torsdag 31 juli 2014

"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lazarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden uti oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget se, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Huru skulle det bliva med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Huru skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bliva med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr ändå nog sakta och skröpligt med alla dessa goda tingens tillväxt; men huru skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, huru alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla är vordna delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kunna behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl blott genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tåla de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

onsdag 30 juli 2014

"Sannerligen säger jag er: Utan att ni äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er." (Joh. 6:53)

Lika barbariskt och hårdsmält som det är för många, när Kristus talar om sitt kötts ätande, lika begripligt, kärt och livande är det för dem, som dagligen står i övning och åtnjutande av själva saken. De trogna kan aldrig bättre uttrycka sej, då de vill beskriva sitt egentliga hjärteliv, än om de säger, att Kristi kött är deras mat, försoningens ord är just deras djupaste livsbehov och livsnäring.

Se på de äkta nådebarnen; jag kan aldrig så väl känna igen dem, som just genom denna egenskap, att Kristi blods tröst är deras livsbehov. De är inte alltid vad de bör, och sådana som man kunde önska; de har sina mångahanda skröpligheter att kämpa med. Men ett utmärker dem, och det är, att Kristus är deras livsbehov.

År efter år fortsätter de beständigt med ett och samma huvudämne för sina betraktelser, läsa, höra, sjunga, skriva och tala, först och sist, om Frälsaren, om Kristus och hans nåd, om Kristi kött, såsom utgivet för oss; och så om synden, som alltid låder vid dem och gör dem tröga och ovärdiga, och hur man ska kunna bliva synden övermäktig, och dylikt; men så återigen om Frälsaren och hans nåd och makt.

När de någon tid varit i saknad av det dyra nådesordet, antingen det skett genom förhinder av jordiska bestyr, eller genom tröghet och försumlighet, är hela deras invärtes människa så svag och matt, som den människas kropp är, vilken är hungrig och saknar näring; de går där nu så kraftlösa och olustiga, ansiktet är dunkelt, bekännelsen tystnad, vandringen ostadig och vacklande.

Men om de nu kommer till ordet, går det dem alldeles så, som en lekamligt hungrande, vilken kommer till ett gott bord: när de suttit en stund framför en evangelisk predikan om Kristus och hans försoningsnåd, ser man snart blicken ljusna, hjärtat blir åter upplivat, förtröstan och bättringsuppsåten förnyas, och när de går ut därifrån, kan de ofta knappt tiga därom — det har gått dem efter ordspråket: "På en mätt mage sitter ett glatt huvud."

Vi säger inte, att de alltid är bekväma att så äta, att bli vederkvickta av evangelii ord, inte ens att alltid så hungra därefter; nej, stundom är de andligen sjuka och obekväma. Men vi säger, att ska de någonsin bli rätt livade och styrkta till sin invärtes människa, så ska det ske genom ordet om Kristus, för oss utgiven, och att ordet om Kristus är deras beständiga livsbehov, deras egentliga själsmat.

Och det är denna egenskap, som Kristus här förklarar såsom alldeles nödvändig, då Han säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag er, utan att ni äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er." Ett hjärta, som inte kan leva utan näringen av försoningens ord, är sålunda det säkraste vittnesbörd om ett andligt liv och en fortgående bättring; ty det är just den levande syndakännedomen, som verkar detta beständiga behov av nåd och av nådens ord.

Ja, är inte det ett märkvärdigt tecken, att en människa, som ingenting så mycket studerar, läser, hör och betraktar, som just detta nådens ord om Kristus, likväl aldrig kan däri bliva fullärd, aldrig kan minnas och behålla detta? Annat, som jag lärt från trettio, fyrtio år tillbaka, det kan jag minnas och behålla, men inte detta käraste stycke, som jag mest och dagligen studerar. Vittnar inte det om att min tro blivit något annat än kunskap, då dess näring så förbrukas och förgås, likasom den mat jag äter?

Då däremot andra andliga människor ingenting så litet behöver som detta försoningens ord, det är något, som de har en gång lärt och nu vet och därför nu vill höra något annat. Dessa kan inte nog förundra sej över de förra, svaga och besynnerliga själarna, som aldrig blir mätta på ordet om nåd; och de menar därför gärna, att det är ett sjukligt folk, som inte gör några framsteg, utan stannar vid första stycket, föraktar lagen, förmaningarna och helgelsen m. m.

O, om de visste, vad detta deras förstånd förråder om dem! Levde de själva under Andens tuktan i sann övning av bättring och tro, så skulle de ju veta, att det är tvärtom just därför, att Anden dagligen driver och tuktar hjärtat för all kvarboende synd, och att lagen går så djupt på det invärtes fördärvet, att människan aldrig kan få ro och tröst i sin fromhet — det är därför, och bara i sådana fall själen ideligen på nytt behöver ordet om nåden och Kristi försoning.

Ja, jag förstår det inte riktigt, men något besynnerligt är det med de själar, som aldrig kan bliva fullärda i det stycke, som de mest studerar; men det säkra är, att på sådana själar sannas Kristi ord, att hans kött är deras mat - deras mat - och då har de hans vissa försäkran, att de också ska evigt leva "för hans skull". Och om någon bekymrar dej för den egenskapen, att hans kött, hans försoning, är din beständiga själsmat, må du förtröstansfullt påminna dej din Herres ord: Mitt kött är den rätta maten.

Men den åter, som inte har ett sådant hjärta, utan i detta livsämne är utlärd och nu kan bli lika livad av ämnen, som åtminstone aldrig kan utgöra livets bröd— såsom Pretorius säger: "De är lika livade av Syrak som av Paulus" — sådana själar har visserligen ett betänkligt tecken, att de inte i Kristi försoning har sitt livsbehov och sin näring.

Den som inte uppsåtligen vill sky ljuset, må väl stanna för detta märkliga tecken. Det är Herren Kristus själv, som har talat detta.

Dej, o Jesus, vill vi prisa.
Du och bara du är god.
För att nåd oss alla visa
offrar du din kropp, ditt blod.

Dej, o Jesus, vill vi lova,
ty vår frälsnings hopp du är.
Du oss ger din största gåva,
ger dej själv, o Herre kär.

Herre Jesus, du som vunnit
frid åt alla med din död.
Tack att vi i dej har funnit
nådens källa, livets bröd.

tisdag 29 juli 2014

"Och ormen sade till kvinnan: Ja, skulle Gud hava sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd därom, att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden
ständigt på ordet förtrösta jag får.

måndag 28 juli 2014

"Såsom I nu haven anammat Herren Jesus Kristus, så vandren i Honom." (Kol. 2:6)

Märk här det lilla ordet: "så" — såsom I anammat Kristus, så vandren i Honom. På samma sätt som det tillgick vid anammandet, vid begynnelsen, vid livets uppkomst, så skall det ock tillgå i vandringen, i fortsättningen, i livets tillväxt. Detsamma som första gången blev den gamla människans död och den nyas uppkomst, detsamma skall allt framgent bliva den gamlas död, den nyas tillväxt. —

Hela det kapitel, där dessa ord stå, går därpå ut, att de trogna, som en gång annammat Jesus Kristus, aldrig skola låta förvilla sig att tro, att det fordras något särskilt företag för att varda heliga, utan de borde veta, att den samme Kristus och samma tro, varigenom de blivit rättfärdigade och benådade, även verkat och verkar helgelse - de borde blott enfaldigt bliva och tilltaga i den påbegynta tron samt "hålla sig vid huvudet, av vilket hela lekamen genom leder och ledamöter får kraft och hänger tillsammans och tillväxer i den förökelse, som Gud giver".

Summan härav är: Alltsammans beror på blivandet i Kristus — vilken är oss av Gud gjord både till rättfärdighet och till helgelse. Så sade ock Kristus: "Bliven i mig, och jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig."

Genom blivandet i Honom hava vi först allt liv, all lust, all kraft; för det andra all behövlig skötsel, tillsyn och tuktan, såsom Han säger: Den gren, som bär frukt (som sannfärdeligen är i mig, levande och fruktbärande), den rensar vingårdsmannen — ty denna goda gren är dock icke helt ren, den behöver ännu alltid rensas — att han skall bära mer frukt. Sedan det först är rätt med själva grunden och det inre livet, sedan gäller det således, att köttet dödas och Anden regerar i alla förhållanden.

Hela den gamla människan är i dopet dömd till döden. Vi äro döpta till hans död. När någon blir en kristen, måste han straxt börja taga avsked av sitt förra väsende och leverne. "Kristus är fördenskull död för alla, att de, som leva, skola nu icke leva sig själva utan Honom, som är för dem död och uppstånden."

Att få leva för Kristi räkning och avdö sig själv, därtill får man ock hjärtligen lust, när man fått nåd och frid med Gud. Om någon bekänner tron, men icke har fått den villiga anden härtill, icke vill vara korsfäst med Kristus, utan vill, jämte sin tro, hava frihet att leva, som han tycker, vill ingen ordets förmaning hörsamma, utan vara ostraffad och tygellös i sitt naturliga väsende — han bedrager sig själv med en falsk inbillningstro. "De, som tillhöra Kristus, korsfästa sitt kött samt med lustar och begärelser."

Vi vilja här giva spädare nådebarn några enfaldiga exempel på, huru och när detta köttets dödande bör övas:

När du om morgonen vaknar, vad är billigare, än att du med innerlig glädje begynner tacka och tillbedja ditt livs Gud, din himmelske Fader, för allt vad Han givit dig till både kropp och själ? — isynnerhet att Han givit sin Son och ordet och sakramenterna, att du är ett Guds barn, iklädd Kristus ren och täck i Guds ögon o. s. w. Tacka då och bed! Känner du härtill tröghet, si, det är köttet, det skall icke råda utan dödas. Se här det nya livets övning!

Du bör sedan under hela dagen vara  varm för din Gud, rädas för att göra Honom något emot, rädas för synden mer än för döden; är du kall och säker, det är köttet, det skall dödas. Du har ock någon jordisk kallelse, denna bör du med flit och omsorg sköta; är du därtill trög, lättjefull, det är köttet, det måste dödas.

Är du husfader eller husmoder, bör du med omsorg och nit, men med mildhet och saktmod regera i ditt hus; är du antingen försumlig och vårdslös, eller ock otålig och vred, det är köttet, det måste dödas.

Är du barn eller tjänare, bör du med kärlek, vördnad, mildhet, flit och trohet göra, vad dig befalles; reser sig otålighet, missnöje, det är köttet, det skall dödas.

Blir du av någon förolämpad, beljugen, och du vill varda vred, hatfull; det är köttet. Uppstiga orena lustar, eller avund, eller högfärd, eller självbehag — allt är det köttet, det får icke råda, det skall dödas. Se här trons övning!

På detta sätt vet du av Guds egna bud, vad den rätta heligheten är, och behöver icke i ovissa gärningar och egna inbillningar fara efter en helighet, som du icke rätt vet, varuti den består. Här får du ock så mycket att göra, att du icke skall bliva särdeles nöjd med dig, nämligen om du rätt och allvarligt ser på Guds heliga vilja och ser på ditt inre, ser på Guds lags andliga krav. Därigenom blir du i alla dina livsdagar uti ett ständigt beroende av din Guds trofasthet och hjälp.

Och si, detta är just vägen, detta är helgelsekonsten, att för var dag såsom ett barn bero av Gud, för var dag hålla sig väl med sin Gud, genom hans Son, ideligen med ordet om Kristus underhålla tron, barnaförtroendet, glädjen och lusten och kraften, och så, med denna villiga ande, giva akt på Guds heliga vilja och på Kristi sköna förebild. Detta går väl icke så jämnt och vackert, som det nu uttalas; men det går, såsom Herren giver det, utdelande åt var och en trons mått.

söndag 27 juli 2014

"Det brödet, som vi bryter, är det inte Kristi lekamens delaktighet?" (1 Kor. 10:16)

Här säger oss aposteln, vad Herren Kristus åsyftar och åstadkommer med sin lekamen och sitt blods utdelande till vår spis. Detta är nämligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.

Därom säger Han själv uttryckligen: "Vilken som äter mitt kött och dricker mitt blod, han blir i mej och jag i honom." Och strax efter nattvardens instiftande sa Han: "Ni ska förstå, att jag är i min Fader, och ni i mej, och jag i er." "Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som blir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt." Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har givit dem den herrlighet, som du har givit mej, att de ska vara ett, såsom också vi är ett. Jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett."

Tänk, vad sådana Kristi ord månde innebära! Vilket under av den gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mej, och jag i honom." Tänk, dessa är ju Kristi egna ord! Vi studsar, vi kan inte omfatta en så stor herrlighet, men vad ska vi göra? Det är Kristi egna ord; det är ju inte någon dröm eller dikt; Kristus kan ändå inte ljuga.

Och dessutom, var är väl gränsen för den store, underlige Gudens herrliga råd och gärningar? När Han först försonat oss med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade det Honom också att göra oss herrliga, att själv så innerligen förenas och sammansmälta med oss, som vi här kan märka, då Han ger oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.

Ty liksom det vi äter och dricker blir så alldeles vårt eget, att ingenting annat så kan bli det — t. ex. kommer det guld och silver jag äger mej inte så nära, inte heller verkar det så hos mej som det bröd och vin jag njuter — alltså har vår Herre Kristus velat förordna åt oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlivas med oss, samt oupplösligen förena vår ande med sin Ande, vår kropp med sin kropp, vårt blod med sitt blod, så att hans kärlek, hans renhet, hans värdighet ska bli våra egna, evinnerligen våra egna.

Om detta har den fromme Taulerus följande märkliga ord: "Intet är Guds Son närmare, än hans antagna mänskliga natur, som Han genom den personliga föreningen förbundit med sej; men oss är inget närmare än det vi äter och dricker, eftersom det förbyts i vårt kött och blod. Eftersom nu Kristus på det noggrannaste ville förena sej med oss, insatte Han detta heliga sakrament, varuti vi genom det välsignade brödet äter hans kropp och medelst det välsignade vinet dricker hans blod."

O, detta måtte väl vara höjden av detta högvärdiga sakraments herrlighet. Hur borde inte denna förening vara oss den största herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten mot alla sina synder, som detta sakrament vill skänka, blir hon ofta så brinnande av kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon väl önskade kunna trycka Honom in i sitt hjärta, att hon inte hölle något för större salighet, än om hon kunde bli med Honom på det innerligaste sätt förenad. Och se, då kommer den milde Herren här och finner på ett sätt, hur även en sådan önskan skulle tillfredsställas.

Men om man vill tänka på den egentliga grunden härtill, måste man komma ihåg, att det just var människans återförening med sitt ursprung, med Gud, som var målet för hela försoningens råd. Människan var skapad till att vara innerligt förenad med Gud. Därför var hon också gjord till hans avbild. Denna förlorades genom syndafallet; då avslets föreningsbandet, människan skilde sej från sin Skapare, och däri bestod den död, varom Herren hade sagt: "På den dag du äter därav, ska du döden dö."

Första steget till återföreningen mellan Gud och människan togs genom Guds Sons födelse, Guds Sons människoblivande, då Han blev såsom en av oss, då Han iklädde sej vårt kött, då Han antog vår natur och blev vår blodsförvant; då var redan en märklig förening skedd emellan Gud och oss — ty vi var med blodsband förenade. Varför också profeten hade förutsagt: "Han ska heta Emmanuel, Gud med oss" d.ä. inte bara Gud ibland oss, utan Gud i oss, Gud i vårt kött, Gud vår blodsförvant; varom också aposteln säger: "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms Han inte kalla dem bröder."

Men denna i Jesu födelse började förening tycks Han vilja fullända i detta underbara sakrament, där Han låter oss också förena denna sin antagna hela människokropp med vår. — O, detta är dock något som även änglarna lyster se! O, vilken helgedom den människa bär hos sej, som har blivit delaktig av Kristi heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med Honom! Vilken ära och salighet!

Vid det sista nattvardsbordet,
dagen före Jesu död,
Ordet som blev kött med ordet
till sitt kött förvandlar bröd;
vinet Kristi blod är vordet,
då hans allmakts ord det bjöd.

Må i ödmjukhet vi ära
detta helga sakrament!
Nya testamentets lära
övergår vad förr var känt.
Att oss Herren här är nära
ser vi genom tron han tänt.

Fadern, som i höjden tronar,
vare pris i evighet,
Sonen, den som synden sonar,
Anden, den som lär oss det!
Högt vår jubelsång nu tonar,
heliga Treenighet!

lördag 26 juli 2014

"Hämnas inte er själva, kära vänner, utan låt Guds vrede ha rum." (Rom. 12:19)

Här ställer nu aposteln emot varandra Guds rättvisa vrede och hämnd samt vår ogudaktiga självhämnd, varmed han antyder, att om vi låter Gud vara vår beskyddare, vill Han i allt ha omsorg om oss, hämnas all orätt som tillfogas oss, och skaffa oss rätt; men om vi själva hämnas, då har vi gått Gud i förväg och tagit saken ifrån Honom — och då får vi hjälpa oss själva. Sådant antyds därmed, att aposteln ställer Guds hämnd emot vår hämnd och säger: "Hämnas er inte själva, utan låt Guds vrede ha rum."

Apostelen säger inte, att vår lidna oförrätt ska bli ohämnad, utan han vill endast, att Herren Gud skall få behålla sin majestätsrätt och vara alla människors domare, så att vi inte tränger oss in i hans ämbete med någon självhämnd. Herren vill vara ensam konung och domare över sina skapade varelser. Ty det är skrivet: Min är hämnden, jag ska vedergälla det, säger Herren.

Dessa Herrens ord borde visserligen för alltid göra slut på allt vårt hämndbegär; ty då den store Guden vill vara vår hämnare, borde vi med rätta så bäva för hans vrede, att vår vrede bleve vänd i innerligt förbarmande och förbön.

När vi ser, hur högt Gud älskar sina barn och vänner, så att det heter: "Den som rör er, han rör Guds ögonsten" — då vi ser, med vilket brinnande nit Han vakar över dem, så att Herren Kristus försäkrar: "Alla era huvudhår är räknade", vilket också innebär, att Gud ska  ge akt på den mest fördolda ondska och obarmhärtighet, som någon kan tillfoga oss; och då vi därjämte vet, hur gruvligt det går till, när Herren Gud själv vredgas och straffar — då borde vi visserligen bli stilla och endast bedja: Gud, var oss alla nådig! Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Ty då Herren Gud hemsöker dem, som gör dej orätt och ont, tillgår det något gruvligare, än du kanske själv skulle önskat. För vi ska aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyllt lidande, har inte gjort det endast mot oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, som sörjer mycket hjärtligare för oss än vi själva; och då är din förtryckare genast under Guds vrede — och Honom ska han inte kunna undkomma, såsom ännu ingen människa undkommit Herren Gud!

Det säkra är, att synden inte blir till intet — det ska Guds höga fullkomligheter sörja för; synden ska alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i evigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten av Kristi lidande, eller också i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Kristi lidande för synden, då kommer han inte att uppbära syndens rätta straff, eftersom detta har övergått Kristus; men ångerns och tuktans lidande ska han ändå ha.

Sker åter inte detta, då ska alltid Guds vrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att vi inte ser det såsom syndens straff, då det nämligen sker genom vanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, vatten, krig o.s.v., men stundom sker det också på ett sådant sätt, att även vi människor tydligt kan se Guds rättvisa hämnd däri, t. ex. då en man, som förtryckt de svaga, änkor och faderlösa barn och med orätt tillvällat sej andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrått och beljugit människor och berövat dem deras goda namn och rykte, själv faller i uppenbar skam och vanära; eller då den, som tillfogat människor svåra hjärtesår, ja, livstidslånga sorger, en som den mänskliga rättvisan inte kommit åt, slutar i det olidliga stumma vemodet, vansinnet eller självmordet o.s.v.

Men sker det inte här i tiden, att Gud hämnas missgärningen, då återstår hans rättvisa hämnd till den förskräckliga evigheten, den tillkommande vreden.

Och nu, hur vill du då vredgas över din ovän, hur skulle du vilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du vet, att en så svår Guds vrede redan vilar över honom? Borde du inte hellre då gripas av innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant bör vi väl betänka, då den store, fruktansvärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall vedergälla det."

Detta föreställer oss nu aposteln för att rätt allvarligt tillbakavisa och kväva vår starka benägenhet för ondska och självhämnd. Och detta borde förvisso vara nog att förmå alla som vill vara kristna, som själva lever av idel barmhärtighet och för var stund behöver Guds tålamod, att de inte mot en felande medtjänare skulle utöva den ringaste hämnd eller ovilja.

Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå
om han med mej till doms vill gå?

- - -

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över dem ej solen må
kanske för alltid nedergå.

fredag 25 juli 2014

"Och satan gick in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv." (Luk. 22:3)

Vad vi i synnerhet bör lära av denna förskräckliga händelse, är, att ingen må vara säker och tänka: skrymtarna är skrymtare; en redlig kristen har inget att frukta. Nej, annat lär oss Judas´ exempel.

Då Judas av Frälsaren utvaldes till apostel, var han förvisso inte vad han sedan blev. Och hur många är inte de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Judas' exempel och alla andra syndafall, hur lätt och snart det kan vara gjort, att en kristen är förlorad. Isynnerhet när den rätt onda stunden är inne, när djävulen med sina listiga och starka anlopp griper dej an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder inte syns dej det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödvändiga — då är det snart gjort, att du faller.

Till sådan frestelsestund hör isynnerhet tre ting: Först att synden blir dej synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen ska kunna finna att den är farlig, utan den ska synas dej helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju inget".

Så war det, när ormen beswek Eva med sin illfundighet. Han sade: Icke skolen I dö; det är ju blott att taga ett äpple; och ett äpple är ju blott ett äpple. Men deremot skolen I winna mycket, nemligen först den ljufliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.

Likaså när han förförde Judas. Det börjades blott med litet snattande, och då hette det: Jag tager ju endast något så litet — och blott denna gång! (för hwar gång) och — det är icke orätt, att jag har något för mitt beswär.

Widare, när djefwulen ingaf honom i hjertat, att han skulle förråda Jesus, war det ju något så naturligt att tänka: Trettio silfwerpenningar äro icke att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; icke kan det gälla hans lif — emellertid gör jag mig en god förtjenst.

Sådant hade Judas wisserligen tänkt. Hwem skulle hafwa sagt honom, att han dagen efter gerningen skulle wara så förtwiflad, att han skulle gå bort och hänga sig? Det trodde han icke, utan han tänkte blott på, huru han den dagen skulle njuta af sina penningar.

Hade han på thorsdagen, då Jesus warnade honom, trott, hwad han dagen derpå fick erfara, wisserligen hade han bäfwat för den handeln såsom för sjelfwa helwetet. Men han såg det ännu icke sjelf, och djefwulen fyllde honom med andra ingifwelser.

Hwar och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djefwulens rätta art, nemligen att om du blott lnrymmer synd och skrymteri uti ett fall och wid ett tillfälle, skall du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du icke förmår se, att det är den ringaste fara å färde, och så skall du småningom gå steg för steg till ditt yttersta förderf.

Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste will öfwerwäga och betrakta den synd, till hwilken du frestas, du dock skall omöjligen kunna se annat, än att den är alls intet farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men deremot skall den ock på samma gång synas dig oändligen kär och ljuflig.

Dessa äro de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prof, då din odödliga själs wäl eller we torde skola afgöras. Ty börjar du nu allenast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dig. Skrymteriet är syndens och djefwulens gyllene öfwerklädnad, förutan hwilken de ingen wäg komma. Sannerligen, tag bort skrymteriet, och du skall aldrig kunna blifwa i någon synd, eller fortfara deri, utan du skall då alltid uppstå derur och frälsas.

Hade Judas blott bekänt, hwad djefwulen hade ingifwit honom — om det ock endast skett inför någon af lärjungarna — så hade djefwulen genast warit afwäpnad, och Judas hade icke längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårdt frestade christna i alla tider begagnat emot djefwulen, och alltid med stor wälsignelse. Derföre gäller just här apostelens förmaning: "Bekännen inbördes synderna den ena för den andra och bedjen för eder inbördes, att I warden helbregda."

Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man af egen bedröflig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Hwad är det då, man icke tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en werklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sig se, att det är alls ingen fara, då det likwäl spelas om sjelfwa lifwet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likwäl, att när han sjelf faller i frestelse till någon synd, synes honom dock den synden icke farlig.

Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Ho kan då warda salig?" Och Jesus swarade och sade: "Hwad som är omöjligt för menniskor, det är möjligt för Gud." Så länge wi blifwa uti denna fruktan och denna tröst, kunna wi aldrig förgås, utan wi skola alltid wara uti Guds hand. Han är en trofast hjelpare och herde och säger sjelf: "Ingen skall rycka de mina utur min hand."

torsdag 24 juli 2014

"Den som tror och blir döpt ska bli salig." (Mark. 16:16)

Vill vi ha ett bibelord, vari dopets alla herrliga skatter i korta, starka och förklarande ordalag är innefattade, så har vi ett sådant i Gal. 3:27: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus."

Hjälp Gud, att vi en gång märker denna omständighet! — Ni  har iklätt er Kristus!" Se, det är hela hemligheten av den obegripliga renhet och välbehaglighet för Guds ögon, som skänks oss i dopet. Vi är iklädda Kristus. Vi står inte mer för Guds ögon i våra egna personer, utan i hans Sons Kristi person; liksom Kristus på Försoningsdagen stod inför sin Fader inte i sin egen person med sitt eget anseende, utan i våra personer såsom den ende syndaren för alla syndare, bärande på sej hela världens synder.

Då var Han iklädd världen. Nu blir vi i dopet iklädda Kristus och betraktas inför Gud, inte efter vad vi själva är, utan vad Kristus är; vi står inför Gud i Kristi kläder, i Kristi person, i Kristi rättfärdighet och anseende. Detta heter här vara "iklädd Kristus".

Allt vad Kristus för oss var, gjorde och hade, är i dopet på oss överflyttat, åt oss skänkt; ty Kristus hade efter sitt nådefulla behag genom sina ord om dopet i detta nedlagt, ja, med detta sammanbundit hela saligheten som Han förvärvade oss. Varav kommer att alla som blir döpta till Kristus på en gång blir iklädda allt detta som hör till att bli salig, nämligen: hela Kristus och all hans förtjänst; så att vad Kristus för oss var och är, det är så alldeles vårt, som om vi själva i våra egna personer vore detsamma, och vad Kristus i vårt ställe gjort, är så alldeles vårt, som om vi själva gjort detsamma. Ty vi är iklädda Kristus.

Men vad är nu Kristus? Först är Kristus idel renhet och rättfärdighet, därför är vi också idel renhet och rättfärdighet. — I oss själva? Nej, i Honom allena; såsom "Han, vilken icke visste av någon synd, blev för oss gjord till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom".

Vidare: Kristus är täck och skön, så att Fadern i Honom har allt sitt behag, Kristus är Guds Son och rikets arvinge; därför är vi Guds barn, arvingar och Kristi medarvingar.

Nu förstå wi, huru det gick till, att de skröpliga lärjungarna woro alldeles rena; nu förstå wi, hwad det språket betyder: "Så är nu intet fördömligt för dem, som äro i Christus Jesus", d. ä. oaktadt de ännu i sitt kött och på sina fötter i wandringen hafwa mycket orent och skröpligt, kan likwäl intet deraf tillräknas dem till fördömelse. Ty just derföre äro de iklädda Christus, att de icke mer skola skådas och dömas, efter hwad de sjelfwa äro, utan efter hwad Christus är.

Nu förstå wi, hwarföre det hos profeten war förutsagdt: "Och detta skall wara hans namn, det man skall kalla Honom: Herren wår rättfärdighet." Den som rätt och wäl förstår denna hemlighet, han kan i sanning sägas weta något, han är kommen temmeligen långt ut ur djefwulens wåld och har lagt en orygglig grund till en rätt gudomlig frid i sitt hjerta. Men den som icke förstår eller will förstå denna hemlighet, han har ingen rätt insigt i evangelium och kan hwarken råda sig sjelf eller andra, kan icke heller denna hemlighet förutan någonsin i sin lifstid komma till någon frid, icke heller till någon sann helgelse, än mindre hjelpa andra dertill.

Derföre är det denna salighetens kunskap, som en christen så nödwändigt behöfwer. Då kunde han ändtligen en gång få ett warmt och christligt sinne, både mot sin Gud och sina medmenniskor, samt en wälgrundad och helsosam frid i sitt hjerta.

Ty när detta kommer in i en menniskas hjerta, att hon icke mer står i sina egna orena kläder för Gud, utan är iklädd Christus och är i Honom alldeles ren, täck och behaglig för Guds ögon; att hennes synder, som så jämmerligt plåga henne, aldrig skola tillräknas henne, o, då blir hon en ny menniska, då wämjes hon wid allt sitt eget, wid både sin fromhet och sin ofromhet; då blir Christus, Christus, endast Christus hennes allt i alla, både hennes rättfärdighet och hennes helgelse, ja, hennes lifs, hennes tankars medelpunkt; då älskar hon Honom och hans heliga wägar; då tager hon med nöje farwäl af sin förra werld, sitt förra wäsende i synd och fåfänga;, då will hon gerna följa sin Herre och tjena Honom i ewig rättfärdighet, oskuld och salighet; då har hon äfwen för den saken sitt hopp i Honom allena, förtroligt bedjande: Tag du, min Jesu kär, mitt hela hjerta, rensa mig du, döda du mitt kött.

Och si, detta är det, som både werkas uti oss och förebildas genom dopet — hwilket apostelen derföre kallar nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse.

onsdag 23 juli 2014

"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)

Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.

De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.

Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, bans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, huru väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagdt, lefwa wi för Herren, icke blott efter wårt förbund med Honom, utan ock efter wår ande, wår innersta håg och sträfwan. Går det icke fullkomligt i lefwernet, utan wi börja i något fall lefwa oss sjelfwa, så är detta en afwikelse från wår innersta wilja, hwilken afwikelse wi då sjelfwa bestraffa.

Och ingen dör sig sjelf. Äfwen i afseende på sin död är en christen icke mer sin egen, utan Herrens och Honom undergifwen. En christen har hwarken rättighet eller wilja, att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt lif; måste han äfwentyra eller uppoffra det, så skall det ske efter Herrens bud och ordning. I ären icke edra egna, I ären dyrt köpta," säger apostelen. Endast om Herrens ära och wälbehag eller hans bud och ordning så fordra, skola wi wara williga att uppoffra wårt lif, och då på hwad sätt eller tid Herren behagar.

En trogen må hwarken önska sig att lefwa eller att dö med afseende på sig själf. Han bör alltid så: Will Gud, att jag skall ännu längre wara här på jorden, så will ock jag det; will Gud åter taga mig hem, så will jag icke wara på jorden. Wi fela den ena gången med att önska oss ett förlängdt lif; den andra gången med att sjelfwiskt önska oss döden. Allt hwad wi äro och hafwa, äfwen wårt lif, hörer Herren till och bör åt Honom öfwerlemnas.

Lefwa wi, så lefwa wi Herren. Att wi "lefwa Herren" innebär, att wi betrakta wårt lif, wår hela tillwaro såsom Herrens egendom och derföre äfwen i allt handla såsom hans tjenare. Det innebär, att wi uti allting se på hans wilja, såsom det enda rättesnöret för allt, hwad wi göra eller företaga; att wi hafwa hans ära och hans wälbehag till wårt enda ögnamål. Det innebär ock, att wi uti allt, hwad wi erfara här i lifwet, öfwerlemna oss åt hans ledning, i lust och nöd, ehwad Han gifwer eller Han tager något, samt wilja åt Honom offra alla wåra gåfwor och krafter. —

Dö wi, så dö wi Herren. Såsom hela wårt lif är Herrens och åt Honom helgadt, så är äfwen wår död. Om wi ock dö en naturlig död, så sker det då i medwetande, att wi äro Herrens; Derföre wilja wi ock wara nöjda, hvilken stund och på hwilket sätt Han behagar att kalla oss.

Men i wissa händelser beror ock wår död af wårt eget wal, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sig wid ett wisst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle wåga sitt lif, men kunde genom flykt rädda det. Uti alla sådana fall är en christen både pligtig och efter anden willig att hellre offra sitt lif, än swika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han sålunda för Herrens skull offrar sitt lif, då heter det ock, att han "dör Herren". Ehwad wi nu lefwa eller dö, så höra wi Herren till.

Wi äro så wäl i lifwet som döden både hans egendom och hans tjenare. En sådan tröst och förmån hafwa de trogna allena, att hwarhelst de äro, i lifwet, i döden eller efter döden, "äro de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De äro alltid i hans händer, åt hwilken är gifwen "all makt i himmelen och på jorden". Lefwa wi här i främlingslandet, så äro wi dock hans barn och tjenare, i hans osynliga sällskap; och kallas wi hädan, då äro wi "hemma när Herren" för att ewigt se Honom, såsom Han är. Här i tiden höra wi Herren till, först efter tron och samwetet, sedan efter kärleken och tjenandet. Och då wi dö, då äro wi ock Herrens egendom och i hans wård både till kropp och själ.

Kroppen är i hans hemlighetsfulla, men säkra förwar undangömd intill uppståndelsens dag, då den skall oförgänglig återställas till ett ewigt lif; och själen är i Guds paradis, i Christi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den skall åter beklädas med den "andliga lekamen", hwilken är lik Christi förklarade lekamen. War wiss derpå, att den, som tillhör Herren i tiden, tillhör Honom ock i döden och i ewigheten. Det är då ett öfwer alla wåra tankar saligt förhållande, att "ehwad wi lefwa eller dö, höra wi Herren till".

tisdag 22 juli 2014

"Om jag kunde profetera och visste all hemlighet och allt förstånd och hade all tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet." (1 Kor. 13:2)

Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare självrättfärdighet vill göra vår kärlek och dess bevisning till salighetsväg, ser vi å andra sidan även hur kristna, som lärt den stora huvudsanningen, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Kristus, samt genom denna tro även erhållit den nya himmelska kärleken, åter efter någon tid dels börjar bli så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bevisning, att de nu tycks "leva blott sej själva", dels också mycket lätt kan trösta sej för denna brist och anföra, att vi dock blir saliga bara av nåd genom tron, som om vi skulle bli saliga genom en tro, som inte verkar någon kärlek.

Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri som vi ofta och allvarligt bör besinna, vad Herrens ord lär oss i denna fråga.

Sant är nu det, att vi blir rättfärdiga endast av Guds nåd genom tron på den kärlek, varmed Gud i Kristus älskat oss, och inte genom någon vår kärlek; men det är inte sant att vi blir rättfärdiga genom en tro, som inte verkar kärlek. Nej, säger aposteln, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag intet". "Det är så omöjligt, att den levande tron kan vara utan kärlek, som att elden kan vara utan värme" (Luther).

Då i Skriften läres, att wi warda rättfärdiga blott genom tron, menas der endast den tro, som gör hjertat lefwande och warmt i kärlek. Så sade Herren Christus: "Deraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes." Och Johannes upprepar idkeligen i sin första epistel, att wi just genom kärleken skola "weta, att wi äro af sanningen", "weta, att wi äro Guds barn", "äro födda af Gud".

Hafwa wi en gång kommit till tron, minnas wi ock, huru wi då fingo en ny, brinnande kärlek i wåra hjertan, icke blott till den nådige Guden, som förlät oss alla wåra synder, utan ock till wår nästa, nemligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem, som wi ansågo tro och älska Jesus, dels ock en "allmännelig kärlek", så att wi med innerlig omsorg tänkte på alla menniskors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, huru är det då med wår tro?

Må ock wår förtröstan wara än så lugn och stark, må ock wårt andliga ljus wara än så stort, är dock wår tro nu wisserligen endast ett dödt beläte, af hwad hon förut war, då hon nu icke werkar någon kärlek. Se äfwen, hwilka stora och priswärda gerningar, Herren Christus fann hos församlingens ängel i Ephefus, och dock hade denne öfwergifwit sin första kärlek, hwilket Christus förklarade wara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "affall", att om icke bättring skedde, skulle ock ljusstaken bortstötas från dess rum.

"Jag wet dina gerningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda; och du har försökt dem, som säga sig wara apostlar, och äro det dock icke, och du har funnit dem wara ljugare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är icke worden trött. Men jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek. Betänk, hwarifrån du är fallen, och bättra dig och gör de första gerningarna; annars skall jag snart komma till dig och bortstöta din ljusstake från dess rum, om du icke bättrar dig."

Här finna wi, att kärleken är ännu en särskild sak i hjertat och kan wara förlorad äfwen under en så priswärd werksamhet, så kraftiga och christliga gerningar, som dem Christus här uppräknar, nemligen då du nu icke mer ligger för dina synder wid Jesu fötter, utan är sjelf god och derföre icke heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man sålunda under de präktigaste gerningar kan sakna denna kärlek, det wisar ock apostelen, då han säger: "Om jag talade med menniskors och änglars tungor och hade icke kärleken, så wore jag en ljudande malm och en klingande bjellra. Och om jag kunde profetera och wisste all hemlighet, om jag gåfwe alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och hade icke kärleken, så wore det mig intet nyttigt."

Wisserligen borde detta förhållande wäcka oss att inför Herrens ögon besinna, huru wi hafwa det med kärleken. Wi finna af både Christi och apostelens ord, att hwadhelst wi äro, tro eller göra, utan att hafwa denna werkliga kärlek i hjertat, hwilken genom tron och nåden födes, så är alltsammans falskt och blott bedrägeri, huru christligt och wackert det än synes. Måtte wi i alla wåra lifsdagar minnas och besinna detta!

Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek intet är.

Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te,
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek intet är.

måndag 21 juli 2014

"Och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk äfwen detta. Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjelp, som wi behöfwa mot synden. När wi först fått syndernas förlåtelse, behöfwa wi ock nåd till syndernas aflåtelse. Och äfwen den will Herren sjelf gifwa: Han helar alla dina brister. — Så sannt som Han har förlåtit dig alla dina synder, så sannt som du har werkligt annammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sannt har du ock ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att blifwa fri från de brister, som widlåda dig, och att ingenting är dig en swårare plåga än dina egna swagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister äro din swåraste plåga!
a
Har icke detta sinne åtföljt din tro, så wet du icke ännu, hwad den sanna tron är. Om du ock mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror, att du har tron, så är dock din tro ännu blott en sjelfgjord inbillningstro, om du icke beswäras af dina egna brister mer än af något annat ondt på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som äro andliga, de äro andligen sinnade;" och "hwilken icke har Christi Ande, han hör icke Honom till". Men det är omöjligt, att den, som har Christi Ande, icke skulle tänka på att warda helig och Christus lik, ja, hafwa deruti sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida af bristerna. Ty omöjligt kan Christi Ande wara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, sjelfwa den syndiga naturen i oss, kan wara ense med Anden. Hwarföre ock Paulus om sig sjelf bekänner: "Jag har lust till Guds lag efter den inwärtes menniskan (det nya kreaturet i oss, som är födt af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag, som är i min håg, och griper mig fången uti syndens lag."

Men för det andra fordras ock, att wi rätt förstå, hwad det är, att Herren helar wåra brister. Många mena, att det innebär, att wi skola helt befrias ifrån dem, hwarigenom wi skulle snart wara alldeles rena, såsom Christus war, och såsom wi skola wara i himmelen. Men icke så. Detta är willfarelse. Herren skall wäl för hwar gång hela wåra brister och andliga sjukdomar, men de kunna alltid igen återkomma. Ware ingen säker! Wi hafwa sett, att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stridde mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här tillgår det likasom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid igen snafwa, falla, stöta sig, skada sig, eller eljest blifwa sjuk, och Gud har aldrig gifwit oss någon trygghet deremot; men i dess ställe har Han uppfyllt jorden med läkemedel samt gifwit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så ock här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men Han will sjelf städse wara wår läkare, såsom Han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Christi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, der hwar och en har sina krankheter. Du skall ingen enda helig finna, som icke har någon särdeles brist att dragas med. Och derjemte äro wi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria derifrån; ty om det stode i wår makt, skulle säkert hwarje christen genast göra det. Då är det wår enda tröst, att Herren will sjelf wara wår läkare och beständigt hela alla wåra brister. Såsom ock här icke står har helat, liksom det en gång wore så gjordt, att det aldrig mer behöfdes, utan här står helar hwilket sker och skall ske beständigt.

Och detta gör Han på det sättet, att Han först straffar, bedröfwar, slår och dödar wår gamla menniska; och sedan, när wi ropa om nåd, åter tröstar, hugswalar och upprättar oss och gifwer oss då ett nytt uppsåt att wandra warligare. Han säger sjelf tröstligen: "Sen I nu, att jag allena är det. Jag kan döda och lefwande göra, jag kan slå och kan hela."

Tag sjelfwa David till exempel härpå. Utom smärre hwardagsbrister, föll David stundom i swåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Den andra gången i högmod, så att han derföre räknade sitt folk; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Då sjöng han denna psalm: "Lofwa Herren, min själ, den dig alla dina synder förlåter och helar alla dina brister."

söndag 20 juli 2014

"Lova Herren, min själ... den dig alla dina synder förlåter." (Psalt. 103:2)

Ja, säger du, jag skulle också tro mina synders förlåtelse, om jag inte hade en viss synd, som är alltför svår och otillbörlig!

Du har således en hemlig tyngd på ditt hjärta; detta är visst svårt, men lägg märke till hur orden lyder här: "Den som förlåter dej alla dina synder." Det är sant, det är en synd till döds, som aldrig kan förlåtas, "försmädelse mot Anden"; men de som begått denna brukar aldrig söka förlåtelse.

Nu säger också Kristus uttryckligen, att denna synd är den enda som aldrig blir förlåten. För övrigt säger Han, att "all synd och smädelse varder människorna förlåten", även så svåra synder som försmädelse mot Gud, ja, de gruvligaste synder, såsom Herren själv så högtidligt försäkrar: "Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull!"

Stanna här! Skulle du inte vid en så stor försäkrAan av den barmhärtige Guden göra Honom till viljes och tro Honom på orden, även om du alls inget känner i ditt hjärta? Eller vill du ännu strida mot Herren och vid ett så stort och tröstligt ord inte tro Honom? Du kunde därmed begå den gruvliga synden, som heter göra Gud till ljugare! Vill du ännu ett enda ögonblick gå borta ifrån din Gud i otro, kall och stel och vrång till sinnes?

Men, säger du, jag har också en gång fått och trott förlåtelse, men har åter syndat. Gud kan väl inte beständigt förlåta!

Svar: Att du syndat, sedan du fått nåd och upplysning, är visst den svåraste synd; men märk dock åter på orden. Här står inte förlåtit, såsom om det hade skett bara en gång, utan förlåter, beständigt och oavlåtligen förlåter. Om Gud inte förlåter beständigt, så är hans förlåtelse till ingen nytta, och så bleve ingen själ frälst; ty då vore allt genast förlorat, eftersom där är beständigt synder i vårt kött, vilka också beständigt framträder.

Hit hör Luthers kostliga ord: "Eftersom vid vårt kött häftar en evig synd, så länge vi lever här på jorden, och ingen ände är på våra fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot har en evig och stadigt varande förlåtelse, så att vi inte för syndens skull må åter falla under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull ändå alltid förbli under nåden." Detta är Herrens eviga förbund, som gör, att synden inte kan fördöma oss!

Tag här själva David för dej till bevis. Han hade också stått i nåd hos Gud en lång tid och åtnjutit en alldeles utomordentligt stor nåd: tidigt i sin ungdom begåvad med Guds ords och Andens upplysning, från fårherde utvald och smord till Guds folks konung, sedan välsignad med stora segrar och mycken ära, ja, så att han också var en stor Herrens profet, och se, han faller på en gång i två av de gruvligaste synderna, hor och mord!

Där var nu "blodröda synder", och märk, begångna av den mest upplyste och benådade man, och likväl — likväl fick han förlåtelse! fick en herrlig tillsägelse och förlåtelse, och det genast, när han bekände inför Herren sin överträdelse.

Och vad hade han gjort för att försona Gud och få förlåtelse? Alldeles inget, nej, inte det ringaste, utan han hade endast efter mycket motstånd ändtligen drivits av nöden att mitt i sin skam komma fram för Gud och bekänna synden, och då fick han genast förlåtelse. Han säger själv: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben för min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mej. Men jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning."

Här ser jag nu vad Guds eviga förbund vill säga, som gör att ingen synd kan fördöma oss! Här ser jag att om än synderna är blodröda, ska de dock, avtvagna i Lammets blod, bli snövita. Här ser jag, att "Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder". Här ser jag, att även fastän man haft nåd och upplysning förut, synden ändå genast förlåtes.

Här gör jag den sunda, enkla slutsatsen: Har Gud förlåtit David, som hade så stort ljus och så stor nåd och dock syndade så grovt, då vågar jag inte ett ögonblick misströsta och gå fjärran från min Gud; då kan, då bör och då får jag vara viss, att Han också lika väl förlåter mej — så vida jag inte till mina andra synder nu även skall lägga den försmädelsen mot Gud, att jag skulle säga atrt Han, twärt emot sitt ord, har anseende till personen och inte håller sina ord!

Bevare mig Gud för en sådan otro! Jag är ju också en människa även jag, lika väl som David. Jag är ju dock  försonad med Kristi dyra blod, även jag, lika väl som David. Och David var en lika grov syndare som jag. Då nu likväl han för så svåra synder fick nåd, då vågar jag inte misströsta; helst som den store, barmhärtige Guden själv säger: "Jag vill ingen syndares död" — "allenast känn dina missgärningar" — "och om dina synder vore blodröda, ska de dock varda snövita!"

lördag 19 juli 2014

"Han (Abraham) tvivlade icke på Guds löfte med otro, utan vart stark i tron, givande Gud äran." (Rom. 4:20)

Aposteln säger här, att då Abraham icke tvivlade på Guds löfte, utan fortfor att tro och vänta dess uppfyllelse, huru illa det än såg ut för människoögon, har han därmed "givit Gud ära".

Detta är ett mycket tänkvärt ord. Den som under svåra trosprövningar ändå fortfar att hålla Gud för sannfärdig i sitt löfte, fortfar att hoppas, där intet hopp är, blott därför att Gud har givit löftet, den giver Gud ära; den människan erkänner på allvar, att Gud är allsmäktig och sannfärdig.

Såsom Luther säger: "Att giva Gud hans rätta ära, är intet annat än att hålla Honom för en trofast och sannfärdig, vis, barmhärtig och allsmäktig Gud och, korteligen, erkänna Honom för den, som allena skapar och giver allt gott." Sådant gör endast tron; då vi däremot genom otron beröva Gud hans ära och göra Honom till ett svagt, vanmäktigt eller trolöst väsende, såsom Johannes säger: "Den som icke tror Guds vittnesbörd, han gör Honom till en ljugare",  vilket ju är alldeles förskräckligt. Men sådan är otron.

"Därför", säger åter Luther, "fordrar vår Herre Gud intet högre av oss människor, än att vi giva Honom hans ära och hålla Honom för vår Gud, d. ä. att vi icke hålla Honom för en inbillad och tom avgud, utan för en rätt sannfärdig Gud, som antager sig oss, hör våra böner, förbarmar sig över oss och hjälper oss i all nöd. När Han får det av oss, då har Han sin gudom hel och oförkränkt, ja, då har Han allt, som ett troende hjärta möjligen kan giva Honom. Att av hjärtat giva Gud sådan ära, är därför visserligen en vishet över all vishet, en  (människans) rättfärdighet över all (mänsklig) rättfärdighet, en gudstjänst över all gudstjänst, ett offer över alla offer."

Om vi rätt besinna sådant, skulle vi väl något mer, än vanligen sker, fara efter trons gåva; ty det skulle väl dock vara oss en lust att få giva åt Gud något, som riktigt behagar Honom. Och det göra vi, om vi endast tro Honom på hans ord och tillsägelser och därmed giva Honom ära.

Huru Abraham genom tron gav Gud ära, visar aposteln ytterligare, då han tillägger: Och var fullviss därpå, att den som lovade, Han var ock mäktig det att hålla.

Han war "fullviss", djupt övertygad och genomträngd av den sanningen, att Han, som hade givit löftet, var ock mäktig att fullgöra det. Herren Gud hade med den frågan: Månne för Herren något kan vara omöjligt? bragt Abraham till en djup eftersinning av den omständigheten, att vadhelst Herren lovade, kunde Han ock fullgöra efter Han var själva Skaparen, den Allsmäktige. För Honom kunde ju icke någonting vara omöjligt.

Det var genom samma anmärkning jungfru Maria också bragtes att tro den underliga bebådelsen, att hon, som "visste af ingen man", skulle bliva Guds Sons moder, då ängeln erinrade: Ty för Gud är ingenting omöjligt. Vi märka här, att tron måste stå på själva Guds allmakt; tron skall hava så höga och för allt förnuft orimliga ting för sig, att intet mindre än Guds allmakt betryggar henne.

Det är då icke att tro, när man så jämkar och uttyder löftesordet, att vi, arma, vanmäktiga och blinda varelser, skola kunna begripa, huru det skall tillgå att fullgöra det. Detta är ju tvärtom att mäta Guds makt och vishet efter vår egen, att således göra Gud lika med oss, fallna, vanmäktiga dårar, vilket är rentav en hädelse.

Nej, då jag blott har ett ord av den allsmäktige Guden, låte jag detta vara mig nog! Tron låter då icke mer uppehålla sig med förnuftets frågor: "Huru är det möjligt?" utan hon avhugger alla sådana överläggningar med den enda genfrågan: "Månne något kan vara omöjligt för Herren?" —

Det var ock just med dessa språk och våra textord, Luther och hans medkämpar stärkte sig i striden för den rätta läran om sakramenten emot dem, vilka ville i dessa inlägga endast så mycket, som med förnuftet kunde förklaras.

Men isynnerhet må alla trogna bereda sig på sådana prövningar, såväl för tron på den närvarande nåden under all kännbar synd, frestelse och anfäktning, som ock för tron på Guds bönhörelse och hjälp i all annan nöd under vandringen — sådana prövningar, att intet mindre skall förslå till trons upprätthållande än Guds egen starkhets makt. Herren Gud skall själv draga försorg därom, att vi skola få sådana prövningar; ty det gäller hans ära och vår fullkomning i nåden.

Ju hårdare vi prövas, så att vi ropa och skria av all inre och yttre nöd och dock genom Honom frälsas, desto mer varda hans makt och trohet förherrligade, såsom Han själv säger: "Jag vill gå före dig och göra backarna till jämn mark, sönderslå koppardörrar och sönderbryta järnbommar; på det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mig är intet. Jag är Herren och ingen mer."

fredag 18 juli 2014

"Du berömmer dig av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse. Ty för eder skull varder Guds namn försmädat ibland hedningarna." (Rom. 2:23,24)

Här samlar aposteln allt, vad han förut i kapitlet sagt och ännu kunnat säga, till en enda förkrossande slutanmärkning:

"Du berömmer dig av lagen och vanhedrar Gud med lagens överträdelse;" d. ä. just därmed att du berömmer dig av lagen och likväl för  ett brottsligt leverne, bringar du vanära och försmädelse över Gud och hans ord; "ty för eder skull varder Guds namn försmädat ibland hedningarna, såsom det är skrivet".

I leven på ett sådant sätt, att när hedningarna se edra gärningar och höra, att I berömmen eder av den sanne Gudens kännedom och lag, de måste tänka, att denne Gud och denna lag kunna icke vara goda, efter det I, som ären hans folk, gören så onda gärningar. Såsom det är skrivet — hos edra egna profeter klagar Gud själv häröver och säger: "De höllo sig lika som hedningarna, dit de kommo, och ohelgade mitt heliga namn, så att man sade om dem: är detta Herrens folk?"

Detta är själva tyngdpunkten i den förkrossande bestraffning, aposteln här giver judarna. Att med sitt leverne komma Guds dyra namn till försmädelse, är en så fruktansvärd sak, att ett fromt hjerta vill alldeles förgås vid blotta tanken på möjligheten att hava gjort något sådant. Och här säger aposteln om judarna, att de förde ett sådant leverne, att själva hedningarna i sitt mörker kunde straffa dem och för deras skull försmädade Herrens namn.

Då man betänker, huru högt juden ansåg sig stå över hedningarna genom de många och stora företräden, han hade framför dem — huru han alltid medlidsamt blickade ned på dem, såsom på "blinda", i "mörker varande", och att aposteln nu kastar över honom den anklagelsen, att själva hedningarna för hans synder lärde att förakta och försmäda Gud, då måste man säga: Det var en förskräckligt krossande sammanställning.

Och så måste människohjärtat sönderslås och tillintetgöras, om där skall bliva en ny födelse, ett sant anammande och saligt trosliv av den nåd, som evangelium förkunnar. Och detta var apostelns ändamål med denna förkrossande predikan: det var att "rödja Herrens väg", att "förnedra de berg och högar". Han måste sålunda såra och bedröva, på det hans herrliga evangelium skulle sedan desto bättre hela och hugsvala.

Men vad aposteln här sagt om judarna, har tyvärr en alltför träffande tillämpning på de flesta namnkristna, isynnerhet de skriftlärda ibland oss, de lärare, som icke lära sig själva, utan leva fram uti ett obotfärdigt väsende.

O, att var och en, som läser dessa apostelns ord, kunde taga dem till sitt hjärta och eftersinna, om de icke inträffa på honom! Du är genom det heliga dopet intagen i Guds förbund, du framträder kanske även till Kristi lekamens och blods sakrament, du har kanske god kristendomskunskap, så att du kan riktigt tala Guds ord till andra, kanske även talar om bättringens nödvändighet, om en sann tro och ett heligt leverne; men — huru är det med ditt egentliga väsende, ditt hjärta och liv?

Detta är ju en rätt tillämpning av texten. Lever du själv i den bättring, som är inför Gud? "För Honom är intet kreatur osynligt." Han känner det. Lever du själv i en sann trosförening med din Frälsare? Lever du själv i en daglig helgelsens övning att döda ditt eget kött, dess lustar och begärelser? Eller kanske din kristendom består uti att blott veta och tala — så att du säger: man skall frukta och älska Gud över allting, men du lever i dina smågudars dyrkan, utan någon fruktan eller klagan däröver vid nådestolen?

Kanske du utlägger och inskärper alla Guds bud för andra, men är själv en svärjare? — kanske en sabbatsbrytare? — kanske en drinkare? — kanske du lever i hat till en medmänniska? — eller i en hemlig last? O, det vore ju ett förskräckligt skrymteri!

Men Herren, den Allsmäktige och Helige, ser det. Han känner dig. På detta sätt "samkar du dig själv vrede på vredens dag, när Guds rättvisa dom blir uppenbar", så sant Gud icke ljuger. Och på detta sätt ger du andra anledning till försmädelse och förakt för den heliga lära, du bekänner. Ditt husfolk och dina grannar skola stödja sig på din ogudaktighet och trösta sig i sitt oomvända tillstånd. Du bidrager således att fördärva och förhärda dem, för vilka Kristus lidit döden. Sådant skall Han en dag utkräva av dig.

Om du blott icke bekände hans religion, så syndade du för dig själv; men nu syndar du på Herrens heliga namn och på hans dyrköpta. Det är för denna omständighet, Herren säger: "Vi förkunnar du mina rätter och tager mitt förbund i din mun? Efter du dock hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig."

torsdag 17 juli 2014

"Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bära den jordiskas (Adams) likhet, det känna vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du ock lika visst, att vi en dag skola bära den himmelskas likhet, vi, som äro med Honom förenade?

Tror du detta, att Adam och Kristus voro den ene lika visst som den andre stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi skola danas — att de äro liksom de tvenne stora modeller, efter vilka våra tvenne olika tidskiften skola formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden hava burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hörer, vi ock skola en gång bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hörer?

Tror du detta, att för alla som äro i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga, att vi bära den jordiskas liknelse, det märka vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som voro lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bära vi Adams likhet uti de egenskaper, som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, korteligen: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv varda jord. Men sedan hörer ock till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, afguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Si, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller icke, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna icke, Guds barn! Bliv icke otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud icke har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är uti allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hörer först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi skola där kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kunna fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, uti denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är ock den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt, vad vi här ville och hungrade efter, men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att hava en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man ock tänka sig om Gud, då Han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att Han skapade det omätliga havets vattenmassor.

onsdag 16 juli 2014

"Giv oss i dag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten, som i denna bön är översatt med daglig, har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar sammanstämmer ändå däri, att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsendes uppehållande".

Nu frågas den, som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det, som varit nödvändigt till ditt väsendes uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning, som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt, vad den lovat, som bäst vet, vad som är dej nyttigast. Eller vet du, huru mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig, utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att Han skall ge dej så mycket, att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan skall kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod, som behöver nedtuktas — det är endast något sådant, som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten, som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår, att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sig själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du, att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du skall samla skatter blott för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du måste inte längre vara min fogde."

Se här, vad Guds mening är, då Han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt därpå, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer, än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt Honom ska förvalta hans gåvor. Då vill Han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte, att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och icke tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att Han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därjämte vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt, vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen, som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

tisdag 15 juli 2014

"Ske din vilja." (Luk. 11:2)

Denna bön fordrar helt och hållet ett gudälskande hjärta — ett hjärta, som egentligen bara ser på Guds välbehag. Den fordrar ett gott barns hjärta, som "ingen vilja har", utan vill bara faderns vilja och inte behöver något vidare skäl varför det och det ska ske, utan endast att det är faderns välbehag.

Tusentals kan älska något gott, ädelt, nyttigt, nödvändigt, men det är inte detsamma som att älska Guds vilja. För det är inte nog, att vi älska samma saker, som Gud älskar, utan vi ska älska själva Guds välbehag, utan avseende på saken som Han vill; således, älska Gud — och för hans behag älska vadhelst  Han vill, även om det syns oss än så galet eller svårt, såsom när Abraham får befallning att offra sin Isak, "löftets son". Då kunde han omöjligt inse något skäl därtill, utan skulle endast för Guds vilja göra det.

Och nu fordrar den tredje bönen, att vi inte bara ska fördra en sådan Guds vilja, utan också älska den så att vi ber om den. Vi ska nämligen aldrig glömma, att bön — bön måste vara hjärtats sak, inte förståndets och icke påbudets verk, utan hjärtats eget begär och angelägenhet. Men när Guds vilja är den gamle Adams död och korsfästelse, och dessutom all människonatur vill vara fri och älskar sin egen vilja, så må man väl fråga: Hur kan någon människa få ett sådant hjärta, som så älskar Guds vilja, att man verkligen ber om den?

Ett sådant hjärta får man aldrig (om man än plågra sej till döds för det) på något annat sätt, än genom en ny födelse av Gud. Men då en själ har blivit väl utpinad av sin egen ondska och av lagens heliga krav och omsider såsom helt ovärdig överväldigas av den stora oförskyllda nåden, så att hon säger: o Jesus, det är för mycket — och hon får i hans blod all sin rening, i hans kärlek all sin salighet, då Guds kärlek sålunda är utgjuten i hennes hjärta — då blir henne också Guds välbehag dyrbarare än allt vad som kan tänkas och nämnas.

Då blir det hjärtats första fråga: "Vad får jag göra dej till behag, du oförliknelige Frälsare? O, att jag bara måtte göra Guds vilja!" Och då vet den själen inte vad som är gott och rätt, mer än vad den himmelske Fadern vill; och då vet den ingenting så ont som sitt eget hjärta, och säger med fullt allvar: "Döda, o Gud, min vilja! Jag kan inte själv döda den så som jag bör, men gör det du!" Och när själen så ber emot sej själv, då ber den om Guds vilja.

Således, när jag först är uttröttad af min egen wiljas ondska och sedan så genomträngd dels af Guds storhet, att hans wilja är mig mer än hela min salighet, dels af hans kärlek och ljuflighet, så att om blott hans wilja sker, är allting wäl; då har jag ett sådant hjerta, som werkligen älskar Guds wilja.

Här må nu hwar och en gifwa akt på sitt tillstånd. Wi hafwa här åter ett stycke, som uppenbarar wårt hjertas innersta. Wi erinra åter, att bönen måste wara ett uttryck af menniskans egen omsorg, åstundan, angelägenhet. Icke skall hwem som helst kunna bedja denna bön. Du, som detta läser, stanna dock en stund såsom inför Guds ansigte, inför de ögon, som skåda hjertans tankar och uppsåt. Huru är det med dig i detta stycke?

Du kan wäl weta med dig sjelf, om du plägar umgås med sådana omsorger, suckar och böner: "Gud, wisa mig din wilja! Hjelp mig att göra din wilja!" Det är ju omöjligt, att den Helige Ande kan bo i ett hjerta utan att uppwäcka sådan omsorg derinne.

En christen kan wäl ofta så förströdd öfwerfara bönen: Ske din wilje, att han icke ens med tanken följde den; men gif akt på, hwad som först och sist är hans hjertebön, om det icke är just denna: "Gud, min Fader, min Frälsare, hjelp mig, hjelp mig, att jag må göra din wilja! Hjelp mig emot min grufliga tröghet! Gif mig din Helige Andes drift och kraft att göra din wilja; och wisa mig din wäg, att jag wandrar i din sanning!" -

Jo, detta är något alldeles utmärkande på ett hjerta, i hwilket den Helige Ande bor. Det är just den ena stora hälften, af hwad som skulle utmärka det nya förbundets barn, hwarom Herren säger: "Jag skall gifwa min lag i deras hjerta och skrifwa den uti deras sinne." Guds lag är ju Guds wilja. Att nu Guds lag är skrifwen i hjertat och sinnet, förnimmes blott derigenom att hjertat älskar Guds wilja, att jag har ett sådant sinne, som innerligen suckar: "O, att jag kunde hålla din lag af allt hjerta! O, att jag kunde göra Guds wilja!"

Wi säga icke, att en christen är en fullkomlig menniska, o nej, det är mycket i hans inre lif och hans yttre lefwerne, som är rätt skröpligt; han kan icke heller så waka, bedja och strida emot sina oarter, som han borde och wille; det finns intet folk, som känner så mycken brist, som just de trogna. Men märk likwäl: Förstår han, att det och det är Guds wilja, då är detta genast hans lefnadslag, då will han ock fullgöra det; och om nu köttet strider emot Anden, då uppkommer bön — se här, huru sjelfwa bedjandet af denna bön uppkommer i hjertat — just genom köttets strid emot Anden uppkommer kamp och bön om Guds wilja. Det måste wi nödwändigt widhålla, att en christen har ett sådant hjerta och sinne.

måndag 14 juli 2014

"Helgat varde ditt namn." (Luk. 11:2)

Denna bön måste visst ha någon djupare betydelse och större vikt, än vi genast förnimmer, alldenstund Kristus gjort den till den första bönen.

Härtill kommer ännu, att denna bön påtagligen åsyftar detsamma som det andra budet i Guds lag: Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn — och detta är det budet, varvid den förskräckliga hotelsen är fästad: "Herren ska inte låta honom bli ostraffad, som missbrukar hans namn".

Då nu en sådan utmärkande vikt fästs vid detta bud och denna bön, borde var och en börja ana, att någon stor hemlighet måste ligga förborgad här, då likväl samma bud och bön för alla vanliga människotankar syns vara de minst viktiga.

Nu, vad kan då Herren Kristus mena med den bönen: "Helgat varde ditt namn?"

För att göra oss reda för det, måste vi betänka, vad Guds namn vill säga. Vad är Guds namn? Svar: Guds namn är allt, som säger oss, vad Gud är, med alla sina gudomliga egenskaper och fullkomligheter.

Men för att säga, vad Gud är, därtill fordras all Guds uppenbarelse på jorden — vi kan ändå bara högst  ofullständigt fatta Honom.

Nu har Gud först uppenbarat sig i sina skapade verk; men av den uppenbarelsen skådar vi, om man så får säga, bara hans yttre. Hans hjärtas tankar, hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, hans vilja och råd i avseende på oss människor, förbleve oss likväl evigt förborgade hemligheter, om Han inte även hade uppenbarat sej i ordet, först det skrivna och omsider det väsentliga, som blev kött och bodde ibland oss, såsom Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta avbild. Därför fordras också allt Guds ord till att lära känna Honom.

Korteligen: Guds namn är inte i hast uttalat, såsom förbundets Ängel själv antydde, då Manoa frågade Honom efter hans namn. Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn, det dock är underligt" — eller kanske rättare: "det är Underlig." Så frågade också Moses Herren efter hans namn och fick till svar: "Jag skall vara den jag skall vara", och åter: "Jag skall vara det." Detta är betydelsen av namnet Jehova.

Detta är hans majestätiska väsendes namn, vartill Han ännu fogat många tillägg, utgörande både förskräckliga och ljuvliga beskrivningar på hans egenskaper. Så t.ex. är det ett namn, som kan gå oss igenom märg och ben, då Han säger: "Jag Herren, din Gud, är en stark, nitälskande Gud" — ja, då Han kallas en "förtärande eld" — en förskräcklig Gud för alla ogudaktiga — den allsmäktige, rättfärdiga, helige, store.

Men Guds ord överflödar också av ljuva och saliga namn på vår Gud. Han kallar sej också den barmhärtige, nådige, tålige, fromme, trofaste. Särskilt blir Gud såsom uppenbarad i köttet till vår frälsning kallad Emmanuel, d.ä. Gud med oss, samt underlig, råd, Gud, hjälte, evig Fader, fridsfurste. Han kallar sej också vår tröstare, vän, herde, brudgum, broder, fader. Men vem kan räkna upp alla den Högstes namn, vilka såsom en ljuvlig balsam är utgjutna över allt Guds ord! Såsom Salomo säger: "Ditt namn är en utgjuten salva." Korteligen, allt Guds ord utgör eller uttrycker Guds namn.

Men hur skulle vi kunna underlåta att särskilt komma ihåg det namnet, som är över alla namn, vilket för syndare är ljuvligare än alla namn som någonsin kan nämnas i himmelen och på jorden; det namn, i vilket allena vi ska bli saliga; det namn, som vederkvicker de arbetande och betungade, tröstar de bedrövade, helar de sårade, förlossar de fångna, gör de fattiga rika, avplanar synder, gör rättfärdig och salig! Det är det dyra namnet, med vilket Gud har benämnt sig i sin Son — det trösterika frälsarenamnet, Jesus.

I detta namn har Gud nedlagt sitt hela hjärta emot syndare, sitt eviga frälsningsråd, sin eviga kärlek, sin barmhärtighet, sitt tålamod, sin trohet — allt, allt, som kan göra en syndare salig, har Gud lagt in i det namnet Jesus. Det korta namnet är ett helt evangelium. Syndares frälsning är dess betydelse.

Men nu märker vi, att under det vi betraktar dessa betydelsefulla Guds namn, såväl som andra heliga Guds ord, börjar Gud själv att framstå för våra själar, förklarad, stor, herrlig, helig, nådig, allt efter de namn och den beskrivning på Honom som vi betrakta. Härav kommer, att det inte bara är ett hebreiskt talesätt att säga: Guds namn, när man menar Gud själv, utan det brukas också hos oss, när någon talar illa om sin nästas person, hans ord och gärningar, att vi säger: Han "förklenar hans namn".

När vi betänker allt detta, så märker vi, att till Guds namns helgande hör allt, som gör, att Gud blir för själarna förherrligad, rätt känd, ärad och älskad, då däremot allt, som bidrar till att förvända begreppet om Gud, eller förringa vördnaden för Honom och hans ord, hans verk och hans sak på jorden, det heter att ohelga hans namn.

söndag 13 juli 2014

"Om jag förehade något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren inte höra mej." (Psalt. 66:18)

Om det är svårt för dej att kunna tro ditt barnaskap hos Gud, ja, kanske alldeles omöjligt p.g.a. den eller den omständigheten, så lägg märke till följande åtskillnad:

Om grunden till din misströstan ligger däri, att du vet med dej en uppsåtlig syndaövning, som du inte vill överge, såsom att du lever i oförsonligt hat till en medmänniska, eller du har slutit förbund med någon köttslig lusta, eller du övar någon oärlighet i handel eller arbete, med ett ord, en uppenbar köttets gärning, som du således ärnar fortfara med; så försök inte att genom evangelium överrösta och nedtysta motsägelserna och intala dej att ändå tro ditt nådestånd; ty allt Guds ord är för mycket klart stridande däremot, och Herrens Ande, som skulle ge dej trons visshet och vittnesbörd om ditt barnaskap, är "sanningens Ande", en ren och helig Ande. Han kan inte ge dej ett vittnesbörd som strider mot sanningen; och du ska alltid törna emot apostelns ord till trollkarlen: "Du har ingen del eller lott i detta ord, ty ditt hjärta är inte rätt för Gud." Han säger inte: Ty dina synder är för många och svåra; utan han säger: "Ditt hjärta är inte rätt för Gud."

Men gläds, att han inte heller säger: Därför måste du för alltid vara förlorad; utan han tillägger ännu: "Bättra dej från denna din ondska och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna". Tänk, då inte ens trollkarlen, så genomsyrad av skrymteri, "full med bitter galla och bebunden i vrånghet" — då inte ens han ges förlorad, utan får komma till Gud och be om förlåtelse! Men märk vidare, att aposteln till denne inte säger endast: "Tro på Herren Jesus", utan: "Bättra dig från denna din ondska." Så säger också Kristus: "Om ditt öga är dej till förargelse (till fördärv, till hinder för nådelivet), så riv det ut och kasta det ifrån dej." Han säger inte: "Så tro på mej, och du behöver inte utriva ögat." Nej, tron och ett gott samvete kan aldrig stå tillsammans med hyllade synder; man drivs alltid genom sådana bort från nådastolen.

Luther anmärker, att det är många, som avhåller sej från nattvarden och från bönen, eftersom de ligger fängslade i herrskande synder, såsom oförsonligt hat och andra dylika, som de inte vill överge. "För sådana", säger han, "vore det visst det bästa råd, att de läte synden fara och så komme till Gud i sakramentet och bönen. Detta vore dem visserligen bättre än att fortfara i synden och ge kropp och själ åt djävulen." O ja, det är dej mycket bättre, säger också Kristus, att du gör dej det lidandet av ett ögas utrivande och ingår i livet, än att du skulle ha två ögon och kastas i helvetets eld.

O, var vis, fly från synden! Herrlighetens krona lönar väl allt ditt lidande av köttets korsfästande. Genom förblivandet i synden förhindrar du din bön och förlorar Guds saliga frid i tiden och den himmelska glädjen i evigheten.

Men märk, detta gäller om synder, som du hyllar — inte bara älskar, såsom alltid köttet, även hos de heliga, har sin gamla kärlek till synden — utan som du hyllar, d. ä. när du ånyo gör förbund med synden, ursäktar den och ärnar bibehålla den, och det fast den är dej inte tvetydig, utan en uppenbar synd. Att på sagda sätt hylla en sådan, strider alltid direkt emot tron och nåden.

Det är helt annorlunda med en kristen, som säger: "Jag älskar dej synd förskräckligt, men jag hatar och förbannar min kärlek till dej", och söker hos den allsmäktige Guden hjälp mot själva denna syndakärlek. Se, är detta förhållandet med dej, nämligen att du så betraktar din syndakärlek och söker förlossning, så ska du inte ett ögonblick fly för din hulde, försonade Fader, utan genast skynda i hans famn och med full visshet tro hans nåd.

Och — märk — akta dej, så att du inte företar dej att först vänta på befrielse från synden, innan du ska tro nåden; ty just det väntandet vore den mäktigaste snara, varmed djävulen kunde fängsla dej. Det är bara genom tron du kan vänta någon förlossning.

Och att köttet älskar synden, ja, att vissa medfödda oarter följer och plågar oss, så länge vi är på jorden, det är ett förhållande, varöver alla heliga nödgas kvida; men "sådana synder", säger Luther, "som vi sålunda själva bestraffar, är nakna och blottade synder, som alltid har Kristi offer mellan sej och Gud", och som därför aldrig ska fördöma oss, så länge vi ännu förblir i Kristus, och synden därför även är korsfäst. Nu, emot sådana synder och alla vardagsbrister måste du endast djupt och beständigt inprägla i ditt hjärta de stora, eviga grunderna för vår benådning och kämpa, såsom för liv och salighet, för bibehållandet av din barnaförtröstan. Ty du ska veta, att det är djävulens allrahögsta strävan att rycka denna ur ditt hjärta och störta dej i misströstan och träldomssinne.

Ta därför här allt Guds evangelium till hjälp; ta här sakramentet, bönen och bröders råd och förböner till hjälp, så att inte samvetet dras ner i träldom, utan genom tron segrar över motsägelserna.

lördag 12 juli 2014

"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)

Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt, vad sådana ord lovar oss?

Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.

Vi ser också, att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de, som trodde, genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.

Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; ty skulle vi inte tro denna senare, vartill tjänade oss då den förra? Väl kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.

Må då var och en akta sig för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att ingå i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Väl kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan ingå i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.

Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.

"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan ock erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.

Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.

Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har Han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?

Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och Han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".