måndag 31 december 2012

"Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och förutan ände." (Psalt. 145:2)

För att kunna uppväckas till att rätt lova och tacka Herren är oss av nöden att väl besinna, vad gott Han har gjort oss. Tänk då, att vi hava all den Guds faderskärlek, varom hela skapelsen vittnar; all Sonens förtjänst och försvar, så att ingen synd oss tillräknas, ingen lag eller hotelse oss drabbar; och hava den Helige Ande med all hans nåd, tuktan och hugsvalelse i våra hjärtan!

Eller kanske det är en ringa ting att hava bara Gud? — bara Gud — hans vänskap och hans rike? — Herren bevare oss, om vi akta sådant ringa, att vi icke för en sådan otacksamhet råka i något mer gruvligt ont! Upphör därföre icke förr att bedja Gud, än du fått ett hjärta, som har sin högsta lycka och frid blott i Honom och hans vänskap. Då har du där en djup grund för en evig frid, salighet och tacksamhet.

Sedan kan ditt hjärta också uppväckas till Guds lov genom otaliga andra nådesbevis. Om du blott skådar tillbaka på det gamla året, huru många stora välgärningar har icke Herren bevisat dig — dig och hela Guds församling! Huru många prov av hans närvaro och hulda omsorg har du icke erfarit! Kanske du minns mången dag eller natt, då du haft bittra bekymmer på ditt hjärta — du såg icke, huru det och det skulle bliva väl; men du ropade till Herren i din nöd, och Han hörde din bön och hjälpte dig. Och sedan, huru många synder Han har förlåtit — och vilken huld herdevård Han haft om din själ och tillskickat dig än något bittert och bekymrande, till väckelse och tuktan, när så behövdes; än åter någon tröst, vederkvickelse och glädje, när sådant gjorde gott.

Men hans välgärningar stå icke till att räkna. Och nu vill Gud för allt detta icke hava något mer av dig än blott ett tacksamt hjärta. Och på samma gång är detta din egen sällhet; varjämte Gud alltid gärna utgjuter ny nåd på de tacksamma själar och gör dem beständigt mer och mer gott.

Känner du nu tacksamhet i ditt hjärta, då frågar du ock säkert, huru du skall få bevisa den emot din så gode Gud. Även därom slutligen några korta ord.

Det första, som mycket väl behagar vår Gud, är just detta, som du då redan känner, nämligen ett tacksamt och förnöjt hjärta. Han vill blott, att du skall minnas hans godhet och din stora lycka i hans vänskap, så att du därför även kan lida något obehag under vandringen, så att du icke genast knorrar och klagar, såsom Israels barn i öknen; helst som du för all hans eget hjärtas bevisade kärlek bör tro och besinna, att intet bittert händer dig, som icke är till ditt eget bästa av Honom skickat. Detta är det första, som tillhör tacksamheten, nämligen ett med alla Guds skickelser förnöjt hjärta.

För det andra bör du ock ofta i bönen säga din gode Gud ett hjärtligt tack och lov för alla hans välgärningar. Börja alltid bönen med ett hjärtligt lov, än för Guds faderliga kärlek, att Han gav oss sin Son, än för all Sonens förtjänst, som gör, att ingen synd fördömer dig; än för den Helige Andes omvårdnad, tuktan och hugsvalelse. Tala såsom ett barn och säg: Helige, allrakäraste Fader, dig vare evigt lov och tack, att du genom din Son uttagit mig från syndens och den eviga dödens rike och redan skänkt mig det eviga livet! Dig vare evigt lov och tack, att jag icke mer behöver bära mina synders tunga börda eller smaka helvetets eld, utan skall evigt vara hos dig i det saliga paradiset o. s. v. Detta är en mycket hälsosam, ljuvlig och styrkande övning för den invärtes människan. Guds barn böra aldrig försumma denna övning. Och, såsom förut någon gång blivit sagt, skola alla dina böner bliva helt annorlunda, om du börjar med att först tacka Gud för det goda, Han redan bevisat dig — din annars torra och livlösa bön får därigenom ny tillförsikt, glädje och förhoppning, att Han även nu kan göra dig gott.

För det tredje bör tacksamheten mot Gud också bevisas med gärningar, d. ä. att du blott för Guds stora nåd emot dig är villig att gärna tjäna dina medmänniskor, även om icke de förtjäna det, utan du gör det för den gode Gudens skull; att du är villig att giva den hungrige bröd, den nakne kläder, villig att bidraga till Guds ords predikan och spridning, och villig att gärna tåla och förlåta det onda, då Gud så beständigt tål och förlåter dig.

Detta är en rätt tacksamhet, och detta de sant goda gärningar, vilka flyta från den rätta källan. Och härav skola vi finna, att tacksamheten till Gud är den rätta livssaften och styrkan i hela kristendomen.

Men om vi nu vilja icke blott förstå detta, utan ock verkligen öva det, visst skola vi då erfara, att vi härtill behöva Guds Andes nåd och hjälp. O, huru eländig naturen är! Den vill glädjas och tacka, blott när något behagligt händer oss. Att kunna prisa Gud i all tid, även då Han tuktar och prövar oss, det är blott ett Guds under, till vilket vi endast med mycken övning, kamp och bön bliva beredda. Låtom oss flitigt bedja Gud förläna oss allt detta för sin älsklige Sons skull! Amen.

söndag 30 december 2012

"Ho skall skilja oss ifrån Kristi kärlek?" (Rom. 8:35)

Här möter aposteln det stora huvudbekymret hos Guds barn, nämligen om förblivandet i Kristi kärlek. Aposteln har förut i kapitlet tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samvetets anklagelser och fruktan för Guds vrede. Nu vänder han sig mot bekymret för de många farorna för det andliga livet och vill förvissa oss, att ingenting, som någonsin kan möta oss under vandringen, skall vara mäktigt att skilja oss ifrån Kristi kärlek.

Och likasom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Ho kan skilja oss ifrån Kristi kärlek?

Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men blott det att fråga väckes därom, huruvida vi kunna bliva skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här gives oss, bevisar, att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöva denna tröst — så visst vi icke böra tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännagiva sin egen frimodighet, förutan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.

Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de icke åtnöjas med att för närvarande hava tröst och vara i Guds nåd, utan ock tänka på förblivandet däruti intill ändan. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — ehuru det är en svaghet i din tro, att du icke har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker icke blott, att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan ock att själva gåvan blivit dig dyr och oumbärlig. Ty sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känna vi farhågor och fruktan att förlora det.

Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag icke mycken fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa av en halv million, då tycker jag, att alla tjuvar skola veta av den, då finner jag intet rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, måste icke ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dig den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dig ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.

Men de som bekymras om Guds nåd, de skola tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar ock aposteln här: just dem som frukta, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de hava en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting skall kunna skilja dem från Honom. Många mäktiga fiender och hinder skola väl lägga sig i vår väg, "men i allt detta övervinna vi genom Honom, som har älskat oss". Sådan är den tröst, aposteln här förkunnar.

Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting skall kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek, icke vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit blott, vad Kristus gör och gjort för oss.

Men vad vill det då säga att bliva skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel, att bliva skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, således från nådeståndet. Uti nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Icke därmed nog, att vi genom Kristi kärlek undfått allt, vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen; utan det är ock just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyraste skatt och sällhet.

För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dig, frågar jag intet efter himmel och jord."

En trogen själ igenkännes även därpå, att när hon förgått sig, består hennes bekymmer mest däruti, att hon fruktar, det hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.

Och nu säger aposteln: "Ho kan skilja oss ifrån Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstfull visshet, att ingen och intet skall kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi hava en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror skall stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkalla Honom, fastän vi icke få den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville hava, nämligen att vi icke mer äro i sådan fara, att vi skola dagligen behöva åkalla Herren och bero av Honom.

Lovad vare Herren! Vi hava dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känna behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill giva oss.

lördag 29 december 2012

"Gud, som giver hoppet, uppfylle eder med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)

Här tillönskar aposteln oss icke något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle eder med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle eder", säger han, och med "all fröjd och frid".

Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi hava genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed säges åter, att det icke är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller därav att vi se oss själva så fromma och goda, att vi kunna däröver glädjas; nej, här talas om en glädje, som beror blott på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det vi hos oss själva se idel sorgeämnen.

Att tro är att blott på Guds löften hava tröst i något, som icke synes. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, emedan den skall verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen blott en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då se och känna vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så skall även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi se och känna endast, vad som är hotande och bedrövligt.

Men huru kunna vi då hava fröjd och frid? Ja, just då skall det bliva en övernaturlig fröjd och frid — då skall fröjden visserligen vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det, aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att I haven ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.

Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda, Gud gjort och gör, nämligen att vi hava ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp giver lust och kraft till troget löpande i den kamp, som är oss förelagd; det giver mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt, som hörer till kampen. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.

Hela livet är ock eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det fordras väl ett fullkomligt hopp till den herrlighet, Gud skall giva, om vi icke skola uppgivas i vägen, bliva trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp hava vi visserligen de starkaste grunder; ty för det eviga livet äro vi skapade; för det eviga livet äro vi dyrt återlösta; för det livet, och icke för det korta jordiska har Kristus utgivit sig själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenterna och den Helige Andes verk i själen. Äro vi Guds barn och vänner, visst bliva vi ock då hans arvingar, visst skall Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.

Men si, oaktat grunderna äro så fasta och osvikliga, äro dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi icke kunna fasthålla detta saliga hopp, såvida icke Gud själv giver oss den dyra gåvan. Det hopp, som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, ingiver oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhålla vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.

Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi icke själva förmå något göra eller taga, utan det varder oss givet ovanefter.

O, huru viktigt det är att djupt känna, huru all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmå något göra. Om vi ock kunna utvärtes bruka medlen, samt, när vi höra förmaningen, ivrigt önska oss det goda, skola vi dock snart erfara, att vi icke förmå själva taga det.

Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk uti oss. Dels måste Gud då idkeligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer ock av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande uti oss. Däremot huru varm och villig blir icke själen, när vi djupt känna och tro, att allt gott kommer av Guds givande!

Därom handla ock sådana språk som dessa: "Mig förutan kunnen I intet göra;" "vi äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."

fredag 28 december 2012

"Guds gåva och kallelse äro sådana, att Han icke kan ångra dem." (Rom. 11:29)

Vilken mäktig tröst innehålla icke dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse icke kan av Honom ångras eller återkallas.

Nu hava även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss äro givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu därpå: "Guds gåvor och kallelse äro sådana, att Han kan icke ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd."

Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, efter Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde därtill medverka. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då Han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och Han förutsåg, huru vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — si, då fattade Han detta frälsningsråd, att giva oss till medlare sin egen evige Son, vilken skulle nedstiga till jorden, ikläda sig vårt kött och påtaga sig vår sak, påtaga sig lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till Honom, i tron håller sig till Honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i Honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade Han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät Han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, tilldess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Si, Guds Lamm, som borttager  världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i Honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.

Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återtaga denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud icke trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle Han någonsin ändra, vad Han själv beslutit och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?

Sådant tänka vi icke om den store Guden, eljest än när vår synd förskräcker oss; då tycka vi, att Gud skall handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle Han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tro på Sonen och blott i Honom söka vår frälsning? Skulle Han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser äro sådana, att Han kan icke ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutit blott i Honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd skall Han aldrig ångra. Detta är det första, vi här borde betänka.

Sedan har Han ock tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då Han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", att vi skulle blott i Honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sig själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan icke såsom sådan vara delaktig av stammens saft och fetma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mig använda en särskild nåd, att föra mig tillbaka.

Kortligen: Vår otrohet kan icke göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser äro sådana, att Han kan icke ångra dem."

torsdag 27 december 2012

"Herren har inskänkt eder en svår sömns ande och tillyckt edra ögon." (Jes. 29:10)

Det, som här är övermåttan tänkvärt och förskräckligt, är, att det är Gud själv, den store kärleksrike Guden, som omsider så straffar sina föraktare, att Han till deras eviga ofärd förblindar dem — den samme nåderike Gud, som så brinner av kärlek till människorna, att Han utgivit sin evige Son för oss, och att Han förlåter de ovärdigaste syndare alla deras brott emot Honom, så snart de blott hylla Sonen och bliva hans lärjungar — den Gud, som beständigt förlåter de arma barnen alla deras synder och sist vill giva dem en evig herrlighet, fastän de i sig själva förtjänt idel vrede — denne kärleksrike Gud inskänker åt några andra människor en "svår sömns ande", till ohjälplig förblindelse och förstockelse, nämligen åt dem, som emotstå hans nådiga kallelse och skrymta inför Honom med blott yttre gärningar. Och denna förskräckliga straffdom har Han låtit övergå själva egendomsfolket, sin vän Abrahams barn, när de började så skrymta inför Honom.

Här skola vi se Guds förskräckliga rättfärdighet — se, att "Gud låter icke gäcka sig" — se att på samma gång Han är övermåttan nådig mot de arma syndare, som höra hans röst och låta föra sig till bättring och tro, är Han en alldeles förskräcklig hämnare över sina föraktare, som emotstå hans nådiga kallelse. Och må ingen tänka, att denna fruktansvärda regering av Gud tillhörde blott gamla testamentets tid; nej, även den milde Frälsaren, mitt i sin kärleksrika nitälskan om själarna, uttalar samma dom över dem, som då hörde Honom, men icke voro hans röst lydiga, icke ville anamma den till bättring och tro.

Tänk, vilka förskräckliga ord av den nåderike Frälsaren, att Han uttryckligen (Matt. 13) säger sig "fördenskull" tala med liknelser, att några av folket skulle icke fatta det — Han sade: "Dem är det icke givet;" "den där icke har, av honom skall ock varda taget, det han har." Och vad en sådan "icke har", det är mottagligheten för Guds röst, när denna tilltalar honom. Och vad som då skall tagas ifrån honom, det är själva ljuset. Så säger ock aposteln i 2 Tess. 2: "Därför att de icke anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga, fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen." Se, så långt går Guds rättfärdiga vrede i förblindelsedomen över hans föraktare, att Han icke blott undanhåller dem ljuset, utan ock sänder dem kraftig villfarelse att de skola tro lögnen och varda fördömda.

Detta sista ställe förklarar ock en händelse, som ofta bekymrar välmenta själar, nämligen att på vissa tider, isynnerhet då evangelium blivit med kraft och välsignelse predikat i ett land, även de gruvligaste villfarelser då uppstå och spridas i tal och skrift, ja, uppenbara anfall göras mot tron på Gud och Kristus. Då förskräckas Guds barn vid tanken på de många, som skola bortföras ifrån själva huvudsanningarna och förvandlas rentav till förnekare. Men då böra vi veta, att sådana händelser utgöra Guds straffdomar över de obotfärdiga, vilka, med all den Guds nåd som dem erbjudes, aldrig låta säga sig, utan alltid stå Guds Ande emot.

Och vi få icke klandra Guds domar, även då de visa sig i en så förskräcklig vrede, att Han sänder kraftig villfarelse till dem, som icke ville tro sanningen. Det är visserligen ömmande, ja, en gruvlig sak att skåda, huru odödliga själar nu skola förvillas och förhärdas, så att de "skola tro lögnen, på det de skola varda dömda"; men vi måste ock besinna, att det icke heller är något ringa, det de hava begått emot den store Herren, då de emotstått och föraktat all hans nåd — då de tilläventyrs icke blott hört hans ord på det kraftigaste sätt framställas, utan ock sett hans Andes verk inom landet uti många människors omvändelse, och dock emotstått den kraftiga väckelse, som däri ligger - då de kanske även på sina egna hjärtan känt hans hulda klappande och dock föraktat allt och gått bort till världen och fåfängligheten.

På ett så förskräckligt förakt emot Gud måste ju ock följa någon förskräcklig dom. Gud är större än människan. Det är visst gruvligt, att människor skola förtappas, men det är intet mindre, att den store Guden skall bliva föraktad och gäckad. Det skall visst även bliva en förskräcklig syn, när Domaren på den yttersta dagen bortvisar de osaliga till den eviga pinan; men då skall Gud vara så stor och herrlig för de rättfärdiga, att de icke skola hålla de obotfärdigas ondska mindre än deras straff, att de under outsäglig förundran över Guds stora nåd och långmodighet, som frälst dem själva vid all deras synd och ovärdighet, skola med avseende på de osaliga bekänna Guds rättfärdighet och endast säga: "Gud, dina domar äro rätta och allesammans rättfärdiga."

Sådant böra vi betänka, när kraftiga villfarelser förvilla människor, som hört men föraktat sanningen. Straffdomen är gruvlig, men icke större än deras brott. Om vi tycka, att Guds straffdom är för hård, kommer det blott därav, att vi icke hålla Gud för så stor, som Han är.

onsdag 26 december 2012

"Det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse." (Rom. 8:3)

Dessa ord öppna för oss en hel värld av de herrligaste fröjdeämnen — de ställa på en gång för ett andligt öga den rika uppfyllelsen av hela den oräkneliga mängd av gudomliga uppenbarelser, löften och förebilder till Christus, varav hela gamla testamentets långa väntotid var uppfylld. "Den tiden, som av Fadern var förelagd", var nu kommen, då gamla testamentets barnaålder och förmyndare-regering skulle hava sin ända, då alla de profetiska orden och förebilderna skulle gå i fullbordan.

När änglabudskapet ljöd över den betlehemitiska ängden: "Si, jag bådar eder en stor glädje, vilken skall vederfaras allt folk, ty i dag är eder född Frälsaren", då hade ordet blivit kött, Gud hade sänt sin Son i syndigt kötts liknelse. Då såg man med ögonen, i den dyra krubban, alla löftens innehåll.

Här låg nu för ögonen den "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud"; här låg nu för ögonen den "Abrahams säd, i vilken alla släkter på jorden skulle varda välsignade"; här nu den "hjälten av Juda, vilken folken skulle tillfalla"; här nu den "Davids son", som på samma gång var "Davids Herre"; här nu den Zemah, telningen av den gamla Jesseroten, och det tecknet, att en jungfru föder en son, som heter Immanuel, Gud med oss; här det "barnet, som bär sitt herradöme uppå sina axlar och heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Fridsfurste; här den Israels Herre, som skulle födas i Betlehem, men — "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", ja, här det lammet, som skulle tagas ur hjorden, och vars blod, struket på dörrträden, skyddade mot fördärvaren.

Av sådana förutsägelser och bilder var gamla testamentets tid uppfylld. O, vad betyder dock detta? Vad betyder detta, att genom en lång världsålder av fyratusen år löper en kedja av förutsägelser om en viss stor man, som skulle komma, som skulle söndertrampa ormens huvud, bära världens synder, och i vilken alla släkter på jorden skulle varda välsignade?

Här bliva dock mitt mörka hjärtas tvivel och motsägelser emot dessa årtusendens oräkneliga vittnesbörd såsom för vädret flygande damm och strån emot det gamla fasta berget. Herren Gud vare evigt lov och pris och tack för sin outsägliga gåva!

Gud sände sin Son. Här är nu själva hjärtepunkten i vårt språk och i hela vår kristna tro. Men här är ock den punkt, som vi aldrig kunna rätt få in i vårt hjärta. Här är den punkt, över vilken man blott borde anställa böner med mycket åkallande, att Gud ville förbarma sig över sig över oss och öppna våra sinnen, att vi måtte kunna se och skåda något i de omätliga djupen av Guds nådesunder, då Han gav åt vårt arma fallna släkte sin evige Son. .

Låtom oss se, huru orden lyda. Det heter: Sändande sin Son. Märk! det står icke: då föddes Guds Son, utan så: Gud sände sin Son. Det barnet, som du i anden skådar i krubban, är icke ett barn, som erhållit ett så stort mått av Guds ande och Guds välbehag, att Gud därför kallar det sin Son — nej, annorlunda talar Skriften. Hon säger nämligen så, att det barnet var Guds evige Son, vilken "var när Fadern, förr än denna världen var skapad"; hon säger, att i Betlehem skulle födas den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet"; att i begynnelsen var ordet, och det ordet var Gud, så att genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort; och ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning.

Sådant ligger i det ordet "sände" — Gud sände sin Son — således en Son, som var till förut, men som nu i tidens fullbordan endast blev sänd till jorden. Så säger ock Kristus själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." "Fader, förklara din Son med den herrlighet, som jag hade när dig, förrän denna världen  var." "Jag gick ut av Fadern och kom till världen, nu övergiver jag världen och går till Fadren."

Så säger ock aposteln Johannes: "Därpå är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, att vi skola leva genom Honom — Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder." Och åter Paulus: "Det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse".

Si, sådant skall du förstå, då du sitter i anden vid krubban i Betlehem och skådar det märkvärdiga barnet, vars födelse bebådas av hela den himmelska härskaran för fattiga herdar i nejden och av den underbara stjärnan för visa män i Österlanden.

Tack och lov och ära och pris och starkhet vare vår Gud ifrån evighet till evighet, för hans outsägliga gåva! Gud sände sin Son.

tisdag 25 december 2012

"Si, jag bådar eder en stor glädje, vilken skall vederfaras allt folk." (Luk. 2:10)

Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln här bebådar?

Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju intet mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.

Vad säger Skriften? "Efter den, som helgar, och de, som varda helgade, äro alla av en, därför skämmes Han ock icke kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesutne. Vilka äro "de, som varda helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.

De äro två i en. Vad är det? De äro bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi äro bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi äro människor. "Därför skämmes Han ock icke kalla dem bröder", efter de verkligen äro bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Christus: "Vi skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De äro människor som jag, och jag är människa som de."

Så visade Han ock i själva verket, att Han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon människa, att kalla dem bröder, utan sade den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dig;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, och till min Gud och eder Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det I haven gjort en av dessa minsta mina bröder, det haven I gjort mig."

Om vi nu betänka, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son är vorden vår broder, att det icke är blott en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sig därpå, att vi äro alla av en, så måste vi medgiva, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bliva utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medgiva, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet glädjas, älska och prisa. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När skall det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Ho skall lösa mig från denna dödens kropp?

Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bliva människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Efter barnen hava kött och blod, är ock Han vorden delaktig därav, på det Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i allt sitt leverne genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste Han i alla stycken vara lik bröderna, på det Han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."

Si här: Han skulle därför hava kött och blod i likhet med de förlorade barnen, att Han skulle med sin död nedlägga honom, som hade döden i våld, djävulen; att Han skulle frigöra dödens trälar; att Han skulle försona folkens synder; att Han skulle  vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Märk: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog Han blod av kvinnans blod, varmed Han gjorde saken god, som  kvinnan hade skadat." Därför var ock Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därföre födas människa och vara under den lag, som var människorna given, på det att Han skulle förlossa dem, som voro under lagen, samt därmedelst göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bliva människobarn, på det människobarnen skulle bliva Guds barn.

Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Esaias tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midians tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om icke synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om icke lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midians tid.

Nu allt är väl, ja, evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.

Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.

Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!

måndag 24 december 2012

"Ordet vart kött." (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom ock första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan icke begripa det, men jag kan icke heller komma ifrån det. Mina tankar snärjas såsom uti ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn skola vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son skall vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag icke kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mig denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om Honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt bortkasta den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men vilken Gud dock gjorde till en hörnsten, skall ock jag försöka att bortkasta honom?

Eller kan jag bortkasta, blott vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortkasta allt, vad jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känna Honom ju, och det blott såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om ock alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi icke kunna begripa den, d. ä. att vi icke hava en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud bevare oss för att hava en Gud, som icke skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat icke kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sig en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjerta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sig in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag icke mer veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock hava den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag intet mer! Guds Son är en människa. Då skall med allting bliva  väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tro; då måste det icke vara, såsom det ofta förekommer oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss.

söndag 23 december 2012

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja." (Luk. 2:14)

Så sjöng den från himmelen utskickade änglaskaran på Jesu födelsedags morgon, när budskapet var utropat: "I dag är eder född Frälsaren." Strax vart med ängeln ett stort tal av den himmelska härskaran, de där lovade Gud och sade: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja."

Huru mycket mer skulle icke vi, som äro av det så högt välsignade människosläktet, vi, vilka den glada tidningen egentligen angår, böra fröjdas och sjunga detta Herrens pris? Detta ämne är därför högst glädjande och kärt för trogna hjärtan.

Ja, det är väl i sig självt så stort, herrligt och glädjande, att den som kunde riktigt tro och se det gudomliga under av nåd och kärlek, som ligger däruti, "att den evige Guden blir ett människobarn, att Skaparen ligger på hö och skarn och oss helt och hållet sig skänker", skulle väl för stor glädje knappt kunna leva, skulle väl av idel outsäglig fröjd beständigt ropa ett evigt och oupphörligt: "Ära vare Gud i höjden!"

Ingen på jorden kan väl rätteligen tro och fulleligen besinna detta; men de trogna hava dock över detta ämne, såsom över allt vad Kristus gjort till  vår frälsning, en sådan glädje, som eljest ingenting annat i hela vida världen kan skänka, och en sådan glädje som eljest ingen annan, ingen, som icke är rättrogen, någonsin haft.

Härav kommer, att detta ämne även förträffligen tjänar dig, om du en gång ville rätt allvarligt pröva halten och beskaffenheten av din gudaktighet. En sann julglädje, liksom all verklig glädje över Kristus och i Kristus, utmärker verkligen en sann kristen.

På glädje och glädje är stor skillnad. Mången kan väl vid julen vara upprymd för några ljuva högtidskänslor, vartill många anledningar kunna bidraga; men att verkligen för egen del vara så glad åt själva Frälsaren och hans födelse, att han börjar älska, prisa och omtala Honom, såsom man ju gör, när man är glad åt något, det kan han icke en halv timme.

Mången går ännu längre: han kan vara mycket religiös, andäktig, nitisk, verksam för Guds rike, tänka och tala klokt i andliga ämnen, ja, bedja, kämpa och göra många goda verk för att varda salig. Men att verkligen i sitt hjärta glädjas över Frälsaren, att med lust tala om Honom, bekänna och prisa hans förtjänst, det kan han  icke en enda timme.

Och vad bevisar detta? Ja, vad kan detta bevisa annat, än att Kristus icke ännu blivit sådana människors hjärtetröst och skatt; att de icke ännu rätteligen trott på Honom; att de icke fått Anden, som giver liv; att de äro antingen i en köttslig säkerhet invärtes mitt under all religiositet, såsom fariseerna — ty då har icke Kristus sådant värde, att hjärtat kan bliva glatt — eller ock ligga de för hemliga skötesynder, eller av judiskt egenrättfärdighetsarbete, ännu i otro.

Skriften kan icke varda om intet, vilken säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid. Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande." Där det nu aldrig blivit frid och fröjd i den Helige Ande, där har ännu aldrig Andens liv eller Guds rike tillkommit. Och åter säger Skriften: "Jag tror, därför talar jag." "Där eder skatt är, där blir ock edert hjärta; och därmed hjärtat är fullt, därav talar munnen."

Härav åter följer, att den som icke vill tala om Kristus, icke har sin lust däri, utan hellre talar om andra ämnen, vilka väl ock kunna vara viktiga, den har i dessa andra ämnen större skatt, större glädje och tröst än i Kristus; och Kristus är då icke hjärtats trosgrund, om ock förståndets och bekännelsens.

Ja, härav följer, att så länge du aldrig blivit så tröstad och glad i Kristus, att du börjat vilja tala om Honom, prisa och bekänna Honom, så har du icke ännu rätteligen trott; du är antingen under syndens träldom, säker och sovande, eller under lagens träldom i finare eller grövre egenrättfärdighetsarbete.

Så sannas ännu alltid andligen, vad de ifrån babyloniska fångenskapen frigjorda israeliter om sig bekände: "Då vi voro fångna, då vi sutto vid de älvar i Babel, då upphängde vi våra harpor på de pilträd, som där när äro; då bådo de oss sjunga och i vår gråt vara glada; men — huru skulle vi sjunga Herrens visa i främmande land?"

Och så är det. Att vilja förmå en otrogen själ, som ännu är främmande för Gud och bunden i sin ande, till andlig glädje, är lika fruktlöst, som att vilja förmå snö och is att brinna. Sjunga och tala kan man möjligtvis; men att verkligen glädjas, det är hjärtats egen fria sak, som man icke kan tvinga sig till. Och att fröjdas i Frälsaren och självmant beprisa hans förtjänst, det är en Andens frukt, är Guds fria gåva. På Sions berg sjunges en sång om Lammet, som är dödat; "och ingen kunde lära den sången", förutom de tecknade. Och ingen kan smaka en rätt julfröjd, förutom de troende.

Detta är ägnat att tjäna oss till självprövning. Detta visar oss ock, vad som egentligen fordras för att få en sann julfröjd, nämligen att hava lärt känna vad synden vill säga, samt i Kristus finna sin förlossning därifrån — med andra ord: här fordras bättring och tro.

lördag 22 december 2012

"Si, jag lägger i Sion en förtörnelsesten och en förargelseklippa, och var och en som tror på Honom, han skall icke komma på skam." (Rom. 9:33)

Huru går nu detta till? Huru kan Kristus bliva oss till skada och fördärv?

Huru det tillgick för judarna, det se vi tydligt i evangelisternas berättelser. De stötte sig först på hans personliga ringhet och nesliga död; och för det andra på hans lära och domar, vilka stridde rakt emot deras. På samma sätt sker det ännu i dag.

Först veta vi, huru hela den blinda världen stöter sig på Kristus och hans evangelium, såsom på en "dåraktig predikan", en "galenskap". Guds Sons mandomsannammelse och djupa förnedring, läran om försoningen genom hans död, om sakramenterna m. m., allt är det en galenskap för den naturliga människan.

Men den egentliga "förargelsen", varpå vår text måste närmare syfta, då den betraktas i sitt sammanhang, är själva den huvudläran, att Kristus benådar och saliggör de ovärdigaste syndare, under det Han fördömer de frommaste verkhelgon. Detta är den rätta "stötestenen" i alla tider; så att det ännu alltid heter så: "Denne undfår syndare" — "visste Han, hurudan denna kvinnan är, som hanterar Honom; ty hon är en synderska" o.s.v. Kristus skulle icke undfå syndare, utan blott heliga.

Denna "förargelse" eller anstöt uppstår ännu allestädes, där evangelium i Ande och sanning predikas; och detta icke blott hos lättsinnigt folk, utan ock hos många som "hava nit om Gud" och "fara efter rättfärdighet", hos många som förut gällde för de mest upplysta och fromma kristna, vilka nu bliva alldeles förvirrade och börja försmäda det evangelium, som dock är Kristi eget nådefulla ord. De kalla det då en ny och för helgelsen farlig lära och bliva rentav dess fiender.

Det händer dem alldeles så, som hos profeten säges: "De skola besnärjas och varda fångna." Ty hade icke Kristus med sitt evangelium kommit till deras ort, så hade de alltid förblivit ostörda i sin fromhet; men nu bliva de "besnärjda" och uppenbara såsom evangelii fiender, blott därför att detta kom till dem i ett klarare ljus samt i kraft och bevisning. Och var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam. Lovat vare Herrens namn!

Fastän mängden av Israel och mängden i kristenheten stöta sig och falla på denna stenen, äro dock andra, för vilka Han är en "kostlig hörnsten", en salighetsklippa, på vilken de bygga all sin tröst i livet och i döden; och till sådana säges nu här slutligen denna försäkran: "Var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam." — "Icke komma på skam", vill säga: icke bliva sviken i sitt hopp på Honom. Det skall icke fela, att vi ej verkligen skola få allt det, som vi i tron på Kristus hava hoppats.

Men att en särskild försäkran därom gives, det visar, att de troende också pläga anfäktas med den fruktan och ovissheten: Månne jag ock verkligen äger och uppnår, vad orden innehålla och lova?

Att sådan ovisshet besvärat helgonen, se vi ock överallt i deras historia, likasom vi alla känna det hos oss själva. Så fördolt är livet i Gud, så många äro våra brister och skröpligheter, så svag och dunkel är vår tro, att vi ofta ej veta, om vi verkligen äro ett saligt folk, fastän vi tro på Jesus. Då kommer den evige Fadern här och försäkrar: Byggen med all trygghet på den stenen, som jag lagt i Sion. Han sviker aldrig. Var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam.

Och måtte vi då synnerligen akta och gömma de orden: var och en — här är ingen åtskillnad; här är ej en enda människa undantagen — var och en som tror på Honom — var och en som i sin syndanöd flyr till Honom, var och en som förtvivlar på all sin egen rättfärdighet och alla egna försök att frälsa sig, men i sådan förlägenhet hörer och omfattar evangelium om Kristus, d. ä. som så drages till Honom och fästes vid Honom såsom de syndare och synderskor, vilka i Kristi kötts dagar blevo hans folk och nya människor — var och en, som så tror på Honom, skall icke komma på skam — kan icke, får icke komma på skam, utan skall få evinnerligt liv, så sant Gud är trofast och sannfärdig och icke kan bedraga de sina.

fredag 21 december 2012

"Detta är mitt testamente med dem, då jag borttager deras synder." (Rom. 11:26)

Här talar den store Herren Gud. Hör vilket språk! "Detta är dem testamentet av mig", eller mitt förbund med dem, "då jag borttager deras synder". Detta är Guds testamente.

Ett testamente är det mest oryggliga förbund, då det är "gillat" och stadfästat "genom hans död, som gjorde testamentet". Det är då dennes yttersta vilja, och man tager sedan intet därifrån, "man lägger icke heller något till", såsom aposteln anmärker. Ett sådant oryggligt förbund säger Herren sig ock göra med det avfälliga Israel.

Och varuti består då detta förbund? Så säger Herren själv: "Att jag borttager deras synder." Så beskriver Han detta förbund i Jer. 31, nämligen att detta nya förbund skulle icke vara sådant som det förra, det Han gjorde med fäderna, då Han förde dem utur Egypten, och de kommo till Sinai; nej, detta skulle vara ett nytt och ett annat förbund. Och skillnaden skulle isynnerhet vara denna, att då i det förra förbundet lagen var skriven på stentavlor, för ovilliga hjärtan, så att Han "måste tvinga dem", så skulle i det nya förbundet lagen skrivas i deras hjärta och sinne; och då i det förra förbundet synden icke skulle förlåtas, utan avstraffas, så skulle i det nya förbundet "missgärningarna förlåtas och synderna aldrig mer ihågkommas".

Det var således syndernas förlåtelse och hjärtats förändring, som skulle utmärka det nya förbundet. Detta skulle vara ett nådeförbund, ett fridsförbund och ett evigt förbund, såsom Herren så ofta förklarade. Och ett sådant förbund ville Herren göra även med sitt avfälliga Israel.

Se då åter här den omätliga storheten av Guds nåd! Då de hade så gruvligt syndat, som Israels hela historia visar, då gör Han ännu ett sådant förbund med dem, att Han själv borttager deras synder. Visserligen lät Han först sin rättfärdiga vrede gå över dem, dels i deras hjärtans förstockande, dels i alla yttre straff och plågor, i Jerusalems förstöring och folkets förskingring; men sedan vill Han efter detta åter bevisa dem en sådan nåd, som det nya förbundet lovar, vill åter förlåta dem, vill själv borttaga deras synder och aldrig avlåta att göra dem gott. Sådan är Herren Gud. Minns, att sådan är Herren Gud.

Allt detta är skrivet oss till lärdom. Då Herren Gud benådar ett sådant folk och förlåter sådana synder, som Israels voro: vem skall Han icke då benåda? Vilka synder skall Han icke då förlåta? De gruvligaste, ovärdigaste synder äro visserligen de, som vi begått, sedan vi emottagit mycken nåd. Ingenting förskräcker oss så, som då vi måste säga oss: Jag visste Guds vilja, och jag har emottagit så stor nåd, och likväl har jag så syndat.

Men se nu här! Just så var det med Israel. Därjämte voro deras synder så gruvligt stora. Och dock vill Herren Gud förlåta alltsammans, om de blott icke "förbliva i otron". Han vill själv "borttaga deras synder", två dem rena i försoningsblodet och göra dem allt gott. Är det icke här bevisat och bekräftat, vad Han säger i Ef. 1: "Kom och låt oss gå med varannan till rätta; och om edra synder än vore blodröda, så skola de dock varda snövita; och om de vore såsom rosenfärg, så skola de dock varda såsom en ull."

Och märkom åter de orden: "Jag borttager deras synder", nämligen att Han, den förolämpade, vill själv borttaga synderna. Vi mena  vanligen, att vi själva måste först befria oss från synderna, innan Gud kan vara oss nådig. Men här säger Herren åter, såsom överallt i ordet, att Han själv vill borttaga våra synder. —

Och syndens borttagande är tvåfaldigt. Först borttager Han syndernas skuld, genom försoning och förlåtelse, så att de icke mer skola fördöma oss, utan vi skola för alltid vara i ett nåderike, det vill säga, att alla de synder, som ännu äro i vårt kött och tyvärr ofta utbryta, aldrig skola tillräknas oss, utan vara för Guds ögon, såsom de icke vore synder, utan blott sjukdomar och lidanden, för vilka Han vill trösta oss, ja, "medlida med oss".

Sedan skall Han ock borttaga synderna i avseende på deras herravälde, så att de icke mer skola regera oss, utan vi skola kunna gå en helt annan väg genom livet, än hela världen går. Herren själv skall med sin Ande och sin tuktan döda synden uti oss och helga hela vårt väsende.

Betänkom, att även detta skall Herren själv göra. Vi mena vanligen, att om ock Gud för Kristi skull förlåter oss våra synder, skall det dock vara vår sak att utrensa och döda dem. Men så säger Herren: "Jag skall giva dem min lag uti hjärtat, och i deras sinne skall jag skriva den." "Jag skall giva dem min fruktan i hjärtat, att de icke skola vika ifrån mig." "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." "Vi äro icke ens bekväma något tänka, såsom av oss själva; men äro vi till något bekvämliga, så är det av Gud."

Alla bestraffningar och förmaningar till oss skola således lära oss att söka allt hos Gud — och så lära att begära och emottaga all nåd av Gud, att för allting prisa Gud.

torsdag 20 december 2012

"Mig förutan kunnen I intet göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles intet." Jag vill icke glömma, att Herren själv här sagt: "I kunnen alls intet, alls intet göra". Och Han har ännu härtill lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls intet", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre den blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid äro fruktlösa, tilldess I ären först inympade i mig. Utan I bliven i mig, kunnen I ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi äro icke ens bekväma något tänka, såsom av oss själva." Besinna, när man icke ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger ock samme apostel, att Gud även måste giva dig den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmå. När de höra hans röst och låta sig vändas till Jesus, gör Han dem levande i Honom. Men vilja de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, vilken klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju icke möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du skall bliva till intet. Då kommer Herren och frågar dig: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mig; så säger Herren: Då kan jag väl draga dig utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå visst.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av blivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mig alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mig, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mig den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mig föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl icke befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därjämte kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och icke med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren icke kunde höra mig; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt uti Herrens nåd och ser blott på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om I bliven i mig, och mina ord bliva i eder, allt det I viljen mågen I bedja, och det skall ske eder." Och vad du icke får på denna väg, nämligen genom blivandet i Honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om Han ville, göra dig alldeles helig och änglaren; men Han vet bäst, vad som är oss nyttigast.—

Du svarar: "Icke kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mig, då jag icke får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är visst hos dig, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och icke i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom icke förhäva sig, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och icke hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill dock själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtaga genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan icke bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du icke bära frukt.

Härav kommer, att om det ock ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att bliva i Honom, då det synes dig så skröpligt med din kraft, så finnes intet annat råd; vart skall du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då blott att bliva ännu närmare förenad med Honom och komma till en ännu vissare tro.

onsdag 19 december 2012

"Han, som uppväckte Kristus från de döda, skall ock göra eder dödliga lekamen levande för sin Andes skull, som bor i eder." (Rom. 8:11)

"Han skall göra eder dödliga lekamen levande." Dessa ord visa, att just våra egna kroppar, just de kroppar, som nedläggas i jorden, skola genom Guds allmakt återställas till livet, ehuru så förändrade och förherrligade, att de i avseende därpå skola icke vara desamma som förut.

Sådant var redan för Job uppenbarat, då han sade: "Jag skall varda omklädd med denna min hud och skall i mitt kött få se Gud." Och profeten Esaias säger: "Dina döda skola leva och med lekamen uppstå igen. Vaken upp och berömmen eder, I som liggen under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden skall giva ifrån sig de döda."

Varje själ skall på den yttersta dagen återförenas med sin egen kropp, med vilken hon i tiden gjort gott eller ont, tjänat Gud eller djävulen. Ty såsom kroppen här i tiden varit själens organ eller verktyg, så måste den ock deltaga i den salighet eller de plågor, som följa i den andra världen, allt efter som människan levat i mörkrets rike och tjänat synden, eller i Kristi rike och då gjort det goda för hans skull.

Men, såsom redan är antytt, skola de uppståndna kropparna vara så förvandlade, att de skola passa för det evighetsliv, i vilket de skola ingå. Det förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och de, som varit förenade med Kristus och hans Ande, skola nu varda Kristi förklarade lekamen lika. Så som de hava här i tiden burit den förste Adams liknelse, vilken var av jorden jordisk; så skola de i uppståndelsen bära den andre Adams liknelse, vilken var himmelsk.

I Fil. 3 läsa vi om Kristus: "Vilken skall förklara vår skröpliga lekamen, på det Han skall göra honom lik med sin förklarade lekamen, av den kraft därmed Han förmår underlägga sig allting." Likasom när Kristus förklarades på berget, hans ansikte "sken såsom solen, och hans kläder voro vita som ett ljus"; så skola ock, enligt Kristi egna ord, "de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Herren Gud föröke oss tron!

Uppståndelsens hemlighet och herrlighet är så oändligt mycket högre, än att något människoförnuft kan fatta den, att den, som vill härom tillfråga sitt förstånd och tycke, måste stanna i mörka natten av otro och tvivel. Här fordras att blott veta, på vem man tror, veta, om Han är både allsmäktig och sannfärdig, och sedan vet man, huru det skall tillgå i uppståndelsen. Men då fordras här visst även, att mer än en gång bedja Gud om trons gåva.

"För sin Andes skull, som bor i eder". För ännu mera eftertryck upprepar aposteln här grunden för deras visshet om en herrlig uppståndelse, nämligen att Guds Ande redan bodde uti dem. Han vill säga: Tänk, när Gud redan givit eder sin Ande, när edra kroppar redan på jorden varit Guds tempel, i vilka Han bott och verkat, vilka Han helgat och renat, visserligen vittnar detta, att Han ärnar göra något herrligt av dem. Det vore att nedsätta den Helige Andes majestät och ära, om dessa hans tempel, edra kroppar, skulle såsom ruiner förläggas och bliva till intet.

Och måtte var och en tänka härpå. Det är väl och gott, att du i alla fall tror på själens odödlighet; men det är alldeles icke likgiltigt, om du tror allt Guds ord, eller upptager och tror, blott vad du finner rimligt, och däremot tvivlar på annat. Därmed har du redan avträtt från trons väg och kan sägas icke mera tro, blott på Herrens ord tro, utan du tänker fritt, vad ditt arma förnuft och tycke förestava. Nu är det ju icke själarna, utan visserligen kropparna, om vilka Herren så ofta försäkrade: "Och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen."

Om nu du icke förstår, huru förmultnade eller förbrända kroppar skola kunna uppväckas, eller huru havet skall återgiva sina döda, eftersinna då, om du förstår, huru Gud en gång skapat alla ting av intet, eller vem som givit Honom ämnet till allt. Svara Honom på de frågor, Han ställde till Job: "Var var du, då jag grundade jorden?" Böj dig för den Höge och Högtbesuttne och bekänn, att du förstår intet, och att Han är en allsmäktig undergörare. Bed om en stråle av hans ljus och skåda sedan på allt, vad Han gjort för oss, då Han sänt oss sin Son, sitt ord, sina sakrament, sin Ande, och eftersinna, om icke allt detta vittnar, att Han ärnar göra oss herrliga till både kropp och själ — och du skall bekänna, att Han, "som har igenfört ifrån de döda den stora Fåraherden genom det eviga testamentets blod, vår Herre Jesus", skall också återföra hans folks kroppar för sin Andes skull, som bor i dem.

 Högtlovat vare hans herrliga namn evinnerligen!

tisdag 18 december 2012

"Guds rike är icke mat och dryck, utan rättfärdighet, frid och fröjd i den helige Ande." (Rom. 14:17)

Vilja vi veta, vad som gör oss till kristna, gör oss för Gud rättfärdiga och till hans rikes medlemmar, då säger här aposteln, att detta icke är mat och dryck, eller något som vi kunna göra, utan endast det stora som Gud gjort för oss, endast "Guds rättfärdighet", med tron anammad. "Den som har Sonen, han har livet." Detta är den rättfärdighet, vari Guds rike egentligen består.

Därför har ock Luther kraftfullt och skönt förklarat texten sålunda: "Guds rike, varigenom Kristus regerar över alla troende och såsom en trofast konung beskärmar, straffar, besoldar, leder och regerar dem, och de även däremot trösta uppå Honom och villigt emottaga hans faderliga tuktan och straff och följa Honom i lydnad, är icke världsligt eller timligt, utan andligt. Det består icke i mat och dryck eller i något yttre ting, utan endast i rättfärdighet, i tröstande och tillfredsställande av människornas hjärtan och samveten. Därför är det intet annat än förlåtande och borttagande av synden, genom vilken samvetet blir befläckat, bedrövat och förorenat. Ty likasom ett världsligt rike består däruti, att folket måtte kunna leva i ro och fredligt nära sig med varandra, så giver Guds rike sådana ting andligen, det förstör syndens rike och är intet annat än ett beständigt utplånande och förlåtande av synder. Däruti  visar Gud sin herrlighet och nåd i detta livet, att Han från människorna borttager och förlåter synder. Detta är ett nådens rike här på jorden. Men när synden med sitt hovsällskap, djävulen, döden och helvetet, icke mer kan anfäkta människorna, då blir det ett herrlighetens rike och fullkomlig salighet."

Men när vi sålunda blivit befriade från synden och beklädda med Kristi rättfärdighet, då följer visst också därav ännu en rättfärdighet, som vi kalla "levernets rättfärdighet", vilken består däruti, att vi genom tron och Anden fått nya hjärtan, så att vi nu i kärlek och villig lydnad ställa hela vårt leverne efter Guds ord, huru ofullkomligt det ock lyckas oss. Men vi begynna och fara därefter, att ock vi måtte så älska och tjäna vår nästa, som Kristus har älskat och tjänat oss. Vi vilja nu icke blott göra vår nästa all rätt, utan ock allt gott, och bliva så alla människors tjänare, även de svagas och oförståndigas, blott för att vara alla till tjänst och nytta.

Och när vi sålunda regeras av kärleken och se endast på vår nästas nytta, då sker det, som Luther åter säger, att "en kristens gärningar hava intet namn", d. ä. han gör icke några vissa gärningar, så att man kunde nämna dem, utan han gör allehanda, som är för människor nyttigt; han är icke mera bunden av vissa regler, utan endast av den, att älska och göra, vad kärleken för varje fall bjuder.

Det andra, som aposteln nämner, heter frid. Denna frid består egentligen i det goda förhållandet till Gud, att vi nu icke mer äro under hans vrede, utan i hans fulla vänskap och nåd, äro hans barn och vänner. Men med detta förlikta tillstånd följer ock genom samma tro ett saligt medvetande därom, så att vi även hava en hjärtats och samvetets frid, vilken kallas en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: "Abba, käre Fader." De genom syndafallet förlorade barnen äro åter i Guds vänskap, kunna åter tala med Honom förtroligt, såsom barn med sin fader. Sådant kan ju i sanning kallas "Guds rike", ja, "himmelriket på jorden".

Det tredje stycket, han därtill räknar, är fröjd i den Helige Ande. En kristen har icke blott frid, utan ock fröjd i den Helige Ande, ja, stundom en "outsäglig glädje i all vår bedrövelse". Denna glädje "i den Helige Ande" är visserligen också en naturlig följd av den levande tron på evangelium, vilket ju bådar oss en "stor glädje", såsom ängeln sade vid Jesu födelse; men på samma gång är den även, likasom tron själv, en direkt gåva av Gud och ett sådant Guds verk, som ingen känner utom den, som erfar det.

På denna fröjd över evangelii nåd hava vi många exempel i Skriften, såsom de tretusen på pingstdagen, den etiopiske kamereraren, fångvaktaren i Filippi m. fl. Den själ, som ifrån vredens tillstånd kommit i förlikning med Gud och nu i Andens ljus ser, uti vilket himmelrike av nåd och salighet hon då inträtt, måste ju innerligen glädjas och fröjdas, om hon är vid klar besinning.

Denna fröjd gives ock ofta i rikaste mått genast vid den första trosvissheten och i de ljuvliga bröllopsdagarna, då Brudgummen är nära eller förnimbar, då ännu icke hans fördöljande och andra prövningar blivit för svåra. Dock gives fröjden mycket olika, efter Herrens särskilda uppfostran med olika själar, och vanligen så, att den, som har mindre bedrövelser, också har mindre av den övernaturliga glädjen, då däremot efter en större bedrövelse vanligen gives en större fröjd — såsom de heligas historia och erfarenheten lära oss.

måndag 17 december 2012

"Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig, och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig." (Rom. 9:15)

Gud är stor och självständig, vill aposteln säga, ingen människa. har något att fordra av Honom; ingen människa kan ställa Honom till rätta eller äska skäl, för vad Han gör. Han giver sin nåd, åt vem Han vill.

Så talar ock Kristus, även i liknelsen om arbetarna i vingården, då Han framställer husbondens svar till honom, som knorrade över, att de, vilka kommit i elfte stunden, fått lika mycket som han, vilken hade arbetat hela dagen och dragit dess tunga och hettan. "Min vän", säger husbonden, "jag gör dig ingen orätt, då du erhållit din dagspenning; men jag vill giva denne så mycket som dig. Må jag icke göra i mina ting, vad jag vill?"

På detta sätt avvisas här också judarna och alla självrättfärdiga människor blott med det korta svaret: Gud själv säger: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig; och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig."

Tänk nu, vilken outsägligt hög och väldig tröst här gives åt alla fattiga syndare! Den är ock väl behövlig. Vi hava allesammans en natur, som ligger alldeles nedsänkt i självrättfärdighet. Hela vår natur är sådan, att om vi ock hundrade gånger haft den djupaste erfarenhet därav, att allt är förtappat i oss och allt fullkomnat i Kristus, börja vi dock var dag på nytt att söka rättfärdighet i oss själva, nämligen så, att om vi själva få nåd att vara något frommare, då hoppas vi, att Gud är oss nådig; men om vi varit mer olyckliga och haft någon svår erfarenhet av vårt fördärv, då tycka vi, att Gud måste vara vred på oss; då äro vi nedslagna och rädda för Gud, alldeles såsom berodde hans nåd av vår egen rättfärdighet.

Emot denna vår galenskap hjälper ingen upplysning eller erfarenhet; det är en sjukdom i själva naturen, som vi icke kunna undkomma. Men det som då skall uppehålla oss, så att vi icke alldeles följa otrosböjelsen, utan ännu bliva i tron, det är endast ordet.

Måtte vi då även gömma och betänka det ord, vi här betrakta, huru Herren Gud så högtidligt förklarar: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig; och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig." Det är alldeles slut och förlorat med all mänsklig värdighet, säger oss Herren här. Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig. Det är blott min egen fria nåd, när jag förbarmar mig över någon syndare. Det finnes ingen människa, som är värd min nåd. I ären allesamman förtappade, om jag ser på eder värdighet. Allt är förlorat hos eder, allt är syndigt och förbannat; det jag gör, det gör jag för min egen skull. Så säger Herren Gud även i Jes. 43: Icke att du, Jakob, har kallat mig. Ja, mig har du gjort arbete i dina synder och gjort mig möda uti dina missgärningar. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder."

Här må vi då något betrakta grunderna för en sådan nådens frihet. Den första grunden är den, att allt, vad människa heter, är under synden förtappat; att "intet kött kan av lagens gärningar varda rättfärdigt för Gud"; att "den är icke till, som är rättfärdig, icke till en"; att "här är ingen åtskillnad, allesamman äro de syndare". Den frommaste kristen bär ännu i sitt hjärta de största synder, nämligen de som strida emot de största och yppersta buden, och sedan även en hel mängd syndiga tankar, lustar och begärelser emot alla Guds bud.

När det nu står så till med alla människor, då var det ju alldeles nödvändigt, att nåden skulle vara fri och oberoende av oss, så vida någon människa skulle frälsas; ty Herren Gud fann ingen människa, som Han kunde vara nådig för hennes egen skull. Då måste det visserligen vara så, som Han här förklarar: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig, och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig."

Den andra grunden, varför Guds nåd är så alldeles fri, är den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus. För sin stora kärleks skull, därmed Gud älskade oss, utgav Han sin evige Son till att bota syndafallet, att taga på sig alla människors synder och för dem betala med sitt liv, samt att med sin lydnad tillfredsställa lagens alla fordringar och förvärva oss en fullkomlig rättfärdighet.

På denna grund är Guds nåd så fri, att Gud icke alls ser efter någon människas förtjänst eller synder, när det gäller den saliggörande nåden, utan är alltid fullkomligt nöjd med alla dem, som äro beklädda med Sonens rättfärdighet, och det alla stunder, de bättre och de sämre. Ty är det endast i Kristi rättfärdighet, vi äro för Gud rättfärdiga och fria ifrån lagen, då äro vi visserligen alla stunder rättfärdiga och fria från all fördömelse, så länge vi äro i Kristus. Skulle Gud ännu se efter vår värdighet, då vore icke rättfärdigheten endast i Kristus.

Sådant säger oss nu Herren Gud i denna sin högtidliga förklaring: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig; och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig."

söndag 16 december 2012

"I det (Ordet) var livet" (Joh. 1:4)

Vad dessa ordens betydelse angår, är det visst även sant, vad skarpsinniga tolkare anmärkt, att "livet" här måste tagas i dess allra vidsträcktaste bemärkelse, betecknande allt det liv, som utgått från det skapande ordet, helst som i gr.- texten icke står "livet", utan "liv"; och vi veta, att när Gud genom ordet skapade allt, vad liv heter på jorden, det var ifrån ordet allt detta liv utgick.

Men när vi betänka evangelistens andliga syfte i sina skrifter samt hans talesätt på andra ställen, såsom i 1 Ef. 5: "Livet är i Guds Son;" "den som har Sonen, han har livet, den som icke har Sonen, han har icke livet;" så har han utan tvivel förnämligast tänkt på människornas andliga och eviga lif, människosläktets frälsning, vilket var huvudärendet för Guds Sons människoblivande.

Det är utmärkande för Johannes, som plägar framställas med solörnen till sin bild, att hans blick är djup och skarp, och att han i enkla och ringa ord inlägger mycket höga och djupa tankar. Uti detta språk är utan tvivel hans blick riktad därpå, huru hela människosläktet enligt Guds första dom: "På vad dag du äter därav, skall du döden dö", genom syndafallet förlorat allt det liv, som var av Gud, och att detta liv nu finnes endast i Sonen, åt vilken enligt hans egna ord allena är givet att hava liv i sig själv och göra levande, vem han vill.

Johannes har här antytt, att allt, vad någon människa kan göra och åstadkomma för sin frälsning, är och förbliver alltsammans dött, eller att ingen människa även med den högsta ansträngning att göra Guds vilja och att tillkämpa sig livet förmår detta mer, än ett dött och stinkande lik kan göra sig självt levande. Likasom i hela skapelsen icke finnes ett grässtrå eller en mask, som icke allenast genom det skapande ordet fått sitt liv, så har ock ingen i hela mänskligheten någon förmåga att genom sig själv leva i Gud och förvärva det eviga livet, utan allt, vad vi göra, lämnar oss ännu alltid i döden, tilldess vi, förtvivlande på allt eget görande, blott höra Guds Sons röst och därigenom bliva levande.

Såsom Herren själv betygar: "Sannerligen säger jag eder: Den tid skall komma och är nu allaredan, att de döda skola höra Guds Sons röst, och de henne höra, de skola leva." Och vi veta, att Kristus har på annat ställe så starkt talat om denna andliga död, att Han helt enkelt liknade några andligen döda människor vid ett lik, som skulle begravas, då Han sade till mannen, som ville begrava sin fader: "Låt de döda begrava sina döda." Därmed har Herren nog starkt uttalat, att livet är blott i Guds Son, att den endast som har Sonen, han har livet.

Men att hava Sonen, det är icke att blott bedja till Honom eller att arbeta på att tjäna Honom, utan det förutsätter att hava blivit född av Gud, att hava blivit en ny och levande människa, som kan med Paulus bekänna: "Men jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och givit sig själv ut för mig."

Så säger ock Paulus på annat ställe: "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen" — men det har han i sina brev vidlyftigt och starkt bevisat, att ingen lag är given, som kan göra rättfärdig och levande.

Det är en viktig lärdom, att allt, vad vi göra efter Guds heliga lag, och all lagens verkan på människan icke giver liv; ty lagen kan blott kräva, vad som finns hos människan, och det är icke liv. Endast densamme, som i begynnelsen skapade liv, kan giva livet, då Han blir själens liv och frid. Så är nu detta textens mening, att blott Han är livet.

På detta sätt har ock Luther förstått vår text, då han säger: "Medelst detta enda språk är nu all mänsklig förmåga och alla mänskliga gärningar nedslagna. Huru vill du nu upphöja den fria viljan och egna förtjänsten. Gör allt, vad du förmår, gör alla helgons och änglars gärningar, så är det dock alltsammans dött; ty här står dock klart och otvetydigt, att vad som icke är i ordet, är idel död."

O, att alla arbetande och betungade själar ville betänka och tro, att med allt, vad de någonsin med högsta ansträngning kunna göra till sin själs omvändelse och helgelse, förbliva de dock alltid andligen döda och förtappade, så länge de icke misströsta på allt sitt görande och komma till Sonen, som allena har liv och giver liv; att allt vårt arbete således är fåfängt. Skall något andligt och evigt liv vinnas, måste det åter ske blott genom samma allsmäktiga skapareord, som i begynnelsen sade: "Varde", och det vart liv.

Likasom all människokonst på jorden, huru mästerligt den än till den yttre formen kan efterapa ett skapat ting, icke kan skapa något levande, skapa liv — allt vad som heter liv, det kan endast Gud göra — så är ock all ansträngning att erhålla ett andligt liv fåfäng. Blott i Honom, som heter Ordet och i begynnelsen gjorde allt liv, blott i Honom är ännu alltid det andliga och eviga livet.

Sådant ville den djupsinnige Johannes här säga om Ordet: I det var livet.

lördag 15 december 2012

"Låtom oss nu icke mer döma varandra, utan dömen hellre så, att ingen förtörnar sin broder eller förargar." (Rom. 14:13)

Här talar aposteln i en huld bevekande ton och innesluter även sig själv i den önskan, han uttrycker: "Låtom oss nu icke mer döma varandra."

Av sådant borde vi visserligen märka, såväl att vår benägenhet för bröders dömande eller föraktande måste vara mycket stark, som ock att denna synd måste vara mera betydande och fördärvlig, än vi vanligen tänka. 

Att vår benägenhet därtill är mycket stor, det kunna vi snart finna, om vi giva akt på oss själva, nämligen huru färdiga vi äro att för alla möjliga anledningar döma våra bröder. Denna benägenhet vidlåder oss alla, men är isynnerhet rådande hos obrutna, självkära människor, som icke ännu stannat för Guds krav på den invärtes människan, därför icke blivit rätt tuktade av sitt eget elände, icke heller av Guds nåd genomträngda. Dock, månne vi icke alla känna hos oss denna böjelse? Om brodern blott icke har samma sätt att uttrycka sig, som det vi själva bruka eller blivit vana vid, så äro vi genast färdiga att misstänka själva livet, fastän han ingenting talat, som bevisar obotfärdighet eller falskhet i anden.

Om han blott har en annan mening än vi uti en fråga, som dock icke rör livspunkten, eller ett annat sätt att vara, att kläda sig, att äta och dricka — ja, genast åter en misstanke om hans uppriktighet och allvar. Mycket mer om vi påstöta någon  verklig synd och svaghet hos honom; då tro vi oss hava fulla skäl att döma honom, utan att först höra honom, huruvida han hyllar en klart förstådd synd, eller tvärtom ligger i ånger och kamp mot synden.

"Vi äro sådana dåraktiga helgon", säger Luther, "att ehuru vi själva alla dagar dragas med synden och för hela vårt liv städse behöva förlåtelse, så vilja vi dock, att brodern skall vara alldeles felfri." Men har han nu därjämte begått ett fel emot oss, yttrat om oss ett förnärmande ord eller dylikt, då hava vi genast ögon såsom örnens, att se och uppsöka alla fel hos honom. Sådant är människohjärtat.

Och här är den egentliga källan, varifrån det mångfaldiga dömandet, föraktandet och all kärlekslöshet härflyta. Det är hjärtat, det är vår natur med dess ondska, själviskhet och egenkärlek, varigenom även de trogna ofta så förblindas, att de intet annat veta, än att de drivas blott av heligt nit, då de döma och förakta sin broder, ehuru de därmed handla tvärt emot denna förmaning — och emot den stora kärlekslagen, efter det de ju icke kunna med sitt dömande göra sin nästa gott, utan alltid ont.

Denna vår stora benägenhet att döma var nu visserligen den ena orsaken, varför aposteln skrvit så mycket härom. Den andra orsaken åter kunna vi tänka oss däruti, att detta dömande också är ett mycket större ont, än vi vanligen mena.

Vi hålla det vanligen för en ringa sak, om icke rentav för något gott och rättfärdigt, att vi döma vår broder; men nu är det tvärtom en mycket ond och fördärvlig last. Icke därmed nog, att den dömande för sin egen del föraktar Guds majestätsrätt över sina tjenare och ingriper i sådant, som endast tillhör Herren; nej, han förorsakar ock sina medmenniskor mycket ont. Huru mycken bitterhet och kärlekslöshet, onda misstankar, söndring och partier hava icke uppkommit blott genom en människas otidiga dömande! Då en ödmjuk och förtrolig förmaning alltid är ägnad att verka förbättring, är däremot allt dömande över hjärtats inre ställning och hemliga avsikter ägnat att verka bitterhet och ondska, avskiljande från bröderna, parti och strid.

Kortligen, dömandet är i alla hänseenden ett avskyvärt ont; och detta var ´väl en orsak, varför aposteln så uthålligt varnar och slutligen säger: "Därför, låtom oss nu icke mer döma varandra." Utan dömen hellre så, att ingen förtörnar sin broder eller förargar. 

Här brukar aposteln ordet döma i en särskild betydelse. Förut betecknades därmed det alltid för menniskan otillåtna dömandet över bröders samveten, inre tillstånd och andra hemliga förhållanden; här åter betecknar det, att jag gör ett fast domslut över mig själv, att jag aldrig vill giva en broder anstöt eller anledning till fall.

Detta sätt att tala, då samma ord brukas i olika betydelser, användes till att i hast hänsyfta på något föregående, kort antyda motsatser och åtskilja den ena saken från den andra. Här vill då aposteln säga: I stället för att använda edra tankar på ett kärlekslöst dömande, använden dem nu i kärlekens syfte, så att I dömen eller bestämen eder för, att aldrig giva någon anledning till anstöt för bröderna.

Orden "förtörna", "förarga" hava i gr.-t. enahanda betydelse, nämligen "giva anstöt och anledning till fall", "bekymra samvetet", föra brodern i oro och förbryllelse. Sådant kunde nämligen de starkare göra med ett otidigt bruk av sin frihet, varigenom de svaga antingen bragtes i oro och bryderi om evangelii rätta uppfattande eller ock till att efterfölja ett levnadssätt, om vars oskyldighet de ännu icke hade full visshet i samvetet.

Sådant borde de kristna icke förorsaka, utan hellre fast besluta att aldrig giva brodern anledning till förbryllelse.

fredag 14 december 2012

"Hören, så får eder själ leva." (Jes. 55:3)

Se nu, huru profeten här stadfäster hela Skriftens stora huvudlära, att vi genom tron varda rättfärdiga inför Gud. Paulus säger: "Tron är av predikan;" och Kristus: I ären rena "genom mitt tal". Icke mer haven I gjort, än att I haven hört mitt tal, och så har tron uppgått i edra hjertan, och så ären I rena. Och detta säger Kristus själv, som skall döma på den yttersta dagen.

Då nu hela Skriften binder all salighet blott vid det korta ordet tron, vilja vi samla all vår uppmärksamhet vid den enda punkten. Huru kommer man till tron? Och vad är tron? Varje väckt och frälsningssökande själ har till slut i denna punkt allt sitt bekymmer, och all dess salighet beror på denna fråga.

Hör då, vad Herrens Ande därom säger: "Hören, så får eder själ leva". Endast: hören! Tron kommer av hörandet.

Tron kommer icke av sig själv. Det är alla väcktas förvillelse och skada, att de blott tänka och tänka och ideligen tänka, men icke höra, vad Gud säger. På detta sätt uppkommer icke tron, icke heller genom att blott önska och vänta på den Helige Ande, icke heller genom att arbeta på sitt hjärta för att bringa det till tro. Nej, Kristus säger: "genom mitt tal."

Stanna och hör, huru Gud talar, tag Gud på orden och lita därpå, att Han icke ljuger, det må synas, huru illa det kan med din förtjänst, eller din eländiga bättring, och kännas, huru litet det kan i ditt hjärta. Kan du blott taga Gud på orden och med hjärtats tro omfatta hans vittnesbörd om Kristus, så har du ock med detsamma hela Frälsaren och allt, vad Han förvärvat.

Märk, huru kostligt aposteln Paulus därom talat i Rom. 10: "Den rättfärdighet, som är av tron, säger så: Säg icke i ditt hjärta: ho vill fara upp i himmelen? Det är, att hämta Kristus här ned; eller ho vill fara ned i djupet? Det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda. Vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predika."

Hör, en sådan lärdom! Se icke hit eller dit efter Kristus, vill apostelen säga, speja icke omkring i ovissa rymder, i ett dunkelt oändligt fjärran! Vad säger Skriften! Ordet är hart när dig. Hör! du har ordet — det ordet om tron! —

Ja, men Kristus?

Hör du icke! Du har ordet! Tag ordet, så har du Kristus.

Du tycker, att Kristus är så långt borta, likasom Han vore i himmelen eller i djupet, du vet icke, var Han är, eller huru och när Han skall bliva din. Du sträcker dig i ett obestämt fjärran efter Honom. Det behöver du icke, säger aposteln. Ordet är hart när dig, nämligen det ordet om tron. Omfattar du det ordet, så omfattar du Kristus. Ty i samma stund det ordet om Kristus får rum i ditt hjärta, i samma stund har du ock Kristus med all hans förtjänst, ja, allt vad det ordet innehåller.

På detta sätt frälsar tron. Gud ger dig ett ord, du omfattar det, och på stunden har du, vad det ordet innehöll och lovade. Det var detta, som Kristus ville oupphörligen lära oss, då Han gick omkring och hjälpte alla endast med ord. Han sade ett ord, de trodde det ordet, och genast skedde det.

Särdeles lärorikt är exemplet av konungsmannen i Joh. 4. Hans son ligger för döden; då går han bort till Jesus och beder Honom komma och bota hans son. Men Jesus började med att straffa otron och säger: "Utan I sen tecken och under, tron I icke." Likväl upprepade konungsmannen sin begäran. Men nej, Kristus gick icke med honom. Vad gjorde Han då i stället? Han gav honom ett ord och sade: Gå, din son lever. "Då trodde mannen ordet och gick." Men han var så långt ifrån sitt hem, att han först den andra dagen mötte de tjänare, som voro utsända till att båda honom: "Din son lever." Och då han utfrågade stunden, när det blev bättre med honom, fann han, att det var just den stund, då Jesus sade: Gå, din son lever — således just den stund, då han med tron omfattade ordet.

Men se här, vad det är att "vandra i tron". Mannen fick ingenting att se; icke gick Kristus med honom, icke heller fick han något läkemedel att bära och se på; han fick alldeles intet, som kunde ses eller kännas, fick endast ett ord, och med ordet allena gick han till andra dagen och fick under den långa natten åtnöja sig blott med ordet; därefter fick han vittnesbörd igenom tjänarna. Se nu här, på detta sätt skola vi ock åtnöjas med ett enda ord av denne Herren, vandra i tron och se alls intet av dess uppfyllelse.

Detta är övermåttan viktigt att djupt inprägla i sitt hjärta; ty det är alldeles obegripligt, vilka långvariga och utpinande kval det kostar mången själ att komma ifrån sina känslor och fatta denna hemlighet, att vi måste begynna med att blott höra och omfatta ett ord av Kristus och därpå lita. Man vill oupphörligen känna något i sitt hjärta och erhålla en märklig erfarenhet av Andens liv, innan man skall tro. Men sådant kan icke ske oss, förrän vi först omfattat ordet.

torsdag 13 december 2012

"Vandren såsom Kristi evangelium är värt." (Fil. 1:27)

Samla i en bild alla de herrliga ting, som i evangelium äro oss givna, och se då, huru hög och helig vår kallelse är! Vi äro Guds barn och arvingar till den eviga herrligheten, Kristi bröder och medarvingar, de heligas medborgare och Guds husfolk, ett konungsligt prästerskap, den Helige Andes levande tempel, ja, helgon på jorden. Och allt detta är var och en skröplig människa, som lever i trons förening med sin Frälsare. Och detta, så orimligt det synes oss, är likväl så sant, som Gud själv har sagt och gjort det — och på så fast grund vilande, att alla de stormar av synd och anfäktning, som gå över vårt väsende, icke kunna göra det om intet, så länge vi ännu bliva vid Kristus och under hans skygd genom tron. Ty Herren själv har sagt och gjort det.

Men då vi nu kastat en blick på vår höga kallelse i Kristus, se då vilken kraft ligger i apostelns förmaning, att vi skola vandra, såsom evangelium är värt. O, när man rätt besinnar dessa förhållanden, kan man förgås av förkrosselse över sitt leverne, även om det vore vida bättre, än de flestas är! Det är icke lika, om samma leverne föres av en kristen eller av en världsmänniska. Likasom det icke skulle anstå konungasöner att uppföra sig lika med gatans barn, så anstår det icke kristna, icke Guds barn att leva såsom världens barn. Gud hjälpe oss att något bättre betänka och ihågkomma detta!

Tänk, om du varit så lycklig att bliva utvald av världen till en Jesu vän och efterföljare, och du ser, huru hela världen är stadd i det onda, i andlig död och förblindelse under den anden, som verkar i otrons barn, bland vilka vi alla fordom hava vandrat uti vårt kötts begärelser, men du har blivit uttagen från denna mörkrets väldighet och försatt i Guds älsklige Sons rike och är nu delaktig av de heligas arvedel i ljuset, njuter Guds vänskap och umgänge, har en beständig nåd, ja, evig rättfärdighet mot alla dina brister, har den Helige Ande i ditt hjärta och en fast försäkran om den himmelska herrligheten; huru borde icke då hela ditt liv vara helgat åt Herren, så att du aldrig mer ansåge dig såsom din egen, utan såsom kallad att alltid leva för din Herre och leva helt annorlunda än andra människor. Ja, hela ditt liv skulle vara en beständig vandring i Anden, att du måtte därmed pryda Guds och din Frälsares lära i alla stycken!

Det är sant, Adams fall i hela vår natur är ock en stor makt, som gör, att du väl alltid skall få mycken bedrövelse över brister och skröpligheter och nödgas med Paulus bittert klaga: "Det goda, som jag vill, det gör jag icke, och det onda som jag icke vill, det gör jag;" men du måste dock alltid stå i denna heliga övning och hava till ditt beständiga mål att giva akt på din kallelse, såsom en Jesu vän och efterföljare, för att få vandra, som evangelium är värt.

Så skriver ock vår lärofader Luther: "Aposteln vill härmed säga: I haven nu fått Guds ord och nåd och ären vordna så saliga människor, att I uti Kristus haven allt, det I behöven. Kommen ihåg detta och betänken, att I ären kallade till något helt annat och högre än andra människor, och leven jämväl så, att man må se, att I faren efter ett högre gott, ja, redan haven fått det — och att I med edert leverne mågen vara den Herren till ära och berömmelse, som givit eder en sådan skatt; och sen till, att I icke given någon orsak att försmäda denna skatt och förakta hans ord, utan att I mycket mer locken och uppmuntren var man därmed, så att de genom eder vandring och goda gärningar må bevekas till att också tro på Kristus och prisa Honom."

Därjämte bör här märkas, att med varje synd, som begås av dem, som heta kristna eller Guds folk, varder icke allenast Gud förtörnad genom olydnad, utan vad som gör synden mycket svårare, är, att även Guds ord och namn därigenom varder försmädat, och anstöt gives åt andra. Såsom ock Paulus säger: "För eder skull varder Guds namn försmädat ibland hedningarna." Därför bör en kristen så leva, att han äntligen skonar Guds och Kristi ära, att Guds namn icke måtte försmädas och få skuld för det, att han gör ont. Ja, därför borde kristna flitigt taga sig tillvara, att de med sitt leverne ingen förargelse giva, utan låta sin Guds och Herres ära och namn vara sig kärare, än att de skulle vilja tillskynda det någon försmädelse, utan böra de hellre lämna sin egen ära, gods, liv och leverne i sticket.

Här må nu var och en rannsaka sitt leverne och eftersinna, huru omsorgsfull han är att förekomma förargelse över evangelium samt att ställa sina gärningar och leverne efter Guds bud, till hans herrliga namns och evangelii ära. Ja, här må var och en, som läser detta, stanna i självprövning. Kristna och präster skola aldrig förglömma, att alla människors ögon vakta på varje rörelse av dem. Vad världens barn göra, betyder litet, rör icke Herrens ära, ty de stå icke i någon förening med Honom, utan handla för sig själva; men vad kristna göra, det skrives alltid på evangelii räkning.

Måtte vi då se till, att vi äntligen skona Herrens ära och därför så vandra, som det höves i en kristens höga kallelse.

onsdag 12 december 2012

"Huru skulle han icke ock giva oss allting med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han icke förneka oss de mindre. Hans egen Son är visst den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bliva given; då skall sannerligen ingenting, som är gott och nyttigt, undanhållas dem, för vilka Gud velat giva en sådan gåva. Han skall giva oss allting med Honom.

De orden "med Honom" giva tillkänna, att vi få allting för Kristi skull och i följd av, att Han blir oss given; likasom en brud får del i allt, vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer, äntligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle Han icke ock giva oss allting med Honom?" Det ordet huru uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att giva oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund böra vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dig ofta och tänker, att Gud måste tröttna vid dig och övergiva dig i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; huru skulle Han då icke giva dig den, Han, som icke skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Huru skulle Han icke ock giva dig en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dig någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden skall bära dig, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dig? Huru skulle Han icke giva dig en sådan nåd, då Han icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi lågo helt nedsänkta i alla synder, voro hans ovänner och föraktare? Huru skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräckes och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du icke kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag blott hade mer tro och liv i min själ! Men huru skulle Gud icke ock vilja giva dig det, när Han givit dig sin Son? Huru mycket mer skall vår himmelske Fader nu giva den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du icke ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häruti hjälpa dig: Huru skulle Han ock icke giva dig denna nåd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig? — Om du då därjämte beder om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då giva dig en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hörer Han även denna sista bön och låter dig alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men giver dig dock så mycken nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du icke skall komma på skam, icke behöver förgås, utan verkligen skall få evinnerligt lif. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, skall stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mig Gud och få veta mitt hjärta;" huru skulle Han ock icke höra sådan bön och sörja därför, att du icke får förbliva i något falskt tillstånd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig, på den tid då du var hans föraktare? Huru skulle Han icke nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och beder blott om nåd att bliva uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dig mycket fruktansvärda frestelser och ser icke, huru du skall komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och beder, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dig till din Fader i himmelen: Huru skulle då Han icke höra dig och giva dig all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som icke har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kortligen: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sig såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag vet icke, var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mig; när jag i samvetet fördömes för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull icke skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem, som Honom åkallat! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att ock jag skall dö, och kanske evighetens mörker omgiver mig, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst, om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle icke Han nu hjälpa dig? Huru skulle Han icke även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han icke då, när vår prövningstid slutas, uppenbara hela rikedomen av sin nåd och i högsta mening då giva oss allting med Sonen?