Först märker vi att det löfte Abraham trodde innebar Guds evangelium om Kristus. Textens ord: "Abraham trodde Gud", återfinnas i 1 Mos. 15:6. Där se vi dock inte genast något mer än löftet om Abrahams talrika avkomma; men vad som i det löftet låg inbegripet, det visste Abraham genom ett förutgående löfte, kap. 12:3, vari Gud hade förklarat, att "i hans säd skulle alla folk på jorden bli välsignade".
Detta var egentligen det ursprungliga löftet om en Frälsare, vilket Gud hade givit våra första föräldrar på syndafallets dag — löftet om den heliga kvinnosäden och ormaförtramparen, om en förlossare, som, född av kvinna, skulle tillintetgöra synden och djävulens gärningar — det löfte, på vilket alla trogna, allt ifrån den rättfärdige Abel, hade trott och blivit rättfärdiga. Det var detta löfte, som så ofta upprepades till Abraham att, fastän denna huvudpunkt, själva ädelstenen i Guds löften till Abraham, inte för varje gång nämndes, den alltid låg innefattad i dessa löften. Detta är apostelns egen förklaring, såsom var och en kan se i Gal. 3.
Och Kristus säger uttryckligen vad som var föremålet för Abrahams trosöga, över vilket föremål han till och med fröjdades i sin tro; Herren säger: "Abraham, er fader, fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad."
För det andra: om aposteln här hade velat säga, att själva tron, såsom en behaglig dygd hos människan, blivit Abraham räknad till rättfärdighet, hade han med en sådan antydning på en gång avskurit själva nerven i hela sin rättfärdiggörelselära. Det är just hans göromål på detta ställe att visa, att vi blir rättfärdiga utan någon vår förskyllan eller värdighet, endast av Guds nåd och genom den förlossning som är skedd i Kristus. Och han säger uttryckligt i följande kapitel, att det är bara "genom ens lydnad" som vi blir rättfärdiga. Rättfärdighet är inget mindre än lagens fullbordan. Så mycket utgör inte själva tron.
Tron är dessutom i sej själv just ett förnekande av vår förtjänst; ty den som tror på Kristus, han bekänner att han själv är orättfärdig, förtappad, rådlös och omfattar därför "Guds rättfärdighet", den laguppfyllelse, som är skedd i Kristus. Tron måste vidare ha ett ord av Gud att omfatta; och av detta ords innehåll beror det vad jag får genom tron. Om man inte besinnar det, ska man alltid missförstå orden om tron och trons rättfärdighet.
Se här en liknelse: En förlorad son lever borta i främmande land, och där lider han nöd; hans fader lovar honom en stor, skön egendom, om han bara återkommer och tar emot densamma. Sonen tvivlar länge och blir därför borta i sin fattigdom; men omsider börjar han tro sin faders ord och skyndar nu hem för att ta emot sin egendom; nu är han genast rik och lycklig.
Sedan säger han: "Jag var länge i nöd; därtill var min otro skulden, då jag trodde min faders ord, blev jag rik och lycklig, bara min tro gjorde mej rik." Om då någon hör endast sådana ord och inte vet eller betänker innehållet av faderns löfte, kunde han förstå orden så, att denne man blivit belönad för sitt sonliga förtroende till faderns ord. Då skulle den, som kände förhållandet, säga: nej, ge akt på innehållet av det löfte han hade trott; det var detta som gjorde honom rik. Löftet handlade om en stor egendom, i denna består själva rikedomen; hans tro gjorde endast, att han kom i åtnjutande av det.
På detta sätt ska vi förstå orden: "Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." Att tron gjorde honom rättfärdig, berodde av det med tron omfattade löftets innehåll. Detta var Kristus. Om vi inte på detta sätt förstår orden, måste vi alldeles kasta bort hela Skriftens stora huvudlära — kasta bort, gäcka och förakta allt, vad Gud ifrån världens begynnelse förkunnat oss om en Frälsare och en försoning i hans blod; allt vad Gud genom änglar och profeter förkunnat, samt genom den levitiska offertjänsten och alla dess blodiga offer förebildat — kort sagt, hela Skriftens egentliga innehåll, läran om Kristus, Kristi lydnad, Kristi lidande, död och uppståndelse. Allt detta vore till intet, om Gud kunde rättfärdiggöra oss bara för den dygden att vi tror honom vara sannfärdig.
Och att aposteln här inte ytterligare förklarade sej (såsom han gör i följande kapitel), ska förvisso inte inför Gud ursäkta någon, som här ville ta anledning till en ny, mot hela Skriftens huvudlära stridande, tanke. — Det är också något, som genom hela Skriften uppenbarar Guds majestätiska storhet, att han inte alltid upprepar vad han sagt, utan fordrar att vi minns hans givna förklaringar och förstår honom.
Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit,
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sitt barnaskap så väl
som en i himlens kor.
Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar