måndag 30 september 2013

"Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar." (Psalt. 103:10)

Här äro nu orden så nådefulla och tröstliga och så tydliga, att man kan aldrig nog fröjdas däråt, prisa och tacka, och aldrig nog behjärta dem!

Först är det hela evangelii innehåll, att Gud icke handlar med oss efter våra synder, utan efter sin Sons förtjänst. Herren har en gång handlat med en efter våra synder och vedergällt Honom efter våra missgärningar. "Ty Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd." "Sannerligen Han bar vår krankhet och lade uppå sig vår sveda, Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Han, Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull." "Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder."

Här är grunden, varför Han icke handlar med oss efter våra synder, varföre de största syndare fått nåd och de största helgon i gärningarna blivit fördömda.

Men det är sant, Herren vill med ett visst folk handla efter deras synder. Det står i Rom. 4: 4: "Honom, som håller sig vid gärningarna, varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt", d. ä. de skola få efter förtjänst, därför att de så vilja, och således icke i sanning hyllat Sonen. "Men honom, som icke håller sig vid gärningarna utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig, hans tro varder honom räknad till rättfärdighet."

Korteligen: Att Gud icke handlar med oss efter våra synder, är hela evangelii innehåll; och likväl sitter den smittan outplånlig i alla människor, även de trogna, att Gud ändå skall vara oss nådigare, då vi varit frommare, och mindre nådig, då vi försyndat oss. Men vore det så, då vore rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och då är Kristus fåfängt död. "Men är det nu av nåd, så är det icke av gärningar; annars vore nåd icke nåd! Är det åter av gärningar, då är det icke nåd; annars vore gärning icke gärning."

Men se nu vidare, huru hög denna tillräknade rättfärdighet är. O, underbara ord, som nu följa i vår psalm: "Så hög som himmelen är över jorden, låter Han sin nåd vara väldig över dem, som frukta Honom." Måtte varje kristen djupt inskriva i sitt hjärta dessa herrliga ord, denna stora bild, som Herrens Ande själv brukat, och de skola göra ett himmelskt paradis i hans hjärta. Tänk: Så hög som himmelen är över jorden — det kan ju intet mänskligt öga mäta; och dock står här, att lika högt låter Herren sin nåd vara väldig över oss.

Nu är himmelen så hög över jorden, att för alla de ojämnheter, som äro på jorden, icke den minsta ojämnhet därav uppkommer på himmelen. Visst är det för oss här nere ett stort avstånd mellan dalbottnen och de högsta bergspetsarna; för oss här nere äro således på jorden stora ojämnheter. Men var viss, att ingen bergspets når till himmelen att där göra någon ojämnhet.

Så är det ock med synderna och nåden. För oss äro våra synder ofta såsom höga berg; men Guds nåd är så hög över dem alla, som himmelen är hög över jorden, så att alla våra synder icke ens skola göra den minsta ojämnhet i nåden. Och tänk: Skulle synderna göra en ojämnhet i nåden, så att vi hade nåd hos Gud, då vi gjort några bättre gärningar, och icke hade samma nåd, då några brister visat sig, då vore ju rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och allt vore falskt, vad evangelium lär om försoningen och nåden.

Men känn här, huru förnuft och känsla hisna vid denna tanke! Och Kristus, som säger om de skröpliga lärjungarna: "Nu ären I rena, och alldeles rena", och Paulus, som säger: "Är det av nåd, så är det icke av gärningar", och David, som här säger, att nåden är så hög över oss, som himmelen är hög över jorden, de måste alla vara dårar och lögnare!

Så djupt sitter den smittan i oss, att nåden måste bero av gärningarna. Men den, som skall kunna stå fast i sådan trons kamp, måste djupt inskriva den Helige Andes ord i sitt hjärta och rätt allvarligt bedja Gud om tron.

Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän!
Synd och fromhet som du äger

kommer ej i räkningen.

söndag 29 september 2013

"Efter sin barmhärtighet gjorde han oss saliga genom den nya födelsens bad." (Tit. 3:5)

Här se vi, vilka nådeskatter Herren fästat vid dopet, vad och huru mycket vi där undfå. Det heter nämligen intet mindre än: varda salig.

Att varda salig åter, innebär att befrias ifrån alla sina synder, ifrån dödens och djävulens våld och däremot insättas uti det eviga livets oändliga arv och håvor; att på en gång återfå all den nåd, det barnaskap hos Gud, den ära och herrlighet, vartill vi uti skapelsen voro ämnade, varifrån vi genom synden voro fallna, men vartill Kristus med allt sitt görande och lidande, ja, med sin död och uppståndelse åter förvärvade oss rättighet. O, makalösa kärleksråd!

Allt detta ville Kristus sammanbinda med och likasom nedlägga uti döpelsens vatten, för att sålunda med ett synligt tecken i sin församling kunna utmärka den enskilda ägaren av all denna nåd och därmedelst äntligen förmå oss till att omfatta hans stora, men andliga och osynliga gåva och taga tröst åt oss. Döpelsens vatten, så ringa det än synes för utvärtes ögon, är då likväl ett övermåttan rikt och dyrbart vatten.

Det är härmed, likasom om en stor egendomsherre sade om en ringa guldring: "Vilken som får och emottager denna ring, den skall äga mig själv och all min egendom." Då vore den ringen, om ock i sig själv blott av några få riksdalers värde, likväl nu en underbart dyr ring; ty den innebure icke blott sitt eget värde av några riksdaler, utan nu vore hela personen, som gjorde löftet, jämte alla hans stora ägodelar inneslutna i denna ringens värde. Och varför så? Jo, endast för det löftesord, som var fästat vid denna ring, nämligen att den, som finge och annammade honom, skulle få äga allt detta.

Så är det ock med dopet: Utan Guds ord är det blott vatten och av intet värde, men genom det löftesord, Kristus fästade vid detta vatten, är det ett sakrament, vari all nåd och salighet äro nedlagda.

Det är lärorikt att betrakta, huru Gud ofta brukat detta sätt att vid jordiska och synliga ting och tecken sammanknyta osynliga och himmelska nådegåvor. Det svaga, sinnliga, klentrogna människohjärtat har alltid behövt sådant. Vi hava härpå många exempel i gamla testamentet — exempel vilka just förebilda wår frälsning genom Kristus.

När Israels barn skulle skonas för mordängelns svärd, skedde det genom det synliga tecknet, att dörrträden skulle bestrykas med påskalammets blod. Och när de i öknen voro bitna av de brännande ormarna, skulle de frälsas från döden genom den upphöjda kopparormens åskådande - om vilket räddningstecken uttryckligen står: "De, som vände sig till detsamma tecknet, blevo helbrägda, icke genom det, som de skådade, utan genom dig, som är allas Frälsare. [---] Ty varken örter eller plåster helade dem, utan ditt ord, Herre, som helar alla." (Vishetens bok 16:7,12) —

Uti 2 Kon. hava vi även en träffande förebild till dopet, samt huru vårt förnuft förhåller sig däremot. När den syriske hövitsmannen Naaman kom till profeten Elisa för att söka rening och bot för sin spetälska, erhöll han endast genom en tjänare profetens tillsägelse: "Två dig sju gånger i Jordan, så varder du ren." Då blev Naaman vred och ville resa sin väg, därför att profeten icke själv kom och brukade några högtidliga ceremonier, utan endast skickade en tjänare med ett simpelt bud. Men när han äntligen lät förmå sig att på profetens ord nedstiga i Jordan, blev han ock genast, enligt tillsägelsen, alldeles frisk och ren. Och varför det? Visserligen icke för någon egenskap hos Jordans vatten, utan endast för det därvid fästade löftesordet: "Två dig, så varder du ren!" Se nu här en bild av dopet — och av oss.

Först se vi blott en ringa ordets tjänare förrätta dopet, och det med så enkla, oansenliga åtbörder. Om vi dock såge Gud själv med himmelsk högtidlighet döpa och hörde Honom själv tillsäga oss salighet, då skulle vi tro, då vore det av vigt och värde, men nu är det en så gammal och långväga tillsägelse, nu se vi ingenting för ögonen.

För det andra stirra vi på själva vattnet och tänka: Äro då icke t. ex. mina ångerfulla tårars vatten bättre att avtvå synden än detta, som är taget blott ur brunnen och gjutes på kroppen? Men om vi så fortfara att blott se på vattnet och förgäta tillsägelsens ord, bliva vi dopets och Kristi lättsinniga föraktare och förbliva i vår syndaspetälska.

Kunna vi däremot i tron se på Kristi tillsägelse om detta vatten, då skall det ske oss alldeles efter orden, att vi också varda rena och saliga. Ty det är ju likväl icke en dröm eller dikt, utan det är en evig, gudomlig sanning. Han kan ju icke ljuga, Han, som sade: "Den som tror och blir döpt, han skall varda salig." När denne Herre säger ett ord, gäller likväl det tusen gånger mer än alla våra tycken och tankar.

Låtom oss därför, utan ringaste sidoblickar, hålla ögonen hårt fästade endast vid Herrens ord; ty ingenting i hela världen är visst och pålitligt mer än detta.

Glad jag städse vill bekänna:
Jag är döpt i Jesu namn!
Ingen tillflykt är som denna,
öppen står min Faders famn!
Ringa jordens skatter väga
mot det ena, att få äga,
klädd i dopets helga skrud,
nåd och barnaskap hos Gud.

"Förakta icke Herrens aga och giv dig icke utöver, då du näpses av honom." (Hebr. 12:5)

Du som har den nåden att tro dina synders förlåtelse och hålla dig för ett Guds barn, men ändå är färdig att bliva otålig och missnöjd över den himmelske Faderns hushållning, därför att det icke gått dig efter ditt hjärtas önskan, plan och uträkning, utan du har gått miste om något, som du hade mycket önskat dig, och däremot har något drabbat dig, som du mest fruktade — med dig vilja vi tala några ord.

Många kortare prövningar och bedrövelser kunna ock göra hjärtat ont, såsom att den ene förföljes av människor till någon tid; den andre blir sjuk, men blir åter frisk; den tredje har gjort en förlust, som dock icke  rörde hans framtid o. s. v. Men detta allt är små barnaövningar, mot vilka man lätteligen blir tröstad. De rätt djupgående lidandena  äro de, vilka synas röra hela ditt liv och din framtid, då du ser dina käraste livsönskningar och förhoppningar felslagna; du sökte bliva lycklig och tyckes hava blivit olycklig; du är behäftad med något, från vilket du icke kan hoppas någon befrielse i tiden, t. ex. en så beskaffad sjukdom, eller en person, vid vilken du är fäst för hela livet och vilken är dig ett kors; eller du hade fästat ditt hjärtas hela lycka vid en person, och denna är tagen ifrån dig o. s. v.

Du, som nu i tysthet sörjer och anser dig olycklig — lyft dock upp dina ögon en gång och se rätt fram mot den oändliga evigheten! Är du alldeles viss, att du ej behöver Guds underliga och hårda vägar för att komma lyckligt fram? Har du så förgätit, vilken stor och häpnadsväckande strid det gäller, om du skall varda frälst och komma till himmelen, då hela världen är stadd i det onda, och du tror, att de äro få, som varda saliga, ja, att "den rättfärdige varder med plats salig"?

Du tror och erfar kanske, huru hela ditt väsende är genomdränkt av den gamle ormens gift, ty så är det i sanning med varje människa; ditt hjärta är ett argt och illfundigt ting, som alltid vill den orätta vägen; ditt kött är fullt med lustar och begärelser; du tror och ser, huru hela världen omkrlng dig är full med förförelser, och huru djävulens makt och list är så stor och mångfaldig, att många stora helgon blivit förförda, hemligen bedragna och förtjusta, så att de blivit evigt borta.

Detta är ju förskräckliga ting att skåda. Och dock kan du mena, att endast du skulle vara fritagen från all fara! Dig kan det falska hjärtat och den gamla ormen aldrig bedraga, menar du. Du är säker, att det bestämt skall gå väl för dig, att komma igenom alla faror i denna värld? -

"O!" säger du, "vad har allt detta för sammanhang? Att jag håller mig olycklig, är väl icke detsamma, som att jag är säker och anser mig fritagen från en evig fara?"

Svar: Här är ett djupare sammanhang, än du menar. Var viss, att Gud icke plågar människorna av hjärtat, utan endast var så behöves. Var viss, att om icke lidandet behövdes för ditt eviga väl, skulle den oändliga kärleken i Guds hjärta hellre givit dig ett paradis på jorden. Och om det icke alltid är fråga om själva den eviga dödens undflyende, borde det vara dig nog, att Herren vill ännu mer helga dig, döda din gamla människa och göra dig mer rik på andlig kraft, liv och anda, tro, bön, kärlek, vaksamhet, ödmjukhet.

Håller du sådant för ett intet? Håller du synden och din köttslighet för så likgiltiga ting, att det är dig okärt, att Gud dödar dem? Huru aktar du då Gud och hans välbehag? Om Gud vill vinna mer ära på dig, skall detta vara dig okärt? Är du mer mån om din jordiska trevnad än om Guds ära? Betänk dock, o människa, vem som skapat dig till denna värld med en odödlig själ, och icke det allena, utan givit ut sin egen älsklige Son i en blodig död för din frälsning! Har Han icke rättighet att göra av dig "ett käril till heder"? — att så göra, att du blir till hans ära? Och det skall vara dig okärt, så att du förargas därpå?

"O! nej", säger du, "därpå förargas jag icke; tvärtom är det min innerliga bön, att Gud måtte göra mig rätt allvarlig och helig till sitt namns ära. Och huru ofta har jag icke bedit, att Han måtte döda mitt kött, då jag känt min egen stora försumlighet och vanmakt därtill. Därmed att Han dödar mitt kött, är jag icke missnöjd; men jag talar om mina bittra erfarenheter, det är dessa, som göra mig olycklig." —

Svar: Du vill således bliva korsfäst och dödad, men utan lidande; du vill lida korsdöden leende, hava spikar genom händer och fötter, men utan smärta.

O ja, så galet går det omkring i våra tankar. Besinna därför nu, att den gamla människan kan icke varda dödad utan lidande. När du bedit Gud döda ditt kött, undra då icke, att mycket bittert drabbar dig. Du har själv med sådan bön dragit det över dig. Gud är mycket benägen att höra, när du beder om köttets dödande och nådens förökande, men Han vet då intet bättre sätt, än lidanden, vidrigheter, frestelser, kors och bedrövelser.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan.
Nåd, ja nåd, hur han än den kläder:
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

fredag 27 september 2013

"Stån nu omgjordade kringom edra länder med sanningen." (Ef. 6.14)

Detta talesätt är lånat ifrån den tidens stridssätt, när aposteln skrev. Krigaren skulle nämligen med en gördel eller bälte omlinda sina länder, vilket tjänade icke blott till att uppfästa de långa kläder, som den tiden brukades, och vilka eljest fladdrade omkring och hindrade löpandet, utan ock att giva kroppen en viss fasthet och hållning.

Men vad är nu själva gördeln, med vilken vi skola omlinda oss? Aposteln säger: "med sanningen." O, den gudomliga visheten! Här talar Herrens Ande. Vi skola omgjorda våra sinnens länder med sanningen. Liksom vår fiendes egentliga väsende och kraft är lögnen — falskhet, lögn och förställning — så skall vårt första vapen emot honom vara sanningen.

Men ordet sanning har i Skriften en tvåfaldig betydelse, nämligen först lärans sanning eller Guds ord, och det skulle då beteckna, att vi böra rusta oss med en klar och viss kunskap i Guds ord, så att vi icke låta oss omföras med mångahanda och främmande lärdom. Men för det andra betecknar ordet också sanning i vårt väsende, d. ä. uppriktighet, allvar, verklig mening, att vi uti allt vilja endast veta, vad Gud vill, för att ock göra därefter.

Och utan tvivel böra vi omgjorda oss med sanningen i båda bemärkelserna. Emot alla djävulens förförelser finnes intet kraftigare medel än att hårt fasthålla, vad Gud talat i sitt ord. Likasom krigarens eljest kringfladdrande kläder fastbundos med stridsgördeln, skola våra kringsvävande tankar hårt fästas med sanningen, så att vi alltid säga: Det och det har Gud sagt; och himmel och jord skola förgås, men icke ett ord av hans mun. Det Gud själv talat, det är visst och fast; därvid blir jag. O, vilken salig trygghet, att så få omgjorda sig med Guds egen sanning! Och detta är det första och nödvändigaste, om vi skola stå fast i förförelsens onda dag.

 Men vad är all fasthet i läran, om vi icke hava ett av Guds Ande verkat allvar uti sinnet, så att vi uti allt endast vilja veta, vad Gud vill, för att därefter göra? Vad hjälper krigarens vapen, om icke livskraft finnes i hans lemmar? Då faller svärdet av sig självt ur hans hand. Så lämnar man ock ordets sanning av sig själv, om icke den av Guds Ande verkade sanningen i hjärtat, uppriktigheten i sinnet kvarbliva.

Varje människas hjärta är av naturen fullt av skrymteri och falskhet, alla människor äro lögnaktiga. Det är endast i den nya födelsen, Herrens Ande skapar i oss detta heliga allvar i sinnet, att man säger: Kosta, vad det kosta vill, om jag ock skall dö därför, blott jag får veta, vad Gud menar, huru Han vill hava det. Hans vilja skall vara mitt rättesnöre." Då vill jag giva akt på allt Guds ord; då vill jag icke utvälja några vissa gärningar och iakttagelser, då aktar jag även på det innersta, på hjärta, tankar, begär och hemliga böjelser, som ingen menniska ser.

Därigenom blir jag väl i allt straffad och nedslagen över mig; men då även Kristus blivit förklarad för min själ, och jag har förlåtelse för allt, så att jag fröjdas åt en beständig nåd, har jag ock en innerlig kärlek till allt, vad Gud vill, och då är det sanning i min gudaktighet, när jag gör det goda av hjärtats lust och icke av tvång. Jag vandrar nu inför Guds ansikte med både min inre och yttre människa och blir därigenom alltmer rensad, uppriktig och sann i tankar, ord och allt mitt väsende.

Detta är helt och hållet ett verk av Herrens Ande, som ock därför, att Han verkar sanning i vårt väsende, kallas sanningens Ande; och hela nya födelsens verk i oss kallas därför att vara av sanningen och vandra i sanningen.

Men allt, vad Gud verkat, vill djävulen förstöra; därför arbetar han beständigt därpå att ånyo göra själen falsk och slapp, att den icke skall vara så noga uti att akta på Guds mening och vilja. Då fordras, att genom den erhållna nåden allvarligt rädas för detta hans svek och vara synnerligen nogräknad, att icke någon falskhet i sinnet inrymmes, utan vid första förnimmelse därav genast ropa till Gud: Låt hellre allt annat ont hända mig, blott jag icke blir falsk inför dig! Använd hellre de bittraste medel, o Gud, blott du gör mig rätt uppriktig inför dig. Detta är ock att omgjorda sinnets länder med sanningen. Och övas icke detta, så är allt förlorat.

Att en kristen ännu känner ormasäden hos sig krypa i naturen uti alla onda böjelser, även falskhetens, det är icke till döds, så länge den uppriktiga Anden kämpar däremot, förbannar detta ormayngel och åkallar Gud — ja, den, som ingen falskhet känner hos sig, utan tycker sig vara alldeles ren därifrån, är redan sövd av dess anda. Men då blir falskheten till döds, när man börjar hylla den, gör hemligt förbund med honom och ärnar följa honom. Då är själva anden och väsendet falskt. En sådan kristen kan icke föra Andens strid. Nej, vore det ock blott i en enda sak, han vet med sig, att han hyllar falskheten, är han genast vanmäktig, skygg för Gud, feg i striden och ostadig i all sin vandel.

Däremot, där uppriktigheten bor, kan djävulen ingenting uträtta, ty där göra alla frestelser till synd blott förökad bön och gudsfruktan.

torsdag 26 september 2013

"Edert liv är fördolt med Kristus i Gud." (Kol. 3:3)

 Märk: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Sådant bekräftar ock alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vilja icke låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säga: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl icke vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låtom oss se, huru härmed förhåller sig.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sig själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi veta — vi veta, att vi äro av Gud; vi veta, att vi äro Guds barn; vi veta, att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som icke  vet med sig någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter Honom, utan ännu är ett med världen, om ock icke i hennes grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrager sig själv, om hon menar sig ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus icke hava några bestämda tecken, icke någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast, vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet skall igenkännas.

Men att det andliga livet dock på samma gång är så fördolt, det kommer av följande omständigheter: först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sig på Andens verk och frukter, dels icke aktar dessa, utan vi  vilja liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom äro vi icke nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppgiver, utan vilja själva bestämma, huru det andliga livet skulle uppenbara sig; så att t. ex. då Skriften nämner, såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc., så säger mången: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De äro ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mig. Jag borde ju hava en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller ock tråna vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet uti oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivla vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud icke blott undandrager oss all känsla och kraft av tron, utan ock låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi ock under tiden förgå oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träta. Si, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, mena vi. O, nej? Att tro det Guds Ande skulle bo i mig — det är grövsta galenskap! Nej, icke Guds Ande, utan djävulens. Si, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Äntligen kommer ock härtill, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förena sig på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan fråntaga honom allt, det han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välta nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like icke fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap, som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl icke något att likna vid synden. Yttre lidanden äro däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sig, att dessa äro ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar Han"; men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivelse, om Andens bortvikande m. m. — si, dessa äro de rätta dödsstötar, som gå oss genom märg och ben och i grund förmörka vårt nådeliv. Då hjälper vanligen intet annat än övergiva all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om icke Han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se, att mitt i det svarta mörkret fördolde sig icke blott ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan ock ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta, huru Gud förer sina heliga underligen och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom, som framför allt annat är oss nödig, om vi skola hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

onsdag 25 september 2013

"Låt dig icke varda övervunnen av det onda, utan övervinn det onda med det goda." (Rom.12:21)

Då dessa ord betraktas i sammanhang med föregående vers, tyckes meningen allraförst vara denna: Låt icke din oväns ondska övervinna dig, så att också du blir ond, utan övervinn hans ondska med din oavlåtliga kärlek, så att du förvandlar honom till din vän.

Men härtill fordras då, att övervinna sitt eget hjärtas ondska, att icke denna får övermakt över den förlåtande kärleken. Den, som stannar i hat och hämndlystnad, har blivit "övervunnen av det onda", nämligen av ett tvåfaldigt ont. Det onda hos hans ovän och det onda i hans eget hjärta hava förenat sig att fresta honom till hat och hämndbegär; och de hava då vunnit seger över honom, när han hyllar sin egen ondska och icke vill förlåta, älska och göra sin nästa gott.

Och när du så är övervunnen av det onda, då är du ock på ett tvåfaldigt sätt olycklig. Icke därmed nog, att du ligger i hat och ovänskap med din medmänniska, vilket redan i sig självt är ett olyckligt och fridlöst tillstånd, utan du är ock genom samma hat och oförsonlighet utestängd ifrån Guds nåd och vänskap, så sant Herren Kristus förklarat: "Om I icke av hjärtat förlåten var och en sin nästa, det han bryter, så skall icke heller eder himmelske Fader förlåta eder."

Det är då en ganska angelägen sak, att vi icke låta övervinna oss av detta onda och stanna i hat och oförsonlighet, ja, det är alldeles nödvändigt till salighet. Det är ett alldeles särskilt förhållande med detta onda, nämligen hatet, emedan det vittnar om din själs ställning till Gud, till synden och nåden. Ty om du blott säger, att du icke kan förlåta en viss människa, förklarar du därmed, att du kan umbära Guds nåd och dina synders förlåtelse, ja du kan umbära din själs eviga salighet. Om blott din egen synd blir rätt kännbar och Guds nåd rätt oumbärlig, då kan du förlåta de allrasvåraste lidna oförrätter.

Kan du icke detta, bed då Gud, att Han förbarmar sig över dig och gör dig vaken, både över dina synder och över Guds dyra nåd, så skall du kunna förlåta vad som helst och icke låta övervinna dig av detta dödliga onda, det oförsonliga hatet. Utan övervinn det onda med det goda.

Detta vill då allraförst säga: Övervinn din oväns ondska med din fortsatta kärlek och välgörenhet emot honom. För ett "hårt ord" giv du ett "mjukt svar", så stillar du vreden. För en ovänlig blick giv du en huld och vänlig. När du spörjer, att din granne talat något illa om dig, omtala du något gott, som du vet om honom, så kan även han spörja det efter dig och bliva böjd till vänskap. När han nekat dig en tjänst, passa du på att få tjäna honom i något, som även han kan behöva o. s. v. På detta sätt "övervinnes det onda med det goda". Din oväns ondska är såsom i en tävlingskamp emot ditt tålamod, din kärlek och välgörenhet. Se då till, att detta goda hos dig icke dukar under, utan tvärtom övervinner ovännens ondska.

Och kan endast det goda hos dig icke övervinnas och återvända, utan du ännu alltid fortfar med kärlek och välgörenhet, skall visserligen i de flesta fall ovännens ondska därav övervinnas. Men om nu ock icke det sker, har du dock övervunnit det farligaste onda, när du blott övervunnit ditt eget hjärta och kan förbliva i kärleken. Men även detta onda, det som rör sig i ditt eget hjärta, skall också endast genom en annans godhet övervinnas, genom nåden i Guds hjärta. Kämpar du blott med egna krafter emot ditt hjärtas ondska, blir du snart övervunnen; men om Guds stora kärlek, varmed Han beständigt förlåter dig alla dina synder, blir uppenbar för ditt hjärta, blir där beständigt regerande, då skall du ock alltid vara innerligt bevekt till förbarmande kärlek emot din nästa, och dä har du dock i högsta mening "övervunnit det onda med det goda".

Sådana äro de kristnas strider och segrar. Världen kallar det att segra, när man kunnat hämnas på sin fiende;  i Kristi rike består segern däruti, att man icke hämnas, att man övervinner sitt begär att hämnas. De kristna strida först mot sin egen ondska, och att denna kan bekämpas, utgör deras dyrbaraste seger. Men när de ock strida mot andras ondska, använda de kärlek och välgärningar till att bekämpa den. Måtte Gud med sin stora, eviga kärlek allt mer liva vår håg till sådan strid och kamp — att "övervinna det onda med det goda"!

I frid kan de mot målet vandra,
som rätt förstår vad han befallt:
att som sej själva älska andra
och älska Herren över allt,
som ont med ont ej vedergäller
men övervinner ont med gott
och hämnden glömmer eller ställer
uti den Högstes händer blott.

tisdag 24 september 2013

"Låtom oss bortkasta mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" se vi av nästa vers, där han uppräknar några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder icke blott, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas icke här, utan egentligen att de tillhöra det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet böra märka är att apostelen säger: "Låtom oss bortkasta", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende. Därav lära vi först, att de trogna icke äro helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi ock icke kunna leva i dem såsom världen, vilken självviljande syndar, utan bättring övar synden, kunna vi dock besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Därav lära vi först, att icke genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sig till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu  väldig över henne. Det hava vi att tacka Herren Kristus för, vilken förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra, vi här skola märka, är apostelns egentliga förmaning, att vi skola bortkasta dessa mörkrets gärningar; vi skola för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger icke: Låtom oss blott känna och erkänna dem; utan han säger: Låtom oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligen förskräckes över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bliva henne kvitt, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla henne; han ursäktar henne för sig själv, om han ock med munnen stundom erkänner henne. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi se hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men likasom Petrus straxt därpå gick ut och grät bitterligen, så är ock varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men huru går det dock att egentligen avlägga henne? Dermed går det olika. Somliga synder kunna vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och icke tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter bliva våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söka  vi efter Anden, vilken ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpa våra vidlådande synder, så att de icke få herraväldet, såsom hos världen, det sker icke heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" äro motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestodo i synder och laster, bestå ljusets vapen uti den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpa emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och icke säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här skall bliva strid och kamp, här skall fordras vapen, för att kunna alltid förbliva i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet skall icke bliva ett lätt och lugnt liv såsom deras, vilka "sova om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, der det gäller kämpa för själva livet, eller ock dö och förlora allt — där det tillgår såsom uti krig. Uti krig är icke lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där beständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalles tron och samvetet, så att vi äro i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levrnet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi äro nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall mäste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bliva så hård och äventyrlig, att vi äro nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren bliva frälsta. Därföre säger ock Petrus, att "den rättfärdige varder med plats salig". Huru skall det då gå med dem, vilka vilja vara kristna och dock leva i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de icke mer någon andlig fiende, som hade djävulen icke mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen icke mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittna, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag icke i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sig utan fara, är blott bedrägeri. Antingen skall jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller ock säker och sorglös, och då förloras. Därför har ock Herren Kristus så troget förmanat: "Vaken och bedjen" — "och det jag säger eder, det säger jag alla: vaken!"

Bort till era dunkla trakter,
bort, ni falska andemakter,
med ert svek, er orenhet,
ni som kan allt gott förställa
och den starkaste kan fälla
och var mänskas svaghet vet.


måndag 23 september 2013

"Jag råder dig, att du köper guld av mig, det genomeldat och beprövat är, att du må bliva rik." (Upp. 3:18)

Märk, vad Herren här säger: "Köp av mig!" Tänk en stund på, vad det vill säga, att Herren i denna brinnande ande, i hög, majestätisk, allvarsamt förmanande ton säger: Jag råder dig, att du köper av mig! av mig! Det är ju att kraftigt bortvisa alla våra egna  verk, allt självgjort, att kraftigt inprägla, att ingenting gäller för Gud, utom det som är av Sonen.

Men "köpa"? Huru sker det? Så säger Herren: "Nu väl, alla I, som ären törstiga, kommen hit till vatten! Och I, som icke haven penningar, kommen hit, köpen och äten, köpen utan penningar och för intet både vin och mjölk." Och åter: "Den där törstar, han komme, och den där vill, han tage livets vatten för intet."

Märk: för intet! Om sådant köpande säger Han här: "Jag råder dig, att du köper guld av mig;" d. ä. jag råder dig, att du upphör med ditt eget arbete och blott tror, blott tager emot av mig. Visst talar Han i en halvt straffande ton, en allvarsam förmanande ande; men desto ljuvligare är det, såsom om Han sade: Jag befaller dig, att du icke själv gör det ringaste till att göra mig nådig, eller dig varm; jag befaller dig, att du avstår med din självverksamhet, utan blott tager emot; jag befaller dig, att du tror, att vad jag har gjort, är tillräckligt för dig!

Den, som får nåd till besinning samt att med tro och tillägnelse betrakta dessa Herrens majestätiska ord: "Jag råder dig, att du köper guld av mig, det genomeldat och beprövat är, att du må varda rik", skall erfara, att de verkligen kunna göra en ljum själ brinnande, en kall och död levande och varm. Ty här är allting stort och herrligt.

Först att Herren näst förut gjorde den starkaste beskrivning på den personens elände och ovärdighet, vilken dock allt detta erbjudes, så att här ingen enda själ bör kunna draga sig undan, stå lottlös eller vara för ovärdig; sedan, att detta är den store Herrens egna allvarligaste råd och majestätiska ord till en sådan ovärdig syndare, mot vilka råd och ord alla våra tankar, tycken och känslor äro blott såsom flygande strå och sandkorn mot ett stort, högt berg.

Men vad månne Kristus mena med detta "guld", som Han bjuder? Några hava menat, att det vore tron, men detta är orätt, det duger alls icke här. Tron är här betecknad med själva köpandet, som innefattar begära och tro; men guldet, som skall köpas, och vilket skulle utgöra själva rikedomen, betecknar det, som med tron omfattas, nämligen Kristi dyra blod eller hela förtjänst, som i hans pinas eld är genomeldad och beprövad; varom Petrus säger: "Veten, att I icke ären igenlösta med förgängligt silver eller guld, utan med Kristi dyra blod såsom med ett menlöst och obesmittat lamms." Aposteln vill säga: Till att igenlösa någon fordras silver och guld; men det guld, varmed i äro igenlösta, är icke det förgängliga, utan det oförgängliga, nämligen Kristi dyra blod.

Detta blod, eller Kristi förtjänst, är det enda, som utgör en fattig syndares rikedom. Själva tron är icke den rikedom, som gäller för Gud. Den som vill bestå för Gud, honom är det icke nog, att han framställer sin egen tro eller sin ånger, sin bön, sin kärlek, sin ödmjukhet; ty icke ens detta, som den Helige Ande i oss verkat, kan försvara oss eller bestå i domselden, det är ännu alltid ofullkomligt genom kärilets skröplighet; utan den, som vill bestå för Guds dom och kallas "rik" för Gud, måste hava något ännu högre och förträffligare, nämligen det guld, som förut i Guds dom är genomeldat och beprövat. Detta är endast Kristi egen rättfärdighet.

Och betänk allvarligt, vad värde detta guld har, som Kristus här erbjuder, nämligen sitt dyra blod. Du är mycket syndig och fattig, du är skyldig tiotusen pund, du har syndat så ofta, så grovt och så otillbörligt, men lägg allt detta elände i den ena vågskålen och i den andra Guds Sons utgjutna blod, och säg, vilket som gäller mer. Visst äro de stora och otillbörliga, våra synder; men sedan jag har hört av hans egen mun: "Detta är mitt blod, som varder utgjutet till syndernas förlåtelse", och av hans apostel: Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder, o, då är min fattiga, syndiga, bedrövade själ full av tröst och frimodighet; då börjar jag åter att leva upp, ja, att varda brinnande i min ande!

Ty vad kan vara en tillräckligare försoning än Kristi blod? Vilken synd av ett ändligt väsende kan överväga den Oändliges blods värde? Och Kristus säger här till den mest ovärdiga, från sin förra nåd djupt sjunkne mannen: "Jag råder dig, att du köper guld av mig, att du må varda rik." Han betygar, således, att denne skulle varda rik, icke blott skuldfri, utan ock rik, blott genom detta guld!

Du är min nådesol, mitt ljus,
du lyser upp mitt hjärtas hus.
Du är mitt lugn i vågors brus,
min pärla mitt i jordens grus.

Du är min friska morgondagg,
du är min ros vid törnetagg,
min läkedom för samvetsagg,
mitt guld då världen ger mej slagg.

söndag 22 september 2013

"Detta är nåd, om någon för samvetets skull till Gud fördrager bedrövelse och lider orätt." (1 Petr. 2:19)

I en predikan på femtonde söndagen efter Trefaldighet säger Luther: "Det heter i allmänhet att tjäna Gud, när man gör vad Gud befallt och underlåter vad Gud förbjudit. Och på det sättet kunde hela världen vara full av gudstjänst, icke allenast i kyrkan, utan ock i huset, i köket, i källaren, i verkstaden, på åkern, hos borgare och bönder, om vi blott ville skicka oss rätt däruti. Ty visst är det, att Gud har förordnat och vill uppehålla icke blott kyrkan och det världsliga regementet, utan ock hushållet. Var och en därför, som därtill tjänar, fader och moder först och främst, därnäst barnen och slutligen tjänstfolk och grannar, alla tillsammans tjäna Gud; ty det är hans vilja och befallning. Så kunde en människa vid all sin möda vara glad och vid gott mod, och ingenting skulle varda henne besvärligt, om hon så skickade sig i sin tjänst och kallelse. Men djävulen strävar med händer och fötter däremot, att man icke må komma till denna fröjd, utan att var och en må hava en ovilja till det han skall göra och till det som är honom befallt, på det människorna ingen kärlek måtte få därtill och Gud ingen tjänst." Så långt Luther.

Här är nu endast av nöden, att var och en av oss hade ett villigt hjärta och andliga ögon, tro och kärlek och lust till Guds lag — andliga ögon, att var och en i sitt stånd och kallelse må se Gud, se Gud framför sig, se Guds bud och vilja, och icke stanna vid gärningens eget anseende.

För det andra fordras här ock ofta ett outtröttligt tålamod, då djävulen gör oss vårt stånd och våra omständigheter rätt bittra och vidriga. O vilken nåd att då hava den kärlek till Gud, varigenom vårt misshag kan fördränkas i hans välbehag, så att vi blott för hans viljas skull lida och framhärda med tålamod!

Apostelen Petrus säger: "I tjänare, varen underdåniga edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och saktmodiga, utan ock de genvördiga. Ty detta är nåd, om någon för samvetets skull till Gud fördrager bedrövelse och lider orätt. När I för välgerningars skull liden och haven tålamod, det är nåd för Gud. Ty därtill ären I kallade, efter ock Kristus led för oss, lämnande oss en efterdömelse." I tjänare och barn, märken de orden: Icke allenast de goda och saktmodiga, utan ock de genvördiga! Märkom de orden: För samvetets skull till Gud — fördraga bedrövelse och lida orätt — det är nåd för Gud — därtill ären I kallade — efter ock Kristus led för oss.

Ja, detta är nåd, när ett barn, som tror på Frälsaren, lider ogudaktiga föräldrars och syskons avighet, men lider det ödmjukt, tåligt och uthärdande, "för samvetets skull till Gud" - varken reser sig upp till otillbörlig gensvarighet, icke heller giver sig utöver i sorg och vemod, eller återvänder till världen, utan lider och har tålamod, bidande efter Herren, havande sin tröst, sin vän och tillflykt i Frälsaren allena — detta är nåd för Gud.

Detta är nåd, när en trogen kristen, som har en ogudaktig och svår make, "för samvetets skull till Gud" tåligt fördrager sin bedrövelse, lider orätt och bevisar kärlek och tjänar sin make med ett oavlåtligt förlåtande.

Detta är nåd, när en from fader eller moder, som har ogudaktiga och vanartiga barn, med outtröttlig fasthet, tålamod och kärlek arbetar på deras uppfostran, förmanar, straffar, förlåter, påminner och först och sist befaller dem åt Gud i bönen.

Detta är nåd, när en trogen lärare, som har en ofruktsam jordmån, ändå med kärlek arbetar och har tålamod och icke varder trött — nitiskt och kärleksfullt, offentligt och enskilt, i tid och i otid håller på, straffar, trugar, förmanar med all saktmodighet och lärdom, och för allt detta villigt lider hela världens, sina ämbetsbröders och alla onda andars fiendskap — först och sist övande sig själv i gudaktighet, underhållande sitt eget nådeliv.

Detta är nåd, när en from studerande med tålamod lider sina ogudaktiga kamraters bespottelser, håller sig obesmittad av världen och gärna aktas för en dåre för Kristi skull, gärna offrar åt Honom sina förmögenheter och endast för sin kallelse och av plikt studerar sina hedniska auktorer, historier och annan vetenskap, havande den himmelska till sitt hjärtas älsklingsämne.

Detta är nåd, när en from hantverkare, "för samvetets skull till Gud", är redlig och trofast i sitt yrke, hellre lider fattigdom och avsaknad, än att han skulle betjäna sig av de konstgrepp och det svek, varmed hans bröder i yrket göra sig vinning o. s. v.

Si, på detta sätt har var och en i sitt stånd sina prov och svårigheter; här fordras då tålamod och andliga ögon och hjärtan till att både se och älska Guds välbehag, bliva fast och oviklig, trogen och flitig i sin kallelse, så tjäna sin nästa och därmed göra Guds vilja — detta är nåd för Gud och den rätta vägen för levernet.

Hjälp mig, Jesus, troget vandra
på den väg du anbefallt,
att som mig jag älskar andra,
älskar dig utöver allt.
Giv att jag din röst må höra
och din vilja gärna göra.

Hjälp mig, Jesus, tåligt lida
prövningens och sorgens slag
och med stilla hopp förbida
frälsningens och glädjens dag.
Låt mig under all min smärta
äga dig uti mitt hjärta.

lördag 21 september 2013

"Si, Herrens hand är icke för kort, så att Han icke kan hjälpa och hans öron icke lomhörda vordna, att Han intet hörer." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisa sig såsom rätta kristna, men gå i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud icke kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tyckas för övrigt hava både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, sucka och sörja de på sådant sätt, som om de icke hade någon Gud och Frälsare. Påminnas de om att förtrösta på Gud, svara de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som icke kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sig olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon icke kan förlossa, eller är med mig ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag icke mer något hjärta för eder? "Var är eder moders skiljobrev, med vilket jag har övergivit eder? Eller ho är min ockrare, till vilken jag har sålt eder?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan icke vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sig självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den icke kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren icke vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi veta, att dem, som hava Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn hava framför andra människor, att vad helst som händer dem, skall det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl hava mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan hon aldrig åtkomma, i vilket Guds barn leva, att allting skall tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder hon allting till sin skada. Och då hon har allt som bäst och kommit som högst, är det icke mer, än att hon är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig  eld. Däremot, när Guds barn hava det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lazarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det intet värre med dem, än att de mitt under detsamma äro Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist skall bäras av änglar till Abrahams sköte.

Si, på detta sätt kunna ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagns — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, skall icke fördöma dem, djävulen icke övervinna dem, döden icke skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav se vi då, att det finns ingen nöd, däri vår Gud icke kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får ifrån Honom. För att någonsin kunna förloras, skola dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bliva ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar därför, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sig. Nej, så länge kan icke något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han ock än så svag, såge det ock än så illa ut, låge han ock än så djupt nere i elände. Allting kan hjälpas, så länge han söker hjälp när Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaken Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersöken, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är blott en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han intet hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tager del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den eder rör, han rör hans ögonsten.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

fredag 20 september 2013

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil 4:7)

Den, som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bliva beståndande samt behålla och förstärka friden uti sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vilja neddraga oss. Emot alla dessa fridstörare hava vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta dig intet! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dig; du är nu icke i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nådrike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och Han har svurit, att Han icke vill vredgas över dig till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här skola hava någon frid.

Men jämte ordet behöva vi även Herren själv, det är, vi skola flitigt bedja den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han uppvaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kunna påkomma mig".

Och nu — huru önskligt vore det icke, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi icke skola förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock äro så dyrt köpta, äro ock för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle hava stor frid i Honom. Aposteln säger uttryckligt: "Varen alltid glada, ty det är Guds vilja om eder." Och Kristus själv: "Jag är kommen, på det mina får skola hava liv och hava över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom uttryckligt står: "Näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjes därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har ock en kristen för övrigt icke just mycken glädje på jorden; det behöves väl i denna onda världen, där intet annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid uti sitt hjärta; såsom Jesus säger, då Han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, att I skolen hava frid i mig; i världen haven I tvång; men varen vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle hava frid i Honom, oaktat ingen bättre än Han visste, huru syndiga och ovärdiga vi äro! När nu Han ändå unnar oss att hava frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, på det vi skola hava frid i Honom, så vore det ju billigt, att vi ock gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Äntligen är det ock just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, giver liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är eder starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse. Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid förvarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

torsdag 19 september 2013

"Si, uppå händerna har jag upptecknat dig." (Jes. 49:16)

Si, uppå händerna har jag upptecknat dig, säger Herren. Härmed vill Herren fulleligen övertyga sitt bedrövade Sion, sina arma barn på jorden, att om Han ock ville — vilket Han dock uttryckligen nekar — så kan Han likväl icke förgäta dem; ty, säger Han, uppå händerna har jag upptecknat dig. Var skulle jag då göra av mina händer, om jag skulle förgäta dig, då du står där inskriven och således står såsom en tänkeskrift städse för mina ögon?

Men det är icke blott denna bild, som Herren avser. Här är något djupare. Herren har oss tecknade på sina händer icke blott så, som man kan där bära en mans namn infattat uti en ring, utan ordet i grundspråket betecknar det flata i handen; därför, och då Herrens Ande även i gamla testamentet, långt förrän dessa ord talades, förkunnat Kristi händers och fötters genomborrande såsom i Davids tjuguandra psalm, där Messias klagar: "Mina händer och fötter hava de genomborrat", så är det på goda grunder, som biskop Hersleb menar, att de orden: si, uppå mina händer har jag upptecknat dig, hava avseende på den handteckning, som Herren Kristus fick av spikarna i sina händer, vilka Han ock med en synnerlig omsorg ofta visade sina lärjungar efter sin uppståndelse.

Hersleb tillägger: "Hålen efter spikarna uti Kristi händer äro Honom en stadigvarande påminnelse om dem, för vilka Han så låtit genomborra sig. Där har Han upptecknat oss icke med bläck, utan med sitt eget blod; icke så lösligen, utan alldeles tvärtigenom; icke med penna eller griffel, utan med järnstil, järnnaglar eller spikar — på det Han aldrig skall kunna, vad Han dessutom aldrig vill, förgäta oss utan det skall heta, såsom David säger: "Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten!"

Så vill ock Herren här säga: "Du behöver icke frukta, du suckande själ, att jag skall förgäta dig, så länge jag icke förgäter min högra hand, mina bägge händer, på vilka du står upptecknad; jag måste först förglömma mina egna händer, om jag skall förgäta dig." Sannerligen menar Herren något stort med sina ord: Si, uppå händerna har jag upptecknat dig — och något stort var ock det, att Kristus uppfor från jorden med genomborrade händer till himmelen. Men vad som för oss är det begripligaste, säkraste och nyttigaste är, att vi alla äro för evigt intecknade i de såren, såsom delägare i den försoning, som är skedd i Kristus Jesus; att vi hava alla del däri, det är, vad Skriften tydligast uppenbarat. Och från den delaktigheten kunna vi aldrig skiljas, huru förtvivlat illa det kan se ut för oss. Ja, även om vi äro avfallna och borta från Herren och därför icke stå tecknade i de levandes bok, stå vi dock ännu tecknade i Kristi försoningstecken, d. ä. den försoningen är dock skedd för oss och kan aldrig bliva om intet, utan gäller evinnerligen och medför alltid salighet, så snart vi åter annamma den.

Sådant förstod den evangeliske sångaren, som skrev: "Gud vare lov, jag min otro fått slippa, jag står ju tecknad i såren som din. Förr skall du neka dig själv och din Fader, förrän jag dädan utstruken skall bli." Huru kan det så vara? Om jag avfaller då? — Svar: Jag kan väl saknas i de levandes bok, men jag står dock alltid tecknad i Kristi sår, såsom delägare i den evigt gällande försoningen. Denna är den fasta grunden, varför allt kan botas och jag aldrig kan av Gud förgätas. Sådant gäller att fasthålla, då allt ser förtvivlat ut. Så skall man göra våld på Guds rike genom att — icke se och dock tro.

Mildaste Jesus, min salighetsklippa,
jag din förtjänst mig tillräknar som min.
Dig vare lov, jag min otro fått slippa,
jag står ju tecknad i såren som din.
Förr skall du neka dig själv och din Fader,
förrän jag dädan utstruken skall bli.
Därför jag sjunger, förnöjder och glader:
"Snaran är sönder och fågeln är fri."

onsdag 18 september 2013

"Lydnad är bättre än offer, och höra till är bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här höra vi, att för Gud är det blott fråga om lydnad. Därav skola vi lära, att den ena gärningen är för Honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den ock så liten som att upptaga ett halmstrå; men om Gud icke befallt den, är den mindre än intet, vore den ock så stor, som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre.

Måtte vi då var och en väl eftersinna, vad Gud har befallt oss. Varje kristen har alltid tvenne slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag nu eder, att I vandren såsom tillbörligt är uti den kallelse, däruti I ären kallade — alla lemmar hava icke allt samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive uti den kallelse, i vilken han är kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I ock dem. Älska din nästa såsom dig själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få menniskor, som rätt besinna, huru Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, huru ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder uti allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena fader eller moder, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom uti kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och  lämnar åt handen att arbeta.

O, vilken salig levnad då skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som icke blott ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning  och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss icke mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud dermed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dig och befallde dig sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du icke visste, huru du skulle ställa dig därvid — sannerligen icke för gärningens skull, som i sig själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dig densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då Han t. ex. låtit dig bliva en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har Han sagt: "Varen edra herrar hörsamma och lyden dem. — Hedra din fader och din moder" — alltså: Gör, vad de sätta dig att göra! Detta är således Guds befallning. Så ser du då, att när din fader, moder, husbonde eller matmoder bjuder dig göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Varen all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om icke just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och icke en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödigt att kristna väl giva akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänka detta ämne; ty huru hårt ansätter oss icke satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vilja föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trives, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.

Giv mig den tro som skådar dag
där världens ögon blott ser natt, 
den tro som skådar Guds behag
och på hans vägar vandrar glatt,
den tro som offrar världens glans
för äran av att vara hans.

tisdag 17 september 2013

"Allt det I bedjen i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern skall varda prisad i Sonen." (Joh. 14:13)

Här skola vi väl märka, vad det vill säga att bedja i Jesu namn. Att bedja i Jesu namn betyder egentligen att bedja på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen troende åberopa medlaren. Detta är, vad själva uttrycket, bedja i en annans namn, ännu alltid betyder, och vilket är oss väl bekant genom det, som dagligen i det mänskliga livet förekommer, då en rik och betrodd man giver en fattig hjälpbehövande blott sitt namn och förord hos den, som innehaver de medel, vilka den fattige behöver. Med ett sådant namn och förord från en rik och ansedd person går den fattige alltid med stor tillförsikt till den, som skall lämna den behövliga hjälpen; och denne hjälpare är därvid så trygg och färdig att lämna denna hjälp, att han icke ens frågar efter den fattiges försäkran om ordentlig återbetalning, utan svarar: Jag behöver icke mer än detta namn. Så går det, när man får komma i en annans namn.

Härav kunna vi väl till någon del fatta, vad det i allmänhet är att bedja i Jesu namn, och vilket i våra kyrkoböner vanligen uttryckes med slutorden: "Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre." Men se vi på det sammanhang, vari textorden förekomma i Joh. 14, så ligger väl i detta sammanhang också någon grund för deras mening, vilka förklara bedjandet i Jesu namn även åsyfta, att man beder i enlighet med Jesu sinne. Men för att kunna rätt bedja på Jesu förtjänst och bedja i Jesu sinne fordras nödvändigt det Andens verk i själen, varigenom vi bliva sanna Jesu lärjungar och Guds barn.

Så djupt ligger den smittan i all människonatur, att Gud skall se på oss och vår värdighet och vara oss nådig, då vi varit rätt fromma och lydiga; men däremot att vi icke kunna vänta, att Han skall i nåd se till oss och höra våra böner, då vi hava samvetets förebråelse för synd och ovärdighet — så djupt sitter den självrättfärdighetssmittan i allas vår natur, att även sanna Guds barn, som i den första stora sinnesändringen varit av lagen så tillintetgjorda och förkrossade, att de endast med stor nöd kommit igenom den trånga porten av tro på idel nåd på Kristi förtjänst allena, men blivit genom denna tro alldeles saliga i Kristus, att de samma ännu tusende gånger, ja så länge de leva på jorden, åter falla i samma villfarelse, att Gud skall vara dem nådig och höra deras bön, endast i den mån de varit lydiga och fromma, och däremot vara vred och icke vilja höra dem, när de hava blivit överrumplade av synden och känna stor ovärdighet. Men att framkomma i bönen med den tanken, att Gud skall höra oss, i den mån vi själva äro värdiga, det är just motsatsen mot att bedja i Jesu namn eller med tröst endast till hans medlareförtjänst.

O, huru mycken nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras icke, för att vi omsider skola alldeles mena det sant och rent: Bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mig nådig och giv mig det goda, fastän jag förtjänt blott det onda!

Men är nu detta den svåraste konst även för pånyttfödda Guds barn, huru omöjligt är det icke då för de oomvända att kunna rätteligen bedja en enda bön på Jesu förtjänst allena! Lika omöjligt är det ock i det opånyttfödda tillståndet att kunna bedja i Jesu sinne, att hava av hjärtat samma angelägenheter och böner som Herren Jesus själv, vilket var det andra, som hörde till att bedja i Jesu namn, ty till bön hör själva hjärtats begär och angelägenhet. Men tänk, vilket nådens underverk när jag upptäcker, att jag genom tron fått ett sådant hjärta, att även när jag icke tänker på Jesu föreskrift eller exempel för bön, utan går i mitt vardagliga arbete, jag likväl har i mitt hjärta samma bekymmer, samma omsorg, önskningar och suckar, som jag återfinner i Herrens bön och i andra uttryck av Jesu sinne.

Jag går och tänker och tänker och suckar, att Gud må giva sin nåd till sitt rikes förökelse i mitt eget och andras hjärtan — jag har ett sådant sinne, att ingen större glädje vederfares mig, än när jag förspörjer Guds verk i en människas själ, när jag märker, att Guds rike tillväxer på något ställe, att Guds namn blir känt och ärat. Si, där har jag då samma sak, som ligger i de två första bönerna av Fader vår: "Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike." Detta var ock summan av allt, vad Jesus här sökte, för vilket Han smakade döden och använde alla krafter att frälsa själar och utbreda salighetens rike på jorden. Du, som nu går kanske med ängslan och suckan och tänker på samma sak, själars frälsning och salighet, gläds och häpna över den nåd som är dig vederfaren, att samma sinne är i dig som i Jesus. Må då hela världen för övrigt vara dig mörk och trång, det är ett nådens under verkat i din själ, som tusenfaldigt överväger allt, vad på jorden eljest kan tänkas.

När du, utan någon tanke på Jesu föreskrifter eller på bönerna i Fader vår, kanske både dag och natt umgås med denna suckan: Ack, att Gud måtte genomdriva sin vilja med mig, även om hans vilja skulle förhindra och döda min egenvilja, blott att hans vilja sker! Ack, att jag kunde göra Guds vilja! — då är i ditt hjärta samma sinne som i den tredje bönen: "Ske din vilja". Vakna med fröjd och häpnad över det underverket i ditt hjärta, att samma sinne är i dig som uti Jesus. Vilken nåd, vilken herrlighet, att samma Ande bor i oss som i Gud! Är icke detta ett bevis på en "delaktighet av Guds natur"?

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.

måndag 16 september 2013

"Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttala i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Varen lika de människor, som vänta sin herre, då han skall igenkomma från bröllopet, att när han kommer och klappar, låta de honom strax upp." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Varen var stund beredda för min ankomst, låten mig och min tjänst vara edert beständiga ögonmål, vakten eder, att edra hjärtan icke försjunka i någonting annat och bliva försoffade, behärskade av världen eller köttet och således oskickliga att rätt tjäna mig och med fröjd emottaga mig. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån eder, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som skall vinnas); men då skall jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Sen till, att I beständigt ären beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet tvenne stycken: Det första är, att vi äro beständigt klädda i bröllopskläderna, det är, leva i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, således att vi icke avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid hava en sådan nöd av våra synder, att vi icke kunna leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna saligt dö och stå för Kristi domstol.

Men sedan, på det vi måtte hava en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och icke inkomma blott "såsom genom eld", är ock nödigt se till, att vi leva i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjäna Honom och fara efter det, som är ovantill, att icke våra hjärtan äro  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanrödjas och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna äro omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att icke låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter taga överhand.

Detta se vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sade i sitt hjärta: Min herre dröjer fast att komma igen, och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och varda drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en icke blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi se därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och skall sätta hans lott med de otrogna." Men vi skola aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut, det kan leda, när en kristen blott börjar vara så vårdslös och säker, att han icke fruktar för farorna och icke låter varna sig. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi skola frälsas, måste vi ovillkorligt taga Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bliva världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, varuti vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi skola i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista icke finna ett enda ställe, som giver hopp åt en säker människa, att det skall gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du icke rädes för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dig. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där äro underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sig, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälpes allting — men eljest icke. Själafiendens härar skola bestämt fördärva de säkra. Uti detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller ock bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så tillgår det alltid i ett verkligt krig. Så tillgår det ock för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att icke föras ned i det branta fallet; lägger han sig att sova i sin båt, så skall han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi hava ju i hela vår natur ett fördärv, som beständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

"Sammaledes hjälper ock Anden vår skröplighet." (Rom. 8:26)

Här är nu den djupa källan till alla Guds barns outsägliga suckar: vår skröplighet. Detta är dock något, som vi igenkänna, ett ord taget ur våra hjärtan — "vår skröplighet". Och tänk, att aposteln själv säger det och säger "vår skröplighet", därmed inneslutande även sig själv ibland dem, som vidkännas skröplighet!

Ja, ju längre vi leva under Andens tuktan, desto djupare känna vi vår skröplighet, så att vi omsider säga: Allt, vad som är i oss, är idel skröplighet. Vad Gud är och gör, är något annat; men i oss själva är idel skröplighet, och det förnimma vi kännbarast uti allt, vad som är oss mest dyrt och viktigt, såsom i vårt andliga förstånd, i vår tro, i vårt hopp, i vår kärlek, i vårt  kristliga allvar, i vår vaksamhet, vår bön o. s. v. Uti allt sådant känna vi den största skröplighet.

Fastän Gud har givit oss ett nytt andligt förstånd, så äro vi dock vissa tider såsom alldeles blinda; vi se icke det mest tydliga i ordet. Där stå för våra ögon de allrastarkaste tröstegrunder, och just för rådlösa syndare, och det är dock, såsom vi icke såge dem; vi likna en man, som står mitt framför en vägg och dock icke ser den. Vi icke blott tro, att Gud är allestädes närvarande, utan vi känna det ock i vårt samvete, vi känna, att Han ser även våra hemligaste tankar; och dock genomleva vi timmar och dagar så, som vore Gud icke till; vi varken frukta Honom i frestelsestunder, eller hava tröst av hans närvaro i nödens eller bönens stund. Huru hänger sådant tillsammans? Sådant måste visst heta "skröplighet".

Fastän Gud har förklarat oss sin Son, så att vi hålla ingenting så stort och dyrt som Kristus, hava vi det likväl vissa tider så, som vore ingen Kristus till, utan vi måste ännu bestå för Gud med vår egen rättfärdighet. Fastän Gud givit oss de starkaste grunder för vårt salighetshopp, är det dock med vårt hopp och vår väntan ofta så skröpligt, att vi framleva långa tider utan någon tanke därpå, att vi gå mot en evig herrlighet; nej, det hoppet är oss blott såsom en dröm; det är oss i hjärtat och känslan så, som vore det med detta livet slut med oss. Fastän Gud verkat i vårt hjärta en ny kärlek, märka vi dock ofta, att vi först och sist tänka på vårt eget bästa. Fastän visserligen med barnaskapet en bönens Ande är född i våra hjärtan, och bönen dessutom borde vara, vad den väl vissa tider är, det allrakäraste för Guds barn, hava vi dock andra tider rent av en leda vid bönen och kunna mitt i vår bön upptagas av fåfängliga tankar. Sådant allt är visserligen en stor skröplighet.

När vi nu icke blott inse och erkänna, utan verkligt erfara, att vår svaghet är så stor, då äro vi böjda att alldeles misströsta. Men då säger aposteln: Misströstom icke; vi hava en hjälpare: "Anden hjälper vår skröplighet". Anden själv, säger aposteln. Denne är nu den store hjälparen, ledaren, hugsvalaren, förespråkaren, åt vilken den himmelske Fadern, på Sonens förtjänst och förbön, givit uppdraget att följa och sköta barnen under deras vandring på jorden. Med allt vad Gud givit oss genom Kristus och med alla nådens medel och allt Andens verk i våra hjärtan, kunna vi dock icke komma lyckligt igenom de faror och svårigheter, som äro i vår väg, om icke även "Anden själv" sköter oss, leder, varnar och hugsvalar oss.

Sådant antydde även Kristus sina lärjungar, då Han förberedde dem på sin bortgång ifrån dem och just nu så ofta upprepade löftet om en annan hugsvalare. Han hade ock dessutom givit dem de herrligaste löften: Han hade försäkrat dem, att fastän Han nu fore ifrån dem, skulle Han icke låta dem vara faderlösa; de skulle ock åter se Honom och få en glädje, som ingen skulle kunna taga ifrån dem; Han hade sagt dem, att i hans Faders hus voro många boningar, och att Han nu ginge att bereda dem rum; att de visste vägen, nämligen att Han själv var vägen, samt att Han skulle återkomma och taga dem till sig m. m. Men med allt detta förklarade Han, att de ännu icke vore rätt betryggade för alla faror; Han gav dem ännu ett löfte, vilket Han ofta upprepade, att Han ock skulle sända dem en annan hugsvalare, sanningens Ande, som skulle alltid bliva hos dem, leda dem i all sanning och påminna dem allt, det Han hade sagt dem.

Detta böra vi alla djupt inskriva i våra hjertan, att vi alldeles icke äro lämnade åt oss själva, åt vår egen omsorg, eller att vår seger i striderna skall bero av vår egen styrka. Nej, då vore vi alldeles förlorade. "Anden själv hjälper vår skröplighet." — Ordet hjälper är i gr.-t. mycket betydelsefullt. Det betecknar egentligen "fatta med uti" eller "med någon, som man vill hjälpa, lägga hand vid verket"; således att Anden själv med oss fattar uti våra skröpligheter, icke till att ännu helt borttaga dem, utan till att så leda dem, att hans kraft skall bliva uppenbar i vår svaghet, och vi till slut skola endast beundra och prisa Honom, hans vishet, trohet och makt.

Kom, helige Ande, jag beder,
kom, öppna mitt hjärta för mej.
Du som i all sanning oss leder,
fullborda din gärning i mej.

lördag 14 september 2013

"De förstodo Gud och hava icke prisat honom som en Gud, och icke heller tackat; utan de vordo fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt." (Rom. 1:21)

Här lära vi, huru allvarligt Gud äskar av människan, att hon skall prisa Honom, i den mån hon känner Honom. Känna vi Honom ock blott såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill Han, att vi dock skola dyrka Honom såsom en sådan; vi äro redan då skyldiga Honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.

De hava "icke heller tackat Honom", tillägger aposteln. Vi böra oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi äro och hava; "i Honom leva vi, röras och hava vår varelse." Därför är det ock en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tacka Honom, erkänna vårt beroende av Honom och uti allting giva Honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som sakna evangelii ljus, likväl äro utan ursäkt, när de icke sålunda förherrliga och tacka Gud, huru vill det då gå oss, till vilka Han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi icke förherrliga och tacka vår Gud!

Men vad det är att förherrliga Honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker icke blott med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstå, att Gud är en Ande, de skola ock tillbedja Honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud, att vi skola dyrka Honom i samma mån, som Han uppenbarat sig för oss: älska Honom så, som vi förstå, att Han är älskvärd; frukta Honom så, som vi förstå, att Han är fruktansvärd; tro på Honom så, som vi förstå, att Han är trofast och sannfärdig; uti allting så lyda Honom, som vi förstå, att Han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa Honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vilja så prisa Honom, då måste vi förkrossas inför Honom, för alla de brister och synder, vi då finna hos oss, och bekänna, att Han dömer alldeles rätt, om Han kastar oss till helvetet. Då prisa vi Honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära, som i syndafallet berövades Honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud hava sagt, att I skolen dö." När vi nu giva oss skyldiga till döden, då prisa vi Honom såsom en Gud. Men har Han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem, som hylla Sonen — då fordras, att vi ock låta Honom häruti vara sannfärdig, så att vi icke bortkasta Guds nåd, utan böja oss för hans ord och tro på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa Honom såsom en Gud.

Förstå vi vidare, att det är hans allvarliga vilja, att "de, som nu leva genom hans Sons död, skola icke leva sig själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden"; att de skola taga avsked från allt, som misshagar Gud, och göra, vad Honom täckes — då fordras, att vi ock med glada, tacksamma och villiga hjärtan göra detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tro på den eviga förlåtelsen, som Han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa Honom såsom en Gud. Sker nu icke detta, utan vi bliva "fåfängliga i våra tankar" och börja fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tager sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och vilken isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att Han icke blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan ock givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin lagsuppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödigt till liv och gudaktighet, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöva det — tänk, då Gud givit och giver oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, icke fruktar Gud, icke prisar och tackar Honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter henne så förblindas och förstockas, att hon knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om ock vi, som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bliva fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; huru billig men förskräcklig måste icke då Guds dom bliva! Vore vi ock än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve Honom äran, bekände inför Honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi förakta Honom, missbruka och trotsa det ljus, Han givit oss, och börja att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säga vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lärer!

Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.

Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.

fredag 13 september 2013

"Av nåden ären I frälsta genom tron; och det icke av eder, Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi väl betrakta det. Det tyckes vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu blott gäller att tänka och tala därom; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror därav, då är intet ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud uti hans nåd, det är evinnerligt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud icke skall vara så nogräknad med människan, efter hon är svag och icke kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar icke så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrager hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning uti hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat skall du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan ock vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden Honom förutan.

Guds nåd är icke eftergift eller flathet. Gud har visserligen uti sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan icke utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom äro hans stols stadfästelse; nåd och sanning äro för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd utan i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan icke frälsa det, då det icke vill höra hans röst.

Tala vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptages i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig gives utom Kristus. Men är hon i Honom och äger allt, vad Han för oss gjort och är, då är där ock en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty likasom utom Kristus gives ingen nåd, utan blott efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som äro i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå, vad nåd är. Apostelen säger: Är det nu av nåd, så är det icke av gärningar, annars vore nåd icke nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu icke nåd, annars vore gärning icke gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sig vid gärningarna varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt." Där bliva nåd och plikt ställda emot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden ären I frälsta genom tron; och det icke av eder, Guds gåva är det; icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig."

Av alla sådana ställen märka vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, äro alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften läres, att människan varder rättfärdig och salig blott av nåd, så bliva de, vilka åtnjuta denna nåd, betraktade, såsom de där icke blott ingen rätt ega till denna gåva, utan tvärtom såsom sådana, vilka blott förtjänt Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjäna, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, emedan den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det gäller blott läran därom; men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, det nåden är sådan, att allt detta fördärv icke det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevista nåd gör alla dess krav så mycket mer billiga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det ock hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och idkeligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häruti förblivit späda lärjungar, såsom vi väl se uti all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läsa i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han har anförtrott åt mej!

torsdag 12 september 2013

"Ditt ord håller oss uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)

Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att om denna sak tala, såsom det bör sig, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möta, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga äro syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde icke lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt säde, som, nedlagt i människohjärtat, skulle där återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen; du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus.

Men utan detta medlets bruk är det dig omöjligt att övervinna ditt onda och upprättas, om du ock på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du ock vakar och strider dig till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar ock erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som hava trogna lärare, vilka med oupphörligt predikande plöja och utså och med förböner och tårar vattna utsädet; men där står dock helt jämmerligt till ibland folket, där förspörjes ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan blott något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du skall finna, att där har folket icke ännu börjat själva begagna Guds ord, och så länge förflyger allt det goda, de höra från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sig i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år gå förbi, och du besöker detta fält och igenkänner det icke. Du skådar med sorg det förödda landet, ser blott tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare borttogs, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de icke kommit in i ordet, att på egen hand begagna det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sig inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk icke blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser äro blott vanliga, dem var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och huru skola de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dig av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, intet annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har icke varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dig har det blivit begagnat. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, ehuru du har ock häruti mycken försummelse att förebrå dig.

Du har ock erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du icke ofta erfarit, huru du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes menniska, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du ock mått bättre till din invärtes människa. Och åter, var det icke mången gång du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kortligen, något Guds ord väckte dig utur slummern och frälste dig? Var det icke mången gång, du var kall och död, hela världen var dig mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värma, och du ljusnade upp? Har du icke då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om icke ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du, huru ordet var medlet, varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas icke förgäves nådemedel; och det förutan är det omöjligt att behålla nådelivet.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!