Här få vi isynnerhet anledning att märka, vilkens tjänare vi äro, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en ibland oss måste vara blott ettdera. Aposteln vet intet om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger ock uttryckligt: I kunnnen icke tjäna två herrar. Det borde då bliva oss viktigt att få veta vilkens tjänare vi äro.
Se vi på allt, som inblandar sig i vårt liv, då bliva vi beständigt förvillade och kunna icke annat förstå, än att vi tjäna två herrar. Så vilja ock många hava det, för att få förbliva i sitt dunkel och halva väsende; då det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse, att de tycka sig tjäna två herrar.
Det finnes människor, som äro eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet äro fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vilja emellanåt också tjäna Gud och mena, att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vilja tjäna "två herrar". Under tiden sucka de trogna under den bekymrande tanken, att de säga. "Jag tjänar ju icke endast Gud, utan ock synden. Huru skall jag veta, vilkens tjänare jag är?"
Hela felet, varför både den ena och den andra äro i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och icke giver sträng akt på Herrens ord.
Allraförst böra vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklara, att vi icke kunna vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, synes det visserligen så, som tjänade vi två herrar, emedan både ont och gott blandar sig hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sig ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känna ock de trogna hos sig mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.
Äro vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror icke frågan, vad ont eller gott som rörer sig hos eder, eller tillfälligt bringar eder till någon ond eller god gärning; utan därpå beror det: vem I given eder för tjänare till att lyda — hans tjänare ären I.
Själva hjärtat eller sinnet tillhöra alltid blott en av tvenne stridiga makter; såsom ock Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han skall antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sig intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.
Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sig till" eller "förakta". Men då vi tycka att även kärleken och hatet växla; då de trogna ofta tycka sig älska synden och förakta Gud: huru skola vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och icke låter straffa och förmana sig till bättring, det förstå vi lätteligen. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vilja förlika Kristus och Belial, tjäna både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpa med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.
Märk då noga, huru aposteln talar: "Vilken I given eder för tjänare till att lyda, hans tjänare ären I" (v. 15). Allt beror på, åt vilken I "given eder", vilken I ären "av hjärtat lydiga", vilken I med själva sinnet hyllen, och icke vilken I blott tillfälligt eller av tvång tjänen.
Men att även de, som efter anden innerligt älska rättfärdigheten, likväl ofta känna köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och falla, må icke förvilla oss; ty emedan de dock äro av hjärtat lydiga, verkligt älska rättfärdigheten och ägna åt henne sin tjänst äro de sannerligen icke syndens tjänare. Vi få aldrig glömma den huvudregeln: "Vem I given eder", "vem I ären av hjärtat lydiga, — hans tjänare ären I". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, huru än synden hindrar, vanställer och plågar dem.
Skulle åter sinnet bliva falskt, så att man på nytt giver sig till att tjäna synden och icke mer lever vid nådestolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man giver sig — giver sig till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med henne att nu följa hennes lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas icke. den, som under striden blott lidit vissa nederlag, men ännu fortfar att strida, utan den som givit sig och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sig ifrån det heliga budet, som han hade anammat".
Men så länge man ännu förer strid, och det icke såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man icke övervunnen; man har icke givit sig att tjäna synden. Så beror allt på, åt vem I given eder till att lyda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar