"Så vart ock en träta emellan dem, vilkendera skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24)

Här få vi med ögonen skåda, huru Kristus handlar med några lärjungar, som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sig. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Blott en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den ock i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Skola kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är Han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regera, och de, som hava makten, kallas nådiga herrar; men I icke så; utan den som är störst ibland eder, han skall vara såsom den yngste; och den där är ypperst, han vare såsom en tjänare." Och till att ännu mer förkrossa dem, förehåller Han dem sitt eget exempel, sägande: "Vilkendera är större, den som sitter, eller den som tjänar? Är icke han, som sitter? Men jag är mitt ibland eder, såsom den som tjänar."

Nu, Han är således vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se, huru denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tyckes oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar Han tala om deras äresäten i himmelen, huru de skulle sitta med Honom i hans rike på stolar och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade, att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt uti bestraffningen talar Han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som icke kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de voro Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som icke berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var ock allt, vad Han ville.

Si, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss, när vi syndat; men Kristus icke så.

Vad skola vi nu lära av allt detta? Skola vi härav lära, att det icke är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kunna ock vi nu gärna träta om, vem som är ypperst, och dylikt?

Ja, så säga somliga, att lärdomen skall bliva, då de exempel anföras, som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" äro redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är all rätt".

Evangelisterna hava sannerligen icke upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd, på det de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och icke såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då Han just till dessa lärjungar före sin död säger: I ären grenar i mig; jag i dem och de i mig; nu ären i rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fingo en helt annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem icke till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, ehuru de icke ens därefter voro felfria.

Det är högst nödigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att icke tro, det nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anse nåden bero av vår helgelse, då hava vi genast en annan grund för tron än "den, som är lagd". Men om nåden icke beror av helgelsegraderna, då är det rätt, vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå, vad vi skola lära av dessa exempel, nämligen icke att synden ingenting betyder, icke att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, icke ens att var och en är en kristen, som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter, som du här ser. Du skall lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då skall den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du skall erfara, att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i Honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, efter nåden är så stor, då är detta ett tecken, att du är död. Detta tecken är så säkert, som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd får genom solens värma blott desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren, vars löv förtorka genom samma sol, med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.