Se nu, om detta språk finge rum i hjärtat, vad skulle icke det bliva för ett himmelrike av outsäglig tröst, evig och orubblig tröst, så att vi skulle trotsa all helvetets makt och i all vår ömkligaste svaghet triumfera och berömma oss i Herren!
Ty betänk dock, vilka ord här äro, vilken bild vi skåda! Kristus vart en förbannelse! Att Kristus, Guds egen Son, vart en förbannelse, är ett underligt och hårt tal, men en övermåttan stark och väldig tröst, om man kan betänka det.
Märk då: Kristus har burit all lagens förbannelse. Men denna var så stor, att aposteln säger, att Han vart en förbannelse, blev hel och hållen idel förbannelse, blev icke blott belagd med mycken förbannelse, utan så överhopad därmed, att Han kunde hel och hållen kallas en förbannelse.
Nu, detta låter alltför underligt, men vad är det annat, än det Johannes säger: Se Guds Lamm, som bär och borttager världens synder — vilket vi höra sjungas över våra huvuden, var gång vi böja dem till Jesu nattvardsbord att emottaga hans lekamen och blod, om vilka Han själv där förklarar: utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Jes. 53: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom; Han bär deras synder." Det är därför ett ord, som vi aldrig kunna nog begrunda och påtänka, att Kristus blev en förbannelse.
Det andra högst tänkvärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behövde Kristus visst icke bliva en förbannelse; ty Han var till sitt eget väsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att Han vart en förbannelse, det kom därav, att Han tagit på sig våra skulder. Efter lag skulle varje mördare hängas på förbannelseträd, därför har ock Kristus efter lag måst hänga därpå. Ty Han hade tagit på sig en syndares och mördares person, ja, icke blott ens, utan alla syndares och mördares tillhopa; ty vi äro allesamman syndare och mördare inför Gud. Därför har Han måst varda det inför Gud, som vi äro, nämligen en syndare, mördare, missgärningsman; som skrivet står: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd."
Men på detta sätt blev Kristus inför Gud den allrastörsta syndare, vars like icke var kommen på jorden. Ty i det Han är ett offer för hela världens synder, är Han nu för Gud icke en sådan person, som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är Han, "en liten tid av Gud övergiven", vilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som var en Guds försmädare, förföljare och våldsverkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela världens. Ty alla de synder, som jag, du och wi allesamman gjort och ännu dagligen göra, de äro med sådan kraft och gudomligt allvar lagda på Kristus, Guds Lamm, som skulle Han själv hava gjort dem; så verkligt äro de Kristi egna synder.
Sannerligen, antingen måste våra synder vara Kristi egna synder, eller måste vi evinnerligen varda förtappade!
Si detta — att Kristus så alldeles haft våra synder på sig, som om Han själv gjort dem; och däremot, att allt, det Han gjorde och led, skedde så alldeles i vårt ställe, som om vi själva gjort det — detta var, vad Paulus menade, då han sade. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Efter vi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda!" Därav kunna vi se, vad det ordet för oss innebär, då han säger: Kristus vart en förbannelse för oss. Kristus har av outsäglig barmhärtighet och i kraft av Faderns eviga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: det vi hade, som var synden, förbannelsen och döden, det tog Han på sig; och det Han hade och vi saknade, nämligen rättfärdighet, liv och salighet, det gav Han åt oss. Det kostade visst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, svett och blod, då Han vart till förbannelse; men det skulle dock ske, och Han gick herrligen igenom det.
Nu säger aposteln, att Kristus därigenom verkligen har förlossat oss ifrån lagens förbannelse. Han säger icke: skall förlossa oss, t.ex då vi bliva rätt fromma, troende och helgade; nej, utan Han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då Han vart en förbannelse för oss. Här se vi orsaken, varföre de största syndare och synderskor, när de komma till Jesus, att söka nåd och för hela sitt liv bliva hans egna, genast fingo nåd och blevo så mottagna, som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken, varför vi alla, vid ett sådant kommande till Jesus, varda rättfärdiga och saliga genast, så snart vi blott vilja med tron emottaga vår stora, eviga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig, väntande på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar