Här se vi den fulla betydelsen av dessa Luthers ord: Kristi rike
är ett förlåtelserike, då vi även lämpa dem på det inbördes
förlåtandet människor emellan, såsom ett villkor för all kristlig
sammanlevnad på jorden.
Vi veta, att summan av lagen är kärleken. Paulus
säger: "Den, som älskar, har fullbordat lagen. Ty det som är sagt:
Du skall icke dräpa; du skall icke göra hor; du skall icke stjäla, och annat
sådant bud, det sammanfattas i detta ordet: Du skall älska din nästa
som dig själv. Kärleken gör sin nästa intet ont. Så är nu kärleken
lagens fullbordan."
Allt kristligt leverne är således innefattat uti
kärleken. Men vad är villkoret för en beständig kärlek människor emellan?
Detsamma som är villkoret för en beständig vänskap emellan Gud och
människan, nämligen det beständiga förlåtandet. Man skulle gärna älska
sina medmänniskor, och det skulle gå så lätt att göra dem gott, och man
skulle hava ett himmelrike på jorden av idel frid och kärlek mellan
medmänniskor, husfolk och grannar, blott de icke hade sina förargliga fel
och oarter. Men genom dessa tröttnar man i kärleken och kan icke älska
dem — och straxt blir det tungt att göra dem gott; då det däremot
alltid går lätt att göra gott emot dem, som man älskar.
Detta mäktiga
hinder för kärleken, alla nästans brister och oarter, vore genast för mig
borta, blott jag använde det förträffliga medlet: förlåtelse. På annat
sätt kan nämnda hinder aldrig bortrödjas.
Detta är en av orsakerna, varför Kristus talade så särskilt och så ofta om förlåtande och sade
uttryckligt, att himmelriket var likt en konung, som eftergav sin tjänare
tiotusen pund, men också ville, att denne sedan skulle eftergiva sina
medtjänare hundrade penningar. Och då Han lärde oss en bön, som vi
dagligen skulle bedja, inlade Han ock där samma lärdom och bjöd oss säga:
"Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, som äro oss
skyldiga."
Var och en märker härav, att Kristus haft ett alldeles särskilt
nit om förlåtande. Ja, ty det är blott förlåtelse, som i detta vårt
fallna tillstånd är grunden för allt gott förhållande, först emellan Gud
och människor och sedan mellan människor inbördes. Detta är summan
av Guds ord; så att när Johannes ville i ett kort språk innefatta allt,
sade han: "Detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons Jesu Kristi namn och älska oss inbördes, såsom Han har bjudit oss." Så
har man frid både med Gud och bröderna; och detta är himmelriket på
jorden, paradiset i jämmerdalen!
Däremot vilket helvete på jorden, vilka pinsamma, frätande kval, mörka hjärtan och ansikten, hat, avund och oro, där man icke
övar dessa stycken, icke tror och älskar, utan gräver i egna synder och
andras fel, lever i otro och oförsonlighet! Sådana människor äro
ömkansvärda djävulens martyrer!
Allt kunde dock botas genom förlåtelse.
Om du ock har än så svåra medmänniskor, om de tillfogat dig än så
svåra oförrätter, beljugit dig, förolämpat dig m. m., räkna dock efter,
om icke dina egna synder emot Gud äro tusen gånger större och flere. Kristus säger, att allt, vad en medmänniska kan hava felat emot dig,
är i j'mförelse med dina skulder inför Gud blott såsom hundra
penningar emot tiotusende pund. Nu vill dock Gud förlåta dig allt, vad
du är skyldig; skulle icke du då förlåta din nästa alla hans fel!
Vill
du icke det, vill du icke efterskänka och glömma dessa hundra penningar,
så kräv ut dem, räkna din nästas fel, hata honom, men — tag också
igen din egen tiotusenpunds skuld inför Herren, och du skall betala den
till yttersta skärven. Så dömer Herren. Och vill du bedja om
syndernas förlåtelse, har du icke lov bedja annorlunda, än så: Förlåt mig
du, Gud, på samma sätt, som jag förlåter min nästa!
Säger du då: "Jag har så ofta förlåtit min broder, men han
upphör aldrig att göra mig emot, man måste väl en gång tröttna att
förlåta;" så svarar Herren: Även jag har ofta förlåtit dig, men du
syndar ännu; även jag måste då tröttna att förlåta dig. —
Märkligt
är här det svar, Petrus fick på frågan: "Huru ofta skall jag förlåta
min broder: Äro sju gånger nog?" — Jag säger dig: icke sju gånger,
utan sjutio gånger sju, d.ä. oändligt. Märk här först till ditt eget
hjärtas tröst, att så vill visserligen Kristus också förlåta dig, nämligen
icke sju gånger utan sjuttio gånger sju, eller utan återvändo; ty Han vill visserligen själv göra, vad Han lär oss göra. Han will visst icke
stå efter oss uti förlåtande!
Skulle då icke detta uppvärma dig, att också
du ville utan återvändo förlåta din broder? Ty här blir intet annat
råd, ingen annan hjälp, än ett ideligt och oändligt förlåtande, och hela Kristi rike förbliver så ett förlåtelserike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar