torsdag 15 februari 2018

"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sej och beskrivit Gud si, den andre så; den ene har trott sej behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda hur de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämnar ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på Honorm, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud och blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången i det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så håller vi nu det, att människan blir rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyder de heliga ord, för vilka himmel och jord må böja sej och tillbedja! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga si eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; han talar ord, vilka i alla evigheters evighet står fasta som bergpelare.

De säger att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sej vårt kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, ska de dock, i det offrets blod, bli snövita — att om de vore som sanden i havet, ska de dock alla här försvinna.

För det var inte ett helgon, inte en ängel, utan den store, helige Guden, som skapat tusentals världar, som tog sej för att utplåna dem, som tog på sej människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, "på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv", ska inte mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i Honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Vem är du som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss av det under livet!

T. ex. när jag tycker att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mej, ty Gud har sagt att alla är odugliga, att ingen kan i sej själv någon stund vara honom behaglig, ingen kan av sina gärningar bli rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig att Gud omöjligt kan vara mej lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mej. Ordets eviga dom säger, att jag är i mej själv alla stunder lika värd fördömelsen, men också att min Löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag alltså i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer förvisso rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mej Gud i nåd!

Då jag tycker: Gud måste ha tröttnat på mej för alla mina synder, han kan inte ha behag till mej nu, nej, han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är inte den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mej nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mej alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men också i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som också därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mej och omsorg om mej. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det bara ett misstag hos mej, ett falskt beläte av Gud, som kommer sej av att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken bara är hö och strå.

Jag var stund i mej är ovärdig -
om Gud skulle skärskåda mej,
min fromhet och godhet i sej,
fördömde han mej -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar