onsdag 28 februari 2018

"Du ska inte dräpa." (2 Mos. 20:13)

Om vi rätt ger akt på Herrens Kristi förklaring av detta bud (Matt. 5), ska vi finna att Guds blick och tankar är något djupare än våra, att Gud ser på den invärtes människan, att den store Skaparen och andarnas Fader har vår ande, vårt hjärta, våra innersta tankar för sina ögon. Han menar med ordet "inte dräpa" mycket mer, än att du inte ska beröva en människa livet. Han ser inte bara på din hand, utan på hela dej, ditt hela väsen, ditt hjärta, dina sinnesrörelser, din tunga, din blick, din hemligaste mening, ja, på din kärlek eller kärlekslöshet. Ty han säger. Du ska inte dräpa.

Och vad betyder ordet du? Sannerligen inte din hand, din tunga, eller någon viss lem, utan helt säkert hela människan och i första hand själen. För om jag säger "du ska inte göra det eller det", talar jag ju inte till handen utan till hela personen. Ja, om jag än sa så: din hand ska inte göra det, talade jag ändå egentligen inte till handen, utan till dej själv, till din själ, ditt förstånd och hjärta, som befaller över handen; för handen är bara en tjänare under själen, förståndet och viljan. Så kan vi då förstå, att Gud ser på den invärtes människan.

Därför betyder det ordet "du ska inte dräpa" detsamma, som om han sa "allt vad i dej är ska inte dräpa", och så många sätt att dräpa som man kan uppfinna, det må vara med handen, tungan, hjärtat, eller med tecken och åtbörder, med vreda ögonkast, eller med öron, som inte vill höra talas om någon, det kallas allt att dräpa. För där är hjärtat och allt i dej så sinnat, att du för Guds ögon är en mördare.

För att då samla och sammanfatta vad som förbjuds i det femte budet, förstår vi allraförst själva gärningen, dråp, att ingen människa, såsom sådan, har rättighet att förkorta någon människas livstid — ingen människa, såsom sådan — det vill säga: om överheten till livet straffar missdådare, så är detta inte någon människas utan den Guds gärning, som i sin lag givit uttryckliga befallningar om människors avlivande och därtill förordnat överheten, att den inte ska bära svärdet förgäves; för den är "Guds tjänare, en hämnare, honom till straff, som gör illa".

Sedan förbjuder Herren Gud också varje den ringaste början till dråpet, även om gärningen inte helt utförs. Ty redan blott hjärtats vrede, som vanligen inte kan döljas, utan yttrar sej åtminstone genom ett mörkt ansikte eller med bittra ord och åtbörder, är inte bara syndig inför Guds ögon, utan är också ett i gärning börjat dråp. Kort sagt, allt vad någonsin av ett bittert, hatfullt, avundsjukt, hämndgirigt och kärlekslöst sinne blir tänkt, talat och gjort mot vår nästa, det är en synd mot det femte budet, det är dråp för Guds ögon.

Här t.ex. straffar en fader i otyglad vrede sitt barn. Han är visserligen den rätta personen att straffa det. Men vi talar om den som inte gör det av kärlek, icke av nit och omsorg om barnets väl, utan av vrede, av ett retat sinne och i otyglat raseri; i straffets ögonblick tänker han inte på, vilken skada hans barn kan ta till kropp och själ, han söker bara tillfredsställa sin lidelse. Står inte den fadern där som sitt barns mördare?

Där utgjuter en vredsint moder, bittida och sent, sitt hjärtas lidelse på sitt barn, med ideligt och planlöst bannande och straffande för stort och smått — och besinnar inte, vilka frätande glöd hon därmed lägger på barnets både andliga och lekamliga livskrafter. Vad är en sådan moder inför Gud? Vi talar om en, som regeras bara av sin otyglade vrede. Hon är inget bättre än sitt barns mörderska.

Här rasar en man i vild, ohejdad vrede emot sin maka, mot vilken han skulle öva all ömhet och förståndighet, fördragsamhet och överseende; där plågar en ondsint hustru sin man med bittra, stickande ord, med ett kallt, kärlekslöst väsende, dag och natt; här driver en girig och obarmhärtig husbonde sina tjänare långt utöver deras kroppskrafter o.s.v. Vad är nu allt sådant inför Guds ögon? Det är inte bara inför Guds ögon, utan också i verk och gärning inget annat än påbörjade mord! Och all denna vrede, denna skoningslösa bitterhet emot medmänniskor, hur ska den behaga den milde, barmhärtige Herren?

Till dessa gärningar, varmed vi rent av börjar ett dråp, hör också att ta ifrån sin nästa hans bärgning, eller att inte hjälpa den för sitt liv nödställda. Då Skriften säger, att "den som tar ifrån någon hans bärgning, han dräper honom", ligger också däri, att om du ser din nästa vara nödställd, men tillsluter ditt hjärta för honom, inte ger honom det han för sitt liv behöver, då gör du så mycket som på dej ankommer för att dräpa honom; ty om alla gjorde på samma sätt som du bleve den nödställda människan verkligen dräpen, och du har då varit med i det dråpet, likavisst som den som ser sin nästa i eld- och vattunöd och inte försöker rädda honom.

Stå inte efter andras liv,
förhindra ilska, hat och kiv.
Sök själv ej hämnd, ha tålamod,
var också mot din ovän god.

Gud dessa bud oss givit har,
så synden ska bli uppenbar,
men också för att vi ska ge
den tjänst och kärlek Gud vill se.

Hjälp oss till det, o Jesus kär,
som Medlaren hos Fadern är.
Vår kärlek är så kall och tom,
men du tog på dej lagens dom.

tisdag 27 februari 2018

"Salig är den människa som Gud ingen synd tillräknar." (Rom. 4:8)

Hör! — "den människa som Gud ingen synd tillräknar." Finns det någon sådan på jorden? Var finns han? Har du sett någon sådan? Bekännom att vi inte riktigt tror Guds ord. En så lycklig människa skulle jag gärna vilja se, en som står i ett sådant förbund med Gud, att Gud aldrig tillräknar honom hans synder. Och vem är det som är så lycklig? Det är densamme, säger aposteln, "vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar", och "vilkens orättfärdigheter är förlåtna och överskylda".

Men hur är en sådan lycklig människa sinnad? säger du. Vilka är hennes utmärkande drag, på vilka jag kan igenkänna henne, om till äventyrs även jag skulle kunna vara eller bli en så salig människa? Aposteln säger (v. 5), att hon är en sådan som känner sej ogudaktig och därför inte kan hålla sej vid gärningarna utan tror endast på "honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig". Samma beskrivning ger också David på den saliga man som Gud inte tillräknar synderna. Han beskriver honom så, att den falskhet i anden, varigenom man inför Herren förtiger sin synd, har vikit bort, och han är nu en sådan som "bekänner för Herren sin överträdelse".

Detta innebär först att det inte är en stolt, obruten människa, som kan förtrösta på egna gärningar och förbli borta från nådestolen — kan föra ett så falskt spel inför Gud, att hon frambär för Honom sina offer av vackra gärningar, andaktsövningar, helig verksamhet, böner, m. m. men tiger om sina synder, eftersom hon antingen inte känner sådana med någon förskräckelse, eller också uppsåtligt undviker frågan för att få bli kvar i dem — såsom det tycks ha varit med David på den tid, då han "förteg synderna inför Herren" och sedan kallade detta en "falskhet i anden". Att denna falskhet är förjagad, är det första, som ligger i "bekännandet inför Herren".

Men i detta bekännande ligger, för det andra, en tillförsikt till Guds nåd; ty den som har alls ingen tro på Guds nåd, den flyr för Gud och förtiger synden, den kommer inte inför Honom med bekännelse. Detta förklarar Kristus, då han till sådana fattiga syndare och synderskor, som hade kommit till honom med ångest, likväl sa: "Din tro har frälst dej." Det är således alltid tro i det hjärta, som inte kan förbli borta från nådastolen.

Är nu detta din historia — är detta beskrivningen på dej som läser detta, så är just du den saliga människa som Gud ingen synd tillräknar. Så ringa, syndig och ovärdig du än må vara, så är du då i en beständig nåd och vänskap hos Gud — ett nådebarn som han aldrig ska döma efter lagen, aldrig tillräkna synderna. Han ser dem väl, men han säger: Jag tillräknar dej det inte, eftersom du tror på min älsklige Son, och jag har satt honom till en nådastol. Det är fullt allvar i den stora gudomliga sanningen, att de troende är ett folk som Gud ingen synd tillräknar. Om du då ännu känner mycken synd hos dej, så glöm aldrig hur denna text talar. Här sägs inte: Salig är den människa, hos vilken Gud ingen synd finner; utan så: "Salig är den människa, som Gud ingen synd tillräknar." Här sägs inte: Saliga är de som inga orättfärdigheter begått; utan så: "Saliga är de vars orättfärdigheter är förlåtna."

Men här gäller det nu att med en fast tro hålla sej vid orden och inte låta förvilla sej av vad som syns eller känns. De ömkligaste erfarenheter av synden och de gruvligaste stormar av invärtes nöd eller utvärtes hemsökelser kan inte göra denna Guds sanning om intet, att Gud förlåter och inte tillräknar synden, utan behåller sina troende i en evig nåd.

Se på den mannens erfarenheter, vilkens ord aposteln här anfört. Se på Davids historia. Vilken hög nåd och vilka ömkliga erfarenheter! Se på hans höga kallelse såsom Kristi förebild och stamfader, från vallgosse uppsatt till Israels konung och profet; se på Guds vittnesbörd om honom (1 Sam. 13:14) och på hans hjärtas utgjutelser i psalmerna. Vilken hög nåd och vilket brinnande hjärta för Herren! Och dock — vilka gruvliga sållningar av satan, vilka ömkliga syndautbrott, fall och överträdelser, och vilken ånger och vilka förskräckelser för Gud; sedan vilka hemsökelser och bittra förödmjukelser, och åter vilken ånger och gråt inför Herren — "för mina synders skull", säger han. Och dock ingen hel förkastelse från Gud! "Han träter", säger David, "men inte till evig tid; Han vredgas, men inte evinnerligen", "utan så hög som himmelen är över jorden, låter han sin nåd vara väldig över dem, som fruktar honom".

O vilket byte, nu räknas jag rättfärdig!
Salighet, renhet, det tillhör nu mej!
Frälsare kär, hur kan jag som är ovärdig
älskas så högt, ärva himmelen med dej?

måndag 26 februari 2018

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Det första som är märkvärdigt i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antyds ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger inte: Jag vill göra männniskan, eller: Göre jorden av sej människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, bara med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålls en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt var här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som inte bara skulle ha en jordisk och förgänglig kropp, utan också en odödlig själ, som skulle tas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik." Då nu Gud därtill med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände som skulle härflyta av det, då ville han inte släppa ut denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän Han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sej dess frälsning.

Den andra märkvärdiga omständigheten vid människans skapelse är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sej! — Göre jorden av sej! varav det tycks som om Gud inte handlade omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sej!" Men när människan skulle skapas, då fick inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förenar sej, då heter det: Låt oss göra människan! Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sej vara,  utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betraktar ursprunget till människans två beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk och blev också det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran om, att vi är stoft och jordmaskar, varför också den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; för att vi aldrig ska glömma hur förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det som tillhör själen och evigheten. — Och Gud blåste in en levande ande i hans näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud blåste in den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dej, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi är också Guds släkte." Så har vi sett hur både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sin avbild. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyder orden: "Gud sa: Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds avbild. Om vi än aldrig här i tiden rätt ska förstå denna Guds avbild, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds avbild. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därför kunde också Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och like, och "skämdes inte för att kalla oss bröder" — och kom för att återställa vad som genom syndafallet var förstört; därför ska vi också genom honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade. Genom den nya födelsen, den nya skapelsen blir vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan ska dagligen förnyas till dens kunskap och avbild, som har skapat oss. Men helt återställt blir aldrig Guds avbild i oss förrän vi i uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi är nu Guds barn, och det är inte ännu uppenbart vad vi ska bli. Men det vet vi, att när han blir uppenbar, då blir vi honom lika; ty vi får se honom såsom han är."

Utav lera formar
Gud en härlig kropp.
Anden föder livet,
människan står opp.

Som en bild av Faderns
kärlek står de där,
Adam och hans Eva
Faderns avbild är.

Genom dem skall livet
ständigt strömma ut
dit där kärleksljuset
inte fanns förut.

Faderns Son är planen,
han är meningen,
och i honom finner
varje mänska den.

söndag 25 februari 2018

"Ni barn, var era föräldrar lydiga i allting, ty det täckes Herren väl." (Kol. 3:20)

Denna lydnad för våra föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, sträcker sej så långt, att den inte tål mer än ett enda undantag, nämligen om föräldralydnaden skulle komma i strid med lydnaden för Gud. För då heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor", och "den som älskar fader eller moder mer än mej, han är mej inte värdig". Med detta enda undantag heter det för övrigt: "Ni barn, var era föräldrar lydiga i allting; ty det täckes Herren väl."

På samma sätt förmanas tjänarna att "vara lydiga sina köttsliga herrar i allting; inte med tjänst för ögonen, såsom människor till vilja, utan med hjärtans enfaldighet och med gudsfruktan, såsom för Herren och inte för människor". Med avseende på överheten heter det likaledes: "Var och en vare överheten, som har väldet, underdånig." "Var underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull; vare sej det är konungen, såsom den översta, eller befallningsmännen, såsom sända av honom." Slutligen med avseende på lärare har också Guds ord sina förmaningar och föreskrifter: "Var era lärare lydiga och följ dem."

Vi erinrar oss åter, att lydnaden har sin gräns, som den inte får överstiga, så att lydnaden mot föräldrar, överhet och lärare inte må bli en olydnad mot Gud, hans ord och samvetet. Ty skulle våra överhavande vara ovärdiga nog att begära en lydnad i sådana stycken som det uppenbarade ordet och det vakna samvetet motsäger, då måste vi ödmjukt men bestämt neka vår lydnad, man må kalla det olydnad eller uppror eller vad man vill.

Men förutsatt denna gräns, som bestämmer hur långt föräldrarätten och makten sträcker sej över oss, är vi skyldiga en oinskränkt lydnad. Och det finns inget enda stycke som det ges så många, allvarliga och hjärtliga förmaningar om som just om denna lydnad. Visserligen kan denna lydnad understundom vara rätt påkostande, då de som har rätt att befalla över oss missbrukar denna rätt till att ge hårda och orättvisa befallningar, eller förråder bristande urskiljning, så att de lydande anser sej mycket bättre förstå den sak, i vilken de nu ska endast lyda och handla. Men så länge befallningen inte strider emot Guds ord och samvetet, är dock villig lydnad en skyldighet, "inte allenast mot de goda och saktmodiga, utan också mot de genvördiga".

Det enda, vartill den lydande är berättigad, är att i ödmjukhet och saktmodighet göra sina föreställningar; men uträttar dessa intet, då måste man lyda, om man också därvid lider orätt eller inser, att man kunde utföra samma sak med vida större vishet och förstånd; ty Herren har inte befallt oss att i detta avseende underkasta faderns och moderns befallningar en granskande prövning, utan att — lyda, i allting lyda.

Det skenbart hårda i denna Guds anordning blir förvandlat till idel ljuvlighet, och det bittra till idel sötma, om vi bara kan besinna, att vi på detta sätt gör Herrens vilja, tjänar honom och inte människor, och att vår lydnad för nyckfulla föräldrar, hårda husbönder och en orättvis överhet täckes Herren väl. Är det inte sant, att om vi riktigt visste, hur vi skulle kunna tjäna Herren och göra Honom rätt behagliga gärningar, skulle vi därför vilja underkasta oss även det svåraste för att kunna säga: Nu vet jag, att jag har gjort något, som Gud själv befallt mej, och som förvisso behagar Honom väl. Se, sådant kan du göra alla dagar såsom barn och tjänare i din anspråkslösaste kallelse, om du bara lydigt gör, vad dej av far och mor, husbonde och husmor blir befallt; ty därom har Herren givit dej sin bestämda vilja tillkänna, att han så vill det, och över en sådan lydnad har han förklarat sitt största välbehag. Därför, såsom Luther säger, "om du än gjorde något så ringa, som att sopa golvet eller plocka upp ett halmstrå, när du gör det av lydnad för dina föräldrar eller husbönder, och eljest handlar i tron och kärleken, så är dessa till utseendet ringa gärningar bättre och större inför Gud, än om du utan Guds befallning kunde genom underverk omvända hela världen."

Så alldeles bör våra gärningar bedömas efter det uppenbarade Guds ord, vari han tillkännagivit sin vilja, så att vi ska veta om de är honom behagliga eller icke. Kunde vi alltså efter ordet betrakta vår lydnad mot föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, skulle denna lydnad, om än för kött och blod många gånger påkostande, dock för anden, den villiga anden, och för samvetet bli lätt och ljuvlig, ja, en skön gudstjänst. Ty vad kan väl göra mitt sinne gladare och mitt verk ljuvligare, än att jag om vad jag gör kan säga: "Detta har Gud själv befallt, detta behagar honom väl, det vet jag förvisso!"

Jag är ej för liten
lyda mor och far.
Gud till fjärde budet
löfte fogat har.

lördag 24 februari 2018

"Herren har behag till sina verk." (Psalt. 104:31) - denna dag är det 150 år sedan Rosenius dog

Var och en brukar ju älska vad den själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk är idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sej. Skulle inte Gud vara nöjd med vad han själv gjort? Han måste ju ha behag till sina egna verk!

Men var är nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu inte! De har själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sej sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles inte! Det är deras egna verk, de ska också själva få svara för sej.

Var finner vi då Herrens verk som utgör hans lust? Där en publikan slår sej för sitt bröst: "Gud, misskunda dej över mej, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesus, Davids Son, förbarma dej över mej!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad synderska badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mej är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att säga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dej" — se, där sådana saker försejgår, där stenhjärtan blir förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och stålhårda ansikten till vax, så att han kan intrycka sin bild i dem; där själar som aldrig frågat efter Herren nu börja törsta efter levande Gud, såsom hjorten efter friskt vatten; där de rättfärdiga börjar att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börjar skatta sin visdom såsom galenskap; där arma syndare börjar gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen vågar åkalla honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter inte en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han inte att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — hur förnöjer inte den hans öga! Han kan inte se sej mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger han också till sin duva: "Låt mej se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själarna, i dem kan han ha sin lust, inte i mej och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad hör vi! Ska Gud nu ha behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast kastat bort den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen", inte i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mej; inte är detta Herrens verk." Svar: Just det att du finner idel synd och orenlighet hos dej, det är Herrens verk. Synden är inte Herrens verk; men att du känner den hos dej, det är inte naturens verk, inte heller djävulens. Ormens ingivelse "ni ska bli såsom gudar" har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar gläder sej åt det; det är ett sådant Herrens verk, som för förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen för att svepa in sej i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädnaden" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han också den vederstyggligaste syndare i sej själv och för sina egna ögon.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem!
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

"Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den." (2 Mos. 20:8)

Att Herren Gud lägger en synnerlig vikt på vilodagens helgande, ger han tydligt tillkänna därmed att han inte helt enkelt bjuder: "du ska helga vilodagen", utan befaller oss att på förhand tänka på den. En mindre viktig sak kan man genast företa sej utan att förut tänka på den; en sak, som man måste tänka på innan måste vara av en särskild vikt och angelägenhet.

Men det andra man i detta ord brukar se, är det att vi också på förhand ska ställa våra timliga angelägenheter så, att det må bli möjligt för oss att ha sabbaten ostörd för dess rätta helgande. Många går miste om sabbatens välsignelse, om själens vila i Gud och hans ord, bara genom att de inte tänker på sabbaten på förhand, för att befria den från sådana göromål eller sådana besök som hindrar dem och deras hus från att helga sabbaten. Många lider av hinder som de själva kunnat undanrödja, om de hade åtlytt detta Herrens ord: "Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den."

Men vad ska vi då göra för att helga vilodagen? Hur blir sabbaten helgad och hur blir den ohelgad?

Vår lärofader Luther uttrycker detta i en kort men innehållsrik sammanfattning så här: "Vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär det."

Detta är i nya testamentets anda vad sabbatsbudet kräver. Vi ska bara ha ett sådant sinne som älskar Guds ord, så ska vi också säkert i verk och gärning helga vilodagen. Först är det en ganska svår sak att föreskriva den yttre gärningen så, att det passar för varje inträffande fall och omständighet. Och för det andra är sabbaten inte helgad med de förträffligaste andaktsövningar och de skönaste gärningar, om dessa inte härflyter av gudsfruktan och av kärleken till Gud och hans ord; ty utan denna kärlek och gudsfruktan är de inget annat för Gud än skrymteri.

Gudsfruktan och kärlekens Ande måste bo i ditt hjärta, och så ska den även för varje särskilt fall säga dej vad du bör göra eller låta bli i avseende på den yttre gärningen. Huvudsaken är att vi så fruktar och älskar Gud, att vi inte föraktar hans ord utan håller det heligt, gärna hör och lär det.

Vad tredje budet förbjuder är alltså att ha ett fåfängligt och ogudaktigt sinne, som föraktar Guds heliga ord och därför även kan göra vad det lyster på hans dag. Och kastar vi nu en blick utöver världen och beskådar hur det i allmänhet går till i detta avseende, då stöter vi på några så förskräckliga och märkvärdiga förhållanden, att man kan börja ropa av grämelse och fasa.

Vi vill bara påpeka ett märkligt förhållande. De första ord vi finner i Skriften om sabbatens instiftelse är dessa: "Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade honom". Den sjunde dagen är alltså en av Gud "välsignad" dag. Vi måste också med fullt hjärta erkänna, att det blev även en välsignad dag framför alla dagar i tiden, den dag, då Gud särskilt vill möta människan och utgjuta över henne en välsignelse, som endast evigheternas oändliga lov av de saliga skarorna inför Guds tron rätt ska kunna beprisa — en välsignelse av hög, himmelsk och evig art, så att den ska sluta i den oändliga saligheten.

Vidare heter det att Gud helgade den dagen; den skulle vara en helig dag framför alla andra dagar, avskild bara för heliga och himmelska ting. Men vilken besynnerlig och förskräcklig syn, då vi betänker vad denna dag är för den otrogna hopen, nämligen i båda dessa nämnda hänseenden den ytterligaste motsats: den största förbannelsen och den oheligaste dagen bland alla våra dagar.

Arbetsdagarna kunde kallas heliga, jämförda med vilodagen, efter världens bruk av densamma. De flesta av världens barn gör under arbetsdagarna helt vackert bara sin lovliga kallelses verk; men på sabbaten ska man ut och sköta sina nöjen, och därtill måste man ha vad hjärtat begär, nämligen synden, nämligen köttets tillfredsställelse: den ena i grövre lustar, såsom frosseri och dryckenskap, spel och dans och nattliga utsvävningar; den andra på ett finare sätt, i enbart lättja och tidsfördriv, fåfängligt tal, skämt och lättsinniga sällskap, skådespel och lekar — varjämte även det, som på andra dagar vore oskyldigt, såsom jordiskt arbete, världsliga studier, m. m. blir på den av Herren helgade vilodagen uppenbar synd. Kort sagt, när man betraktar hur det i allmänhet går till, måste man ju besanna det ordet att "söndagen är synddagen".

Men att sabbaten blir till en förbannelse, det sker även på ett finare, ett andligt och förborgat sätt, nämligen hos dem, som väl utvärtes håller sabbaten med ordentlig kyrkogång och utvärtes bruk av ordet, men utan hörsamhet och helig fruktan för den Herre som däri talar till dem, utan botfärdighet och lydaktighet. De har också en sådan förbannelse av sitt hörande, att det hade varit dem bättre, om de utövat endast jordiskt arbete på den dagen — de har nämligen bara en förökad förhärdelse och förblindelse till frukt av sitt hörande; ty ju mer ett sinne övas att fåfängt höra Guds ord, desto mer förslöas och förhärdas det. Den som inte med uppriktighet inför Herren vill genast lyda och följa hans ord, den blir endast förhärdad av dess hörande.

På detta sätt blir den dag, som Herren Gud välsignade, för det obotfärdiga och falska sinnet en förbannelse.

Efter arbetsveckans strid
får vi sitta ner i frid
vid vår Faders rika bord,
lyssnande till nådens ord.

Gud, vår Gud, vi dej vill be:
ge oss rik välsignelse,
låt ditt evangelium
ljuda klart på alla rum.

Låt idag ditt helga ord
göra under på vår jord,
våra arma själar föd,
Herde god, med livets bröd.

torsdag 22 februari 2018

"Huvudsumman av budet är kärleken." (1 Tim. 1:5)

Det största och allraolyckligaste onda som härflyter ur ett lättsinnigt och falskt umgänge med lagen, är det, att själar som eljest inte föraktar Gud, utan vill vara något helt annat än världen, vill vara Guds barn och efterföljare, ändå blir ingenting mer än verkhelgon, inbilska och förblindade fariseer, mycket mer oåtkomliga för Herrens Ande än de ogudaktigaste syndare; såsom Kristus sade: "Publikaner och skökor ska gå in i himmelriket förr än ni."

Denna försoffande, tjusande och förblindande verkhelighet uppkommer därigenom, att en människa umgås så falskt med Guds heliga lag, att hon endast ser på gärningarna, endast på hur man skall leva, och inte ger akt på hjärtat, dess kärlek, renhet och helighet, vilket är det första och det viktigaste Gud kräver i sin lag. Nej, hon gör sej i stället en viss dagordning av några fromma iakttagelser, av sådant som hon kan komma ut med, t. ex. att hon lägger bort åtskilliga framstående syndavanor och börjar en daglig övning av Guds ord och bönen, och är nu tröstad, som om hon nu hade gjort vad hon borde, som om det varit bara detta Gud fordrade av oss — då hon likväl knappt har ens märkt, vad han kräver i det första budet, mycket mindre fullgjort det.

Och när hon nu inte alls bryr sej om sådana stycken som Gud allraförst kräver, som utgör det första och yppersta budet, när hon helt hastigt far över och ser förbi det som är störst i lagen, så är ju det att rentav öva falskhet inför Guds ansikte, det är ju uppenbarligen att driva ett visst gäckeri med Gud. Ty när hon kan göra en sådan skillnad på Guds bud, har hon ju därmed bevisat att hon i sin fromhet inte frågar efter Gud, utan endast aktar några gärningars eget anseende, ja, aktar sej själv, sin egen förträfflighet och helighet, men inte Gud, inte hans heliga ögon, hans vilja och bud, nej, dessa gäckar och föraktar hon.

Hon fägnar sej åt att hon kunnat avlägga den och den syndaövningen, t. ex. brukade hon förut svära eller missbruka Guds namn, nu gör hon aldrig mer det; hon brukade förut ohelga sabbaten med världsligt arbete eller tidsfördriv, nu gör hon aldrig det, utan vill nu öva Guds ord hela den dagen; hon levde förut i något skadligt överflöd i mat, dryck eller kläder, nu har hon lagt bort sådant; ja, hon levde kanske i någon last, i otukt, eller i oärlighet i handel och arbete, nu har hon med Guds nåd avlagt sådana synder: är inte där den ena segern efter den andra? är inte där helgelse? är inte där en omvänd människa, en kristen? —

Hon gör ännu mer: Hon brukade aldrig förut bry sej det minsta om andras väl eller ve, nu tar hon hela världens nöd till sitt hjärta och ger människor både lekamlig och andlig hjälp: är inte där Andens frukter? är inte där kärleken, som är lagens fullbordan? Och skulle inte den själen, som har sådana gärningars vittnesbörd, vara tröstad? Skulle inte hon ha rättighet att tro och tillägna sig Kristi förtjänst?

Men att hon på samma gång bedriver ett stort skalkstycke inför Gud, aldrig aktar hans första och yppersta bud om hjärtat, aldrig ger akt på det är där inne, t. ex. med kärleken till Gud, med renheten i tankar och begär, med renheten ifrån egenkärlek, självbehag, avund, hat — att hon är en sådan skrymtare, som inte aktar dessa inre synder, det ser hon inte. Och varför ser hon inte det? Det kommer av den rosenslöja av utvärtes helighet och goda gärningar, som så övertäcker hennes inre, att hon aldrig kan se den ogudaktighet som råder där. Men heter inte detta att umgås falskt med Guds lag, att inte låtsas märka hur Gud allraförst ser efter hjärtat, hur varje Guds bud allraförst fordrar den inre heligheten, och att Gud är en helig nitälskare, som inte låter sej bedras med gärningar, utan vill ha hela människan efter sitt sinne, såsom Han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig."

Det var detta skrymteri, detta falska spel med lagen, som Herren Kristus alltid angrep fariseerna för, då han t. ex. sa: "Ni gör dryckeskaret och fatet rent utanpå, men invärtes är det fullt med rov och orenlighet. Ni är lika de vitmenade gravar, som utvärtes syns dägeliga, men innanför är fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så syns också ni utvärtes rättfärdiga, men invärtes är ni fulla med skrymteri och odygd. Ni ger tionde av mynta, dill och kummin, men låter det vara, som är svårast i lagen: domen, barmhärtigheten och tron. Detta skulle man göra och inte underlåta det andra."

O, om vi ändå en gång vaknade och kunde besinna, att detta är Herrens Kristi nitälskan om lagen, att på detta sätt ser och dömer Gud över vårt förhållande till den!

Vem är den som skuldfri träder
inför Gud i Sions gårdar?
Den som sej i Kristus kläder
och sin första kärlek vårdar.
O min själ, i fröjd och smärta
höre du från himlen ljudet:
kärlek av ett helgat hjärta
huvudsumman är av budet.

onsdag 21 februari 2018

"Genom vilka (Guds och Jesu Kristi herrlighet och dygd) de dyraste och allrastörsta löften är oss givna." (2 Petr. 1:4)

Den store Herren Gud, som i begynnelsen skapade detta besynnerliga släktet, människan, till sin avbild, till barn och arvingar, har trots släktets djupa syndafall dock givit det de allrastörsta och dyraste löften, så att det stannar med ingenting mindre, än att vi blir "hans Sons avbild lika", hans evige Sons "bröder" och "medarvingar" till en evig och över all måtta viktig herrlighet i himmelen.

För detta stora mål gav han människan redan på syndafallets dag det löftet, som väl må kallas det "allrastörsta", och i vilket alla andra är innefattade såsom i sitt frökorn, löftet om en Frälsare, kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud. Det löftet förnyades oupphörligt, först till patriarkerna och sedan till profeterna, och föremålades Israels folk genom de oräkneliga blodiga offren i deras gudstjänst, vilka alla utgjorde blott ett enda stort löfte om en kommande försoning.

Av vilka löften om denne Frälsare det gamla testamentet är uppfyllt, därom kan man få ett slags påminnelse och överblick, om vi bara erinrar oss de namn, under vilka Han utlovades — de högst betydelsefulla, de löftesrika namnen t. ex. kvinnans säd, ormaförtramparen, Abrahams välsignelse, Isais rot, Davids son, Förlossaren, Herren i Israel, Sions konung, den store Profeten, Herrens Zemah, alla hedningars tröst, fursten och läraren i folken, hedningarnas ljus, Herrens arm, Herrens smorde, Guds salighet av Sion, rättfärdighetens predikare i den stora församlingen, Sions gyllene ros o.s.v. Och om denne utlovade person sägs det uttryckligt, att Herren kastade alla våra synder på honom, att han bär våra synder, att "han har givit sitt liv till skuldoffer", att "genom hans sår är vi helade", att "genom hans blod fångarna släpps ut ut ur kulan", att han "förde fängelset fånget", "att han var "helvetet ett gift och döden en plåga", att han "genom sin kunskap skall göra många rättfärdiga, ty han bär deras synder" o.s.v.

Omsider, då tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle  förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet. Då bådade ängeln en jungfru i Israel om hans födelse, hans namn och hans ärende: Du ska kalla honom JESUS; ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Och när den stora stunden var kommen, att Han skulle fullborda sitt verk, "den natten, då han vart förrådd", sa han själv om sitt blod: Detta blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Sedan gick en stor skara av evangelister ut, vilkas sönderdelade eldstungor dock gav ett och samma vittnesbörd: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder.

Se nu: från detta stora vittnesbörd härflyter sedan de dyra och allrastörsta löftena till varje enskild troende. Var och en, som, nedslagen och brottslig för Guds lag, nu åkallar Jesu namn om syndernas förlåtelse, har de bestämdaste löften, att alla hans synder "är nedsänkta i havets djup och aldrig ska bli påtänkta; att han är alldeles ren för Guds ögon, så att Gud själv kallar honom snövit; att hans synd ska vara "så långt ifrån honom, som öster är från väster"; att Guds nåd är så väldig över all hans synd, som himmelen är hög över jorden; att de troende inför Gud rentav är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen"; att vi "inte mer är under lagen, utan under nåden"; att fastän väl "lagen varit oss en tuktomästare till Kristus", vi likväl nu, sedan tron är kommen, "inte längre är under tuktomästaren" o.s.v. Allt detta må väl heta de "dyra och allrastörsta löften".

Men att det ännu kallas löften, då vi likväl redan fått det utlovade, är inte bara ett bibelns talesätt, utan har också en betydelse som vi aldrig får glömma, nämligen att allt detta som är oss givet ännu är så alldeles främmande och hemligt för vår känsla, vårt förnuft och alla sinnen, att vi endast genom ett fast litande på Herrens tillsägelser därom kan behålla vår tröst, i det vi inte annat ser och känner, än att vi ännu har synd och är under lagen, så att vi måste vara vederstyggliga och odrägliga för Gud i stället för rena och täcka. Därför, om du vill förbli i tron, ska du bereda dej på att oupphörligen känna och se motsatsen i dej själv, och på det mest enträgna sätt hålla ögonen fästade på vad den store Guden gjort och sagt. Annars är du snart nergrävd i din uselhet.

Du måste så ha Guds tillsägelser inpräglade i dej, att du kan se synden hos dej och ändå säga: "Jag har ingen synd, jag är alldeles fri, ren och helig; all min synd är ingen synd, nämligen för Gud som vet vad Kristi blod gäller; det är inget fördömligt i dem som är i Kristus Jesus. Fastän jag själv inte har någon rättfärdighet, är jag dock fullkomligt rättfärdig för Gud, som vet vad Kristi rättfärdighet gäller. Det grundar sej allt på Guds eget eviga ord om sin Son."

Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar.
Jesus med blodet beseglat
allt vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.

tisdag 20 februari 2018

"Ni är jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, vad ska man då salta med? Till inget mer är det nyttigt, utan man kastar ut det och låter det trampas av människorna." (Matt. 5:13)

O, att alla pånyttfödda kristna måtte förstå och besinna, i vilken fara de är i de tider, då kristendomen vinner bifall och frid, och världen är from och blid i ansiktet! Då är det fara, att de sövs och dras ner i ljumhet och världslikställighet samt förlorar sin andliga kraft och bestämdhet.

En sådan mild och sövande tid har redan i mer eller mindre mån börjat inträda på vissa orter i vårt land; och det är sorgligt att skåda, hur saltet där vill mista sin sälta. Då gör man sej en egen, helt lagom, hygglig och behaglig kristendom, som bara rör sej med några vissa andaktsövningar och några vackra människokärlekens verk, som världen kan bifalla och prisa; men om hjärtats pånyttfödelse, om den bättring som är inför Gud — därom är mindre angeläget, det skyndar man hastigt förbi!

Men hör vad Kristus säger: "Ni är jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, vad ska man då salta med? Till inget mer är det nyttigt; utan man kastar ut det och låter det trampas av människorna." Då en kristen genom människobehagsamhet förlorar Andens kraft och bestämdhet, så att han inte mer förmår att med ord och föredöme straffa det onda och bekänna Kristus, då är han till inget mer nyttig, utan han förtrampas av människorna — han blir så övermåttan böjlig efter alla människor, att han låter allting behaga sej och åtminstone med sin tystnad styrker det syndiga, ogudaktiga väsende, som han borde bestraffa.

Då har saltet mist sin sälta, och ljuset är satt under skäppan. Och hela grunden är, att man vill ha frid och vänskap med alla — nej, ännu djupare ligger grunden: där är redan någon brist i själva nådelivet, i syndens kännedom och i trosförhållandet till Frälsaren. Bara detta friskas upp, och Kristus blir dej kärare, då blir Andens nitälskan mäktigare än alla människors vänskap eller hat. Ha salt i er, säger Herren, men inte naturens eller det retade lynnets bittersalt, utan här talas om den sanna kärlekens nitälskan, som endast Guds Ande verkar.

Var gärna öm, mild och saktmodig i dina förmaningar; akta dej för allt grovt och olämpligt förfarande, då det gäller att vidröra så ömtåliga saker som människors självkänsla; ja, befatta dej inte med det, om inte kärlek och ödmjukhet får regera i ditt hjärta, så att de kan förnimmas i ditt hela väsen. Men låt inte försiktigheten och ödmjukheten bli en kraftlös efterböjlighet, som numera gör alls inget, som bara av ömhet för den mänskliga känslan och friden låter dina medmänniskors själar fara till helvetet, utan att du med ett enda ord försökt varna dem.

Tänk på evigheten! Älska din nästa såsom dej själv. Kärleken vare utan skrymtan; hata det onda, förbli vid det som är gott. Ert tal vare ljuvligt, men bemängt med salt.

Men det är inte bara med bekännelsen och den hulda, broderliga förmaningen, som vi ska bevisa kristendomens kraft och allvar, utan också med "all vår umgängelse". En kristendom som inte såsom ett salt gör sveda i världens ögon, utan kan av henne gillas och prisas som "lagom", den kristendomen saknar förvisso saltet, kraften och smörjelsen.

Tänk, då Herren Kristus säger: Ve er, då alla människor prisar er! Så säger också aposteln: Världens vänskap är Guds ovänskap.

O, stanna och tänk på sådana ord! De står inte att jäva, det är Herrens ord. — Om du bara tillfälligtvis och i något enstaka avseende vinner ett pris av världen, så är det annat och kan väl hända en kristen, enligt apostelns ord: "Genom ära och smälek, genom ont rykte och gott rykte." Men att den egentliga riktningen av ditt väsen och hela vandring behagar världen, det är något som alls inte rimmar sej med Kristi och hans apostlars ord och exempel.

Stanna då och tänk på detta, så att du inte löper förgäves. Åren ilar, och döden kommer ju ofta så oväntad; om då själva vägen inte är den rätta, så är det ju över all beskrivning olyckligt.

Ni är jordens salt och ljus,
ni är hopp i sorgens hus,
ni är Herrens tecken på
att man liv från Gud kan få.

Men vad gör man med det salt
som förlorat all sin halt?
Saltet utan sälta är
meningslöst och till besvär.

måndag 19 februari 2018

"Allt det som inte går av tron, det är synd." (Rom. 14:23)

Tron, samvetet, det inre goda förhållandet till Gud — se där de ömma ögonstenarna, hjärtat och livskällan i den nya människan!

Många saker är viktiga i det andliga, såsom kärlek, ödmjukhet, uppriktighet, goda gärningar; men ett allena är livet, ett är hjärtat i kroppen! Detta är tron, samvetet, det inre medvetandet om Guds välbehag.

Härtill hör två ting: först att man genom evangelium och nåden i Kristus är frigjord från den lagiska träldomsanden, har fått syndernas förlåtelse och visshet därom och nu lever i en evangelisk barnaskapsande, i en förtrolig vänskap med Gud. Detta är det första villkoret och källan till all sann gudaktighet, all kärlek, lust och kraft till det goda. Saknas denna förtroliga barnaskapsande, då är allt vad Gud äskar svårt, tungt och omöjligt, och alla gärningar är trälens tvungna och ovilliga tjänst. Därmed följer då först, att dessa gärningar inte behagar Gud, ty Han vill inte ha någon tvungen tjänst, och "alla de, som umgås med lagens gärningar, är under förbannelse"; och för det andra, att jag är vanmäktig, att jag får ingen kraft till det goda, utan synden blir genom lagen mer och mer väldig.

Däremot, när jag fått försäkran om Guds vänskap, när min Gud tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej" — o, då lever jag, då brinner jag, då är Han och hans ok mej ljuvligt och hans börda är lätt. Då min Gud tillsagt mej: Du är min, då går jag bort med en salig hemlighet i mitt hjärta; jag har en vän, en skatt, en herrlighet av oförliknelig art — då "tvingar mej saligt denna Kristi kärlek" att i allt tjäna Honom, att leva inte mer för mej själv, utan för honom, som för mej är död och uppstånden. Se där hjärtat och livet i all sann gudaktighet! —

För det andra fordras till denna tro, till detta medvetande om Guds välbehag, att jag också vet, att det leverne, de gärningar, som jag egentligen och med vilja övar, är behagliga för Gud; att jag gör dem just därför, att de är enliga med Guds ord och  vilja. Vad jag av svaghet felar, det hör till de synder, som jag dagligen lägger in i "Fader vår" och ber: "Förlåt oss våra skulder", och för vilka jag tror en evig och beständig förlåtelse. Men det leverne, som jag egentligen övar, det jag med vett och vilja gör såsom min egen gärning, det måste vara enligt med ordet; annars kan det inte stå tillsammans med tron och ett gott samvete, om jag inte håller det för gott och enligt med Guds vilja.

Detta medvetande, som man kunde kalla tron i gärningarna är egentligen den tro, som aposteln talar om i vårt språk: "Ty allt det som inte går av tron, det är synd." Allt det, som inte flyter ur ett sådant hjärta, som först är benådat genom den rättfärdiggörande tron på Kristus och lever i Guds vänskap och, för det andra, har i Guds vilja sin levnadslag och gör sina gärningar i den mening, att de är enliga med Guds vilja — allt det, som icke flyter ur denna källa, det är synd.

Här ser vi hur det första budet är källan och villkoret för alla de övriga budens uppfyllande. Att Gud är hjärtats Gud, att hjärtat över allting tror, älskar och fruktar Gud, detta är huvudsaken i allt kristligt leverne.

Det är inte utan skäl vi brukar så många ord om detta; ty näst den stora huvudartikeln om vår rättfärdiggörelse genom tron, är detta den första och viktigaste läropunkten, nämligen vad som är ett rätt kristligt leverne, eller goda, för Gud behagliga gärningar. Därför har också  djävulen i alla tider förnämligast använt all sin makt till att förvända dessa två huvudpunkter.

Ser vi på Kristi tid, så finner vi hur det var just i dessa två punkter läran var förvänd, och hur allt det Herren lärde gick ut därpå, först att ingen levande var för Gud rättfärdig, utan all rättfärdighet inför Gud bestod endast i hans "gång till Fadern"; sedan att inga blott yttre gärningar utgjorde något för Gud behagligt leverne, utan att Gud ville ha hjärtat.

Den som nu verkligen vill stå väl med Gud, vandra hans vägar och föra ett rätt kristligt leverne, pröve sej efter detta stycke! Det är förskräckligt vilket skrymteri som i detta fall övas, i det man väl vill föra ett kristligt leverne, men alldeles förgäter att ge akt på huvudsaken och villkoret för detsamma, vilket är att leva i Guds vänskap, i tron på hans välbehag. "Låt oss inte fresta Herren!" Han ser väl hur du har det. Och "Herrens ögon ser efter tron". Vad hjälper det dej, att du gör dej möda med gudaktighet och kristendom, när Herren dock till slut förkastar alltsammans såsom skrymteri och synd? Ty allt det som inte går av tron, det är synd.

Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet.
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet.

Tron, det helga, höga,
underbara öga
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
själv åt mej bevara
till mitt högsta väl.

Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej
att för evigt hör mej
himmelriket till!

söndag 18 februari 2018

"Gud har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." (Ef. 1:4)

Se här det oförgängliga, stora, som inte rubbas genom några stormar och växlingar i tiden! Det som var av begynnelsen — det är det eviga och oföränderliga!

Ack, kunde vi bara svepa in våra hjärtan i detta, vilken fast borg mot alla stormar och pilar, vilken hög och orubblig frid och glädje! Hur ödsligt, hur glädjefattigt, ja, bedrövligt måste inte detta livet bli för en kristen, om han inte beständigt har dessa stora, eviga tingen för sitt öga!

Då nu aposteln säger, att vi i Kristus är utvalda, förrän denna världens grund blev lagd, vill han därmed påminna oss om det eviga, fasta och orubbliga i Guds nåd emot oss genom Kristus. Han vill säga: Det som jag nu förkunnar er är inte någon ny, främmande eller oviss sak, utan den urgamla, den är äldre än himmel och jord. Ty förrän världen ännu var grundad, hade Gud i ende Sonen utvalt oss och beslutat att i tidens fullbordan sända honom till oss att uppenbaras i vår natur, att bli vårt liv och vårt ljus.

Ingenting är så oföränderligt som Guds evighetsråd. Vad Gud "efter sin egen viljas goda behag" har beslutat, kan aldrig i evighet förändras. "Hans gåvor och kallelse är sådana, att han inte kan ångra dem". Inte heller kan någon annan makt omintetgöra eller förhindra det som Gud har beslutat. Han som skapat millioner världar och med sitt allmaktsord föreskrivit dem deras oföränderliga banor, skulle han låta sitt eviga uppsåt rubbas eller förhindras? Fastän hans motståndare, djävulen, förde människan i synd och död, skulle han därför låta henne, utan hopp och räddningsmedel, evigt förbli i döden? Nej, livet, som var när Fadern, måste uppenbaras i köttet och bli människornas ljus, frälsning och hopp — såsom han hade utvalt oss i honom, förrän världens grund var lagd.

Vi ska därför aldrig glömma Guds evighetsråd om människan och "hans uppsåts fasthet", som med all sin rikedom på tröst och salighet alltid står kvar, vad än som händer oss, och vad vi än ser och känner hos oss själva.

Gud har dock skapat människan till sin avbild, sitt barn och sin arvinge och, förrän världens grund lades, lagt grunden för vår frälsning, "utvalt oss i Kristus", d.ä. i sitt eviga råd fastställt att genom honom bota syndafallet, göra honom till vår andre Adam, vår medlare och salighetshövding, för att var och en, som i sin nöd vänder sej till honom, med tron omfattar honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Då han hade beslutat detta, skapade han människan till sitt barn och sitt rikes arvinge, fastän han mycket väl förutsåg syndafallet och all den synd och det elände, som detta skulle breda ut över människosläktet. Han  visste väl hur det skulle botas. Hans viljas råd skulle inte bli om intet.

Han tillredde också därför redan av begynnelsen himmelens boningar för människan; såsom Kristus säger sej på yttersta dagen skola inbjuda sina trogna: "Kom, ni min Faders välsignade, och besitt det riket, som är er tillrett alltifrån världens begynnelse." Han tillredde därför även hennes boning under prövotiden med all kunglig rikedom och prakt — allt gjorde han för människan — byggde, planterade och prydde åt henne på jorden och uppfyllde denna med allt, vad för hennes behov eller förnöjelse fordrades, och sade: "Allt detta har jag givit er! Råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som krälar på jorden."

Att betrakta denna Guds ursprungliga avsikt med människan, kan ofta med en väldig tröst och glädje styrka ett bedrövat hjärta. Hur har inte det i djup bedrövelse hugsvalat mången kristen, då det blott blivit honom av Anden givet att tänka: "Du är ju dock ännu en människa! Gud har ju dock i sitt hjärta några stora, eviga nådestankar för människan. Han har ju om henne ett oföränderligt råd och ett synnerligt fadershjärta. Han är därjämte en allsmäktig Skapare! Jag kan då aldrig sjunka så djupt, att han inte ännu kan upphöja mej och — sin herrliga nåd till lov — göra något kostligt av mej! Då våra första föräldrar så ovärdigt bröt hans skäliga bud — de, som likväl hade alla behövliga krafter att hålla det — med vilken hjärtlig huldhet förbarmade han sej inte ändå över de fallna barnen, uppsökte och tröstade dem! Och då han givit oss sin ende älskade Son till vår broder och Frälsare, då måste han inte vara så liknöjd om människan! Nej, då måste han ha någon djupare faderskänsla för henne. Vem vet, hur mycket gott en så stor Fader ännu kan göra mej?"

Sådana betraktelser över det, som var av begynnelsen, kunna rikligen glädja och fröjda oss, när vi får nåd att djupare betänka det.

Min arma själ, är du ej glader?
Du känner ej hans trofasthet.
Vem vet hur mycket gott vår Fader
kan giva oss ännu? Vem vet?

lördag 17 februari 2018

"Vi vandrar i tron och ser honom inte." (2 Kor. 5:7)

Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike, ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt, underligt, hemlighetsfullt. Den som inte besinnar det, och ofta åter besinnar det, ska aldrig kunna bestå i tron.

Vi bör betänka att Kristi rike är Kristus likt; att bruden ska likna sin brudgum; att det är den rätta kristendomens utmärkande tecken, att vi blir "Kristi avbild lika". Johannes säger: "Såsom han (Kristus) är, så är också vi i denna värld."

Men hur var Kristus i denna världen? Är inte summan av all Kristi kunskap, att i honom var förenade de största. motsatser: den djupaste förnedring och största upphöjelse; största syndamängd (all världens) och största helighet (hans egen); största smälek och största ära? "Han var den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", men också den ärofullaste, Guds herrlighets sken och hans väsens rätta avbild. Han var en alla tjänares tjänare, men också alla konungars konung och alla herrars herre. Han var den fattigaste, men dock den rikaste.

Men såsom han var, så är också vi i denna värld. Även i de trogna är de största motsatser förenade: den djupaste förnedring (ända till en fördömd syndare) och den största upphöjelse, höghet och ära (att bli själva Guds barn); det största syndaelände och den största rättfärdighet och renhet; den största fattigdom och största rikedom; den största svaghet och största starkhet.

Det ena har vi i oss själva, det andra i Kristus; det ena är arvet av Adam, det andra är arvet av Kristus; det ena känns i alla våra lemmar, förnims av alla våra sinnen, det andra är djupt förborgat för vårt förnuft och alla sinnen och måste tros på Guds blotta sannfärdighet — bortsett från att Kristus en och annan gång går oss till mötes och låter oss, såsom Tomas, se och känna Guds herrlighet.

Men det kostar obeskrivligt på, innan vi kan finna oss med denna blandning, dessa motsatta ting, och tro vad som inte känns, tro den förborgade nåden och rättfärdigheten, då vi ser och kännre endast motsatsen. De som har kristendomen bara såsom en vetenskap, ett studium, de kan denna konst, tyvärr, allt för väl! Men när Guds rike hos en människa börjat bestå inte bara i ord, utan i kraft, så att hon verkligen känner syndens udd och verkligen tror sin rättfärdighet i Kristus — o så mycket svaghet, orenhet, kallsinnighet, och vilken skröplig tro, vilken dunkelhet och fruktan får hon då inte känna!

Vilken hög konst, vilken stor, gudomlig nåd av höjden fordras då inte här, för att mitt under sådant elände se och tro Guds vänskap vara oförändrad, se den förborgade rättfärdigheten, renheten och välbehaget för Guds ögon, som vi har i Kristus! — helst som detta elände aldrig blir slut, blir så långvarigt, så oändligt, ja, blir värre och värre! Vem kan här hålla ut? O vilken trons kamp! Ty om jag än blir alldeles fri från en och annan verksynd, blir mej dock mitt inre fördärv mer och mer odrägligt och nedslående; ja "mer och mer mer jag finner mitt djupa syndafall, ju närmare jag hinner till Jesu fotapall" (Rutström).

Johannes säger: "Gud är ett ljus, och intet mörker är i honom." Ju närmare en själ kommer ljuset, desto mer ser hon sin egen orenlighet. Därjämte drar Gud alltid den kännbara nåden tillbaka, i den mån tron tillväxer och tål att prövas, eller också när själen behöver djupare förödmjukas. Då känner hon sej torr, död, kall och svag; då uppstår ett elände, en vanmakt, en andlig förlamning, ett mörker och en misströstan, varvid själen inte kan annat tycka än att hon är alldeles avfallen, död, av Gud övergiven och lämnad i ett vrångt sinne.

O, vilken hård kamp och hög konst att nu tro, nu genomtränga dessa tjocka, svarta moln, och mitt under synden se rättfärdigheten, mitt under döden se livet, under den kännbara övergivelsen se Guds stora trofasthet och kärlek leende emot oss! Därtill fordras att riktigt på allvar sluta till ögonen för allt vad man ser och känner, och bara se på Guds ord — på allvar tro att det är alldeles förbi med all vår rättfärdighet, att Gud aldrig ett ögonblick dömer efter denna, utan ser endast på sin Sons förtjänst, så att vi endast i denna står rena och täcka för Gud, täcka gjorda i honom som är kärkommen.

Vandra i tron och se honom inte,
detta är regeln att hålla sej vid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äger alltid.

fredag 16 februari 2018

"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

torsdag 15 februari 2018

"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sej och beskrivit Gud si, den andre så; den ene har trott sej behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda hur de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämnar ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på Honorm, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud och blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången i det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så håller vi nu det, att människan blir rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyder de heliga ord, för vilka himmel och jord må böja sej och tillbedja! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga si eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; han talar ord, vilka i alla evigheters evighet står fasta som bergpelare.

De säger att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sej vårt kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, ska de dock, i det offrets blod, bli snövita — att om de vore som sanden i havet, ska de dock alla här försvinna.

För det var inte ett helgon, inte en ängel, utan den store, helige Guden, som skapat tusentals världar, som tog sej för att utplåna dem, som tog på sej människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, "på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv", ska inte mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i Honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Vem är du som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss av det under livet!

T. ex. när jag tycker att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mej, ty Gud har sagt att alla är odugliga, att ingen kan i sej själv någon stund vara honom behaglig, ingen kan av sina gärningar bli rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig att Gud omöjligt kan vara mej lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mej. Ordets eviga dom säger, att jag är i mej själv alla stunder lika värd fördömelsen, men också att min Löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag alltså i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer förvisso rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mej Gud i nåd!

Då jag tycker: Gud måste ha tröttnat på mej för alla mina synder, han kan inte ha behag till mej nu, nej, han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är inte den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mej nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mej alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men också i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som också därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mej och omsorg om mej. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det bara ett misstag hos mej, ett falskt beläte av Gud, som kommer sej av att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken bara är hö och strå.

Jag var stund i mej är ovärdig -
om Gud skulle skärskåda mej,
min fromhet och godhet i sej,
fördömde han mej -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

onsdag 14 februari 2018

"Om möjligt är, så mycket som på er beror, håll frid med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi inte måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl, strida mot människor.

För att vi skulle ge efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att ha frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln också antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det ska alltså inte alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi är trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, tar de till strid".

Hela världen strider mot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, ska jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menar ni att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag er, utan förvisso tvedräkt. Ty härefter ska fem vara skiljaktiga i ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern ska vara emot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder." Därför sa han åter: "Ve er, då alla människor lovar er."

Här uppenbarar sej alltså falskheten av deras kristendom, vilka så ställer sej efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandrar de trognas nit och menar, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana bara betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde ha frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kan också de kristna fela i vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, ni trolösa, "vet ni inte, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här ser vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som beror på er, håll frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och till följd av världens fiendskap mot sanningen ni kommer i strid, så låt inte det bekymra eder. Se bara till, o kristen, att inte hos dej är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sej själv är en ganska svår konst, beroende på egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sej själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt ger akt på hur det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kommer i strid genom sådant tal, som inte är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dej själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är inte nog till bevis, att du drivs av kärlek; men om du även brukar be för dem du talar med, och brukar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar om att du drivs av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor är olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, bara på grund av ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den som vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det som är ont, och sina läppar, så att de inget bedrägeri talar — söke efter friden och fare efter den."

Men om vi också är än så fridsamma, fogliga och vänliga, ska det ändå inte vara oss möjligt att alltid ha frid med människor. Och inte bara av fiendskap mot Kristus, utan även för många jordiska ting, ska ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som på er beror, håll frid med alla människor.

Således, om än andra människor angriper dej, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock inte strida eller ge anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för eländiga och undergivna. Därom sade också Herren Kristus: "Saliga är de fridsamma, ty de ska besitta jorden."

Den som alltid själv vill strida för sin rätt måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tror på sin himmelske Faders försorg, att de överlämnar åt honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mej själv, och då går det alltid illa. Men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då ska han försvara den, och då gör han det alltid på bästa sätt.

Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.

tisdag 13 februari 2018

"Bedröva inte Guds helige Ande." (Ef. 4:30)

Hur sker det att man bedrövar och driver bort Guds Helige Ande? Kort sagt sker det genom all slags olydnad mot den Helige Ande.

Han vill något, han manar till något, och när du inte vill lyda Honom i detta, då bedrövar och driver du bort honom. Han vill verka syndakänsla, ånger, omsorg om bättring och förlikning med Gud; när du vänder dej bort från dessa viktiga saker, inte aktar på hans röst, utan förströr de heliga intryck han verkar, inte söker att med ordet underhålla och föröka dem, inte fruktar att förlora dem, inte suckar till Gud om deras förökande, då föraktar och utsläcker du Anden. Han angriper och straffar någon synd hos dej och bjuder dej att överge den; när du då inte vill lyda honom, utan ännu vill hylla och behålla din synd, då bedrövar du Guds Helige Ande.

Ja, även när du väl vill överge synden, men inte nu strax; när du vill omvända dej till Herren, men inte än, så är detta en falskhet i din ande, ett föraktande av "den tid då du blir sökt", som kan göra att Guds Ande måste lämna dej. Ja, även när du vill omvända och förbättra dej, men inte vill höra Herrens röst och följa den väg han föreskrivit, att du såsom en förtappad syndare först ska fly till Kristus, först tro och fröjdas, och sedan få starkhet i Herren — när du inte vill höra detta Guds viljas råd, utan strider mot utkorelsen, då bedrövar du hans Helige Ande. Och slutligen, när du väl vill följa detta Herrens råd, men inte vill bruka de medel som Gud därtill givit oss, hans heliga ord, inte vill använda lediga stunder att läsa, höra och betrakta det, då "frestar du Gud och utsläcker Anden".

Märk väl denna sista punkt: Du vill bättra och omvända dej, men endast med eget arbete på ditt hjärta; du ber om Andens nåd och hjälp därtill, men brukar inte Andens medel — på det sättet ska du aldrig få vad du begärt. Gud har aldrig lovat det. Nej, Gud har givit oss sitt ord, där vill han möta oss, däri vill han bo och verka, men inte utan ordet. Att ha tillgång till ordet, till kristliga lärare eller trosbröders umgänge m. m., men förakta dessa nådens medel och dock begära nåd till bättring och tro, det är att fresta Herren — likaväl som om någon begärde att Gud skulle underhålla hans lekamliga liv, men inte ville äta vad Gud givit oss till detta. Att du är syndig och svag, inte kan göra allt vad Anden yrkar, det ska inte driva bort honom, det ska han själv hjälpa. Det är skrymteri och uppsåtlig olydnad, som driver bort Anden.

Men det är inte bara då Guds Ande börjar sitt verk i själen, som man kan bedröva honom; nej, även kristna, som redan har "blivit delaktiga av den Helige Ande", är ännu alltid i samma fara. Det var just till de trogna i Efesus, som redan var "beseglade med den Helige Ande", Paulus skrev det ordet: Bedröva inte den Helige Ande. Och vad var det som kunde bedröva Guds Ande? Svar: all synd bedrövar Guds Helige Ande, även den doldaste i ditt hjärta, såsom högmodiga tankar, onda begärelser, avund, falskhet m. m.

Men märk, att det är endast då, när man så avfaller invärtes, att man också ursäktar och hyllar synden, som Guds Ande drivs bort. Där man själv straffar sin synd, lider, kämpar, suckar och ber mot den, där är Anden såsom en läkare i ett sjukhus, där han väl på alla sidor är omgiven av sjukdomar, krämpor, sår och jämmer, men ändå befinner sej just på sitt rätta ställe där han har sin egentliga verkningskrets. Därför kan Guds Ande mycket väl bo i en syndares hjärta, där det ännu är fullt med sjukdom, orenlighet, sår och etterbölder, jämmer och suckan. Vore det inte så, skulle inte en enda kristen behålla Guds Ande en dag.

Men vad som driver bort Anden, det förklarar Herren själv, då han säger: De låter inte min Ande straffa sig. Se, här är huvudpunkten. När en människa inte låter Guds Ande straffa sej, utan hyllar, ursäktar och försvarar sitt onda — det är detta, som så "bedrövar och förbittrar hans Helige Ande", att han måste fly från henne. De låter inte min Ande straffa sej. Detta sker inte bara när man uppenbart står emot ordets bestraffningar och säger: jag bryr mej inte om dem, utan också när man kröker och vrider sej undan ordet och inte vill förstå det som det lyder, då det angriper skötesynden; när man i ordet inte söker efter medel att undkomma sin synd, utan söker efter något stöd för dess bibehållande — när man alltså inte tänker överge eller undkomma synden, utan ämnar förbli i den. Detta kallas att inte låta Guds Ande straffa sej.

Likaså när träldomsanden vill inta hjärtat; om man då inte vill låta evangelii ord om nåden i Kristus råda, utan envist följer förnuftet och känslan, och gör oupphörliga invändningar mot evangelium, mot den barmhärtige Frälsaren, som ännu erbjuder nåd — då bedrövar och förbittrar man hans Helige Ande. Och sedan i allmänhet, då man inte lyssnar till hans heliga maningar i hjärtat, när han manar till ordets bruk, eller till enskild bön, eller till goda gärningar, när han straffar för onda tankar, egenkärlek, självbehag, hat m.m. Allt detta bedrövar Guds Helige Ande.

Bedröva ej Anden, som talar så stilla
i hjärtat om Herren och söker ditt väl.
Bedröva ej Anden, när han ej kan gilla
en tanke, en handling som skadar din själ.

Bedröva ej Anden, som rikt dej hugsvalar
och visar dej fram till din Frälsare kär.
Giv akt, när i hjärtat så ljuvligt han talar
och sanningens helgande vägar dej lär.

Bedröva ej Anden, när han dej bestraffar
för synder som ofta ditt hjärta begår.
För om än hans tuktan dej lidande skaffar,
han helar och läker vart svidande sår.

Bedröva ej Anden, när tyst han dej manar
att göra i kärlek en tjänst åt vår Gud.
Var villig att följa, då vägen han banar
och bjuder dej följa din Mästares bud.

Bedröva ej Anden - han kan från dej vika
och låta dej vandra till mörker och ve.
Men lyder du honom, du finner de rika,
de härliga skatter dej Herren vill ge!

måndag 12 februari 2018

"Om ni inte bättrar er, ska ni alla förgås på samma sätt som de." (Luk. 13:3)

Du säger: "Men här står det ändå: Om ni inte bättrar er ska ni förgås. Och låt vara, att denna bättring inte betyder detsamma som förbättring, förnyelse och helgelse, eller det ondas utrensande, vartill man inte lär ha krafter, förrän man inympats i Kristus och fått den helgande Anden, så fordras ändå, vad denna bättring betyder, nämligen ånger, förkrosselse, syndasorg. Jag fruktar, att denna inte är hos mej, sådan den bör vara, jag är fastmer hård och förstockad, och hur kan jag då tro?"

Svar: Det är sant, det fordras bättring, som börjar med någon syndakänsla och sedan under bättringsförsöken övergår till syndakännedom, andlig fattigdom eller utblottelse på all egen tröst; men för att veta om denna din bättring är sådan som den bör vara, måste du veta och betänka dess ändamål, ty det som uppfyller sitt ändamål, det är sådant som det bör vara.

Nu frågas: Vad är bättringens ändamål? Bättringens första och egentliga ändamål är alldeles inte, att du genom densamma skall bliva för Gud täck och benådad, utan att du ska drivas till Kristus; såsom Paulus intygar: "Lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron".

Därför, om du ännu en tid kan gå borta ifrån Kristus, borta i världen och säkerheten, utan förvissning om din benådning hos Gud, är din syndakänsla sannerligen för liten. Kan du ännu söka din salighet i eget bättringsarbete, ånger, bön m. m. då är din syndakännedom inte ännu rätt.

Men så snart du inte får någon frid, inte kan leva i världen och ovissheten om Guds nåd, och än mer: så snart du inte kan få någon tröst i dej själv, din egen bättring, ånger, bön, utan du måste, sådan du är, fly till blotta nåden i Kristus, då är din bättring rätt, ty den uppfyller sitt ändamål, vilket var att driva dej till Kristus, och i honom är du räddad och salig — du är inom fristaden. Den som har Sonen, han har livet.

Du förstår alltså att om syndakännedomen är rätt och riktig, ska du inte själv finna den som du ville, ty då finge du i densamma tröst, då finge du tröst i något inom dig; och det var all sådan tröst som skulle tas bort. Den rätta bättringen är alltså missnöje med sin bättring, ja en sådan känsla av hårdhet, säkerhet, detta innersta och djupaste fördärvet, att du nödgas grundligen, inte i den flyktiga känslan, utan i din fulla övertygelse, döma dej själv såsom hård, säker, ogudaktig, förtappad och fördömd. Då först får Kristi blod äran att ensamt frälsa dej.

Kort sagt: Frågar du hur mycket syndakänsla det alltså fordras, kan man svara dej: Det är inte mycket — nämligen bara så mycket att du inte kan leva utom Kristus, inte kan få ro förrän du är i Honom salig. Det fordras inte mer, men inte heller mindre.

Det är också en villfarelse att tro att syndasorgen först ska ha sin tid före tron, och sedan kommer tiden för tro, frid, fröjd och idel helighet. Nej, börja bara att tro på Kristus och sedan följa Honom i den dagliga bättringen, nog ska du då få känna synden mer än förut.

Ett bland de allrafinaste och starkaste djävulens konstgrepp är då följande: Där är en människa, som i allmänhet tror allt Guds ord och därtill allvarligt söker dess kraft i hjärta och efterlevnad, men har någon svårare synd på sitt samvete; då inger han henne följande tankar: "Nog är evangelium sant och nåden stor och synderna borttagna, så att syndare i allmänhet kan få nåd; men — det är ett särskilt förhållande med dej, för du vet ju med dej själv vad du har gjort. Om bara inte det och det hade varit (såsom någon av de stumma eller ropande synderna mot femte, sjätte eller sjunde buden), hade du kunnat få nåd, men nu är det med dej ett särskilt undantag."

Se detta: "det är med dej ett särskilt undantag", är det giftigaste konstgrepp av den gamle ormen, som är en "lögnare och mördare av begynnelsen". Ty sanna förhållandet är, att det finns inget undantag, inget särskilt förhållande, där inte Kristi blod rikligen och väldeligen försonar, när det av en nödställd syndare med tron anammas.

Det är just evangeliets förnämsta innehåll, både med ord och exempel genom gamla och nya testamentet bekräftat, "att om dina synder än vore blodröda ska de dock bli snövita, och om de vore såsom en rosenfärg ska de dock bli såsom en ull"; varpå David, som hade gjort hor och mord, samt Manasse, rövaren på korset, den stora synderskan, den förnekande Petrus m. fl. utgör talande exempel.

Ja, det är just för sådana svåra förhållanden, vilka ingen i himmelen eller på jorden eljest kunde hjälpa, som Guds Son blev människa, blödde och dog, för att var och en, som tror på Honom, ska inte förgås utan få evigt liv.

Guds evangelium
och Anden det förklarar.
Får det i hjärtat rum
och själens genljud svarar
med amen, lov och fröjd,
så är min bättring sann:
båd´ Gud och jag är nöjd
och all min dom försvann.

söndag 11 februari 2018

"Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." (Rom. 4:3)

Först märker vi att det löfte Abraham trodde innebar Guds evangelium om Kristus. Textens ord: "Abraham trodde Gud", återfinnas i 1 Mos. 15:6. Där se vi dock inte genast något mer än löftet om Abrahams talrika avkomma; men vad som i det löftet låg inbegripet, det visste Abraham genom ett förutgående löfte, kap. 12:3, vari Gud hade förklarat, att "i hans säd skulle alla folk på jorden bli välsignade".

Detta var egentligen det ursprungliga löftet om en Frälsare, vilket Gud hade givit våra första föräldrar på syndafallets dag — löftet om den heliga kvinnosäden och ormaförtramparen, om en förlossare, som, född av kvinna, skulle tillintetgöra synden och djävulens gärningar — det löfte, på vilket alla trogna, allt ifrån den rättfärdige Abel, hade trott och blivit rättfärdiga. Det var detta löfte, som så ofta upprepades till Abraham att, fastän denna huvudpunkt, själva ädelstenen i Guds löften till Abraham, inte för varje gång nämndes, den alltid låg innefattad i dessa löften. Detta är apostelns egen förklaring, såsom var och en kan se i Gal. 3.

Och Kristus säger uttryckligen vad som var föremålet för Abrahams trosöga, över vilket föremål han till och med fröjdades i sin tro; Herren säger: "Abraham, er fader, fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad."

För det andra: om aposteln här hade velat säga, att själva tron, såsom en behaglig dygd hos människan, blivit Abraham räknad till rättfärdighet, hade han med en sådan antydning på en gång avskurit själva nerven i hela sin rättfärdiggörelselära. Det är just hans göromål på detta ställe att visa, att vi blir rättfärdiga utan någon vår förskyllan eller värdighet, endast av Guds nåd och genom den förlossning som är skedd i Kristus. Och han säger uttryckligt i följande kapitel, att det är bara "genom ens lydnad" som vi blir rättfärdiga. Rättfärdighet är inget mindre än lagens fullbordan. Så mycket utgör inte själva tron.

Tron är dessutom i sej själv just ett förnekande av vår förtjänst; ty den som tror på Kristus, han bekänner att han själv är orättfärdig, förtappad, rådlös och omfattar därför "Guds rättfärdighet", den laguppfyllelse, som är skedd i Kristus. Tron måste vidare ha ett ord av Gud att omfatta; och av detta ords innehåll beror det vad jag får genom tron. Om man inte besinnar det, ska man alltid missförstå orden om tron och trons rättfärdighet.

Se här en liknelse: En förlorad son lever borta i främmande land, och där lider han nöd; hans fader lovar honom en stor, skön egendom, om han bara återkommer och tar emot densamma. Sonen tvivlar länge och blir därför borta i sin fattigdom; men omsider börjar han tro sin faders ord och skyndar nu hem för att ta emot sin egendom; nu är han genast rik och lycklig.

Sedan säger han: "Jag var länge i nöd; därtill var min otro skulden, då jag trodde min faders ord, blev jag rik och lycklig, bara min tro gjorde mej rik." Om då någon hör endast sådana ord och inte vet eller betänker innehållet av faderns löfte, kunde han förstå orden så, att denne man blivit belönad för sitt sonliga förtroende till faderns ord. Då skulle den, som kände förhållandet, säga: nej, ge akt på innehållet av det löfte han hade trott; det var detta som gjorde honom rik. Löftet handlade om en stor egendom, i denna består själva rikedomen; hans tro gjorde endast, att han kom i åtnjutande av det.

På detta sätt ska vi förstå orden: "Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." Att tron gjorde honom rättfärdig, berodde av det med tron omfattade löftets innehåll. Detta var Kristus. Om vi inte på detta sätt förstår orden, måste vi alldeles kasta bort hela Skriftens stora huvudlära — kasta bort, gäcka och förakta allt, vad Gud ifrån världens begynnelse förkunnat oss om en Frälsare och en försoning i hans blod; allt vad Gud genom änglar och profeter förkunnat, samt genom den levitiska offertjänsten och alla dess blodiga offer förebildat — kort sagt, hela Skriftens egentliga innehåll, läran om Kristus, Kristi lydnad, Kristi lidande, död och uppståndelse. Allt detta vore till intet, om Gud kunde rättfärdiggöra oss bara för den dygden att vi tror honom vara sannfärdig.

Och att aposteln här inte ytterligare förklarade sej (såsom han gör i följande kapitel), ska förvisso inte inför Gud ursäkta någon, som här ville ta anledning till en ny, mot hela Skriftens huvudlära stridande, tanke. — Det är också något, som genom hela Skriften uppenbarar Guds majestätiska storhet, att han inte alltid upprepar vad han sagt, utan fordrar att vi minns hans givna förklaringar och förstår honom.

Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit,
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sitt barnaskap så väl
som en i himlens kor.

Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.


lördag 10 februari 2018

"För att ni ska vara nära en annan, nämligen nära Honom, som är uppstånden ifrån de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud." (Rom. 7:4)

När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon också med detsamma i en äkta förening med Honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse från det äktenskapliga förhållandet, så att det nu inte är fel att hon anser sej fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.

De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?

Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.

Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."

Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.

När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!

"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.

Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.

Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.

Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.

Du morgonstjärna, mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen i ditt rike!

Nu i mitt hjärta lys och skin,
du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.

fredag 9 februari 2018

"Så är ni, mina bröder, dödade från lagen genom Kristi kropp." (Rom. 7:4)

Det är nödvändigt att (i frågan om vår frihet ifrån lagen) väl besinna den omständigheten, att denna frihet endast uppkommer därigenom, att vi dör eller dödas.

Först är det för allas vårt otrosmörker en svår orimlighet, ett tomt ord och bedrägeri, att vi ska vara alldeles fria från lagens villkor och domar. O nej, heter det alltid i hjärtat — "fri från lagen", det kan jag inte vara; jag känner ju alltid dess kraft  och domar; vore jag fri ifrån lagen, vore jag ju alldeles salig. Nej, det är för mycket. Så talar vårt otrogna hjärta.

Då kommer aposteln och säger: Kära bröder, just så fria ifrån lagens domar och villkor är ni, då ni är döda ifrån honom och förenade med den Uppståndne, så fria, som de redan saliga i himmelen, så fria, som hade aldrig någon lag varit oss given på jorden, varken ett eller tio bud. Ty denna frihet har uppkommit därigenom, att ni har dött ifrån lagen och åter uppstått i ett nytt förhållande, såsom i en ny värld.

Å andra sidan finns det lättsinniga människor, som alltför lätt och hastigt tillägnar sej tröstefulla ting, utan att i sanning äga dem. Dessa kan i ett köttsligt sinne falla till och säga: "Hör, vi är fria från lagen; vad behöver vi bry oss om lagen? Inför den kan ju ingen bestå."

Då kommer åter aposteln och säger: Nej, vänta! det är inte min mening, att alla människor är fria från lagen; det kommer an på, om du blivit dödad ifrån densamma. Du får inte avlösa dej själv. Inte är varje kvinna fri från mannens lag; det beror på ett dödsfall, om hon ska bli fri. Vet ni inte, kära bröder, hur det är med lagen?  "Vet ni inte, att lagen regerar över människan, så länge hon lever? Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sej åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska om hon blir en annan mans hustru." (Rom. 7)

Den första och egentliga lärdom som ges oss här är, vad vi redan anmärkt, att det endast är genom en viss död vi kommer till friheten ifrån lagen. Vi lär oss här, hur alldeles falskt och otillbörligt det är att inbilla sej äga nåd genom Kristus, då man inte blivit "dödad från lagen", utan ännu alltid har sitt egentliga hopp på densamma, att dess efterlevnad skall hjälpa till rättfärdighet och salighet. Att då vissa stunder tänka på nåd, såsom en fyllnad där vår egen rättfärdighet brister, det anser många vara att tro på Kristus, och dock är det inget annat än ett andligt äktenskapsbrott. Så länge mannen lever är  hustrun bunden vid mannen, så att hon rättvist blir kallad brottslig om hon förenar sej med en annan man. Att på nämnda sätt blanda samman två motstridiga tröstegrunder i hjärtat, både den att bli rättfärdig genom lagen, och den att ha nåd genom Kristus, det är en andlig lösaktighet, ett andligt äktenskapsbrytande, det är att svika sin förbindelse till lagen, som man är skyldig att fullkomligt uppfylla, om man vill bli rättfärdig genom den.

Nåd och frihet från lagens domar tillhör ett helt annat folk, nämligen dem som är dödade från lagen och söker all sin rättfärdighet blott i den Uppståndne. Hela världen är i det mörkret, att den inte vet, att här är två vitt åtskilda andliga riken, med sina olika lagar och rätter — två förbund, de två testamentena, två skilda vägar till rättfärdighet och salighet, lagens och nådens, gärningarnas och trons (se Rom. 4: 4,5). Och i Gal. 3: 10 talar aposteln så starkt emot deras inbillning om någon nåd, vilka är av gärningarnas väg, att han säger: "Alla de som umgås med lagens gärningar, de är under förbannelsen; ty det är skrivet: Förbannad vare var och en, som inte förblir vid allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det;" det vill säga: man måste på denna väg fullgöra allt, eller också vara förbannad. Så olycklig är då den villfarelsen att hoppas nåd, då man ännu lever under lagen. Detta är betecknat med den dom, som drabbar en hustru, om hon beblandar sej med en annan man, medan hennes man lever.

Det andra vi bör lära här är hur fullkomligt fri från lagens domar den människa är, som blivit dödad ifrån lagen och förenad med  Kristus. Hon är så fri, säger här aposteln, som den kvinna är fri från mannen, vilken sett sin man dö och begravas. Äktenskapsbandet är upplöst och alldeles tillintetgjort genom mannens död, så att kvinnan kan nu fritt och utan synd taga en annan man. Så litet den döde och begravne mannen har någon rätt eller makt över henne, så litet kan lagens villkor och domar angå den kristen, som lever i trons förening med Kristus; lagen kan varken rättfärdiggöra eller fördöma en sådan.

Hos honom, vår Jesus, vi vill då förbli
och blott av hans kors oss berömma.
Den skuldtyngda själ som hans nåd har gjort fri,
den kan inte lagen fördöma.
Med honom vårt liv fått en annan gestalt -
vi själva är intet, men han är vårt allt.
Pris vare dej, Jesus, vår konung!