Det största och allraolyckligaste onda som härflyter ur ett lättsinnigt och falskt umgänge med lagen, är det, att själar som eljest inte föraktar Gud, utan vill vara något helt annat än världen, vill vara Guds barn och efterföljare, ändå blir ingenting mer än verkhelgon, inbilska och förblindade fariseer, mycket mer oåtkomliga för Herrens Ande än de ogudaktigaste syndare; såsom Kristus sade: "Publikaner och skökor ska gå in i himmelriket förr än ni."
Denna försoffande, tjusande och förblindande verkhelighet uppkommer därigenom, att en människa umgås så falskt med Guds heliga lag, att hon endast ser på gärningarna, endast på hur man skall leva, och inte ger akt på hjärtat, dess kärlek, renhet och helighet, vilket är det första och det viktigaste Gud kräver i sin lag. Nej, hon gör sej i stället en viss dagordning av några fromma iakttagelser, av sådant som hon kan komma ut med, t. ex. att hon lägger bort åtskilliga framstående syndavanor och börjar en daglig övning av Guds ord och bönen, och är nu tröstad, som om hon nu hade gjort vad hon borde, som om det varit bara detta Gud fordrade av oss — då hon likväl knappt har ens märkt, vad han kräver i det första budet, mycket mindre fullgjort det.
Och när hon nu inte alls bryr sej om sådana stycken som Gud allraförst kräver, som utgör det första och yppersta budet, när hon helt hastigt far över och ser förbi det som är störst i lagen, så är ju det att rentav öva falskhet inför Guds ansikte, det är ju uppenbarligen att driva ett visst gäckeri med Gud. Ty när hon kan göra en sådan skillnad på Guds bud, har hon ju därmed bevisat att hon i sin fromhet inte frågar efter Gud, utan endast aktar några gärningars eget anseende, ja, aktar sej själv, sin egen förträfflighet och helighet, men inte Gud, inte hans heliga ögon, hans vilja och bud, nej, dessa gäckar och föraktar hon.
Hon fägnar sej åt att hon kunnat avlägga den och den syndaövningen, t. ex. brukade hon förut svära eller missbruka Guds namn, nu gör hon aldrig mer det; hon brukade förut ohelga sabbaten med världsligt arbete eller tidsfördriv, nu gör hon aldrig det, utan vill nu öva Guds ord hela den dagen; hon levde förut i något skadligt överflöd i mat, dryck eller kläder, nu har hon lagt bort sådant; ja, hon levde kanske i någon last, i otukt, eller i oärlighet i handel och arbete, nu har hon med Guds nåd avlagt sådana synder: är inte där den ena segern efter den andra? är inte där helgelse? är inte där en omvänd människa, en kristen? —
Hon gör ännu mer: Hon brukade aldrig förut bry sej det minsta om andras väl eller ve, nu tar hon hela världens nöd till sitt hjärta och ger människor både lekamlig och andlig hjälp: är inte där Andens frukter? är inte där kärleken, som är lagens fullbordan? Och skulle inte den själen, som har sådana gärningars vittnesbörd, vara tröstad? Skulle inte hon ha rättighet att tro och tillägna sig Kristi förtjänst?
Men att hon på samma gång bedriver ett stort skalkstycke inför Gud, aldrig aktar hans första och yppersta bud om hjärtat, aldrig ger akt på det är där inne, t. ex. med kärleken till Gud, med renheten i tankar och begär, med renheten ifrån egenkärlek, självbehag, avund, hat — att hon är en sådan skrymtare, som inte aktar dessa inre synder, det ser hon inte. Och varför ser hon inte det? Det kommer av den rosenslöja av utvärtes helighet och goda gärningar, som så övertäcker hennes inre, att hon aldrig kan se den ogudaktighet som råder där. Men heter inte detta att umgås falskt med Guds lag, att inte låtsas märka hur Gud allraförst ser efter hjärtat, hur varje Guds bud allraförst fordrar den inre heligheten, och att Gud är en helig nitälskare, som inte låter sej bedras med gärningar, utan vill ha hela människan efter sitt sinne, såsom Han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig."
Det var detta skrymteri, detta falska spel med lagen, som Herren Kristus alltid angrep fariseerna för, då han t. ex. sa: "Ni gör dryckeskaret och fatet rent utanpå, men invärtes är det fullt med rov och orenlighet. Ni är lika de vitmenade gravar, som utvärtes syns dägeliga, men innanför är fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så syns också ni utvärtes rättfärdiga, men invärtes är ni fulla med skrymteri och odygd. Ni ger tionde av mynta, dill och kummin, men låter det vara, som är svårast i lagen: domen, barmhärtigheten och tron. Detta skulle man göra och inte underlåta det andra."
O, om vi ändå en gång vaknade och kunde besinna, att detta är Herrens Kristi nitälskan om lagen, att på detta sätt ser och dömer Gud över vårt förhållande till den!
Vem är den som skuldfri träder
inför Gud i Sions gårdar?
Den som sej i Kristus kläder
och sin första kärlek vårdar.
O min själ, i fröjd och smärta
höre du från himlen ljudet:
kärlek av ett helgat hjärta
huvudsumman är av budet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar