fredag 28 december 2012

"Guds gåva och kallelse äro sådana, att Han icke kan ångra dem." (Rom. 11:29)

Vilken mäktig tröst innehålla icke dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse icke kan av Honom ångras eller återkallas.

Nu hava även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss äro givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu därpå: "Guds gåvor och kallelse äro sådana, att Han kan icke ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd."

Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, efter Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde därtill medverka. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då Han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och Han förutsåg, huru vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — si, då fattade Han detta frälsningsråd, att giva oss till medlare sin egen evige Son, vilken skulle nedstiga till jorden, ikläda sig vårt kött och påtaga sig vår sak, påtaga sig lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till Honom, i tron håller sig till Honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i Honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade Han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät Han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, tilldess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Si, Guds Lamm, som borttager  världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i Honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.

Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återtaga denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud icke trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle Han någonsin ändra, vad Han själv beslutit och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?

Sådant tänka vi icke om den store Guden, eljest än när vår synd förskräcker oss; då tycka vi, att Gud skall handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle Han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tro på Sonen och blott i Honom söka vår frälsning? Skulle Han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser äro sådana, att Han kan icke ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutit blott i Honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd skall Han aldrig ångra. Detta är det första, vi här borde betänka.

Sedan har Han ock tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då Han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", att vi skulle blott i Honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sig själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan icke såsom sådan vara delaktig av stammens saft och fetma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mig använda en särskild nåd, att föra mig tillbaka.

Kortligen: Vår otrohet kan icke göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser äro sådana, att Han kan icke ångra dem."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar