Denna bön fordrar helt och hållet ett gudälskande hjärta — ett hjärta, som egentligen bara ser på Guds välbehag. Den fordrar ett gott barns hjärta, som "ingen vilja har", utan vill bara faderns vilja och inte behöver något vidare skäl varför det och det ska ske, utan endast att det är faderns välbehag.
Tusentals kan älska något gott, ädelt, nyttigt, nödvändigt, men det är inte detsamma som att älska Guds vilja. För det är inte nog, att vi älska samma saker, som Gud älskar, utan vi ska älska själva Guds välbehag, utan avseende på saken som Han vill; således, älska Gud — och för hans behag älska vadhelst Han vill, även om det syns oss än så galet eller svårt, såsom när Abraham får befallning att offra sin Isak, "löftets son". Då kunde han omöjligt inse något skäl därtill, utan skulle endast för Guds vilja göra det.
Och nu fordrar den tredje bönen, att vi inte bara ska fördra en sådan Guds vilja, utan också älska den så att vi ber om den. Vi ska nämligen aldrig glömma, att bön — bön måste vara hjärtats sak, inte förståndets och icke påbudets verk, utan hjärtats eget begär och angelägenhet. Men när Guds vilja är den gamle Adams död och korsfästelse, och dessutom all människonatur vill vara fri och älskar sin egen vilja, så må man väl fråga: Hur kan någon människa få ett sådant hjärta, som så älskar Guds vilja, att man verkligen ber om den?
Ett sådant hjärta får man aldrig (om man än plågra sej till döds för det) på något annat sätt, än genom en ny födelse av Gud. Men då en själ har blivit väl utpinad av sin egen ondska och av lagens heliga krav och omsider såsom helt ovärdig överväldigas av den stora oförskyllda nåden, så att hon säger: o Jesus, det är för mycket — och hon får i hans blod all sin rening, i hans kärlek all sin salighet, då Guds kärlek sålunda är utgjuten i hennes hjärta — då blir henne också Guds välbehag dyrbarare än allt vad som kan tänkas och nämnas.
Då blir det hjärtats första fråga: "Vad får jag göra dej till behag, du oförliknelige Frälsare? O, att jag bara måtte göra Guds vilja!" Och då vet den själen inte vad som är gott och rätt, mer än vad den himmelske Fadern vill; och då vet den ingenting så ont som sitt eget hjärta, och säger med fullt allvar: "Döda, o Gud, min vilja! Jag kan inte själv döda den så som jag bör, men gör det du!" Och när själen så ber emot sej själv, då ber den om Guds vilja.
Således, när jag först är uttröttad af min egen wiljas ondska och sedan så genomträngd dels af Guds storhet, att hans wilja är mig mer än hela min salighet, dels af hans kärlek och ljuflighet, så att om blott hans wilja sker, är allting wäl; då har jag ett sådant hjerta, som werkligen älskar Guds wilja.
Här må nu hwar och en gifwa akt på sitt tillstånd. Wi hafwa här åter ett stycke, som uppenbarar wårt hjertas innersta. Wi erinra åter, att bönen måste wara ett uttryck af menniskans egen omsorg, åstundan, angelägenhet. Icke skall hwem som helst kunna bedja denna bön. Du, som detta läser, stanna dock en stund såsom inför Guds ansigte, inför de ögon, som skåda hjertans tankar och uppsåt. Huru är det med dig i detta stycke?
Du kan wäl weta med dig sjelf, om du plägar umgås med sådana omsorger, suckar och böner: "Gud, wisa mig din wilja! Hjelp mig att göra din wilja!" Det är ju omöjligt, att den Helige Ande kan bo i ett hjerta utan att uppwäcka sådan omsorg derinne.
En christen kan wäl ofta så förströdd öfwerfara bönen: Ske din wilje, att han icke ens med tanken följde den; men gif akt på, hwad som först och sist är hans hjertebön, om det icke är just denna: "Gud, min Fader, min Frälsare, hjelp mig, hjelp mig, att jag må göra din wilja! Hjelp mig emot min grufliga tröghet! Gif mig din Helige Andes drift och kraft att göra din wilja; och wisa mig din wäg, att jag wandrar i din sanning!" -
Jo, detta är något alldeles utmärkande på ett hjerta, i hwilket den Helige Ande bor. Det är just den ena stora hälften, af hwad som skulle utmärka det nya förbundets barn, hwarom Herren säger: "Jag skall gifwa min lag i deras hjerta och skrifwa den uti deras sinne." Guds lag är ju Guds wilja. Att nu Guds lag är skrifwen i hjertat och sinnet, förnimmes blott derigenom att hjertat älskar Guds wilja, att jag har ett sådant sinne, som innerligen suckar: "O, att jag kunde hålla din lag af allt hjerta! O, att jag kunde göra Guds wilja!"
Wi säga icke, att en christen är en fullkomlig menniska, o nej, det är mycket i hans inre lif och hans yttre lefwerne, som är rätt skröpligt; han kan icke heller så waka, bedja och strida emot sina oarter, som han borde och wille; det finns intet folk, som känner så mycken brist, som just de trogna. Men märk likwäl: Förstår han, att det och det är Guds wilja, då är detta genast hans lefnadslag, då will han ock fullgöra det; och om nu köttet strider emot Anden, då uppkommer bön — se här, huru sjelfwa bedjandet af denna bön uppkommer i hjertat — just genom köttets strid emot Anden uppkommer kamp och bön om Guds wilja. Det måste wi nödwändigt widhålla, att en christen har ett sådant hjerta och sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar