Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare självrättfärdighet vill göra vår kärlek och dess bevisning till salighetsväg, ser vi å andra sidan även hur kristna, som lärt den stora huvudsanningen, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Kristus, samt genom denna tro även erhållit den nya himmelska kärleken, åter efter någon tid dels börjar bli så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bevisning, att de nu tycks "leva blott sej själva", dels också mycket lätt kan trösta sej för denna brist och anföra, att vi dock blir saliga bara av nåd genom tron, som om vi skulle bli saliga genom en tro, som inte verkar någon kärlek.
Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri som vi ofta och allvarligt bör besinna, vad Herrens ord lär oss i denna fråga.
Sant är nu det, att vi blir rättfärdiga endast av Guds nåd genom tron på den kärlek, varmed Gud i Kristus älskat oss, och inte genom någon vår kärlek; men det är inte sant att vi blir rättfärdiga genom en tro, som inte verkar kärlek. Nej, säger aposteln, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag intet". "Det är så omöjligt, att den levande tron kan vara utan kärlek, som att elden kan vara utan värme" (Luther).
Då i Skriften läres, att wi warda rättfärdiga blott genom tron, menas der endast den tro, som gör hjertat lefwande och warmt i kärlek. Så sade Herren Christus: "Deraf skola alla förstå, att I ären mina lärjungar, om I hafwen kärlek inbördes." Och Johannes upprepar idkeligen i sin första epistel, att wi just genom kärleken skola "weta, att wi äro af sanningen", "weta, att wi äro Guds barn", "äro födda af Gud".
Hafwa wi en gång kommit till tron, minnas wi ock, huru wi då fingo en ny, brinnande kärlek i wåra hjertan, icke blott till den nådige Guden, som förlät oss alla wåra synder, utan ock till wår nästa, nemligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem, som wi ansågo tro och älska Jesus, dels ock en "allmännelig kärlek", så att wi med innerlig omsorg tänkte på alla menniskors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, huru är det då med wår tro?
Må ock wår förtröstan wara än så lugn och stark, må ock wårt andliga ljus wara än så stort, är dock wår tro nu wisserligen endast ett dödt beläte, af hwad hon förut war, då hon nu icke werkar någon kärlek. Se äfwen, hwilka stora och priswärda gerningar, Herren Christus fann hos församlingens ängel i Ephefus, och dock hade denne öfwergifwit sin första kärlek, hwilket Christus förklarade wara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "affall", att om icke bättring skedde, skulle ock ljusstaken bortstötas från dess rum.
"Jag wet dina gerningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda; och du har försökt dem, som säga sig wara apostlar, och äro det dock icke, och du har funnit dem wara ljugare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är icke worden trött. Men jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek. Betänk, hwarifrån du är fallen, och bättra dig och gör de första gerningarna; annars skall jag snart komma till dig och bortstöta din ljusstake från dess rum, om du icke bättrar dig."
Här finna wi, att kärleken är ännu en särskild sak i hjertat och kan wara förlorad äfwen under en så priswärd werksamhet, så kraftiga och christliga gerningar, som dem Christus här uppräknar, nemligen då du nu icke mer ligger för dina synder wid Jesu fötter, utan är sjelf god och derföre icke heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man sålunda under de präktigaste gerningar kan sakna denna kärlek, det wisar ock apostelen, då han säger: "Om jag talade med menniskors och änglars tungor och hade icke kärleken, så wore jag en ljudande malm och en klingande bjellra. Och om jag kunde profetera och wisste all hemlighet, om jag gåfwe alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och hade icke kärleken, så wore det mig intet nyttigt."
Wisserligen borde detta förhållande wäcka oss att inför Herrens ögon besinna, huru wi hafwa det med kärleken. Wi finna af både Christi och apostelens ord, att hwadhelst wi äro, tro eller göra, utan att hafwa denna werkliga kärlek i hjertat, hwilken genom tron och nåden födes, så är alltsammans falskt och blott bedrägeri, huru christligt och wackert det än synes. Måtte wi i alla wåra lifsdagar minnas och besinna detta!
Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek intet är.
Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te,
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek intet är.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar