Kristus täcktes icke sig själv. Här är nu den stora mönsterbilden för 
allt, vad som är heligt och gott, samt den käraste och mäktigaste 
bevekelsegrunden för de trognas hjärtan — Kristus och hans exempel. 
Är du en kristen, äger du den stora nåden att stå i förening med Kristus 
och hava i Honom ditt liv, din tröst, all din rättfärdighet, allt ditt 
hopp och i Honom din bäste vän, då måste det ock vara dig både kärt 
och viktigt att "få vandra, som Han vandrade", att få vara och göra, 
som Han var och gjorde.
Och huru gjorde nu Han? Apostelen säger, 
att Han icke täcktes sig själv. Han avsåg icke sitt eget goda eller sitt välbehag, utan Han såg på vårt bästa, på förtappade syndares väl, 
då Han gav sig ut för oss. Han sökte icke sin egen ära, Han var icke 
nöjd med att blott för sin del vara vis, rättfärdig, prisad och herrlig, 
utan drog hellre över sig all smälek, blott för att göra även oss 
delaktiga av sin vishet, rättfärdighet och herrlighet.
Denna höga och heliga förebild ställer aposteln för våra ögon, 
att vi måtte därav intagas och bevekas att också göra, såsom Han, vår 
dyre Herre och Mästare, gjorde — icke täckas oss själva, utan blott 
täckas vår nästa till godo, till förbättring, och därför "bära deras 
skröplighet, som äro svaga".
När jag frestas att se på min nästas fel, 
oförstånd, inskränkthet och andra skröpligheter, samt att i egenkärlek tänka 
på mitt högre ljus, vara förnöjd över mig själv och förakta brodern, 
då bör denna bild av Kristus genast nedslå och förskräcka mig för sådant. 
Den sköna, heliga bilden av Kristi ödmjukhet och kärlek bör komma mig 
att vakna och styggas vid mig själv, så att jag tänker: O, vad är 
jag för en kristen, som kan med självkärlek och förakt för brodern se på 
hans skröpligheter, då Herren Kristus, den eviga fullkomligheten, visheten och godheten, likväl icke täcktes sig själv och föraktade oss, dåraktiga 
och vederstyggliga syndare, utan endast gjorde allt för att hjälpa oss ur vårt elände!
Ja, måtte varje kristen betänka sådant! Du stöter dig 
på en broders oförstånd eller felaktiga leverne, du är färdig att 
förakta eller döma honom och att anse dig själv bättre; men se huru Kristus gjorde och ännu gör med oss, vilka dårskaper och fel Han 
dagligen måste se hos dig, och huru Han dock i barmhärtighet sköter dig. 
Betänk, huru Kristus gjorde med sina skröpliga lärjungar.
Deras liv var fullt med brister, oförstånd och andra oarter, och dock se vi, att 
Han aldrig föraktade dem eller fördömde dem, så länge de dock hängde vid Honom, utan beständigt bar deras skröpligheter. Deras fel, oförstånd och svagheter voro mångahanda. Än se vi, huru de vilja 
nedkalla eld av himmelen över Kristi föraktare, än huru Petrus vill avråda 
sin Herre från att påtaga sig lidandet, än huru de träta om vem av dem, som vore ypperst, än huru de alla övergiva Honom, och Petrus 
gruvligen förnekar Honom, än huru de alldeles förgätit ordet om hans 
uppståndelse, ja, så alldeles, att Thomas vill icke tro Honom vara 
uppstånden, med mindre han får sätta sina finger i såren efter spikarna.
Och vad gör då Herren med så oförståndiga och skröpliga lärjungar? 
Han fördömer dem icke, föraktar dem icke heller, så att Han skulle helt 
tyst lämna dem, nej, utan Han sköter dem ännu, såsom de betarva 
det, talar med dem i den största kärlek, bestraffar med huldhet deras 
oarter, rättar deras oförstånd och påminner dem om ordet, sägande: 
"Så är det skrivet, och så måste Kristus lida". Han talar så vänligt med dem såsom med sina käraste barn och vänner, vilka icke gjort 
Honom det ringaste emot, och söker endast att återställa deras tro och 
frid, att de sålunda måtte bliva något starkare.
Måtte då Gud förläna oss alla den nåden, att något allvarligare vinnlägga oss om den höga kärlek, som Kristi exempel vill lära oss! Vi skola icke tro vår egen ande, utan låta Herren Kristus vara vår 
mästare. Honom skola vi ju efterfölja uti allt, således även i detta 
hans sinne.
Att kunna se, bedöma och anmärka människors fel och 
oförstånd, det är en ganska ringa konst, vilken också de otrogna och fariseer 
kunna; men att bevisa barmhärtighet, att med ödmjukhet och kärlek 
"bära" de svagas skröpligheter och endast söka deras förbättring, det är 
en så fin och hög konst, att även trogna kristna, som själva dagligen 
behöva och åtnjuta barmhärtighet, ganska sent lära sig, att de också 
böra bevisa sådan barmhärtighet mot svaga bröder. Men just genom 
den omständigheten, att vi själva behöva all barmhärtighet, och 
isynnerhet om vi lära något djupare känna våra egna synders ovärdighet 
och dock vid all vår synd se nåden överflöda mycket mer, så att vi 
kunna alldeles försmälta över Guds stora nåd, då torde vi äntligen 
erhålla något av Kristi barmhärtighetssinne och börja att lära på denna 
höga visdom i sättet att behandla skröpliga bröder.
Emellertid, då du 
ser vår Herres Kristi mildhet och själv lever på idel barmhärtighet, 
glöm icke, att det också är hans allvarliga vilja, att även du skall 
bevisa sådan barmhärtighet emot andra. Och då skall den isynnerhet 
bevisas på det sätt, som aposteln här lär, att vi icke täckas oss själva, 
utan täckas vår nästa till godo och till förbättring, såsom Kristus icke 
täcktes eller tjänade sig själv, utan oss, och ännu dagligen låter sin nåd vara väldig över alla våra skröpligheter. Måtte Han själv giva oss 
den nåden att även häruti vara hans efterföljare!
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar