"Ännu en liten tid så kommer Han, som skall komma, och fördröjer icke." (Hebr. 10:37)

O, att vi mer toge till hjärtat, vad ordet lär om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp! Ingen kristen är häri fullkomlig, ingen har allt så rätt och riktigt; alla behöva vi läras och rättas.

Visserligen är den för Gud "helig och salig, som har del i den första uppståndelsen"; den som dagligen drages med synder och brister, men känner dem och har däruti sitt svåraste lidande på jorden samt dagligen håller sig till Frälsaren och evangelii ord och behöver därav beständigt tröstas, styrkas och livas. Visserligen är den ett benådat Guds barn, även om han finner sig mycket kallsinnig och blir mycket straffad av läran om det saliga hoppet; men han bör också taga den herrliga läran till sig, så skall han hava stor välsignelse därav.

Apostelen Paulus förklarar salighetens hopp vara ett viktigt vapen och säger: "Iklädda trons och kärlekens bröstharnesk, och salighetens hopp för en hjälm." Såsom tron och kärleken äro viktiga, så är ock hoppet. Hoppet på Kristi herrliga tillkommelse är både väckande, tröstande, renande och livande. Johannes säger: "Den som har detta hopp till Honom, han renar sig, såsom ock Han är ren." Paulus vill med den stora sanningen, att tiden är kort, höja de kristnas sinnen över detta förgängliga, att de skola vakta sig för den dårskapen att fästa sig vid något jordiskt, evad det är ljuvt eller lett. Han säger: "Kära bröder, tiden är kort! De, som hava hustrur vare såsom de inga hade; och de som gråta, såsom de intet gräte; och de som fröjda sig, såsom de fröjdade sig intet; och de som köpa, såsom de behölle det intet, ty — denna världens väsende förgås."

Märk, o människa, tiden är kort! Sker dig något glädjande, gläd dig lagom, det blir så kort, du skall snart lämna det. Sker dig något bedrövligt, sörj lagom, det varar icke länge, tiden är kort. Tager du hustru, får du jordagods, var så till sinnes, som om du skulle strax lämna det. Det "dumma köttet" vill oupphörligt uppresa huvudet och söka bereda sig ett paradis här nere — det är dårskap — det blir så kort! O, att en del kristna, som börja så ifrigt rusta i denna värld med sina jordagods, sin handel, sitt byggande, o, att de ville hejda sig i tid, innan den sista gnistan av det andliga livet är utsläckt och gudsfruktans ande helt viken! Låt handen arbeta; men — var uppriktig i den prövningen: var är hjertat! Ljug icke på din själ! Var är hjärtat? I himmelen, dädan du väntar Frälsaren? — eller i ditt jordiska goda? Var uppriktig!

Men det saliga hoppet skulle isynnerhet vara till stor tröst. I, som ofta ären nära att helt uppgivas i vägen för de oändliga tröttande brister, synder och otroheter, som aldrig tillåta eder hava en enda rätt glad och molnfri dag; och du, som i trons dunkelhet, i hjärtats obegripliga ondska, hårdhet och kallsinnighet har din dagliga plåga och förskräckelse; och du, som drages med en svår frestelse, en satans ängel — glömmom aldrig, att det är blott om en kort tid till görande. Snart kommer det, som skall komma. Lyften edra huvuden upp, snart nalkas eder förlossning! Den tunga, tjocka otrosdimman skall icke evigt trycka vår själ! Detta onda köttet med dess lustar, detta onda hjärtat med dess kallsinnighet, dess falskhet, lättsinnighet, hårdhet och ondska skola icke evigt fängsla vår ande.

Måtte isynnerhet de, som äro av Gud utrustade med några gåvor för själars tjänst och därför, såsom Kristi stridsmän, äro mest ansatta och plågade, utvärtes av världen med lögn och smälek och invärtes av djävulen med obegripliga frestelser, så att de knappt kunna för någon i denna värld uppenbara sitt hjärta — måtte de aldrig förgäta "salighetens hopp", som skulle vara deras "hjälm" — aldrig förgäta, att det nu gäller en liten tid. Snart kommer Herren, att giva dem bedrövelse, som eder bedröva, men eder, som bedrövens, rolighet, ära och oförgängligt väsende, då Herren Jesus varder uppenbar av himmelen, samt med sin krafts änglar.

Paulus utbrister: "Om vi allenast i detta livet hava hoppet till Kristum, vore vi uslast av alla människor." Det bästa, det herrligaste återstår! Vi skola se konungen ansikte emot ansikte och sedan vara när Herren alltid! Eller skola vi tro Kristus, när Han talar om den närvarande nåden, och icke tro Honom, när Han talar om den herrlighet, som skall komma? Gud bevare oss!

Måtte alla kristna besinna även detta stycke! Och nu måtte vi blott vara redo och vakande och hava olja i lamporna, när anskriet höres: Si brudgummen kommer!

"Jag är den gode herden, den gode herden låter sitt liv för fåren." (Joh. 10:11)

Men ack, dessa ord är ju så gammalt bekanta och ofta hörda! Vem skulle väl nu åter vilja betrakta dem! Många torde vilja somna vid deras betraktande. Och likväl är det ännu just detta ämne, som framför något annat kan göra ett iskallt hjärta brinnande och den döde levande, om Guds Ande får öppna våra sinnen.

O, stanna dock ännu en gång och betänk, vad Herren Kristus här själv säger: Jag låter mitt liv för fåren. Du är kanske fridlös, glädjelös, kall och olycklig, du har intet varmt och hult hjärta att luta ditt oroliga huvud till; men vi skola här sannerligen säga dig, huru du kan få ett varmt, lyckligt och fridfullt hjärta. Huru sker då det? Jo, om du blott kan få en fast blick på din Frälsares ansikte, i det Han säger: Jag är den gode herden — jag låter mitt liv för fåren. Om du endast får detta in i ditt hjärta, skall det sannerligen börja bliva varmt därinne, ja, en outsäglig frid och fröjd.

Bed Gud om den barmhärtigheten, att Han skänker dig en stilla, betraktande ande och öppnade sinnen, när du hör Herren tala dessa ord. Besinna sedan, vem det är, som talar. Besinna allvarligt, att det är densamme, som du talar till i bönen — det är din Frälsare. Se då på Honom och hör Honom säga: Jag är den gode herden; och jag låter mitt liv för fåren. Märker du icke någon djup och hjärtlig huldhet hos Honom, då Han så talar? Eller menar du ändå, att Han verkligen kan vara så kall och liknöjd om dig, som ditt otrogna och kalla hjärta dömer? —

Tag då dessa ord med dig till bönen, och när du har det mest tryckande och grämande bekymmer på ditt hjärta och ville klaga inför din Frälsare, men tycker dig ingen kärlek av Honom förnimma, sök då att fatta hans bild och skåda i hans ansikte, då Han säger: Jag är den gode herden — jag låter mitt liv för fåren. Och se, det är ännu blott hans ord, du betraktat. Skåda Honom sedan uti själva gärningen, som här omtalas — hans villiga lidande, hans bittra död — och låt då dessa ord, jag låter mitt liv för fåren, beständigt ligga för dig och förklara för din själ allt, vad du skådar. Skåda, huru Han frivilligt går fram emot den mörkrets makt, som söker Honom i örtagården, och huru Han säger: Söken I mig, så låten dessa gå. Jag låter mitt liv för fåren; och huru Han stilla, "såsom ett lamm, som ledes till slaktning", går ut till avrättsplatsen och där låter genomspika sina händer och fötter och upphänga sig på korsets träd. Och när du ser Honom i dödens allvar, hör då hans egen förklaring: Jag låter mitt liv för fåren.

Vågar du ändå att misstro hans kärlek och huldhet om fåren? Vågar du ändå att hellre tro ditt mörka, lögnaktiga hjärta och djävulen, som säger: "Han är liknöjd om dig, Han bryr sig icke om din nöd, Han väntar, att du själv skall övervinna ditt onda, Han väntar, att fåret självt skall försvara sig emot ulven" o.s.v.?

O, förskräcks dock för sådana mörkrets ingivelser och låt en gång din Frälsare vara, den Han är, den eviga och obegripliga huldheten, som icke ens kunde lida, att folket i öknen hungrade, eller att en man hade en vissnad hand. Huru mycket mindre kan Han då fördraga, att din själ är i nöd och fara, utan att Han skulle något göra därtill, när Han dock är kommen i världen egentligen för själarnas frälsning? Då jag inser, huru hela Kristi person och ärende till världen är blott ett enda stort bevis på en obegriplig kärlek och huldhet om det arma människosläktet, och ser, huru Han själv ville, att vi så skulle betrakta det, sägande: "Ingen har större kärlek, än att han låter sitt liv för sina vänner", har jag ju skäl för den slutsatsen, att allt vad jag själv erfar, ser, känner och tycker, omöjligen är lika visst, som det Kristus med sitt livs utgivande bevisar. Han må sedan pröva mig, så besynnerligt och bekymrande Han kan, lämna mig åt djävulen och allt ont, så länge Han behagar, jag anar dock, att hos Honom ännu gömmer sig ett hjärta, som blöder av innerlig kärlek, och att, när jag dock ännu är i nådetiden och likväl dömer mig själv, men också flyr till hans barmhärtighet, skall Han omöjligt kunna på allvar lämna mig — nej, så sant denne trogne Herren icke kan ljuga, är då i hans hjärta redan glädje över ett återfunnet får.

Korteligen: genom detta stora bevis på Kristi kärlek, hans hela persons och hans livs utgivande, bör du komma till en sådan tro, att Han sedan får göra med dig, huru Han vill, och du ändå låter det stora beviset gälla ännu mer. Se, på detta sätt böra vi göra oss gagn av, det Han här säger: Den gode herden låter sitt liv för fåren, nämligen att vad helst som trycker, hotar, skrämmer och pinar vårt hjärta, vi dock hava en innerlig tillförsikt till hans kärlek och herdetrohet och endast fly till Honom, som så hjärteligen vill och så lätteligen kan hjälpa allting.

"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)

Bland de många föreskrifter om påskalammets ätande i gamla förbundets tid var även det en, att det skulle helt uppätas, och intet därav fick lämnas till morgondagen. Om något blev övrigt, skulle detta uppbrännas.

Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren därmed vill säga dig? Du får icke taga, blott vad dig behagar, av Kristus; du skall anamma Honom hel och hållen, sådan Han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.

Här hjälper icke att själv utvälja, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har blott att höra och hörsamma. Den, som icke vill hålla påska, slipper; men den, som vill, skall göra det så, som det är skrivet — och lammet får icke styckas, det skall ätas helt.

Somliga sönderstycka Lammet så, att de taga Kristus blott till visdom, till profet, och njuta av hans dråpliga lärdomar, men — intet vidare! De behöva Honom icke själva till något egentligt gagn; varken äro de i syndanöd, så att de behöva anamma hans försoning till rättfärdighet — de behöva Honom icke till överstepräst — icke heller får Han bliva deras konung och regera över dem, eller bliva dem till helgelse och förlossning. Dessa äro de, som filosofera över kristendomen och hava allt blott i huvudet, i klara, väl ordnade begrepp och insikter, men börja aldrig att använda dem på sig själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, huru förskräckligt de gäckas med den Helige! Det är till sådana, blott studerande förståndskristna, Herren en gång skall säga: "Voren I blinda, då haden I icke synd, men nu sägen I: vi se, därför förblir eder synd."

Andra taga Kristus blott till föresyn och helgelse och mena, att Han därigenom skall varda vår rättfärdighet. Dessa vilja hava Kristus blott till konung. De göra endast väsende av hans efterföljelse, av vad de själva skola göra och varda, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. d. och hava därigenom det största sken, såsom de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sig en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de ock därför aldrig bliva rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena få sitt liv och sin tröst, utan om de ock efter förståndet regelrätt bekänna trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i, vad de själva göra och skola göra, varföre ock detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — icke den sången, som sjunges av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår föresyn och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består uti det, som är verkat hos dem, icke uti det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad skall man säga därom? Det måste man säga: denna eder allvarlighet och gudaktighet äro väl goda och berömliga saker; men skada blott, att de icke gå litet djupare, nämligen därhän, att I bliven till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lären, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.

För det tredje äro ock några, som väl vilja hava Kristus till försoning, men icke till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna hålla till godo att höra detta ljuvliga, huru inga synder fördöma oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men vilja intet höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorra och klaga, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De taga", såsom Luther säger, "blott skummet av evangelium" och kunna mycket tala om nåden och tron, men när de äro ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då leva de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. De äro de grenar i Kristus, som icke bära frukt och icke rensas, böjas och kvistas, utan få växa fritt, i vad form de helst vilja antaga. Kristus är intet rättesnöre för dem. Vad skall man säga till dem? Jo: edert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älsken I icke tuktan? Ar icke även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; att en Guds människa skall vara fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."

Hör, Lammet får icke styckas, det skall ätas helt. Men alla dessa fela däruti, att de mer tänka än höra, att de icke väl giva akt på ordet. Märk därför: Lammet skall ätas helt.

"Guds nåd, som är oss given i Kristus Jesus för evig tid." (2 Tim. 1:9)

Aposteln säger, att Guds nåd är oss given i Kristus Jesus. "Gud är kärleken", men icke en sådan kärlek, som kunde överse med synder eller efterskänka något av sin heliga rättfärdighets krav. Därför har Han upptäckt ett råd, varigenom både hans rättfärdighet och hans barmhärtighet skulle tillfredsställas, nämligen genom en man, uti vilken vi skulle finnas heliga och ostraffliga inför lagen. Det som lagen icke kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son. Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom — till förbannelse för oss, på det vi skulle ärva välsignelsen.

Härav se vi, att vårt eviga nådeval grundar sig icke på någon överseende kärlek hos Gud; ty missgärningen skulle försonas, överträdelsen borttagas, synden betäckas, och den eviga rättfärdigheten framhavas — mycket mindre på någon vår egen förtjänst, dygd eller värdighet, ty vi lågo, såsom Skriften säger, i vårt blod, då Förbarmaren gick framom oss och varkunnade sig — utan helt och hållet på Kristus, den osynlige Gudens beläte, förstfödd för alla kreatur, Guds evige och enfödde Son efter Anden, men efter köttet Davids Son, människans Son, kvinnans säd, den andre Adam. Honom, den store medlaren mellan Gud och människor, har det kostat ganska mycket att nedbryta medelbalken, försona synden, tillfredsställa rättfärdigheten och återvinna åt oss den förverkade barnarätten och det förstörda arvet.

Det kostade den käre Herren ganska mycket, då Han i över trettio år var en träl för vår skull för att förlossa oss ifrån djävulens våld och förvärva en rättfärdighet, som i alla våra levnadsår skulle gälla för alla våra dagliga synder och orenligheter; det kostade Honom "starkt rop och tårar", svett och blod — men Han vann ock därmed en förlossning, som hos Gud evigt gäller. Sedan Han efter Guds eviga råd var gjord till synd för oss, sedan Herren "kastade allas våra synder uppå Honom", har Han icke fått den ringaste eftergift på vårt oändliga skuldebrev, utan har måst betala allt; men därför säger ock aposteln, att Han "tog handskriften oss av vägen och naglade henne vid korset". Där stannade våra synder och all lagens förbannelse!

Och såsom våra synder voro gjorda till Kristi egna, så blevo ock hans förtjänst, rättfärdighet och dygder våra. Han är Herren vår rättfärdighet. Gud ser nu hela det mänskliga släktet i Kristus inneslutet och därför i Kristus försonat, i Kristus rättfärdigt, i Kristus heligt, ostraffligt och gott.

Men Lammet har varit slaktat ifrån världens begynnelse, nämligen för Guds ögon. Detta är grunden, varför Gud alltifrån begynnelsen har hushållat med människors barn såsom en försonad Gud, en nådig och huld Fader, som med innerlig barmhärtighet sökt sina förlorade söner och med kärlek omfamnat dem, så snart de velat återkomma. Så förklarade sig Herren Gud redan för Moses, då han satt uti stenklyftan på berget för att se Herrens herrlighet: "Herre, Herre Gud, barmhertig och nådelig, långmodig och av stor nåd och trofast. Du, som bevarar nåd till tusende leder och förlåter missgärningar och synder."

Detta är ju Guds allmänna nådeval i Kristus, som omfattar alla människobarn på jorden; ty efter Guds uppsåt är ingen utesluten; Gud vill göra alla saliga. Högtidligt betygar Han själv: Så sant som jag lever, jag har icke lust till den ogudaktiges död, utan att han omvänder sig och lever. Gud vill, att alla människor skola varda frälsta och komma till sanningens kunskap. Gud vill icke, att några skola förgås, utan att var och en vänder sig till bättring. Han är alla människors Frälsare. Därför befallde Kristus sina apostlar: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur."

Här är således ingen åtskillnad; här är icke någon viss person, något visst folk eller släkte på jorden utvalt, utan denna utkorelse är allmän, omfattar alla släkter och alla människor, judar, hedningar, turkar, kristna, katoliker, lutheraner, kortligen, alla människor, onda och goda, trogna och otrogna, ogudaktiga och fromma, fattiga och rika, höga och låga, man och kvinna, med ett ord: hela människosläktet, "alla kreatur därav, som äro under himmelen". Så lydde det eviga nådevalets förkunnelse: "Uti din säd, som är Kristus, skola alla släkter på jorden varda välsignade.^

"Jag är den, som rannsakar njurar och hjärtan, och skall giva var och en efter hans gärningar." (Upp. 2:23)

Huru skall man undgå den uppfattningen av detta och dylika ställen i den heliga Skrift, att saligheten kommer av våra gärningar?

Svar: Hela svårigheten kommer därav, att man icke rätt noga ger akt på orden. Skriften säger aldrig på något ställe, att vi varda rättfärdiga eller saliga för gärningarnas skull, utan det är, vad hon överallt nekar. Men att vi skola varda dömda efter gärningarna, det lär Skriften överallt (Jer. 17:10; 32:19; Hes. 18:30; Matt. 16:27; 25:34—45; 2 Kor. 5:10; Upp. 2:23; 20:12; 22:12).

Ehuru Gud i sin allvetenhet känner allas hjärtan, har Han dock allt ifrån begynnelsen fastställt den ordningen, att vårt innersta skall bevisas och bevittnas av våra gärningar. Abraham, de trognas fader, gjordes häruti till ett tydligt exempel. "Han trodde Gud" i löftet om den välsignade säden, "och det vart honom räknat till rättfärdighet"; nu var han för Gud rättfärdig och en Guds vän; men detta skulle också bevisas i utvärtes handling, och då han nu lydde Guds befallning, sade Herrens Ängel: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och har icke skonat din enda son för min skull." Detta kallar aposteln Jakob, att Abraham vart av gärningen rättfärdigad d. ä. rättfärdig bevisad, rättfärdig förklarad.

Så skall det ock tillgå i den yttersta domen. Vid en domstol måste vara vittnen; därtill skola våra gärningar tjäna. De skola vittna om den nåd, som varit verksam i de trogna, eller om den ogudaktighet, som bor i de otrogna. Kristus säger: "Icke hämtar man vindruvor av törne, ej heller fikon av tistel. Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett ont träd bär ond frukt." "Av deras frukt skolen I känna dem." De goda gärningarna göra icke människan god, utan de bevisa, att hon är god; hon är icke god därför, att hon gör gott, utan hon gör gott därför, att hon är god. Och Gud måste först göra hennes hjärta gott, innan hon kan göra något, som Han anser gott.

När Kristus skall döma oss efter våra gärningar, så skall Han icke se på gärningens yttre form eller storlek, utan på dess verkliga inre godhet, d.ä. se efter källan och bevekelsegrunden. Detta är en omständighet, som hela världen aldrig vill förstå, men som Herren Kristus så ofta och nitiskt framhöll. I Matt. 6:1 säger Han, att "om du giver din allmosa för människorna för att varda sedd av dem, så har du ingen lön när Fadern i himmelen". Varför det? Se här, huru Herren ser efter bevekelsegrunden! Gärningen är ju densamma, nämligen att giva allmosor, som Herren vill nämna på den yttersta dagen; men blott därför, att den icke var gjord av den rätta bevekelsegrunden, är den nu förkastad.

I Matt. 10:42 säger Han: "Vilken som giver en av dessa minsta en bägare kallt vatten dricka, allenast i en lärjunges namn, sannerligen säger jag eder, det skall icke bliva honom olönt. En bägare kallt vatten är en mycket liten allmosa; men blott för bevekelsegrunden, att den var given "i en lärjunges namn", d.ä. för Kristi skull, bedyrar Herren, att den gärningen icke skall bliva olönt, så liten den ock var i sig själv. I Mark. 9:41 uttrycker Kristus det ännu tydligare: "Vilken som giver eder dricka en bägare vatten i mitt namn, därför att I tillhören Kristus, sannerligen säger jag eder, han skall ingalunda mista sin lön."

Då vi nu förstått själva saken, må vi ock något närmare betrakta orden. Herren säger, att Han "skall giva var och en efter hans gärningar". Gud har likasom emottagit av människorna ont eller got, och sådant Han fått det, har Han uppfört det på deras räkning, för att på sin rättvisa doms dag återgiva det åt var och en, nämligen så som vi sett Kristus förklara det.

Vidare säger Han: var och en - Gud skall giva var och en. Här på jorden tycka sig många vara likasom bortgömda i mängden, så att Gud skall icke så noga följa dem med sina ögon. Men Gud är så stor, att Han ock känner varje fågel. Han förmår lika noga giva akt på var och en, som om det vore blott en enda människa på jorden. Uti den yttersta domen skall var och en, likasom blottad och bar, framställas för Domarens ögon och dömas efter sina gärningar. Och de, som själva stå för sina synder, d.ä. de som äro under lagen och skola dömas efter densamma, dem skall icke ens ett fåfängt ord efterskänkas, såsom Kristus förklarar: Jag säger eder, för vart och ett fåfängt ord, som människorna tala, skola de göra räkenskap på domedag."

Men även de trogna skola få olika salighet efter sina gärningar, såsom vi se av Jesu liknelse om punden (Matt. 25:14—29) jämte flera bibelställen. Även detta ligger i ordet: "Han skall giva var och en efter hans gärningar."

"Guds rättfärdighet, som kommer av Jesu Kristi tro, till alla och över alla dem, som tro." (Rom. 3:22)

Av dessa ord gives oss svar på en viktig fråga. Då nådesökande själar hört mycket om Guds saliggörande rättfärdighet, hava de vanligen ännu en angelägen fråga på sina hjärtan — den nämligen: Huru, när och varigenom blir jag ock delaktig av denna Guds rättfärdighet? Hela världen är återlöst, men icke bliva därför alla människor saliga; huru skall jag veta, att jag är delaktig av Guds rättfärdighet?

Här ser du nu svaret och blott samma gamla svar, som hela Skriften innehåller. Här står: Guds rättfärdighet kommer av Jesu Kristi tro. Det är en viss tro på Jesus Kristus, som därför kallas Jesu Kristi tro. Och Guds rättfärdighet, säger aposteln, "kommer till alla och över alla dem, som tro". Detta är Guds svar. Du må tycka eller känna det, huru du kan i ditt hjärta, Gud säger likväl överallt i Skriften: "den där tror" — "genom tron" — "av tron" — "tro på Herren Jesus" o.s.v.

Men då blir ännu en annan fråga viktig, nämligen: Vad är tron? Vad menas med Jesu Kristi tro?

Aldrig får du säkrare svar på den frågan, aldrig någon säkrare beskrivning på den saliggörande tron, än när du giver akt på de ställen i bibeln, där Kristus själv erkänner någon människas tro såsom saliggörande. På alla de ställen där Jesus säger: "din tro har frälst dig", eller dylikt, där får du se, vad den saliggörande tron är, när du ger akt på, huru de människor  voro beskaffade, vilka fingo detta vittnesbörd. Och du skall finna hos alla sådana alltid ett och detsamma, att det var någon syndare, som, med allt vad han försökt efter lagen, icke kunnat bliva rättfärdig och finna frid, utan tvärtom blivit allt mer olycklig och rådlös, men nu fått höra evangelium om Kristus och därför kom till Honom och sökte oförskylld nåd.

Lagens och profeternas vittnesbörd om Kristus voro för folket bekanta, sedan kom ock Johannes Döparen och pekade på Guds Lamm, omsider framträdde Kristus och hans apostlar med evangelii predikan; men allt detta aktades för ett intet av alla dem, som hade tröst i sin egen rättfärdighet. Endast utblottade och rådlösa syndare drogos av den ljuvliga lukten till Kristus; och nu gick det, såsom Johannes säger: "Alla dem, som anammade Honom, gav Han makt att bliva Guds barn, dem som tro på hans namn;" och dessa blevo nu genom sådan tro nya människor, helt förvandlade till hjärta, håg, sinne och alla krafter, "födda av Gud", så att de hela livet igenom hängde vid Kristus och voro hans efterföljare. Sådant ser du i hela Skriften.

Därav vet du, vad den saliggörande tron är, nämligen icke någon blott kunskap om Gud, Kristus och evangelium, icke att du blott håller det för sant och talar därom; utan att du med egen syndanöd och nedslagen över alla dina bättringsförsök, din dåliga ånger, bön, gudsfruktan m. m. har blivit intagen av evangelium om Kristus och Guds rättfärdighet i Honom, så att du icke kan bärga dig den förutan, utan nu har ett sådant hjärta, att du hungrar och törstar efter denna nåd; att då du kan riktigt tro och tillägna dig densamma, du får en hjärtlig tröst, glädje, kärlek och lust till Guds lag, en förtrolig barnaskapsande, som nu ropar: Abba, käre Fader; att då du icke kan riktigt tro dig äga Guds nåd, du åter är nedslagen, samt hungrar och törstar efter den densamma. Si, med ett sådant inre är du en helt annan människa än alla otrogna. Sådan är den saliggörande tron.

Och fastän du nu har lust till Guds lag, och all synd är dig en plåga, så att du gärna ville i allt vara helig, kan det dock gå dig därmed mycket olika, så att du stundom skriar av ångest i din ande och är färdig att förtvivla, stundom känner dig helt kall och död. Men med all denna växling är du dock alltid i Kristus rättfärdig med själva Guds rättfärdighet, blott genom nämnda tro på Kristus. Vår rättfärdighet i Honom kallas därför här en rättfärdighet av Jesu Kristi tro; och i kap. 4:11, trons rättfärdighet. Den kallas aldrig någon annan nådegåvas rättfärdighet, t.ex. bättringens rättfärdighet, ödmjukhetens rättfärdighet, kärlekens rättfärdighet; nej, utan endast "trons rättfärdighet". Därmed är tillkännagivet, att rättfärdigheten icke består i några Andens frukter, utan är Guds Sons egen rättfärdighet, vilken vi endast genom tron anamma. Den består således icke heller i själva tron, men emedan vi genom tron emottaga den, kallas den ock "trons rättfärdighet".

"Föraktar du Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förstående, att Guds mildhet lockar dig till bättring?" (Rom. 2:4)

Här är nu ett språk, som borde väcka alla människor till besinning. Vem kan utsäga allt, vad som ligger i dessa ord: Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom! En hel värld av Guds välgärningar och nådebevis, en gång i evighetens ljus förklarade — vilken förskräcklig bergstyngd på den själ, som dock aldrig lät beveka sig till bättring!

Godhet är det välgörenhetssinne, varigenom någon vill beständigt tjäna människor, även okända och ovärdiga. Ett föremål för godhet kan vara mycket ovärdigt att vara ett föremål för kärlek; ty godheten vill endast göra gott, utan avseende på föremålets värdighet eller ovärdighet. Guds godhet är den egenskap, varigenom Han "låter sin sol uppgå över onda och fromma och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga". Guds godhet är den outtömliga springkällan, varifrån alla hans välgerningar emot oss ständigt utflyta.

Tålsamhet består deruti, att man även fördrager otacksamhet och annat ont och icke genast vredgas.

Långmodighet åter betecknar en länge övad tålsamhet. Guds långmodighet betecknar, att Han är mycket sen i att besluta sig till att vredgas och straffa; och den bevisades mot judarna däruti, att Han genom många mansåldrar övade tålsamhet med dem. Då hans tålsamhet emot dem bevisade sig däri, att Han dagligen och stundligen fördrog deras otacksamhet och synder; så har långmodigheten avseende därpå, att Han i en lång tid, ja, årtusenden igenom, ännu fördrog dem, och att folkets så länge fortsatta synder icke kunde uttömma detta hans tålamod; varom Herren själv säger: "Jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk".

Men aposteln säger, att Gud icke allenast har eller utövar godhet, tålsamhet och långmodighet, utan att Han ock är rik på dessa egenskaper. Han säger: "Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom." Detta utmärker storheten, utsträckningen och överflödet av den godhet, tålsamhet och långmodighet, Gud i sitt hjärta hyser; och vilken rikedom Han ock väl bevisar, då Han, den allsmäktige, som icke behöver oss, skapade varelser, utan är oändligt upphöjd över oss, likväl i så lång tid strävar och arbetar med oss, orättfärdiga, otacksamma och hårdnackade människor, endast för att få göra oss gott.

Ja, Guds godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom är så stor, att människoförståndet icke är mäktigt att fatta den; vilket bäst bevisas därmed, att man ofta är böjd att rentav tvivla på, om det finnes en Gud, som hatar synden, när Han så länge låter människors ondska vara ostraffad. Sådana tvivel komma endast därav, att man icke är mäktig att fatta storheten av Guds tålsamhet och långmodighet.

Man borde dock besinna, att så stor och rik Gud bevisat sig i sin skapelse, sin allmakt och vishet, så stor och rik är Han ock i sin nåd och barmhärtighet. Se upp till himmelen; kan du räkna stjärnorna, dessa stora världsklot? Kan du uppmäta havets vatten, eller räkna dropparna i en stor flod? Men så stor Gud är i sina skapade verk, så stor och rik är Han ock i sin godhet, tålsamhet och långmodighet. Detta är orsaken, varför Han icke ännu i sin straffande rättfärdighet tillintetgjort en värld, som är full med synd och otacksamhet.

Vad skola vi då göra, när Gud är så stor i sin nåd och barmhärtighet? Skola vi derför desto dristigare trotsa Honom och destomer synda emot Honom? Må Herren Gud nådigt bevara oss! Aposteln frågar: "Föraktar du hans godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förstående, att Guds godhet lockar dig till bättring?"

Föraktar du? Detta sker, när du lönar hans godhet med en fortsatt syndalevnad — när du så tanklöst förgäter allt det goda, du av Gud emottager, att det icke får hejda dig i loppet och bringa dig till bättring. Och nu: vore Guds godhet och mildhet måttliga, kunde det ock vara en måttligare fara vid att sålunda förakta Honom; men att förakta ett mycket milt och nådigt väsende, det tager visst något mycket gruvligt slut.

Men vad är då Guds egentliga mening och allvarliga vilja, då Han bevisar oss stor mildhet? Aposteln säger: "Att locka dig till bättring." Det är din bättring, Gud åsyftar med sin godhet och långmodighet — bättring, sinnesändring, att du ångrar, det du så mycket syndat emot en så nådig Gud, ångrar, att du så länge föraktat Honom, så att du återvänder från dina synder och villostigar, söker nåd och förlikning med Honom och hädanefter blir hans egen för alla dina livsdagar. Detta är bättring. När detta icke sker, vad gör du då? Aposteln säger: Du föraktar Gud och hans stora godhet, och du förstår icke — ditt sinne är så förökat, tjusat och förvänt, att du icke kan besinna eller veta, att Guds mildhet lockar dig till bättring.