Ja, säger du, jag skulle också tro mina synders förlåtelse, om jag inte hade en viss synd, som är alltför svår och otillbörlig!
Du har således en hemlig tyngd på ditt hjärta; detta är visst svårt, men lägg märke till hur orden lyder här: "Den som förlåter dej alla dina synder." Det är sant, det är en synd till döds, som aldrig kan förlåtas, "försmädelse mot Anden"; men de som begått denna brukar aldrig söka förlåtelse.
Nu säger också Kristus uttryckligen, att denna synd är den enda som aldrig blir förlåten. För övrigt säger Han, att "all synd och smädelse varder människorna förlåten", även så svåra synder som försmädelse mot Gud, ja, de gruvligaste synder, såsom Herren själv så högtidligt försäkrar: "Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull!"
Stanna här! Skulle du inte vid en så stor försäkrAan av den barmhärtige Guden göra Honom till viljes och tro Honom på orden, även om du alls inget känner i ditt hjärta? Eller vill du ännu strida mot Herren och vid ett så stort och tröstligt ord inte tro Honom? Du kunde därmed begå den gruvliga synden, som heter göra Gud till ljugare! Vill du ännu ett enda ögonblick gå borta ifrån din Gud i otro, kall och stel och vrång till sinnes?
Men, säger du, jag har också en gång fått och trott förlåtelse, men har åter syndat. Gud kan väl inte beständigt förlåta!
Svar: Att du syndat, sedan du fått nåd och upplysning, är visst den svåraste synd; men märk dock åter på orden. Här står inte förlåtit, såsom om det hade skett bara en gång, utan förlåter, beständigt och oavlåtligen förlåter. Om Gud inte förlåter beständigt, så är hans förlåtelse till ingen nytta, och så bleve ingen själ frälst; ty då vore allt genast förlorat, eftersom där är beständigt synder i vårt kött, vilka också beständigt framträder.
Hit hör Luthers kostliga ord: "Eftersom vid vårt kött häftar en evig synd, så länge vi lever här på jorden, och ingen ände är på våra fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot har en evig och stadigt varande förlåtelse, så att vi inte för syndens skull må åter falla under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull ändå alltid förbli under nåden." Detta är Herrens eviga förbund, som gör, att synden inte kan fördöma oss!
Tag här själva David för dej till bevis. Han hade också stått i nåd hos Gud en lång tid och åtnjutit en alldeles utomordentligt stor nåd: tidigt i sin ungdom begåvad med Guds ords och Andens upplysning, från fårherde utvald och smord till Guds folks konung, sedan välsignad med stora segrar och mycken ära, ja, så att han också var en stor Herrens profet, och se, han faller på en gång i två av de gruvligaste synderna, hor och mord!
Där var nu "blodröda synder", och märk, begångna av den mest upplyste och benådade man, och likväl — likväl fick han förlåtelse! fick en herrlig tillsägelse och förlåtelse, och det genast, när han bekände inför Herren sin överträdelse.
Och vad hade han gjort för att försona Gud och få förlåtelse? Alldeles inget, nej, inte det ringaste, utan han hade endast efter mycket motstånd ändtligen drivits av nöden att mitt i sin skam komma fram för Gud och bekänna synden, och då fick han genast förlåtelse. Han säger själv: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben för min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mej. Men jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning."
Här ser jag nu vad Guds eviga förbund vill säga, som gör att ingen synd kan fördöma oss! Här ser jag att om än synderna är blodröda, ska de dock, avtvagna i Lammets blod, bli snövita. Här ser jag, att "Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder". Här ser jag, att även fastän man haft nåd och upplysning förut, synden ändå genast förlåtes.
Här gör jag den sunda, enkla slutsatsen: Har Gud förlåtit David, som hade så stort ljus och så stor nåd och dock syndade så grovt, då vågar jag inte ett ögonblick misströsta och gå fjärran från min Gud; då kan, då bör och då får jag vara viss, att Han också lika väl förlåter mej — så vida jag inte till mina andra synder nu även skall lägga den försmädelsen mot Gud, att jag skulle säga atrt Han, twärt emot sitt ord, har anseende till personen och inte håller sina ord!
Bevare mig Gud för en sådan otro! Jag är ju också en människa även jag, lika väl som David. Jag är ju dock försonad med Kristi dyra blod, även jag, lika väl som David. Och David var en lika grov syndare som jag. Då nu likväl han för så svåra synder fick nåd, då vågar jag inte misströsta; helst som den store, barmhärtige Guden själv säger: "Jag vill ingen syndares död" — "allenast känn dina missgärningar" — "och om dina synder vore blodröda, ska de dock varda snövita!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar