Men ack, dessa ord är ju så gammalt bekanta och ofta hörda! Vem skulle väl nu åter vilja betrakta dem! Många torde vilja
somna vid deras betraktande. Och likväl är det ännu just detta ämne,
som framför något annat kan göra ett iskallt hjärta brinnande och den
döde levande, om Guds Ande får öppna våra sinnen.
O, stanna
dock ännu en gång och betänk, vad Herren Kristus här själv säger:
Jag låter mitt liv för fåren. Du är kanske fridlös, glädjelös, kall och
olycklig, du har intet varmt och hult hjärta att luta ditt oroliga huvud
till; men vi skola här sannerligen säga dig, huru du kan få ett varmt,
lyckligt och fridfullt hjärta. Huru sker då det? Jo, om du blott kan
få en fast blick på din Frälsares ansikte, i det Han säger: Jag är den
gode herden — jag låter mitt liv för fåren. Om du endast får detta
in i ditt hjärta, skall det sannerligen börja bliva varmt därinne, ja,
en outsäglig frid och fröjd.
Bed Gud om den barmhärtigheten, att
Han skänker dig en stilla, betraktande ande och öppnade sinnen, när du
hör Herren tala dessa ord. Besinna sedan, vem det är, som talar.
Besinna allvarligt, att det är densamme, som du talar till i bönen —
det är din Frälsare. Se då på Honom och hör Honom säga: Jag är
den gode herden; och jag låter mitt liv för fåren. Märker du icke
någon djup och hjärtlig huldhet hos Honom, då Han så talar? Eller
menar du ändå, att Han verkligen kan vara så kall och liknöjd om
dig, som ditt otrogna och kalla hjärta dömer? —
Tag då dessa ord
med dig till bönen, och när du har det mest tryckande och grämande
bekymmer på ditt hjärta och ville klaga inför din Frälsare, men tycker
dig ingen kärlek av Honom förnimma, sök då att fatta hans bild och
skåda i hans ansikte, då Han säger: Jag är den gode herden — jag
låter mitt liv för fåren.
Och se, det är ännu blott hans ord, du betraktat. Skåda Honom
sedan uti själva gärningen, som här omtalas — hans villiga lidande,
hans bittra död — och låt då dessa ord, jag låter mitt liv för fåren,
beständigt ligga för dig och förklara för din själ allt, vad du skådar.
Skåda, huru Han frivilligt går fram emot den mörkrets makt, som
söker Honom i örtagården, och huru Han säger: Söken I mig, så låten
dessa gå. Jag låter mitt liv för fåren; och huru Han stilla, "såsom
ett lamm, som ledes till slaktning", går ut till avrättsplatsen och där låter
genomspika sina händer och fötter och upphänga sig på korsets träd.
Och när du ser Honom i dödens allvar, hör då hans egen förklaring:
Jag låter mitt liv för fåren.
Vågar du ändå att misstro hans kärlek
och huldhet om fåren? Vågar du ändå att hellre tro ditt mörka,
lögnaktiga hjärta och djävulen, som säger: "Han är liknöjd om dig, Han
bryr sig icke om din nöd, Han väntar, att du själv skall övervinna
ditt onda, Han väntar, att fåret självt skall försvara sig emot ulven"
o.s.v.?
O, förskräcks dock för sådana mörkrets ingivelser och låt en
gång din Frälsare vara, den Han är, den eviga och obegripliga
huldheten, som icke ens kunde lida, att folket i öknen hungrade, eller att en
man hade en vissnad hand. Huru mycket mindre kan Han då fördraga,
att din själ är i nöd och fara, utan att Han skulle något göra därtill,
när Han dock är kommen i världen egentligen för själarnas frälsning?
Då jag inser, huru hela Kristi person och ärende till världen är blott
ett enda stort bevis på en obegriplig kärlek och huldhet om det arma
människosläktet, och ser, huru Han själv ville, att vi så skulle betrakta
det, sägande: "Ingen har större kärlek, än att han låter sitt liv för sina vänner", har jag ju skäl för den slutsatsen, att allt vad jag själv erfar,
ser, känner och tycker, omöjligen är lika visst, som det Kristus med sitt
livs utgivande bevisar. Han må sedan pröva mig, så besynnerligt
och bekymrande Han kan, lämna mig åt djävulen och allt ont, så
länge Han behagar, jag anar dock, att hos Honom ännu gömmer sig
ett hjärta, som blöder av innerlig kärlek, och att, när jag dock ännu är
i nådetiden och likväl dömer mig själv, men också flyr till hans
barmhärtighet, skall Han omöjligt kunna på allvar lämna mig — nej, så
sant denne trogne Herren icke kan ljuga, är då i hans hjärta redan
glädje över ett återfunnet får.
Korteligen: genom detta stora bevis
på Kristi kärlek, hans hela persons och hans livs utgivande, bör du
komma till en sådan tro, att Han sedan får göra med dig, huru Han vill, och du ändå låter det stora beviset gälla ännu mer. Se, på
detta sätt böra vi göra oss gagn av, det Han här säger: Den gode
herden låter sitt liv för fåren, nämligen att vad helst som trycker,
hotar, skrämmer och pinar vårt hjärta, vi dock hava en innerlig
tillförsikt till hans kärlek och herdetrohet och endast fly till Honom, som
så hjärteligen vill och så lätteligen kan hjälpa allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar