket gruvligare, att icke ens ägna sitt liv till hans ära,utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sig själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sig själv." Och huru världens barn leva ett sådant fördömt liv, då de äro alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följa blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förneka Herren, som har köpt dem"; om de ock med munnen bekänna Honom.

Och annorlunda kan det icke vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som emotstå den nåd, som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbliva under den fallna naturens välde, leva blott sig själva och för sin egen räkning; och de som leva för sin egen räkning, de skola ock dö för sin egen räkning, skola ock själva hjälpa sig i döden och domen. Blott de som "leva i Herren", de skola ock "dö i Herren".

fredag 11 januari 2013

"Älskar du mig?" (Joh. 21:6)

Det är Herren själv, som här talar — Han som skall döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du beder i bönen. O, vi skulle dock på våra knän krypa, om det gällde, till Jerusalem för att få höra Honom själv säga, vad Han allraförst frågar efter. Nu frågar Han allraförst efter din kärlek.

Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mig? —. icke: tjänar du mig? lyder du mig? bekänner du mig? utan: älskar du?

För det andra säger Han icke: älskar du mitt, utan: mig. Han säger icke: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mig — mig, såsom själv en gåva till dig, mig, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?

Vad det första angår, så kan du ju vara säker, att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder Honom; ty Jesus säger själv: "Den mig älskar, han håller mina bud; den mig icke älskar, han håller icke mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi hålla hans bud."

Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi skola snart få se, att det icke är säkert, att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder Honom eller gör de gärningar, Han befaller dig; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.

Vi skola med Kristi egna ord visa, att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, hava stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och dock icke rätteligen älska Honom. Ty uti brevet till "församlingens ängel" i Evesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade icke blott vanlig kristlig upplysning, utan ock en fin, prövande blick — "du har försökt dem, som säga, att de äro apostlar, och äro dock icke, och du har befunnit dem ljugare".

Vidare säger Han uttryckligt, att denne lärare var icke bland dem, som hava blott kunskap, upplysning och ord, utan han hade ock kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida därför, och därvid hade han "tålamod".

För det tredje säger Herren, att denne lärare icke blott var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han ock höll god kyrkotukt i sin församling och emotstod falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du skall se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om icke ändring skedde, skulle Herren snarligen komma och bortstöta ljusstaken av dess rum.

Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dig: Älskar du mig?

 Vad det senare angår, eller att du måste giva akt på ordet mig — "Älskar du mig, icke mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sig ifrån skökokärleken. Många hava en viss kärlek till Jesus, dock blott för de förträffliga ting, som Han verkar i dem och andra, men hava aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av Honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det Han är i sin person, utan de älska Honom, såsom sagt är, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".

Vi tala icke om ett så grovt folk som Judas Iskariot, vilken följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, vilken av samma orena begär ville tillhandla sig den Helige Andes gåva; utan vi tala om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: I skolen varda såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr, när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos Honom äro förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sig på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer Honom, tillbeder och åkallar Honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och icke för vad Han gjort och är i sin person. Detta, eller vad Han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen beprisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, icke vid den korsfäste.

O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper icke, att huvudet och tungan äro kristliga, utan eftertänk, vad som är ditt hjärtas första och sista!

"Vad del har den trogne med den otrogne? Därför gån ut ifrån dem och skiljens ifrån dem, säger Herren." (2 Kor. 6:15,17)

Har Kristus av synnerlig barmhärtighet utvalt dig av världen och kallat dig att vara hans lärjunge och vän, att leva med Honom, leva detta saliga, heliga, innerliga föreningslivet med Honom — o, så följ Honom med allvar, uppriktighet och trohet. Varken Han själv, din själs Brudgumme, eller din egen välfärd tillåter dig detta dubbla väsen- det, som delar sig mellan Gud och världen, mellan Kristus och Belial.

Gör därför ditt val! Du kan omöjligt dela dig. Avskild är avskild, Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är en sak och världens vänskap är en annan sak; de kunna aldrig förenas. Därför, gör ditt val.

Kanske det är för svårt att följa Jesus och förlora världens vänskap. Besvära dig då allsintet därmed, utan var med världen, det är mycket lättare och behagligare (för köttet), och det är ändå lika mycket vunnet då, som om du vill dela dig mellan dem, ja, mycket mer. Ty i senare fallet förlorar du dem bägge: icke får du riktigt njuta av världen och icke av Guds vänskap i tiden, icke av himmelens glädje i evigheten.

Men huru eller varuti skola vi skilja oss från de otrogna? Svar: Förutsatt, att du är pånyttfödd och således redan skild från dem till hjärta och tänkesätt, så att du har andra tankar än de i andliga ting och annan lust i hjärtat än de, du älskar det de förakta och du föraktar och hatar det de älska — så återstår, att du ock skiljer dig ifrån dem uti allt, som beror av detta inre och på detsamma åter inverkar. Således, att du skiljer dig från deras syndiga väsende i ord och gärningar och äntligen från allt, som utgör anledning eller frestelse till synd, evad det är nöjen, sällskaper, eller vad det må vara. Du måste således skilja dig ifrån de otrogna uti tal, uppförande, handlingssätt, självvalda sällskap och nöjen.

T. ex. när du ser och hör andra obetänksamt nedlåta sig till att skåda, höra och tala om idel fåfängliga saker, bör du, som är Kristi lärjunge och den Helige Andes tempel, häruti göra något särskilt och låta ditt hjärta vara en tillsluten örtagård, endast öppen för din själs käraste, och såsom Job "göra ett förbund med dina ögon", att de icke se efter fåfängligheter; med din tunga icke deltaga uti fåfängligt och småaktigt prat, utan hellre tala om Herrens rätter och välgärningar, då det går an, eller ock i tysthet tala med din Gud. Då andra, som ock vilja vara kristna, fritt och öppet trampa på Guds bud, missbruka hans stora och heliga namn eller vanhelga hans sabbat, måste du häruti göra något särskilt, nämligen så frukta din Gud och så älska Honom, att du icke vill göra emot hans bud.

Vi tala här om utgåendet från  världen och nämna därför icke de synder, som även hos ärbara världsmänniskor få anses för synd, såsom olydnad, vrede, hat, okyskhet, oärlighet m. m. Men rörande sådant, som även dessa anse oskyldigt och försvara, låt det vara din regel att aldrig döma om en handlings brottslighet eller oskyldighet efter mängdens sed och omdöme, utan efter Guds ord, efter Kristi och helgonens exempel. Så att, t.ex. om det är ett sällskap eller ett nöje, som skulle i sig självt synas än så oskadligt och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser, att din Herre Kristus icke skulle deltaga med dig däruti, att du icke kan inbjuda Honom därtill, icke kan göra det i hans namn; eller du känner, att din invärtes menniska mer förlorar än vinner därpå — så fly det. Här gälla apostelns ord: "Haven ingen delaktighet uti de onyttiga mörkrets verk, utan straffen dem hellre."

Då här nämndes sällskaper, förstår envar, att det icke är meningen, att du skall gå bort från dem, vid vilka din jordiska kallelse binder dig; där gäller endast att fly deras synder. Utan frågan gäller, när det beror på dig själv att välja umgänge. Då måste du "gå ut" ifrån dem, som äro din Herre emot.

Men, torde någon tänka, vore icke detta människohat? Skall man icke älska alla människor? Jo, men älska på det sätt, som din Herre älskade. Han älskade visserligen alla och älskade dem så, att Han gav sitt liv för dem; men Han blev aldrig förtrolig med sin faders och sitt rikes fiender. Gör ock du så: älska, uppoffra dig, gör gott mot alla, men tro icke, att det är din plikt att vara förtrolig eller likställig med din Herres fiender; ett förtroende, en likställighet, som har till villkor, att du skall kalla det goda ont och det onda gott. Tänk, om Kristi lärjungar hade stundom gått ut till sin Herres fiender, de skriftlärda och fariseer, och övat förtrolig vänskap med dem — hade detta varit trohet? Judas gjorde det, och — slutade med att förråda sin Herre i deras händer.

Men du menar måhända, att de böra icke anses som Kristi fiender, då de t. ex. äro goda, hyggliga människor. Pröva då: om ditt sällskap icke tål, att du talar gott om din Herre, så vet, var du är! — nämligen hos hans fiender. I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende bekänna ditt lärjungasinne, och då såra sällskapet; eller med undvikande tvetydigheter och förställning förneka och såra din Herre och ditt samvete. Detta besinne den, som frivilligt går in till Kristi fienders koleld.