Har Kristus av synnerlig barmhärtighet utvalt dig av världen och
kallat dig att vara hans lärjunge och vän, att leva med Honom,
leva detta saliga, heliga, innerliga föreningslivet med Honom — o, så
följ Honom med allvar, uppriktighet och trohet. Varken Han själv, din
själs Brudgumme, eller din egen välfärd tillåter dig detta dubbla väsen-
det, som delar sig mellan Gud och världen, mellan Kristus och Belial.
Gör därför ditt val! Du kan omöjligt dela dig. Avskild är
avskild, Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är
en sak och världens vänskap är en annan sak; de kunna aldrig förenas. Därför, gör ditt val.
Kanske det är för svårt att följa Jesus och
förlora världens vänskap. Besvära dig då allsintet därmed, utan var
med världen, det är mycket lättare och behagligare (för köttet), och det
är ändå lika mycket vunnet då, som om du vill dela dig mellan dem,
ja, mycket mer. Ty i senare fallet förlorar du dem bägge: icke får
du riktigt njuta av världen och icke av Guds vänskap i tiden, icke av himmelens glädje i evigheten.
Men huru eller varuti skola vi skilja oss från de otrogna? Svar:
Förutsatt, att du är pånyttfödd och således redan skild från dem till
hjärta och tänkesätt, så att du har andra tankar än de i andliga ting
och annan lust i hjärtat än de, du älskar det de förakta och du föraktar
och hatar det de älska — så återstår, att du ock skiljer dig ifrån dem
uti allt, som beror av detta inre och på detsamma åter inverkar. Således, att du skiljer dig från deras syndiga väsende i ord och gärningar
och äntligen från allt, som utgör anledning eller frestelse till synd, evad
det är nöjen, sällskaper, eller vad det må vara. Du måste således skilja
dig ifrån de otrogna uti tal, uppförande, handlingssätt, självvalda sällskap och nöjen.
T. ex. när du ser och hör andra obetänksamt nedlåta sig
till att skåda, höra och tala om idel fåfängliga saker, bör du, som är Kristi
lärjunge och den Helige Andes tempel, häruti göra något särskilt och
låta ditt hjärta vara en tillsluten örtagård, endast öppen för din själs
käraste, och såsom Job "göra ett förbund med dina ögon", att de icke
se efter fåfängligheter; med din tunga icke deltaga uti fåfängligt och
småaktigt prat, utan hellre tala om Herrens rätter och välgärningar,
då det går an, eller ock i tysthet tala med din Gud. Då andra, som
ock vilja vara kristna, fritt och öppet trampa på Guds bud, missbruka
hans stora och heliga namn eller vanhelga hans sabbat, måste du häruti
göra något särskilt, nämligen så frukta din Gud och så älska Honom, att
du icke vill göra emot hans bud.
Vi tala här om utgåendet från världen och nämna därför icke de synder, som även hos ärbara världsmänniskor få anses för synd, såsom olydnad, vrede, hat, okyskhet,
oärlighet m. m. Men rörande sådant, som även dessa anse oskyldigt och
försvara, låt det vara din regel att aldrig döma om en handlings
brottslighet eller oskyldighet efter mängdens sed och omdöme, utan efter
Guds ord, efter Kristi och helgonens exempel. Så att, t.ex. om det
är ett sällskap eller ett nöje, som skulle i sig självt synas än så oskadligt
och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser, att
din Herre Kristus icke skulle deltaga med dig däruti, att du icke kan
inbjuda Honom därtill, icke kan göra det i hans namn; eller du
känner, att din invärtes menniska mer förlorar än vinner därpå — så
fly det. Här gälla apostelns ord: "Haven ingen delaktighet uti de
onyttiga mörkrets verk, utan straffen dem hellre."
Då här nämndes sällskaper, förstår envar, att det icke är
meningen, att du skall gå bort från dem, vid vilka din jordiska kallelse
binder dig; där gäller endast att fly deras synder. Utan frågan gäller,
när det beror på dig själv att välja umgänge. Då måste du "gå ut"
ifrån dem, som äro din Herre emot.
Men, torde någon tänka, vore
icke detta människohat? Skall man icke älska alla människor? Jo, men
älska på det sätt, som din Herre älskade. Han älskade visserligen alla
och älskade dem så, att Han gav sitt liv för dem; men Han blev aldrig
förtrolig med sin faders och sitt rikes fiender. Gör ock du så: älska,
uppoffra dig, gör gott mot alla, men tro icke, att det är din plikt att vara förtrolig eller likställig med din Herres fiender; ett förtroende, en
likställighet, som har till villkor, att du skall kalla det goda ont och
det onda gott. Tänk, om Kristi lärjungar hade stundom gått ut till
sin Herres fiender, de skriftlärda och fariseer, och övat förtrolig vänskap med dem — hade detta varit trohet? Judas gjorde det, och —
slutade med att förråda sin Herre i deras händer.
Men du menar
måhända, att de böra icke anses som Kristi fiender, då de t. ex. äro
goda, hyggliga människor. Pröva då: om ditt sällskap icke tål, att du
talar gott om din Herre, så vet, var du är! — nämligen hos hans
fiender. I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende
bekänna ditt lärjungasinne, och då såra sällskapet; eller med undvikande
tvetydigheter och förställning förneka och såra din Herre och ditt samvete.
Detta besinne den, som frivilligt går in till Kristi fienders koleld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar