Tron, samvetet, det inre goda förhållandet till Gud — se där de ömma ögonstenarna, hjärtat och livskällan i den nya människan!
Många saker är viktiga i det andliga, såsom kärlek, ödmjukhet, uppriktighet, goda gärningar; men ett allena är livet, ett är hjärtat i kroppen! Detta är tron, samvetet, det inre medvetandet om Guds välbehag.
Härtill hör två ting: först att man genom evangelium och nåden i Kristus är frigjord från den lagiska träldomsanden, har fått syndernas förlåtelse och visshet därom och nu lever i en evangelisk barnaskapsande, i en förtrolig vänskap med Gud. Detta är det första villkoret och källan till all sann gudaktighet, all kärlek, lust och kraft till det goda. Saknas denna förtroliga barnaskapsande, då är allt vad Gud äskar svårt, tungt och omöjligt, och alla gärningar är trälens tvungna och ovilliga tjänst. Därmed följer då först, att dessa gärningar inte behagar Gud, ty Han vill inte ha någon tvungen tjänst, och "alla de, som umgås med lagens gärningar, är under förbannelse"; och för det andra, att jag är vanmäktig, att jag får ingen kraft till det goda, utan synden blir genom lagen mer och mer väldig.
Däremot, när jag fått försäkran om Guds vänskap, när min Gud tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej" — o, då lever jag, då brinner jag, då är Han och hans ok mej ljuvligt och hans börda är lätt. Då min Gud tillsagt mej: Du är min, då går jag bort med en salig hemlighet i mitt hjärta; jag har en vän, en skatt, en herrlighet av oförliknelig art — då "tvingar mej saligt denna Kristi kärlek" att i allt tjäna Honom, att leva inte mer för mej själv, utan för honom, som för mej är död och uppstånden. Se där hjärtat och livet i all sann gudaktighet! —
För det andra fordras till denna tro, till detta medvetande om Guds välbehag, att jag också vet, att det leverne, de gärningar, som jag egentligen och med vilja övar, är behagliga för Gud; att jag gör dem just därför, att de är enliga med Guds ord och vilja. Vad jag av svaghet felar, det hör till de synder, som jag dagligen lägger in i "Fader vår" och ber: "Förlåt oss våra skulder", och för vilka jag tror en evig och beständig förlåtelse. Men det leverne, som jag egentligen övar, det jag med vett och vilja gör såsom min egen gärning, det måste vara enligt med ordet; annars kan det inte stå tillsammans med tron och ett gott samvete, om jag inte håller det för gott och enligt med Guds vilja.
Detta medvetande, som man kunde kalla tron i gärningarna är egentligen den tro, som aposteln talar om i vårt språk: "Ty allt det som inte går av tron, det är synd." Allt det, som inte flyter ur ett sådant hjärta, som först är benådat genom den rättfärdiggörande tron på Kristus och lever i Guds vänskap och, för det andra, har i Guds vilja sin levnadslag och gör sina gärningar i den mening, att de är enliga med Guds vilja — allt det, som icke flyter ur denna källa, det är synd.
Här ser vi hur det första budet är källan och villkoret för alla de övriga budens uppfyllande. Att Gud är hjärtats Gud, att hjärtat över allting tror, älskar och fruktar Gud, detta är huvudsaken i allt kristligt leverne.
Det är inte utan skäl vi brukar så många ord om detta; ty näst den stora huvudartikeln om vår rättfärdiggörelse genom tron, är detta den första och viktigaste läropunkten, nämligen vad som är ett rätt kristligt leverne, eller goda, för Gud behagliga gärningar. Därför har också djävulen i alla tider förnämligast använt all sin makt till att förvända dessa två huvudpunkter.
Ser vi på Kristi tid, så finner vi hur det var just i dessa två punkter läran var förvänd, och hur allt det Herren lärde gick ut därpå, först att ingen levande var för Gud rättfärdig, utan all rättfärdighet inför Gud bestod endast i hans "gång till Fadern"; sedan att inga blott yttre gärningar utgjorde något för Gud behagligt leverne, utan att Gud ville ha hjärtat.
Den som nu verkligen vill stå väl med Gud, vandra hans vägar och föra ett rätt kristligt leverne, pröve sej efter detta stycke! Det är förskräckligt vilket skrymteri som i detta fall övas, i det man väl vill föra ett kristligt leverne, men alldeles förgäter att ge akt på huvudsaken och villkoret för detsamma, vilket är att leva i Guds vänskap, i tron på hans välbehag. "Låt oss inte fresta Herren!" Han ser väl hur du har det. Och "Herrens ögon ser efter tron". Vad hjälper det dej, att du gör dej möda med gudaktighet och kristendom, när Herren dock till slut förkastar alltsammans såsom skrymteri och synd? Ty allt det som inte går av tron, det är synd.
Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet.
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft och bliv mej
du all salighet.
Tron, det helga, höga,
underbara öga
stärk nu i min själ.
Äkta pärlan klara
själv åt mej bevara
till mitt högsta väl.
Nådens verk du live,
regn och sol du give,
följ vad sätt du vill,
om blott så du för mej
att för evigt hör mej
himmelriket till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar