Bland de många föreskrifter om påskalammets ätande i gamla
förbundets tid var även det en, att det skulle helt uppätas, och intet
därav fick lämnas till morgondagen. Om något blev övrigt, skulle detta
uppbrännas.
Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt.
Förstår du? Förstår du, vad Herren därmed vill säga dig? Du får
icke taga, blott vad dig behagar, av Kristus; du skall anamma
Honom hel och hållen, sådan Han är oss av Gud given, till visdom
och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.
Här hjälper icke
att själv utvälja, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den
är av Gud redan föreskriven; du har blott att höra och hörsamma.
Den, som icke vill hålla påska, slipper; men den, som vill, skall göra
det så, som det är skrivet — och lammet får icke styckas, det skall
ätas helt.
Somliga sönderstycka Lammet så, att de taga Kristus blott till visdom, till profet, och njuta av hans dråpliga lärdomar, men — intet vidare! De behöva Honom icke själva till något egentligt gagn; varken äro de i syndanöd, så att de behöva anamma hans försoning
till rättfärdighet — de behöva Honom icke till överstepräst — icke
heller får Han bliva deras konung och regera över dem, eller bliva
dem till helgelse och förlossning. Dessa äro de, som filosofera över kristendomen och hava allt blott i huvudet, i klara, väl ordnade
begrepp och insikter, men börja aldrig att använda dem på sig själva,
sitt eget hjärta och leverne. O, ve, huru förskräckligt de gäckas med
den Helige! Det är till sådana, blott studerande förståndskristna,
Herren en gång skall säga: "Voren I blinda, då haden I icke synd,
men nu sägen I: vi se, därför förblir eder synd."
Andra taga Kristus blott till föresyn och helgelse och mena, att
Han därigenom skall varda vår rättfärdighet. Dessa vilja hava Kristus blott till konung. De göra endast väsende av hans
efterföljelse, av vad de själva skola göra och varda, av ödmjukhet, bön,
försakelse m. m. d. och hava därigenom det största sken, såsom de vore
de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sig en djup,
oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så
att de ock därför aldrig bliva rätt eländiga och förtappade syndare,
som i Kristi försoningsblod allena få sitt liv och sin tröst, utan om de
ock efter förståndet regelrätt bekänna trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i, vad de själva göra och skola göra, varföre ock detta är
deras "visa i munnen", deras första och sista — icke den sången, som
sjunges av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har
igenlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår föresyn
och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga
skatt och tröst består uti det, som är verkat hos dem, icke uti det som
Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad skall man säga
därom? Det måste man säga: denna eder allvarlighet och gudaktighet
äro väl goda och berömliga saker; men skada blott, att de icke gå litet
djupare, nämligen därhän, att I bliven till skam på allt detta och
såsom helt utfattiga, förtappade syndare lären, att allt detta är uselhet
inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat
och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod.
För det tredje äro ock några, som väl vilja hava Kristus till
försoning, men icke till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i
de kristnas lilla hop, som gärna hålla till godo att höra detta ljuvliga,
huru inga synder fördöma oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men vilja intet höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorra
och klaga, att man genom den läran betungar deras samveten med lag.
"De taga", såsom Luther säger, "blott skummet av evangelium" och kunna
mycket tala om nåden och tron, men när de äro ute i sitt vardagsliv,
är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då leva de helt
fritt i sina synder och orättfärdigheter. De äro de grenar i Kristus,
som icke bära frukt och icke rensas, böjas och kvistas, utan få växa
fritt, i vad form de helst vilja antaga. Kristus är intet rättesnöre
för dem. Vad skall man säga till dem? Jo: edert nit om
evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älsken I
icke tuktan? Ar icke även förmaningens ord av Kristus och apostlarna?
"All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring,
till tuktan i rättfärdighet; att en Guds människa skall vara fullbordad,
skicklig till alla goda gärningar."
Hör, Lammet får icke styckas, det skall
ätas helt. Men alla dessa fela däruti, att de mer tänka än höra, att de
icke väl giva akt på ordet. Märk därför: Lammet skall ätas helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar