När man rätt betänker alla de dyra löften, som Gud givit oss,
kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet
och olydnad, att man icke beständigt tänker på, huru man med all flit
må bevisa sin tro i ett gudligt leverne. Allt, vad till liv och
gudaktighet tjänar, är oss givet, så att vi icke behöva för vår svaghet vara syndens trälar; och vi hava de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, vilka sträcka sig ända
därhän och redan i tiden medföra, att vi varda delaktiga av Guds
natur och skola i evighet leva med Honom!
Skulle vi icke då den
lilla tid, som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta
omsorg att nu blott leva för Honom, som givit oss allt detta, blott
söka att täckas Honom och bidraga till hans pris och därför lägga oss
därom all vinning, att uti vår tro må finnas dygd.
O, betänk dock
detta, du som är ett benådat Guds barn! Bed Gud om förlåtelse för
all din försummelse och om nåd att hädanefter begynna något bättre!
Då aposteln säger: "att uti eder tro må finnas dygd", betecknar
dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville,
att vår tro icke skulle vara ett dött, overksamt vetande eller blott ett
lättjefullt vilande; utan då vi tro så herrliga ting, som Guds löften
innehålla, skola vi också bevisa oss uti all vår umgängelse, som det anstår
ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.
Man ser ofta i detta
avseende något, som är både bedrövligt och besynnerligt, själar, som
tyckas verkligen vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma
gång är det, såsom visste de icke, att den nåd, de emottagit, skulle
användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och
annan oart kunna de så helt förbise, som visste de icke, att varje
synd måste korsfästas och dödas.
Om nu dessa dock verkligen hava
något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig
sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit,
kraft, verksamhet. Så säger han ock själv om sitt ändamål med detta
brev: "Detta är nu den andra episteln, som jag skrivit eder till, i vilken jag uppväcker och förmanar edert rena sinne."
O, måtte nu var och en, som detta läser, genast gå till sig själv och eftersinna, om
det icke kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig
plikt, som han ännu försummar, någon synd, som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft
bevisas, nämligen att göra allt gott, som i vår kallelse är möjligt, samt
undfly och korsfästa synden.
Således: Du, som tror och är benådad,
men t.ex. drages med ett styvt och vresigt sinne, giv akt på detta,
döda detta, släpp det icke löst, utan följ din Frälsares exempel: När
Han blev bannad, bannade Han icke igen, och när Han led, hotade
Han icke, utan ställde hämnden till den, som dömer rätt. —
Du som
tror och är benådad, men drages med någon svår köttets begärelse, vakta dig! Hör apostelns ord: "Jag förmaner eder, såsom främmande
och elända, att I förvaren eder för köttsliga begärelser, vilka strida
emot själen." —
Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget
av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du vill först
och sist tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt
tecken, att du icke är rätt nykter och vakande, och blir du icke vaken,
skola dessa törnen kväva den goda säden i dig, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, blott i munnen och några fromma iakttagelser
andlig. —
Du som tror och äger alla dessa herrliga ting, som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och
säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör icke det minsta till
deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras
stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att
den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt
att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —
Du som tror och är
benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa
honom, men sluter ditt hjärta till, huru blir Guds kärlek i dig? Döda
här ditt kött, som vill behålla allting för dig och de dina.
Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att uti tron finnes dygd,
helig kraft och nitälskan.
Nu säger aposteln: använden därpå all flit;
bedjen Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det
bevisar sig i allt edert leverne! Gud förlåte oss allt, vad häri kan brista
— och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta
löften, Han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!
Någon fler än jag som känner mej träffad? Det är få som mer berörande än Rosenius har kunnat förmana "vid Guds barmhärtighet" (Rom. 12), den bästa eller egentligen enda rätta bevekelsegrunden.
SvaraRaderaDesto mer träffande och drabbande.