"Är ni utan aga, i vilken alla har blivit delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." (Hebr. 12:8)

Gud är ett obegripligt kärleksrikt och hult väsende — detta är det säkraste, som finns på jorden. Men vad betyder det då, att alla Guds barn på jorden ska lida?

Ja, här är visheten, här Guds hemliga tankars uppenbarelse. Om vi bara finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Var vid god tröst! Ni kommer till himmelen. Känner ni inte, att jag har redan börjat bereda er för det, börjat döda ert kött, rena, luttra, feja och helga er ande, själ och kropp! Tro säkert, att jag inte utan mening så tillreder er! Tro säkert, att om jag i tiden bereder er för himmelen, jag också tänker verkligen ta er dit!"

Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda härigenom har fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet har många tänkare endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått, genom allt vad de ser av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet, kärlek och ömhet om människan; då har somliga förstått så mycket,  att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då Lazarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra har t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn har, intet annat är än den Heliges arbete att döda synden uti oss och fullborda vår helgelse. Ty de har sett med ögonen, vad annars aposteln säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter från synden", att den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och mattas i sina lustar och begärelser.

Sålunda förstår vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår helgelse.

Och hur skulle det gå med hela vår kristendom, med allt Andens verk i själen, om inte Gud beständigt tuktade och saltade oss med lidanden? Känner vi inte dagligen, hur vi genast börjar bli sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och hur skulle tron övas och underhållas, om vi inte komme i prövningar? För tron är ju det den naturliga övningen, att vi förs i en ställning, där vi inget se, ingen hjälp och kraft äger, utan måste bero endast av den allsmäktige och sannfärdige Guden.

Huru skulle det bliva med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Huru skulle det gå med vår gudsfruktan, om inte Gud stundom visade sej vred? Hur skulle vi i längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Hur skulle det bliva med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några förödmjukelser? Det går tyvärr ändå nog sakta och skröpligt med alla dessa goda tingens tillväxt; men huru skulle det gå, om vi inte hade någon aga?

Härav ser vi, huru alldeles nödvändigt det är för vår tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med sin väckande och tuktande aga. Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande, någon tuktan.

Och detta är en så bestämd Guds ordning, att aposteln säger: "Är ni utan aga, i vilken alla är vordna delaktiga, så är ni oäkta och inte barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, ska du ha aga; att om du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett avgörande tecken, att du är oäkta och inte barn i huset.

Vi förstår väl, att de små, späda barnen ej ännu kunna behöva yttre tuktan, de ledas ännu så väl blott genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit, så att de tåla de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd bliva sömnaktiga och vårdslösa, då ska de ha aga; ty att ett Guds barn skulle vara så rent och gott, att det inte mer behöver renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften inte vet av. Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som ska beredas för himmelen, ska agas, risas och luttras.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.