onsdag 12 december 2012

"Huru skulle han icke ock giva oss allting med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han icke förneka oss de mindre. Hans egen Son är visst den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bliva given; då skall sannerligen ingenting, som är gott och nyttigt, undanhållas dem, för vilka Gud velat giva en sådan gåva. Han skall giva oss allting med Honom.

De orden "med Honom" giva tillkänna, att vi få allting för Kristi skull och i följd av, att Han blir oss given; likasom en brud får del i allt, vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer, äntligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle Han icke ock giva oss allting med Honom?" Det ordet huru uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att giva oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund böra vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dig ofta och tänker, att Gud måste tröttna vid dig och övergiva dig i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; huru skulle Han då icke giva dig den, Han, som icke skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Huru skulle Han icke ock giva dig en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dig någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden skall bära dig, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dig? Huru skulle Han icke giva dig en sådan nåd, då Han icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi lågo helt nedsänkta i alla synder, voro hans ovänner och föraktare? Huru skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräckes och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du icke kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag blott hade mer tro och liv i min själ! Men huru skulle Gud icke ock vilja giva dig det, när Han givit dig sin Son? Huru mycket mer skall vår himmelske Fader nu giva den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du icke ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häruti hjälpa dig: Huru skulle Han ock icke giva dig denna nåd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig? — Om du då därjämte beder om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då giva dig en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hörer Han även denna sista bön och låter dig alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men giver dig dock så mycken nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du icke skall komma på skam, icke behöver förgås, utan verkligen skall få evinnerligt lif. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, skall stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mig Gud och få veta mitt hjärta;" huru skulle Han ock icke höra sådan bön och sörja därför, att du icke får förbliva i något falskt tillstånd, Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig, på den tid då du var hans föraktare? Huru skulle Han icke nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och beder blott om nåd att bliva uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dig mycket fruktansvärda frestelser och ser icke, huru du skall komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och beder, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dig till din Fader i himmelen: Huru skulle då Han icke höra dig och giva dig all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som icke har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kortligen: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sig såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag vet icke, var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mig; när jag i samvetet fördömes för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull icke skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem, som Honom åkallat! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att ock jag skall dö, och kanske evighetens mörker omgiver mig, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst, om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, huru skulle icke Han nu hjälpa dig? Huru skulle Han icke även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han icke då, när vår prövningstid slutas, uppenbara hela rikedomen av sin nåd och i högsta mening då giva oss allting med Sonen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar