"Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder." (Jes. 43:25)

Hörom här, vad som är Herrens sinne! Nu väl, alla I, som ären törstiga, kommen hit till vatten; och I, som icke haven penningar, ja, både syndare och helgon, hören här, då Herren själv talar och säger oss, huru Han dömer och handlar i den stora frågan om vår benådning. Vad kan vara säkrare, än det Herren själv säger?

Och här höra vi Honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda i dina missgärningar."

Och huru skall det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — märk: "för min skull", icke för din skull — och kommer dina synder intet ihåg.

O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, att vi måtte smaka och se, huru ljuvligt det är!

Men för att kunna rätt märka kraften af dessa ljuvliga ord, är det isynnerhet nödigt att förstå den omständigheten, att allt, det Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom icke bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena af den gudstjenst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "icke att du har kallat mig" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå uppräknar Han, vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar således, vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.

Då vi nu veta, att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar därom likasom förkastande, ja, såsom ville Han förneka, att de burit Honom några offer, då Han likväl på samma gång erkänner, att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne Han nu ogillar, det Han själv hade föreskrivit? Visserligen icke! "För ditt offers skull straffar jag dig intet", säger Han, "äro dock dina brännoffer alltid för mig"; utan här är endast fråga om, vad som bevekte Honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligt står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull", och åter v. 26: Låt oss gå med varandra till rätta; säg, huru du vill varda rättfärdig." Därom är här fråga.

Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar Han mångfaldigt: icke du, icke du — "icke att du har kallat mig, eller att du har arbetat om mig. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull.^

På samma sätt talade Han ock uti sina kötts dagar. Liksom Han här först säger: Icke att du har kallat mig, icke att du har arbetat om mig, jag har icke haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dig — och, för det andra, att Han ock därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull; så säger Han ock i Joh. 15: "I haven icke utkorat mig, men jag har utkorat eder", och i Matt. 20: "Människans Son är icke kommen till att låta tjäna sig, utan att tjäna och giva sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mig själv för dem, att de skola ock varda helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den av mig äter, han skall ock leva för min skull."

Vi igenkänna uti allt samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Icke du, icke du — "icke att du har arbetat om mig; jag, jag har arbetat för dig, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går därpå ut, att vi förmå ingenting mer än synda och måste såsom helt förtappade låta skänka oss allt av nåd, blott genom Honom, som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "I skolen leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

"Var nu någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur; det gamla är förgånget, si, allting är vordet nytt." (2 Kor. 5:17)

Den första skapelsen hade blivit fördärvad genom syndafallet och det, som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då Han såg på allt, det Han hade gjort, undergick en så sorglig förstörelse, att Herren på människosätt talade om en ånger över, att Han gjort människorna.  Men då gav Gud oss det eviga "Ordet", "begynnelsen till Guds kreatur" att Han skulle åstadkomma en ny skapelse på jorden — den nya människan, som är skapad efter Gud, liksom i den första skapelsen, i sannskyldig rättfärdighet och helighet - skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud tillförne har berett oss.

Var någon är i Kristus", säger aposteln. Vad det vill säga och huru det tillgår, hava vi ofta betraktat, nämligen att Anden så straffar allt det, som är i oss, synd, otro, egenrättfärdighet, att vi till slut ingenstädes finna ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste helt insvepa sig i Kristi rättfärdighet och hava blott i Honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus. Och då, säger aposteln, är hon ock ett nytt kreatur — det gamla är förgånget, och allting är vordet nytt.

Och detta är den uppenbaraste sanning i erfarenheten! Varje kristen vittnar, att på samma gång han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, blev i detsamma i hans inre ett alldeles nytt väsende, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu såg allting annorlunda, han fick ett nytt förstånd i alla andliga ting, ny syn och hörsel, ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya strävanden: korteligen, han har ett nytt liv, en hel ny värld för sig - "allting är vordet nytt". Detta yttrar sig ock hos honom i ett nytt tungomål, nytt tal och nytt leverne.

Och vad det gamla angår, som ännu finns kvar hos mig, har jag nu kommit i en ny ställning till detsamma: synden, lustarna, som förr voro min förnöjelse, äro nu min plåga och förskräckelse; det andliga och himmelska, som förr var mig tråkigt och främmande, år nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet, efter det gamla adamitiska fördärvet, är sig alltid likt. Detta nya inre är det starkaste beviset på en ny födelse, ty födelse tyder på själva det inre väsendets förvandling. Och Kristus säger. Utan en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike." Och Johannes säger: Guds barn, vilka icke äro födda av blod, icke heller av köttslig vilja, icke heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställes det i syndafallet förlorade Guds beläte i människan, nämligen uti de trognas sinne och anda; men emedan vi ännu leva i köttet, vilket är fullt av synd och strider emot Anden, är detta nya beläte ännu icke uppenbart och fullkomligt. Men den nya människan, som är skapad efter Gud i sannskyldig rättfärdighet och helighet, skall en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus varder uppenbar, och "då varda vi lika Honom".

Här må nu var och en pröva sig själv. Aposteln säger bestämt: "Var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur." Om du menar dig vara omvänd och troende, men icke har fått detta nya sinne och hjärta, icke i ditt inre blivit ett nytt kreatur, vet du ännu icke, vad den rätta tron och saligheten i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, nytt hjärta, vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.

Var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg icke förbi den prövande sanningen, stanna och var uppriktig emot dig själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet, än att för sent vara bedragen. Du kan ju veta med dig, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen.

Om ock dina synder och skröpligheter ännu vore än så många och svåra, men du dock därjemte har detta nya sinne, först att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst, ditt dagliga behov, så att du helst vill höra något om  Kristus och hans förtjänst — och, för det andra, att du i följd därav har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar, varigenom ock dina synder blivit din värsta plåga — si, om ock dina synder och brister då äro än så svåra, är dock detta nya väsende det säkraste bevis, att du är född av Gud.

De fåvitska jungfrurna kunna väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och öva sina vissa heliga gärningar; men - att hava sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du icke hos dem.

Du lever, med dig skall jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här,
tills jag dig, Frälsare,
evigt får se!

"Då sade ormen till kvinnan: Förty Gud vet, att på vad dag I äten därav, skola edra ögon öppnas, och I varden såsom Gud, vetande, vad som är gott och ont." (1 Mos. 3:5)

Märk dessa ord! den försåtliga tvetydigheten och ormalisten. Se nu här den "vitklädda" djävulen! Här synes han ganska präktig, förskapad till en ljusets ängel.

Han säger icke till Adam och Eva: förty I skolen allsintet akta, vad Gud säger — tvärtom tager han just Gud till vittne på, vad han sagt, och lägger Guds egna ord till grund därför. Han gör endast en förklaring över det namn, som Gud själv hade givit trädet. Gud hade i förbudet kallat det kunskapens träd på gott och ontt. Vad detta betydde, vill nu djävulen utlägga.

Gud vet, säger han, Gud har medgivit med själva trädets namn, att man genom detta träd får kunskap om gott och ont, vilken kunskap Gud själv äger — således: att på vad dag I äten därav, "skolen också I varda såsom Gud, vetande, vad som är gott och ont". Detta är ju allt förträffliga saker: varda såsom Gud själv, vis och upplyst såsom Han — detta måste ju icke vara något ont. När nu Gud vet sådant, är det ju omöjligt, att Han, eder hulde, allgode Fader, kan hava förbjudit eder att äta av detta träd.

Så hava somliga förstått satans djuphet häri. Andra åter mena, att han härmed velat ingiva misstankar om någon missunsamhet hos Gud, nämligen att Han icke unnade dem att bliva så lyckliga och herrliga — att de således icke borde så visst och fast tro på Guds kärlek och välvilja för dem. Båda meningarna kunna väl stå tillsammans; ty Eva kunde ju endast göra denna slutsats: Vet Gud, att genom åtnjutande av denna frukt våra ögon skola öppnas, kan Han icke hava förbjudit oss äta därav, utan vi måste hava missförstått hans ord; ty huru kunde ett sådant bud komma överens med hans godhet och kärlek. Har Han åter verkligen förbjudit oss äta därav, kunna vi icke annat sluta, än att Han är missunnsam emot oss. —

Se nu här satans djuphet! Denna framstår ännu hemskare, när man betänker, huru han här i sin djupa lögn inblandar sanningar, vilka han endast vanställer och fördunklar genom de tvetydiga uttrycken. Han lovar t.ex. att deras ögon skulle öppnas. Detta kunde tagas så, att de skulle få en utomordentlig vishet och insikt; men själv menar han utan tvivel endast den bedrövliga erfarenhet, de skulle få av synden och dess straff.

Vad som dock, överhuvud taget, är mest framstående i denna frestelse och därjämte lämnat så djupa märken efter sig i alla Adams barn, att det ännu i denna dag utgör den egentliga grundkällan till allt andligt fördärv, alla de mäktigaste frestelser och de djupaste fall, är ormens ingivelser till högmod, självförgudning och oberoende. Redan i ormens första ord: "Ja, skulle Gud hava sagt, att I icke skolen äta av allehanda träd", ligger den tanken: I, Guds herrligaste verk, I herrskare över hela jorden, skullen I hava ett band på eder! Skullen I icke hava all frihet? Men sedan frestarens dristighet vuxit, säger han uttryckligt: I skolen varda såsom Gud, eller gudar. Och just detta: I skolen varda såsom Gud— nemligen, icke genom någon Guds nåd och gåva, utan genom egen "kunskap om gott och ont", genom en egen åtgärd, egen gärning — det tog djupt i människan, det lämnade märken efter sig hos Adams släkte, vilka ännu i dag oupphörligt sticka fram.

Även är det onekligen något betydelsefullt, att ormen uppväckte ett kunskapsbegär, som isynnerhet bidrog till detta stora och förskräckliga fall. Luther säger: "Det är egentligen djävulens onaturliga gift, att människan vill vara klokare, än henne av Gud är bjudet." Först är det i allmänhet ingenting, som gjort människorna så galna uti andliga ting, så mäktigt fientliga emot Gud och hans vägar, som den inbilska lärdheten. När de höllo sig för visa, äro de vordna dårar, även om de verkligen innehade det största förråd av kunskaper. Aposteln säger, att förståndet uppblåser; en större rikedom på förstånd och vetande blir därigenom den mäktigaste frestelsen till självförgudning och självklokhet; och blott därigenom är den människan genast, mer än någon annan, obekväm för Guds visdom.

Gud står emot de högfärdiga och fördöljer sitt ljus för de visa och förnumstiga. Men när Gud står emot en människa, då är det förbi med henne, då faller hon från den ena dårskapen till den andra. "Då får hon en sådan vishet", säger Luther, "att hon anser för rättfärdighet, det som är synd, och för den högsta vishet, det som är den yttersta dårskap. Ty därhän plägar djävulen drilla saken, att ju mera fjärran människan kommer ifrån ordet, destomer lärd och vis tycker hon sig vara."

Vaka, själ, och bed,
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sig till ljusets ängel skapar,
tills dig snärd han får
i begärens spår.

"Sade Jesus till Petrus: Följ mig." (Joh. 21:19)

Här begär den store Herren rentav en tjänst av sin arme Petrus och låter också honom bliva en fåraherde, såsom Han själv var, låter honom bliva sin tjänare och medarbetare. Samma nåd giver Han alla sina vänner, ehuru på många olika vägar i olika stånd och kallelser, men alla få vi bliva Kristi efterföljare och Kristi tjänare, göra och vara emot andra detsamma, som Han är emot oss.

Till alla, som älska Honom, säger Han: Följ mig! Såsom ock Paulus säger: "Varen Guds efterföljare såsom älskliga barn och vandren i kärleken, såsom ock Kristus har älskat oss och utgivit sig själv för oss."

Då nu Kristus säger till oss: "Jag är kommen, på det I skolen hava liv och över nog; vad jag har, skall även du hava; om dig något fattas, skall det även fattas mig; där har du min rättfärdighet, liv och salighet, att ingen synd skall fördöma dig, intet ont överväldiga dig, utan du skall vara alldeles trygg i evighet; så länge jag är rättfärdig och lever, så länge skall även du vara rättfärdig och leva för min skull", då vill Han, att också vi skola med samma kärlek säga till vår nästa: "Si, min käre broder! Jag har undfått min Herre och all nåd och salighet i Honom, låt nu även mig tjäna dig, såsom Han har tjänat mig; tag du, vad jag har, såsom jag har fått, vad Han hade; jag vill icke mer kalla mig eller något, som jag har, för mitt, utan hel och hållen vara dig och alla människor till tjänst, blott för min dyre Herres skull, som gjort och dagligen gör mig så mycket gott."

Att så handla, det heter att vara en Kristi efterföljare och "icke mer leva sig själv, utan Honom, som är för oss död och uppstånden". Och detta är ju hela vårt livs uppgift, om vi äro kristna.

Men ack, när man tänker, huru det härmed går i verkligheten, och att det icke är väl med att blott veta detta, utan det skall ock dagligen övas i verk och gärning, och när man känner, vilka bergstunga hinder då lägga sig i vägen, vet man icke, om det är värt att mer säga ett ord om saken. Det är ingen, som riktigt tror det, att Kristus så älskar och tjänar oss, som vi nyss sade, och på samma gång, att Han bryr sig om vår arma tjänst och har däri något behag, och de äro få, som ens akta det och söka att få det in i hjärtat.

Vilken tror riktigt, att Kristus verkligen har behag i våra arma gärningar? Jo, endast de arma förblindade själar, som leva i falsk tro, så att de mena, att gärningarnas eget värde är så stort inför Gud, att Han rentav skall älska dem för deras gärningars skull. Dessa tro så, att det är förskräckligt — emedan djävulen understödjer en sådan tro. Men får en människa rätt ljus över våra goda gärningars stora uselhet och ovärdighet, får hon ljus att se, det ingen enda gärning i sig själv är inför Gud ostrafflig, ren och behaglig, utan att vi måste hava förlåtelse för våra bästa gärningar, eller ock fördömas för dem — och att gärningarna behaga Gud, icke för deras eget värde, utan endast av följande orsaker: först att Gud för sin Sons skull har behag till våra personer och för den behagliga personens skull även låter hans lilla kärlekstjänst behaga sig, och för det andra för hans ord i gärningen, d. ä. för det Han behagar bjuda oss göra en gärning åt sig, så att gärningen har värde för hans skull, vilken befallt densamma — si, förstår man detta, då vill man icke tro och glädjas att få tjäna Honom, utan då går man och ser ändå blott på tjänstens eller gärningens egen beskaffenhet, och om nu denna är av ringa betydenhet i sig själv, då kan man icke tro, att man gör Kristus något behag därmed.

Detta är den plåga, som alltid låder vid den rätta läran om gärningarna, så att man kan av misströstan om att någonting kunna uträtta vilja tystna.

O, den svarta, olyckliga otron och det förblindade hjärtats mörker! Det är egentligen den olyckliga otron, hedningen i hjärtat, som förhindrar de trogna att med den lust och flit göra det goda, som de eljest skulle göra det. Ty så mycket älska de dock sin Frälsare, att om de blott riktigt trodde, att de finge tjäna Honom, skulle de med stor glädje löpa därtill, om det ock vore en lång väg. Om Han själv komme i synlig måtto uti deras hus och begärde av dem mat eller kläder, skulle de visserligen ingenting spara för Honom, utan framtaga det bästa de hade. Men då Han skickar i sitt ställe en fattig människa, som behöver mat, kläder eller penningar, är man ganska betänksam.

Kunde vi då tro, att Jesus står bredvid, ser på oss och säger: Allt det I gören dessa minsta, för min skull, det gören I mig, o, vilken glädje vi då skulle hava att giva eller utlåna, allt efter som det behövdes! Men då vi ingenting riktigt tro, hava vi ock ingen lust eller drift till att göra det goda.

"Vi gingo alla i villfarelse såsom får; var och en såg uppå sin väg. Men Herren kastade allas våra synder uppå honom." (Jes. 53:6)

Vad som här åsyftas, vad här egentligen är frågan, vari vi gingo i villfarelse och sågo var och en på sin väg, det märker jag av det, som Gud då gjorde till bot för detta irrande, nämligen: men Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Jag märker då, att det var i fråga om synden och vår frälsning, det var i fråga om vägen till himmelen.

Nu, betänk då, vad Herrens Ande här anmärker såsom vår stora huvudvillfarelse i den frågan, nämligen: Var och en såg uppå sin väg. Var och en ser på något eget görande.

Den ene tänker: Om jag blott kunde vara rätt allvarlig i min gudaktighet, rätteligen älska och frukta Gud, skulle jag hoppas nåd. Men detta är att gå i villfarelse, säger här profeten. Det förslår inte; du är för mycket fördärvad, du är alldeles förtappad med allt, vad du gör.

Den andre tänker: Om jag blott kunde rätt bittert känna och ångra min synd, rätt allvarligt vaka och strida emot den, skulle jag hoppas nåd; men det är att "gå i villfarelse", säger profeten; det är allt förgäves, vad helst du gör, det fordras en helt annan man.

Men vill du veta, vad som gäller, så hör: Herren kastade allas våra synder uppå Honom. - endast detta gäller. Herren såg med barmhärtighet på vårt ömkliga strävande i syndens dy, och Han varkunnade sig och gav oss en man, som skulle bära allas våra synder: Honom, som av ingen synd visste, har Han för oss gjort till synd.

Hela världens alla synder blevo genom den stora tillräknelselagen "kastade" på en enda man. Herren avdömde, att allas våra synder skulle vara hans, så att Han skulle betala och plikta för dem. Våra synder äro icke mer våra, utan hans. Och att vi måtte vara desto tryggare, säger profeten, att det är icke vi, som lagt våra synder pä Honom, utan Herren — Herren kastade. Det är Herrens egen gärning och välbehag, och Han måste väl mena och vara nöjd med, vad Han själv gjort!

Såsom Johannes därför säger: Si, Guds Lamm, som borttager världens synd. Märk: Guds Lamm! d. ä. det Lamm, som Gud har bestämt till vår försoning, det enda, som Gud vill hava för våra synder. Därför säger ock Jesus, att Fadern fördenskull älskade Honom, att Han utgav sitt liv.

Vad kan då vara tryggare? Gud måste väl vara nöjd med sin egen vilja.

Märk det, du arma, syndiga, förtorkade och betryckta själ, att det är Guds egen gärning, som frälsar dig, det är Fadern själv, som givit denna försoning. Vad är det då för en Gud, som kan anklaga dig för din synd? Ty Gud i himmelen, som är din Herre, och for vilken du så högligen fruktar, Han har själv lagt din synd icke på dig, utan på Kristus, till hjälp emot alla lagens hotelser.

Skulle nu icke den, som har ett ont samvete, hava del i denna försoning, hava här sin frälsning och tröst, vem skall då hava det? Ty en försoning kan ju icke vara given för några rättfärdiga, utan endast för straffskyldiga. 

O, den eviga, obegripliga kärleken! Syndare, som hava ett ont samvete, skola nu få hava frid! Tack och pris, o Gud!

Kan du endast tro detta, vilket ju är den stora huvudläran i allt Guds ord, överräkna sedan, huru mycket du väger emot denna försoning, huru mycket allt ditt förskräckliga fördärv, din ondska och dödhet väger emot Guds egen Sons död! Märker du icke, att alla människor äro emot Guds Son ett intet?

Ja, då Herren liknat sig vid en god herde och sagt, att Han låter sitt liv för fåren, så led dig vid denna bild till någon besinning. Föreställ dig, att ett får kunde hava moralisk skuld och hade med sin ondska ådragit sig en dödsdom, men att detta får hade en så besynnerligt öm herde, att denne ville giva sitt liv för det arma fåret — tänk, en människa gåve sitt liv för ett fårs försonande — tycker du icke, att detta vore en övermåttan dyr försoning för ett får? Tycker du icke, att det fåret vore tillräckligt väl försonat?

Men är icke Guds evige Sons död för människorna en lika stor, ja, en ännu omätligt större försoning för oss? Tycker du icke, att du försvinner i den omätliga storheten av denna försoning? Ja att alla dina synder, så svåra de än i sig själva äro, likväl här bliva till intet? Och just detta var Faderns mening och vilja, att våra synder skulle sålunda bliva till intet, "på det vi skulle hava frid".

Kan du sålunda blott och allenast i Kristus hava din frid, då har du rätteligen förstått Honom, då har du fattat evinnerligt liv — och med dina många uselheter skall väl denne gode Herden sedan finna råd. Det är Han, som skall sörja även för dessa. Du är blott ett eländigt får inför Honom. Han vill själv göra allting; fåret skall endast höra herderösten. Blott hören, så får eder själ leva. Gud föröke oss tron!

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Pris vare dig, o Jesus!

"Herrens ord förbliver evinnerligen." (1 Petr. 1:25)

Vad kraft och betydenhet ett ord eller löfte har, när det blott är givet av en person, som icke kan svika det, låter oss Paulus förstå, då han säger, att den, som vill hava Kristus med all hans förtjänst, behöver icke säga: "Vem vill fara upp i höjden? - det är, att hämta Kristus här ned - eller, vem vill fara ned i djupet? - det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Märk! han säger: "Ordet är hart när dig" — där har du allt, vad du vill hava, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar, att ett ord av Gud är alldeles lika mycket, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom äro vi mycket förståndiga, så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi hava själva Gud till löftesman, då äro vi icke förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vilja ännu belysa detta med en liknelse av ett mycket bekant förhållande: Om jag ock icke äger en enda skilling verkligt mynt, är jag dock alltid fullkomligt nöjd, blott jag har tillräckligt av en viss sorts papper, som vi kalla sedlar, på vilka stå några ord, som alldeles betrygga oss, nämligen de orden, att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då äro vi så trygga, att vi icke ens bry oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan kunna hela vårt liv igenom så gömma och värdera dem, som om det vore penningar, ja, så att vi kalla dem penningar, och de flesta människor icke annat veta, än att det är penningar; ty de gälla i all vår handel såsom verkligt mynt.

Vad är det nu, som giver dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlösas mot verkligt mynt.

Si, sådan vikt menade Paulus, att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sade: "Säg icke: vem vill fara upp i höjden att hämta Kristus här ned?" Det behövs icke, säger han; ordet är hart när dig. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du blott gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord, Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi lita på en jordisk konungs ord! Gud skall sannerligen icke svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller, att vi vilja utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vilja hava själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss, vad vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi skola aldrig kunna förbliva i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet, som ordet lovar, om vi icke djupt i vår själ inprägla, vad det gäller, att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort, att Gud själv givit oss löften, att vi blott för dess storhet icke kunna besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare, än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Huru obegripligt fördärvade äro icke våra själskrafter, att vi aldrig kunna rätt besinna sådant!

Aposteln säger, att Gud har icke blott uttalat det stora löftet i Kristus, utan ock med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han däruppå en ed — och då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja, svor Han vid sig själv — att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt, att Gud skulle ljuga, skulle hava en stark tröst, vi, som hava flytt därtill, att vi måtte få det hopp, som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du ock med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi likväl icke tro! Hjälp oss, hjälp oss för våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.

"Så vart ock en träta emellan dem, vilkendera skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24)

Här få vi med ögonen skåda, huru Kristus handlar med några lärjungar, som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sig. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Blott en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den ock i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Skola kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är Han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regera, och de, som hava makten, kallas nådiga herrar; men I icke så; utan den som är störst ibland eder, han skall vara såsom den yngste; och den där är ypperst, han vare såsom en tjänare." Och till att ännu mer förkrossa dem, förehåller Han dem sitt eget exempel, sägande: "Vilkendera är större, den som sitter, eller den som tjänar? Är icke han, som sitter? Men jag är mitt ibland eder, såsom den som tjänar."

Nu, Han är således vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se, huru denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tyckes oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar Han tala om deras äresäten i himmelen, huru de skulle sitta med Honom i hans rike på stolar och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade, att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt uti bestraffningen talar Han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som icke kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de voro Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som icke berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var ock allt, vad Han ville.

Si, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss, när vi syndat; men Kristus icke så.

Vad skola vi nu lära av allt detta? Skola vi härav lära, att det icke är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kunna ock vi nu gärna träta om, vem som är ypperst, och dylikt?

Ja, så säga somliga, att lärdomen skall bliva, då de exempel anföras, som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" äro redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är all rätt".

Evangelisterna hava sannerligen icke upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd, på det de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och icke såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då Han just till dessa lärjungar före sin död säger: I ären grenar i mig; jag i dem och de i mig; nu ären i rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fingo en helt annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem icke till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, ehuru de icke ens därefter voro felfria.

Det är högst nödigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att icke tro, det nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anse nåden bero av vår helgelse, då hava vi genast en annan grund för tron än "den, som är lagd". Men om nåden icke beror av helgelsegraderna, då är det rätt, vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå, vad vi skola lära av dessa exempel, nämligen icke att synden ingenting betyder, icke att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, icke ens att var och en är en kristen, som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter, som du här ser. Du skall lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då skall den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du skall erfara, att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i Honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, efter nåden är så stor, då är detta ett tecken, att du är död. Detta tecken är så säkert, som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd får genom solens värma blott desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren, vars löv förtorka genom samma sol, med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.