"Låt dig icke varda övervunnen av det onda, utan övervinn det onda med det goda." (Rom.12:21)

Då dessa ord betraktas i sammanhang med föregående vers, tyckes meningen allraförst vara denna: Låt icke din oväns ondska övervinna dig, så att också du blir ond, utan övervinn hans ondska med din oavlåtliga kärlek, så att du förvandlar honom till din vän.

Men härtill fordras då, att övervinna sitt eget hjärtas ondska, att icke denna får övermakt över den förlåtande kärleken. Den, som stannar i hat och hämndlystnad, har blivit "övervunnen av det onda", nämligen av ett tvåfaldigt ont. Det onda hos hans ovän och det onda i hans eget hjärta hava förenat sig att fresta honom till hat och hämndbegär; och de hava då vunnit seger över honom, när han hyllar sin egen ondska och icke vill förlåta, älska och göra sin nästa gott.

Och när du så är övervunnen av det onda, då är du ock på ett tvåfaldigt sätt olycklig. Icke därmed nog, att du ligger i hat och ovänskap med din medmänniska, vilket redan i sig självt är ett olyckligt och fridlöst tillstånd, utan du är ock genom samma hat och oförsonlighet utestängd ifrån Guds nåd och vänskap, så sant Herren Kristus förklarat: "Om I icke av hjärtat förlåten var och en sin nästa, det han bryter, så skall icke heller eder himmelske Fader förlåta eder."

Det är då en ganska angelägen sak, att vi icke låta övervinna oss av detta onda och stanna i hat och oförsonlighet, ja, det är alldeles nödvändigt till salighet. Det är ett alldeles särskilt förhållande med detta onda, nämligen hatet, emedan det vittnar om din själs ställning till Gud, till synden och nåden. Ty om du blott säger, att du icke kan förlåta en viss människa, förklarar du därmed, att du kan umbära Guds nåd och dina synders förlåtelse, ja du kan umbära din själs eviga salighet. Om blott din egen synd blir rätt kännbar och Guds nåd rätt oumbärlig, då kan du förlåta de allrasvåraste lidna oförrätter.

Kan du icke detta, bed då Gud, att Han förbarmar sig över dig och gör dig vaken, både över dina synder och över Guds dyra nåd, så skall du kunna förlåta vad som helst och icke låta övervinna dig av detta dödliga onda, det oförsonliga hatet. Utan övervinn det onda med det goda.

Detta vill då allraförst säga: Övervinn din oväns ondska med din fortsatta kärlek och välgörenhet emot honom. För ett "hårt ord" giv du ett "mjukt svar", så stillar du vreden. För en ovänlig blick giv du en huld och vänlig. När du spörjer, att din granne talat något illa om dig, omtala du något gott, som du vet om honom, så kan även han spörja det efter dig och bliva böjd till vänskap. När han nekat dig en tjänst, passa du på att få tjäna honom i något, som även han kan behöva o. s. v. På detta sätt "övervinnes det onda med det goda". Din oväns ondska är såsom i en tävlingskamp emot ditt tålamod, din kärlek och välgörenhet. Se då till, att detta goda hos dig icke dukar under, utan tvärtom övervinner ovännens ondska.

Och kan endast det goda hos dig icke övervinnas och återvända, utan du ännu alltid fortfar med kärlek och välgörenhet, skall visserligen i de flesta fall ovännens ondska därav övervinnas. Men om nu ock icke det sker, har du dock övervunnit det farligaste onda, när du blott övervunnit ditt eget hjärta och kan förbliva i kärleken. Men även detta onda, det som rör sig i ditt eget hjärta, skall också endast genom en annans godhet övervinnas, genom nåden i Guds hjärta. Kämpar du blott med egna krafter emot ditt hjärtas ondska, blir du snart övervunnen; men om Guds stora kärlek, varmed Han beständigt förlåter dig alla dina synder, blir uppenbar för ditt hjärta, blir där beständigt regerande, då skall du ock alltid vara innerligt bevekt till förbarmande kärlek emot din nästa, och dä har du dock i högsta mening "övervunnit det onda med det goda".

Sådana äro de kristnas strider och segrar. Världen kallar det att segra, när man kunnat hämnas på sin fiende;  i Kristi rike består segern däruti, att man icke hämnas, att man övervinner sitt begär att hämnas. De kristna strida först mot sin egen ondska, och att denna kan bekämpas, utgör deras dyrbaraste seger. Men när de ock strida mot andras ondska, använda de kärlek och välgärningar till att bekämpa den. Måtte Gud med sin stora, eviga kärlek allt mer liva vår håg till sådan strid och kamp — att "övervinna det onda med det goda"!

I frid kan de mot målet vandra,
som rätt förstår vad han befallt:
att som sej själva älska andra
och älska Herren över allt,
som ont med ont ej vedergäller
men övervinner ont med gott
och hämnden glömmer eller ställer
uti den Högstes händer blott.