"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sig själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att hava jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville uppgiva de hinder, som avhålla själar från Guds rike, nämnde Han dessa. Luk. 14:18—24. Att älska fader eller moder är icke blott oskyldigt, utan befallt; men "den, som älskar fader eller moder mer än mig", säger Kristus, "kan icke vara min lärjunge", kan icke ingå i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, huru skulle hon frukta för begär, som hava så oskyldiga föremål! Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju intet ont, det jag söker; hava icke också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle icke jag också få söka sådant o. s. v., men vill aldrig giva akt på, om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken så intager själ och hjärta, att Gud, hans nåd och hans välbehag bliva däremot ett intet, bliva för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, därpå ger den arma människan icke akt — hon är icke nog uppriktig mot sig själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fastän hon även känner, att hon är påtagligen fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl icke mer göra motstånd. Hon vill icke ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder icke blott de ting, som äro i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse etc. till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "äro av världen", "denna världens barn". Dessa utgöra djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och draga dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Huru många bedrövliga exempel ser man icke härpå! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte nu det, som är ovantill. Men om någon tid förmärkte han, att många hans fordna bekanta icke mer anlitade honom, han hade en förminskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han icke längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att fördölja sin kristendom, ställa sig världen lik, draga sig bort ifrån sådana kristna, som äro av världen föraktade, hålla sig till sådana, som världen fördrager och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — korteligen: han började att blott ställa sig så, att världens barn icke skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått giva efter, göra dem till viljes, att deltaga i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom, vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra, vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall uti världens nät händer icke blott hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en prest. De hava kommit till Jesus, men kunna icke hålla ut med att se sig föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börja söka återvinna världens vänskap och ställa sig henne lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken skall omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, icke skilja sig ifrån henne. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det skall alltid gå så försiktigt och vackert tillväga, att man icke stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över henne. Och när den arma själen icke i tid giver akt härpå, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortfar att "draga i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphäven — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mig och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunna domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.