Att vi äro döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så,
att vi äro i dopet invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet
— vi äro "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som
hans, vilken var en syndadöd. Likasom Kristus i sin död tog avsked
från våra synder, vilka Han icke mer skall bära; så hava alla trogna,
i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, att de icke sedan skola tjäna synden.
Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem, vilka intet veta om den nya födelsen, nämligen att det är blott ett förbund, ett
löfte i dopet, som förbinder oss att avdö ifrån synden och leva för
Gud, då hava vi visst icke ännu förstått apostelns mening i orden:
"döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men icke
är därmed hela saken uttalad.
Likasom vigsel och löften icke göra en
god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken;
och likasom prästvigningen och eden icke göra en sann själasörjare, utan
därtill fordras en ande, som sörjer för själar; så göra icke heller blotta
dopet och förbundet, att man är "död ifrån synden", om icke ett
gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den
Helige Andes förnyelse. Sådana ord säga oss hemligheten och den
fulla meningen av orden: "Vi som äro döda från synden."
Aposteln
talar här icke om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta,
utan han åsyftar dem, vilka sannfärdeligen "undfå nådens och gåvans
fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande,
som icke kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de
äro "döda ifrån synden".
Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron gives
oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi äro födda av Gud
och hava ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som icke kan leva i
synden.
Detta är, vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under
lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att
i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte,
få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete
och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mig nu fri
från synden och lagens domar, blott genom Kristus, då fick jag ock
med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds
lag och hatade det onda, vilket jag kände hos mig. Samma världsliga och syndiga leverne, som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min
plåga.
Det är detta underbara verk i själen, Johannes omtalar, då
han säger, att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan
icke synda, ty Guds säd blir i honom". "Han kan icke synda", säger
aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att
om ock de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumpla och
kullkasta en kristen, han dock icke kan bliva i synden, så länge "Guds
säd" blir i honom. Han kan icke göra synd, d. ä. självviljande öva
synden, vilket Paulus här kallar "leva i henne", utan om han ock,
såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten,
däri man icke kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att uppstå.
Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör blott en ny
och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den
goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta, så länge Guds
säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i
fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl,
då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir
han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom.
Därav märkes ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således
är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyda: "Det är
omöjligt, att icke den är en helig människa, som lider av synd (av att
synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".
Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen
ser och förskräckes för, att de, som börja leva i Kristi evangelium,
också taga avsked från hennes väsende och från hela det förra
syndalevernet, och att de vandra sedan en helt annan väg genom livet.
Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi
få ett nytt sinne, varigenom vi börja ett nytt leverne och taga avsked
från det gamla, förklarar visst apostelns ord: "Vi som äro döda ifrån
synden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar