"Låtom oss nu icke mer döma varandra, utan dömen hellre så, att ingen förtörnar sin broder eller förargar." (Rom. 14:13)

Här talar aposteln i en huld bevekande ton och innesluter även sig själv i den önskan, han uttrycker: "Låtom oss nu icke mer döma varandra."

Av sådant borde vi visserligen märka, såväl att vår benägenhet för bröders dömande eller föraktande måste vara mycket stark, som ock att denna synd måste vara mera betydande och fördärvlig, än vi vanligen tänka. 

Att vår benägenhet därtill är mycket stor, det kunna vi snart finna, om vi giva akt på oss själva, nämligen huru färdiga vi äro att för alla möjliga anledningar döma våra bröder. Denna benägenhet vidlåder oss alla, men är isynnerhet rådande hos obrutna, självkära människor, som icke ännu stannat för Guds krav på den invärtes människan, därför icke blivit rätt tuktade av sitt eget elände, icke heller av Guds nåd genomträngda. Dock, månne vi icke alla känna hos oss denna böjelse? Om brodern blott icke har samma sätt att uttrycka sig, som det vi själva bruka eller blivit vana vid, så äro vi genast färdiga att misstänka själva livet, fastän han ingenting talat, som bevisar obotfärdighet eller falskhet i anden.

Om han blott har en annan mening än vi uti en fråga, som dock icke rör livspunkten, eller ett annat sätt att vara, att kläda sig, att äta och dricka — ja, genast åter en misstanke om hans uppriktighet och allvar. Mycket mer om vi påstöta någon  verklig synd och svaghet hos honom; då tro vi oss hava fulla skäl att döma honom, utan att först höra honom, huruvida han hyllar en klart förstådd synd, eller tvärtom ligger i ånger och kamp mot synden.

"Vi äro sådana dåraktiga helgon", säger Luther, "att ehuru vi själva alla dagar dragas med synden och för hela vårt liv städse behöva förlåtelse, så vilja vi dock, att brodern skall vara alldeles felfri." Men har han nu därjämte begått ett fel emot oss, yttrat om oss ett förnärmande ord eller dylikt, då hava vi genast ögon såsom örnens, att se och uppsöka alla fel hos honom. Sådant är människohjärtat.

Och här är den egentliga källan, varifrån det mångfaldiga dömandet, föraktandet och all kärlekslöshet härflyta. Det är hjärtat, det är vår natur med dess ondska, själviskhet och egenkärlek, varigenom även de trogna ofta så förblindas, att de intet annat veta, än att de drivas blott av heligt nit, då de döma och förakta sin broder, ehuru de därmed handla tvärt emot denna förmaning — och emot den stora kärlekslagen, efter det de ju icke kunna med sitt dömande göra sin nästa gott, utan alltid ont.

Denna vår stora benägenhet att döma var nu visserligen den ena orsaken, varför aposteln skrvit så mycket härom. Den andra orsaken åter kunna vi tänka oss däruti, att detta dömande också är ett mycket större ont, än vi vanligen mena.

Vi hålla det vanligen för en ringa sak, om icke rentav för något gott och rättfärdigt, att vi döma vår broder; men nu är det tvärtom en mycket ond och fördärvlig last. Icke därmed nog, att den dömande för sin egen del föraktar Guds majestätsrätt över sina tjenare och ingriper i sådant, som endast tillhör Herren; nej, han förorsakar ock sina medmenniskor mycket ont. Huru mycken bitterhet och kärlekslöshet, onda misstankar, söndring och partier hava icke uppkommit blott genom en människas otidiga dömande! Då en ödmjuk och förtrolig förmaning alltid är ägnad att verka förbättring, är däremot allt dömande över hjärtats inre ställning och hemliga avsikter ägnat att verka bitterhet och ondska, avskiljande från bröderna, parti och strid.

Kortligen, dömandet är i alla hänseenden ett avskyvärt ont; och detta var ´väl en orsak, varför aposteln så uthålligt varnar och slutligen säger: "Därför, låtom oss nu icke mer döma varandra." Utan dömen hellre så, att ingen förtörnar sin broder eller förargar. 

Här brukar aposteln ordet döma i en särskild betydelse. Förut betecknades därmed det alltid för menniskan otillåtna dömandet över bröders samveten, inre tillstånd och andra hemliga förhållanden; här åter betecknar det, att jag gör ett fast domslut över mig själv, att jag aldrig vill giva en broder anstöt eller anledning till fall.

Detta sätt att tala, då samma ord brukas i olika betydelser, användes till att i hast hänsyfta på något föregående, kort antyda motsatser och åtskilja den ena saken från den andra. Här vill då aposteln säga: I stället för att använda edra tankar på ett kärlekslöst dömande, använden dem nu i kärlekens syfte, så att I dömen eller bestämen eder för, att aldrig giva någon anledning till anstöt för bröderna.

Orden "förtörna", "förarga" hava i gr.-t. enahanda betydelse, nämligen "giva anstöt och anledning till fall", "bekymra samvetet", föra brodern i oro och förbryllelse. Sådant kunde nämligen de starkare göra med ett otidigt bruk av sin frihet, varigenom de svaga antingen bragtes i oro och bryderi om evangelii rätta uppfattande eller ock till att efterfölja ett levnadssätt, om vars oskyldighet de ännu icke hade full visshet i samvetet.

Sådant borde de kristna icke förorsaka, utan hellre fast besluta att aldrig giva brodern anledning till förbryllelse.