"Det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse." (Rom. 8:3)

Dessa ord öppna för oss en hel värld av de herrligaste fröjdeämnen — de ställa på en gång för ett andligt öga den rika uppfyllelsen av hela den oräkneliga mängd av gudomliga uppenbarelser, löften och förebilder till Christus, varav hela gamla testamentets långa väntotid var uppfylld. "Den tiden, som av Fadern var förelagd", var nu kommen, då gamla testamentets barnaålder och förmyndare-regering skulle hava sin ända, då alla de profetiska orden och förebilderna skulle gå i fullbordan.

När änglabudskapet ljöd över den betlehemitiska ängden: "Si, jag bådar eder en stor glädje, vilken skall vederfaras allt folk, ty i dag är eder född Frälsaren", då hade ordet blivit kött, Gud hade sänt sin Son i syndigt kötts liknelse. Då såg man med ögonen, i den dyra krubban, alla löftens innehåll.

Här låg nu för ögonen den "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud"; här låg nu för ögonen den "Abrahams säd, i vilken alla släkter på jorden skulle varda välsignade"; här nu den "hjälten av Juda, vilken folken skulle tillfalla"; här nu den "Davids son", som på samma gång var "Davids Herre"; här nu den Zemah, telningen av den gamla Jesseroten, och det tecknet, att en jungfru föder en son, som heter Immanuel, Gud med oss; här det "barnet, som bär sitt herradöme uppå sina axlar och heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Fridsfurste; här den Israels Herre, som skulle födas i Betlehem, men — "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", ja, här det lammet, som skulle tagas ur hjorden, och vars blod, struket på dörrträden, skyddade mot fördärvaren.

Av sådana förutsägelser och bilder var gamla testamentets tid uppfylld. O, vad betyder dock detta? Vad betyder detta, att genom en lång världsålder av fyratusen år löper en kedja av förutsägelser om en viss stor man, som skulle komma, som skulle söndertrampa ormens huvud, bära världens synder, och i vilken alla släkter på jorden skulle varda välsignade?

Här bliva dock mitt mörka hjärtas tvivel och motsägelser emot dessa årtusendens oräkneliga vittnesbörd såsom för vädret flygande damm och strån emot det gamla fasta berget. Herren Gud vare evigt lov och pris och tack för sin outsägliga gåva!

Gud sände sin Son. Här är nu själva hjärtepunkten i vårt språk och i hela vår kristna tro. Men här är ock den punkt, som vi aldrig kunna rätt få in i vårt hjärta. Här är den punkt, över vilken man blott borde anställa böner med mycket åkallande, att Gud ville förbarma sig över sig över oss och öppna våra sinnen, att vi måtte kunna se och skåda något i de omätliga djupen av Guds nådesunder, då Han gav åt vårt arma fallna släkte sin evige Son. .

Låtom oss se, huru orden lyda. Det heter: Sändande sin Son. Märk! det står icke: då föddes Guds Son, utan så: Gud sände sin Son. Det barnet, som du i anden skådar i krubban, är icke ett barn, som erhållit ett så stort mått av Guds ande och Guds välbehag, att Gud därför kallar det sin Son — nej, annorlunda talar Skriften. Hon säger nämligen så, att det barnet var Guds evige Son, vilken "var när Fadern, förr än denna världen var skapad"; hon säger, att i Betlehem skulle födas den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet"; att i begynnelsen var ordet, och det ordet var Gud, så att genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort; och ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning.

Sådant ligger i det ordet "sände" — Gud sände sin Son — således en Son, som var till förut, men som nu i tidens fullbordan endast blev sänd till jorden. Så säger ock Kristus själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." "Fader, förklara din Son med den herrlighet, som jag hade när dig, förrän denna världen  var." "Jag gick ut av Fadern och kom till världen, nu övergiver jag världen och går till Fadren."

Så säger ock aposteln Johannes: "Därpå är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, att vi skola leva genom Honom — Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder." Och åter Paulus: "Det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse".

Si, sådant skall du förstå, då du sitter i anden vid krubban i Betlehem och skådar det märkvärdiga barnet, vars födelse bebådas av hela den himmelska härskaran för fattiga herdar i nejden och av den underbara stjärnan för visa män i Österlanden.

Tack och lov och ära och pris och starkhet vare vår Gud ifrån evighet till evighet, för hans outsägliga gåva! Gud sände sin Son.