Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för
de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som
felar de arma hjärtan, vilka sakna friden.
Aposteln säger icke:
Emedan vi äro sådana, vi böra vara, äro så fromma och goda; nej, han
säger: "Medan vi nu äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid
med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
Si, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja
mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så
allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt beder, flitigt hör och
läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det gott
är; men, du saknar ändå frid med Gud, du är icke viss om hans nåd,
nej, du är orolig och bävande.
Ja, ja, det är icke heller utan skäl;
du kan ock verkligen varda fördömd med all denna fromhet; det fordras
något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i
domselden, ditt samvete säger dig ock detta, det fordras något större än alla
frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre
än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom
— vara rättfärdig av tron och hava frid med Gud genom vår Herre
Jesus Kristus. Här fordras, att ditt hjärta fått den trösten, att du
kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mig, för mig,
därpå trotsar jag; icke därpå, att jag är from, troende, allvarlig, men
därpå, att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det
skedde för mig, det räcker ock till för alla mina synder, det är nog,
evigt nog, därpå tröstar jag.
Att du aldrig fått frid, kommer således därav, att du velat varda
rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dig själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har icke erfarit, vad
den rätta tron vill säga.
På tro och tro är stor skillnad. Du har
kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen
och menat, att när du icke tvivlade på denna, du ju ock hade tron.
Men ditt sinne har varit sådant, att du tänkte: nog är det allt väl
med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mig är felet, hos
mig måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd
från Kristus in på dig själv. Huru var det då möjligt, att du skulle
få frid? Huru kunde du då hava den rätta tron? —
Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är
hos dig; men du förstod icke, att det felet hos dig är så stort, att det
icke kan hjälpas med allt arbete på dig själv, att det aldrig kan hjälpas
på annat sätt, än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring
och söker blott i Kristus din frälsning. Felet, varför du icke fått
frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dig, innan
du kunde hava frid; att du icke trott eller förstått, huru förlorat det
är med dig, och huru allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du
har väl känt dig vara en stor syndare, men icke en helt förtappad
syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare,
men icke sådana, som du härtills varit.
Dessa äro de vanligaste
orsakerna, varför sökande själar icke få frid. Andra ligga ock i ännu
mer köttslig säkerhet, hava ännu någonting mer angeläget än Guds
nåd, hava avgudar och skötesynder, som de icke vilja bliva skilda ifrån
— och då är det väl, att de icke få frid.
För att få Guds frid fordras således: först att ingenting är dig
så angeläget som Guds nåd, att du icke förr åtnöjes, än du fått
förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dig själv, d.ä.
på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom
ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du icke väntar på förvissningen i
känslan, genom inre svar uti ditt hjärta, utan tager Guds svar där, varest
Gud giver det, i ordet, endast i ordet. —
Har det med en själ blott
kommit därhän, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid
sig själv: Ack, om jag blott hade Guds nåd, så ville jag ingenting på
jorden högre önska mig, så aktade jag icke, vad helst jag skulle lida;
och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och blott vara funnen i
Honom! Om jag blott vore viss, att hans förtjänst hörde mig till!
Och jag vill tro på ordet, jag vill icke bida efter känslor, om jag blott
kunde tro, o.s.v. — si, då är tron redan tänd, och då skall det icke
fela, att icke den själen även får förvissning om nåden, får full frid.
Den saken vill Gud sörja för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar