Si, uppå händerna har jag upptecknat dig, säger Herren. Härmed vill Herren fulleligen övertyga sitt bedrövade Sion, sina arma barn på jorden, att om Han ock ville — vilket Han dock uttryckligen nekar — så kan Han likväl icke förgäta dem; ty, säger Han, uppå händerna har jag upptecknat dig. Var skulle jag då göra av mina händer, om jag skulle förgäta dig, då du står där inskriven och således står såsom en tänkeskrift städse för mina ögon?
Men det är icke blott denna bild, som Herren avser. Här är något djupare. Herren har oss tecknade på sina händer icke blott så, som man kan där bära en mans namn infattat uti en ring, utan ordet i grundspråket betecknar det flata i handen; därför, och då Herrens Ande även i gamla testamentet, långt förrän dessa ord talades, förkunnat Kristi händers och fötters genomborrande såsom i Davids tjuguandra psalm, där Messias klagar: "Mina händer och fötter hava de genomborrat", så är det på goda grunder, som biskop Hersleb menar, att de orden: si, uppå mina händer har jag upptecknat dig, hava avseende på den handteckning, som Herren Kristus fick av spikarna i sina händer, vilka Han ock med en synnerlig omsorg ofta visade sina lärjungar efter sin uppståndelse.
Hersleb tillägger: "Hålen efter spikarna uti Kristi händer äro Honom en stadigvarande påminnelse om dem, för vilka Han så låtit genomborra sig. Där har Han upptecknat oss icke med bläck, utan med sitt eget blod; icke så lösligen, utan alldeles tvärtigenom; icke med penna eller griffel, utan med järnstil, järnnaglar eller spikar — på det Han aldrig skall kunna, vad Han dessutom aldrig vill, förgäta oss utan det skall heta, såsom David säger: "Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten!"
Så vill ock Herren här säga: "Du behöver icke frukta, du suckande själ, att jag skall förgäta dig, så länge jag icke förgäter min högra hand, mina bägge händer, på vilka du står upptecknad; jag måste först förglömma mina egna händer, om jag skall förgäta dig." Sannerligen menar Herren något stort med sina ord: Si, uppå händerna har jag upptecknat dig — och något stort var ock det, att Kristus uppfor från jorden med genomborrade händer till himmelen. Men vad som för oss är det begripligaste, säkraste och nyttigaste är, att vi alla äro för evigt intecknade i de såren, såsom delägare i den försoning, som är skedd i Kristus Jesus; att vi hava alla del däri, det är, vad Skriften tydligast uppenbarat. Och från den delaktigheten kunna vi aldrig skiljas, huru förtvivlat illa det kan se ut för oss. Ja, även om vi äro avfallna och borta från Herren och därför icke stå tecknade i de levandes bok, stå vi dock ännu tecknade i Kristi försoningstecken, d. ä. den försoningen är dock skedd för oss och kan aldrig bliva om intet, utan gäller evinnerligen och medför alltid salighet, så snart vi åter annamma den.
Sådant förstod den evangeliske sångaren, som skrev: "Gud vare lov, jag min otro fått slippa, jag står ju tecknad i såren som din. Förr skall du neka dig själv och din Fader, förrän jag dädan utstruken skall bli." Huru kan det så vara? Om jag avfaller då? — Svar: Jag kan väl saknas i de levandes bok, men jag står dock alltid tecknad i Kristi sår, såsom delägare i den evigt gällande försoningen. Denna är den fasta grunden, varför allt kan botas och jag aldrig kan av Gud förgätas. Sådant gäller att fasthålla, då allt ser förtvivlat ut. Så skall man göra våld på Guds rike genom att — icke se och dock tro.
Mildaste Jesus, min salighetsklippa,
jag din förtjänst mig tillräknar som min.
Dig vare lov, jag min otro fått slippa,
jag står ju tecknad i såren som din.
Förr skall du neka dig själv och din Fader,
förrän jag dädan utstruken skall bli.
Därför jag sjunger, förnöjder och glader:
"Snaran är sönder och fågeln är fri."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar