Samla i en bild alla de herrliga ting, som i evangelium äro oss givna, och se då, huru hög och helig vår kallelse är! Vi äro Guds barn och arvingar till den eviga herrligheten, Kristi bröder och medarvingar, de heligas medborgare och Guds husfolk, ett konungsligt prästerskap, den Helige Andes levande tempel, ja, helgon på jorden. Och allt detta är var och en skröplig människa, som lever i trons förening med sin Frälsare. Och detta, så orimligt det synes oss, är likväl så sant, som Gud själv har sagt och gjort det — och på så fast grund vilande, att alla de stormar av synd och anfäktning, som gå över vårt väsende, icke kunna göra det om intet, så länge vi ännu bliva vid Kristus och under hans skygd genom tron. Ty Herren själv har sagt och gjort det.
Men då vi nu kastat en blick på vår höga kallelse i Kristus, se då vilken kraft ligger i apostelns förmaning, att vi skola vandra, såsom evangelium är värt. O, när man rätt besinnar dessa förhållanden, kan man förgås av förkrosselse över sitt leverne, även om det vore vida bättre, än de flestas är! Det är icke lika, om samma leverne föres av en kristen eller av en världsmänniska. Likasom det icke skulle anstå konungasöner att uppföra sig lika med gatans barn, så anstår det icke kristna, icke Guds barn att leva såsom världens barn. Gud hjälpe oss att något bättre betänka och ihågkomma detta!
Tänk, om du varit så lycklig att bliva utvald av världen till en Jesu vän och efterföljare, och du ser, huru hela världen är stadd i det onda, i andlig död och förblindelse under den anden, som verkar i otrons barn, bland vilka vi alla fordom hava vandrat uti vårt kötts begärelser, men du har blivit uttagen från denna mörkrets väldighet och försatt i Guds älsklige Sons rike och är nu delaktig av de heligas arvedel i ljuset, njuter Guds vänskap och umgänge, har en beständig nåd, ja, evig rättfärdighet mot alla dina brister, har den Helige Ande i ditt hjärta och en fast försäkran om den himmelska herrligheten; huru borde icke då hela ditt liv vara helgat åt Herren, så att du aldrig mer ansåge dig såsom din egen, utan såsom kallad att alltid leva för din Herre och leva helt annorlunda än andra människor. Ja, hela ditt liv skulle vara en beständig vandring i Anden, att du måtte därmed pryda Guds och din Frälsares lära i alla stycken!
Det är sant, Adams fall i hela vår natur är ock en stor makt, som gör, att du väl alltid skall få mycken bedrövelse över brister och skröpligheter och nödgas med Paulus bittert klaga: "Det goda, som jag vill, det gör jag icke, och det onda som jag icke vill, det gör jag;" men du måste dock alltid stå i denna heliga övning och hava till ditt beständiga mål att giva akt på din kallelse, såsom en Jesu vän och efterföljare, för att få vandra, som evangelium är värt.
Så skriver ock vår lärofader Luther: "Aposteln vill härmed säga: I haven nu fått Guds ord och nåd och ären vordna så saliga människor, att I uti Kristus haven allt, det I behöven. Kommen ihåg detta och betänken, att I ären kallade till något helt annat och högre än andra människor, och leven jämväl så, att man må se, att I faren efter ett högre gott, ja, redan haven fått det — och att I med edert leverne mågen vara den Herren till ära och berömmelse, som givit eder en sådan skatt; och sen till, att I icke given någon orsak att försmäda denna skatt och förakta hans ord, utan att I mycket mer locken och uppmuntren var man därmed, så att de genom eder vandring och goda gärningar må bevekas till att också tro på Kristus och prisa Honom."
Därjämte bör här märkas, att med varje synd, som begås av dem, som heta kristna eller Guds folk, varder icke allenast Gud förtörnad genom olydnad, utan vad som gör synden mycket svårare, är, att även Guds ord och namn därigenom varder försmädat, och anstöt gives åt andra. Såsom ock Paulus säger: "För eder skull varder Guds namn försmädat ibland hedningarna." Därför bör en kristen så leva, att han äntligen skonar Guds och Kristi ära, att Guds namn icke måtte försmädas och få skuld för det, att han gör ont. Ja, därför borde kristna flitigt taga sig tillvara, att de med sitt leverne ingen förargelse giva, utan låta sin Guds och Herres ära och namn vara sig kärare, än att de skulle vilja tillskynda det någon försmädelse, utan böra de hellre lämna sin egen ära, gods, liv och leverne i sticket.
Här må nu var och en rannsaka sitt leverne och eftersinna, huru omsorgsfull han är att förekomma förargelse över evangelium samt att ställa sina gärningar och leverne efter Guds bud, till hans herrliga namns och evangelii ära. Ja, här må var och en, som läser detta, stanna i självprövning. Kristna och präster skola aldrig förglömma, att alla människors ögon vakta på varje rörelse av dem. Vad världens barn göra, betyder litet, rör icke Herrens ära, ty de stå icke i någon förening med Honom, utan handla för sig själva; men vad kristna göra, det skrives alltid på evangelii räkning.
Måtte vi då se till, att vi äntligen skona Herrens ära och därför så vandra, som det höves i en kristens höga kallelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar