För att kunna uppväckas till att rätt lova och tacka Herren är
oss av nöden att väl besinna, vad gott Han har gjort oss. Tänk då,
att vi hava all den Guds faderskärlek, varom hela skapelsen vittnar;
all Sonens förtjänst och försvar, så att ingen synd oss tillräknas, ingen
lag eller hotelse oss drabbar; och hava den Helige Ande med all hans
nåd, tuktan och hugsvalelse i våra hjärtan!
Eller kanske det är en
ringa ting att hava bara Gud? — bara Gud — hans vänskap och
hans rike? — Herren bevare oss, om vi akta sådant ringa, att vi icke
för en sådan otacksamhet råka i något mer gruvligt ont! Upphör
därföre icke förr att bedja Gud, än du fått ett hjärta, som har sin högsta
lycka och frid blott i Honom och hans vänskap. Då har du där en
djup grund för en evig frid, salighet och tacksamhet.
Sedan kan ditt hjärta också uppväckas till Guds lov genom otaliga
andra nådesbevis. Om du blott skådar tillbaka på det gamla året,
huru många stora välgärningar har icke Herren bevisat dig — dig och
hela Guds församling! Huru många prov av hans närvaro och hulda
omsorg har du icke erfarit! Kanske du minns mången dag eller natt, då
du haft bittra bekymmer på ditt hjärta — du såg icke, huru det och det
skulle bliva väl; men du ropade till Herren i din nöd, och Han hörde
din bön och hjälpte dig. Och sedan, huru många synder Han har
förlåtit — och vilken huld herdevård Han haft om din själ och tillskickat
dig än något bittert och bekymrande, till väckelse och tuktan, när så
behövdes; än åter någon tröst, vederkvickelse och glädje, när sådant
gjorde gott.
Men hans välgärningar stå icke till att räkna. Och nu vill Gud för allt detta icke hava något mer av dig än blott ett
tacksamt hjärta. Och på samma gång är detta din egen sällhet; varjämte
Gud alltid gärna utgjuter ny nåd på de tacksamma själar och gör dem
beständigt mer och mer gott.
Känner du nu tacksamhet i ditt hjärta, då frågar du ock säkert,
huru du skall få bevisa den emot din så gode Gud. Även därom
slutligen några korta ord.
Det första, som mycket väl behagar vår
Gud, är just detta, som du då redan känner, nämligen ett tacksamt och
förnöjt hjärta. Han vill blott, att du skall minnas hans godhet och
din stora lycka i hans vänskap, så att du därför även kan lida något
obehag under vandringen, så att du icke genast knorrar och klagar, såsom
Israels barn i öknen; helst som du för all hans eget hjärtas bevisade kärlek bör tro och besinna, att intet bittert händer dig, som icke är till
ditt eget bästa av Honom skickat. Detta är det första, som tillhör
tacksamheten, nämligen ett med alla Guds skickelser förnöjt hjärta.
För det andra bör du ock ofta i bönen säga din gode Gud ett
hjärtligt tack och lov för alla hans välgärningar. Börja alltid bönen
med ett hjärtligt lov, än för Guds faderliga kärlek, att Han gav oss sin
Son, än för all Sonens förtjänst, som gör, att ingen synd fördömer
dig; än för den Helige Andes omvårdnad, tuktan och hugsvalelse.
Tala såsom ett barn och säg: Helige, allrakäraste Fader, dig vare evigt
lov och tack, att du genom din Son uttagit mig från syndens och den
eviga dödens rike och redan skänkt mig det eviga livet! Dig vare
evigt lov och tack, att jag icke mer behöver bära mina synders tunga
börda eller smaka helvetets eld, utan skall evigt vara hos dig i det
saliga paradiset o. s. v. Detta är en mycket hälsosam, ljuvlig och
styrkande övning för den invärtes människan. Guds barn böra aldrig
försumma denna övning. Och, såsom förut någon gång blivit sagt,
skola alla dina böner bliva helt annorlunda, om du börjar med att
först tacka Gud för det goda, Han redan bevisat dig — din annars
torra och livlösa bön får därigenom ny tillförsikt, glädje och förhoppning,
att Han även nu kan göra dig gott.
För det tredje bör tacksamheten mot Gud också bevisas med
gärningar, d. ä. att du blott för Guds stora nåd emot dig är villig att
gärna tjäna dina medmänniskor, även om icke de förtjäna det, utan du
gör det för den gode Gudens skull; att du är villig att giva den
hungrige bröd, den nakne kläder, villig att bidraga till Guds ords
predikan och spridning, och villig att gärna tåla och förlåta det onda, då
Gud så beständigt tål och förlåter dig.
Detta är en rätt tacksamhet,
och detta de sant goda gärningar, vilka flyta från den rätta källan.
Och härav skola vi finna, att tacksamheten till Gud är den rätta
livssaften och styrkan i hela kristendomen.
Men om vi nu vilja icke blott förstå detta, utan ock verkligen öva det, visst skola vi då erfara, att vi härtill behöva Guds Andes
nåd och hjälp. O, huru eländig naturen är! Den vill glädjas och
tacka, blott när något behagligt händer oss. Att kunna prisa Gud i
all tid, även då Han tuktar och prövar oss, det är blott ett Guds
under, till vilket vi endast med mycken övning, kamp och bön bliva
beredda. Låtom oss flitigt bedja Gud förläna oss allt detta för sin
älsklige Sons skull! Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar