Här är nu ett språk, som borde väcka alla människor till besinning. Vem kan utsäga allt, vad som ligger i dessa ord: Guds godhets,
tålsamhets och långmodighets rikedom! En hel värld av Guds välgärningar och nådebevis, en gång i evighetens ljus förklarade — vilken
förskräcklig bergstyngd på den själ, som dock aldrig lät beveka sig till
bättring!
Godhet är det välgörenhetssinne, varigenom någon vill
beständigt tjäna människor, även okända och ovärdiga. Ett föremål
för godhet kan vara mycket ovärdigt att vara ett föremål för kärlek;
ty godheten vill endast göra gott, utan avseende på föremålets värdighet
eller ovärdighet. Guds godhet är den egenskap, varigenom Han "låter
sin sol uppgå över onda och fromma och låter regna över rättfärdiga
och orättfärdiga". Guds godhet är den outtömliga springkällan, varifrån alla hans välgerningar emot oss ständigt utflyta.
Tålsamhet består deruti, att man även fördrager otacksamhet och annat ont och
icke genast vredgas.
Långmodighet åter betecknar en länge övad
tålsamhet. Guds långmodighet betecknar, att Han är mycket sen i att
besluta sig till att vredgas och straffa; och den bevisades mot judarna
däruti, att Han genom många mansåldrar övade tålsamhet med dem.
Då hans tålsamhet emot dem bevisade sig däri, att Han dagligen och
stundligen fördrog deras otacksamhet och synder; så har långmodigheten
avseende därpå, att Han i en lång tid, ja, årtusenden igenom, ännu
fördrog dem, och att folkets så länge fortsatta synder icke kunde uttömma
detta hans tålamod; varom Herren själv säger: "Jag uträcker mina
händer hela dagen till ett ohörsamt folk".
Men aposteln säger, att
Gud icke allenast har eller utövar godhet, tålsamhet och långmodighet,
utan att Han ock är rik på dessa egenskaper. Han säger: "Guds godhets,
tålsamhets och långmodighets rikedom." Detta utmärker storheten,
utsträckningen och överflödet av den godhet, tålsamhet och långmodighet,
Gud i sitt hjärta hyser; och vilken rikedom Han ock väl bevisar, då
Han, den allsmäktige, som icke behöver oss, skapade varelser, utan är
oändligt upphöjd över oss, likväl i så lång tid strävar och arbetar
med oss, orättfärdiga, otacksamma och hårdnackade människor, endast för
att få göra oss gott.
Ja, Guds godhets, tålsamhets och långmodighets
rikedom är så stor, att människoförståndet icke är mäktigt att fatta den; vilket bäst bevisas därmed, att man ofta är böjd att rentav tvivla på, om det finnes en Gud, som hatar synden, när Han så länge låter
människors ondska vara ostraffad. Sådana tvivel komma endast därav, att
man icke är mäktig att fatta storheten av Guds tålsamhet och
långmodighet.
Man borde dock besinna, att så stor och rik Gud bevisat sig i
sin skapelse, sin allmakt och vishet, så stor och rik är Han ock i sin nåd
och barmhärtighet. Se upp till himmelen; kan du räkna stjärnorna, dessa
stora världsklot? Kan du uppmäta havets vatten, eller räkna
dropparna i en stor flod? Men så stor Gud är i sina skapade verk, så stor
och rik är Han ock i sin godhet, tålsamhet och långmodighet. Detta är
orsaken, varför Han icke ännu i sin straffande rättfärdighet
tillintetgjort en värld, som är full med synd och otacksamhet.
Vad skola vi då göra, när Gud är så stor i sin nåd och
barmhärtighet? Skola vi derför desto dristigare trotsa Honom och destomer
synda emot Honom? Må Herren Gud nådigt bevara oss! Aposteln
frågar: "Föraktar du hans godhets, tålsamhets och långmodighets
rikedom, icke förstående, att Guds godhet lockar dig till bättring?"
Föraktar du? Detta sker, när du lönar hans godhet med en fortsatt
syndalevnad — när du så tanklöst förgäter allt det goda, du av Gud
emottager, att det icke får hejda dig i loppet och bringa dig till bättring.
Och nu: vore Guds godhet och mildhet måttliga, kunde det ock vara
en måttligare fara vid att sålunda förakta Honom; men att förakta
ett mycket milt och nådigt väsende, det tager visst något mycket gruvligt
slut.
Men vad är då Guds egentliga mening och allvarliga vilja,
då Han bevisar oss stor mildhet? Aposteln säger: "Att locka dig till
bättring." Det är din bättring, Gud åsyftar med sin godhet och
långmodighet — bättring, sinnesändring, att du ångrar, det du så mycket
syndat emot en så nådig Gud, ångrar, att du så länge föraktat Honom,
så att du återvänder från dina synder och villostigar, söker nåd och
förlikning med Honom och hädanefter blir hans egen för alla dina
livsdagar. Detta är bättring. När detta icke sker, vad gör du då?
Aposteln säger: Du föraktar Gud och hans stora godhet, och du förstår
icke — ditt sinne är så förökat, tjusat och förvänt, att du icke
kan besinna eller veta, att Guds mildhet lockar dig till bättring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar